Jag läser om den mobbade pojken på Gotland, som blev slagen och trakasserad tills han inte ville leva längre. Skolpersonalen uppmanade honom att ange sina plågoandar (vilket han inte vågade) och att ringa sin mamma när något hände. Något annat stöd fick han inte.
Jag ser både oroligt och förväntansfullt fram emot filmatiseringen av Låt den rätte komma in. För det otäckaste och bästa i boken var inte alls vampyrerna utan skildringen av Oskars vardag i skolan med skräcken som ständig följeslagare. Undra på att han välkomnar en vampyr som granne!
Jag minns hur det var att kila som en förskrämd råtta förbi busshållplatsen på Kapellplatsen, där han ofta stod. Han var några år äldre än jag, huvudet längre och hade blågrå täckjacka och rödbrunt lockigt hår. Hur hans ansikte såg ut vet jag inte för jag vågade aldrig se efter. Fastän jag stirrade rakt upp i det när han högg tag i min jacka, och ruskade mig och väste: "Du är så ful att du inte borde få gå ute på stan".
Då som nu bubblar ilskan upp i mig. Jag vill bli en hämndängel, vida värre än vampyrerna. Jag vill fälla honom till marken, pojken med täckjackan, se honom bli lika rädd som jag var. Men inte bara det. Jag vill skrämma och straffa dem alla, då och nu. De vuxna väntande bussresenärerna som såg men aldrig ingrep. Skolpersonalen på Gotland. Föräldrarna till ungarna som mobbar. Ynkliga och fega kräk som väljer att titta bort och strunta i ansvaret som föräldrar, lärare, medmänniskor.
Sedan ska jag svepa mina svarta vingar kring pojken och trösta och skydda och stärka honom. De kommer aldrig att göra dig illa mer. Den skatt som är du kommer de aldrig åt.
Oh, ja Helga. Nu tar du fast på något som berör så många barn. Fick tårar i ögonen när jag läste om gotlandskillen. Hur bara kan de???
SvaraRaderaÄven jag själv har tråkiga minnen av en kille som trakasserade mej som tidig tonåring. Han smygtafsade mej dagligen på brösten mitt under timmarna så jag fick sitta krampaktigt med armarna omkring mej. Och när han inte gjorde det satt jag och väntade när det skulle hända igen. Och läraren märkte (tydligen?) inget. Inte åt varken lärare eller hemma. Det var så genant.Men inte vågade jag ju berätta.
Pojken fick många år senare cancer och dog. Jag kan fortfarande inte uppbära mej till att vara ledsen för det... SÅ djupt låg hatet och skammen!
Jag har svurit att gå till botten med det om något av mina barn blir mobbade. Och att försöka få dem att ha förstroende för mej så att de vågar berätta om det så är. Men det är inte lätt. Många barn vill inte berätta åt föräldrarna för att de är rädda att mobbningen skall bli värre om man försöker göra något åt mobbarna.
Härlig första maj!
Lille skutt
Helga du skriver så fint om något så tragiskt och hemskt.
SvaraRaderaSjälv tycker jag att jag funderar mycket på det här med hur ens barn kommer bli. Och hur man kommer bli som förälder. Iallafall den senaste tiden när magen växt mycket och det hela känns mer verkligt. Jag är rädd att man ska få ett barn som blir utsatt. Men jag är nog ännu mer rädd att jag ska få ett barn som blir en "bully", som blir det där barnet som bits, slåss och trycker ner andra. För jag tror att det i vissa fall inte alls handlar om uppfostran utan även om personlighet. Och då gäller det ju att man som förälder lär sig se dessa signaler i tid OCH att man förstår hur man ska tampas med det man ser. Och jag är rädd att man själv kanske inte kommer vara tillräckligt lyhörd??? Usch!
Sedan tänker jag även på sådan typ av mobbing som inte handlar om just att bli slagen eller att vara rädd på det viset som många killar kasnke blir. Eftersom det verkar vara en liten tjej vi ska få så kan jag fundera över hur överjävliga många tjejer kan vara mot varandra. Men på det där "tysta" och hemska viset. Utfrysning, att inte få vara med. Att vara helt "fel". Ibland kan nog tjejer vara värre än killar. Men det är ofta på det verbala planet mer än det fysiska. Dock inte mindre smärtsamt.
Usch, man hoppas och önskar inget högrre än att ens barn aldrig ska behöva uppleva detta. Vare sig som offer eller "utövare". Men ibland bir jag som sagt rädd över det ansvar man faktiskt har som förälder. Kommer man klara av det???