Optimistjolle eller pessimistdrulle?

Minns nu inte på vems blogg jag hittade tipset om SvD:s test för att kolla om man är optimist eller pessimist. Det var ett idiotiskt test.

Om jag ska göra en självskattning så skulle jag vilja säga att jag är pessimist i det lilla men optimist i det stora. När jag pluggade hade jag alltid kört på alla tentor (nog körde jag en och annan men inte alla). Jag har en viss tendens till svartsyn, särskilt på morgonen. Och jag är ingen drömmare eller visionär, utan ganska krass realist.

När det gällde barnlösheten var jag definitivt pessimist. Jag hade nästan ända från början en känsla av katastrof, att något var väldigt fel. Det visade sig ju stämma vad gäller den biologiska biten, men jag tror inte ett dugg på varsel eller att kroppen talade om för mig vad som var fel. Då hade den kunnat prata ur skägget tidigare, tycker jag.

Däremot är jag optimistisk vad beträffar livet och mänskligheten. Det har man nära nog en skyldighet att vara. Exempelvis avskyr jag människor som vägrar sopsortera eller byta ut stadsjeepen för att det inte är någon idé vad vi gör i Sverige så länge USA/Kina/någon annan inte sköter sig. Världen kommer att gå under i alla fall, yadayada.

Hasse Alfredson höll ett fantastiskt minnestal över sin gode vän Tage Danielsson. (Det finns att läsa i Den svenska högtidsboken, som jag verkligen kan rekommendera!) Bland annat påminde han om Tages motto: "att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen, ökar man världens elände."

För mig handlar detta inte om flåsigt ryggdunk och tänk-positivt-till-varje-pris, tvärtom. Just för att man känner smärtan och sorgen och tillåter sig att känna den, just för att man ibland dyker ner i det svarta, orkar man hålla sig flytande och simma hela vägen till land.

Varför blir jag då så irriterad på SvD:s test? För att det är grovt tillyxat och schablonmässigt. Den som har skrivit frågorna har knappast varit med om en livskris. För så här blir mina svar, och de går inte att pricka in på den definierade skalan:

Jag kan hitta något positivt även i de mörkaste stunder.
Nu ja! När jag har en Q med ögon mörkare än mina mörkaste stunder, ögon som strålar mot just mig. Men före honom kunde jag faktiskt inte det. Och det hade mer med situationen än med min personlighet att göra.

När jag känner mig deppig, brukar jag försöka fokusera på de bra sakerna i mitt liv istället för på de dåliga.
"När jag känner mig deppig" - det var ju ett allmäntillstånd. All kraft jag hade gick åt till att komma ur sängen på morgonen och att sedan hålla mig upprätt. Det fanns ingen ork kvar till att fokusera på det som var bra, som att lunchen smakade gott eller att bussen kom i tid. Trivialiteter som jag kan glädjas åt idag, men som var klen tröst när livet var på avigan.

Jag ger aldrig upp, hur jobbigt något än känns.
Testat att stoppa tillbaka tandkrämen i tuben? Att bli gravid utan livmoder? Det har jag, och jag gav nästan aldrig upp. Optimist eller dum, det är frågan.

Jag tror att det som kan gå fel kommer att gå fel.
Trodde gjorde jag inte, men förberedde mig. Hoppas på det bästa men förbereda sig på det värsta är en bra strategi. Mer än något annat hatar jag att bli negativt överraskad. De absolut värsta beskeden under vår barnlöshet var de oväntade, de var som ett slag i ansiktet. Att testa negativt efter en IVF är för jävligt, men man vet ändå att sannolikheten är stor. Man kan förbereda sig. För mig är det bättre att ta ut lite elände i förskott jämfört med att bli tillintetgjord av en oförutsedd katastrof.

Oavsett vad som väntar mig kan jag hantera det.
Såklart att jag kan. Numera. Vad har jag för val? Men den som har skrivit frågan har nog aldrig haft självmordstankar. Det har jag, och det är det mest skrämmande jag har varit med om. Att veta att det nog ordnar sig på något sätt, att jag säkert inte kommer att känna så här om fem eller tio år. Men att helt enkelt inte ha orken eller viljan att leva så länge. Att knappt vilja leva till imorgon ens en gång. Detta handlar inte om självförtroende eller optimism, utan något helt annat. Jag tror att det är svårt att föreställa sig om man inte upplevt det själv.

Om jag skulle drabbas av motgång, så är jag säker på att få personer skulle ställa upp för mig.
Sanningen är att det krävs mycket av den som lever nära en olycklig och deprimerad människa. Sanningen är att många inte orkar höra ett ärligt svar på frågan "hur mår du?". Sanningen är att lidande inte gör en till en bättre människa, åtminstone inte så länge det pågår.

Men det är också sant att ett fåtal personer alltid fanns när jag behövde dem, och jag vet att de skulle ställa upp igen. Och det räcker alldeles utmärkt.

Vissa personer är dömda till olycka, det finns inget de kan göra åt det.
Vissa av oss är genetiskt disponerade att få sjukdomar som andra inte får. Vissa av oss kommer att ha en jäkla otur och råka illa ut. En stor del av de sorger och olyckor som inträffar är faktiskt inte offrets fel, även om många gärna vill tro det. Kanske för att försäkra sig om att de själva kommer att gå fria.

De flesta personer går inte att lita på.
Det beror på hur man menar. Man blir aldrig så sviken eller illagjord som av dem man älskar, den makten har man gett dem genom att älska dem. Och om man väntar sig att det är människors ädlaste sidor som ska vara mest framträdande i kris, lär man bli besviken. När man utsätts för påfrestningar retirerar man oftast till sina grundläggande handlingsmönster, de som präglats tidigt. För O och mig resulterade det att vi kom på kollisionskurs när vi mådde som sämst. Just då upplevde vi det som svek, men det var det egentligen inte. När livet rämnar orkar man i första ögonblicken bara ta hand om sig själv.

Å andra sidan är det en oerhörd lättnad och styrka att veta att de som står en nära har sett en som man är, och stannat kvar.

Det är en hård värld, vem som helst kan sticka en kniv i ryggen på en.
Sant är att man kan bli djupt besviken på sina medmänniskor. Men det finns också många, många som överraskar en med att erbjuda stöd när man minst väntar det. Förutom mina närmaste finns det några jag aldrig glömmer. Min manlige medelålders kollega vars barn fötts nio månader efter bröllopet men som omedelbart begrep att jag sörjde min barnlöshet, och som backade upp mig när jag tog ledigt för äggplock, och som ansträngde sig för att skydda mig från okänsliga frågor om hur det gått. Min rådgivare på TRR som fick tårar i ögonen när jag berättade att det fanns något annat än arbetslösheten som tyngde mig, och som berättade om sin livssorg: hustrun som dött en julafton efter några veckors sjukdom. Barnmorskan som höll mig i handen vid fjärde äggplocket.

Optimist eller pessimist, ett test som detta lär knappast utröna vem som är vem. Och egentligen tycker jag inte att det är så intressant heller. För mig finns det andra livsinställningar som är viktigare.