Mens!

Den gamla vanliga hatade mensen kom idag, komplett med de vanliga menssmärtorna. Jag ska förstås testa imorgon för att få ett säkert resultat, men jag vet att det kommer att visa negativt.

Livet känns fullständigt överjävligt. Jag vet knappt hur jag ska ta mig igenom resten av den här dagen, än mindre resten av veckan, sommaren, året, resten av livet. Just nu ångrar jag allt: att jag gifte mig med O, att jag inte lämnade honom när vi insåg att vi skulle få svårt att bli med barn, att vi har gjort så många IVF:er. Jag önskar på fullt allvar att första IVF:en gått åt helvete ordentligt. Då hade vi kunnat sluta med det här helvetet som IVF innebär och kanske haft något som liknade ett liv idag. Kanske hade vi väntat adoptivbarn.

Istället väntar jag - ingenting. Jag har - ingenting. Jag är - ingenting. Jag har inget jobb, jag har inga barn, jag har inget värde. Jag kan inte se att något jag har eller har gjort har något som helst värde för någon, allra minst mig själv. Ändå förstår jag inte vad det är som har gått fel. Vad har jag gjort fel? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag är argare och bittrare än jag har varit någonsin, och det vill inte säga lite. Jag skulle vilja slå in tänderna på doktor XX som hade mage att varna mig för tvillingar. Jag vill skära upp magen på alla gravida kvinnor. Jag vill ta alla små barn i fötterna och slå deras huvud mot väggen. Jag vill förstöra glädjen och lyckan för alla människor i hela världen, för det är inte rätt att någon ska vara lycklig när jag är så olycklig.

Hata mig bara. Jag vet att jag inte har rätt att känna så, att det är fel och grymt och omänskligt och dessutom irrationellt. Andras lycka påverkar ju inte min olycka. Det är ingen som har tagit något ifrån mig, och jag är en elak och missunnsam människa som känner så.

Men nu orkar jag inte mer. Jag har försökt, och blivit besviken, och försökt igen. Nu rämnar fasaden, nu kommer allt det svarta i mig fram. Måtte det äta upp mig så att jag försvinner helt.

Mens!

Den gamla vanliga hatade mensen kom idag, komplett med de vanliga menssmärtorna. Jag ska förstås testa imorgon för att få ett säkert resultat, men jag vet att det kommer att visa negativt.

Livet känns fullständigt överjävligt. Jag vet knappt hur jag ska ta mig igenom resten av den här dagen, än mindre resten av veckan, sommaren, året, resten av livet. Just nu ångrar jag allt: att jag gifte mig med O, att jag inte lämnade honom när vi insåg att vi skulle få svårt att bli med barn, att vi har gjort så många IVF:er. Jag önskar på fullt allvar att första IVF:en gått åt helvete ordentligt. Då hade vi kunnat sluta med det här helvetet som IVF innebär och kanske haft något som liknade ett liv idag. Kanske hade vi väntat adoptivbarn.

Istället väntar jag - ingenting. Jag har - ingenting. Jag är - ingenting. Jag har inget jobb, jag har inga barn, jag har inget värde. Jag kan inte se att något jag har eller har gjort har något som helst värde för någon, allra minst mig själv. Ändå förstår jag inte vad det är som har gått fel. Vad har jag gjort fel? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag är argare och bittrare än jag har varit någonsin, och det vill inte säga lite. Jag skulle vilja slå in tänderna på doktor XX som hade mage att varna mig för tvillingar. Jag vill skära upp magen på alla gravida kvinnor. Jag vill ta alla små barn i fötterna och slå deras huvud mot väggen. Jag vill förstöra glädjen och lyckan för alla människor i hela världen, för det är inte rätt att någon ska vara lycklig när jag är så olycklig.

Hata mig bara. Jag vet att jag inte har rätt att känna så, att det är fel och grymt och omänskligt och dessutom irrationellt. Andras lycka påverkar ju inte min olycka. Det är ingen som har tagit något ifrån mig, och jag är en elak och missunnsam människa som känner så.

Men nu orkar jag inte mer. Jag har försökt, och blivit besviken, och försökt igen. Nu rämnar fasaden, nu kommer allt det svarta i mig fram. Måtte det äta upp mig så att jag försvinner helt.

Mera blod, inga smärtor

Ja, så är det. Jag klamrar mig fast vid ett litet hopp om att det ska kunna vara en ofarlig blödning eftersom den inte föregåtts av någon mensvärk alls. Det har aldrig hänt mig förut.

Jag pratade med en barnmorska på SU som sa det jag redan visste, att det inte går att säga någonting om hur det kommer att gå. Hon lät inte alltför hoppfull. Det är inte jag heller.

Min mejlvän Linda hjälpte mig att slå ihjäl några timmar i Trädgårdsföreningen idag, under ett regnblött parasoll. Jag har även inhandlat två graviditetstest. Planen är att använda det ena på onsdag och det andra på fredag som är min riktiga testdag.

Förtvivlan ligger på lur hela tiden, men just nu är jag mest trött och försöker vänja mig vid tanken att det här försöket troligen också är kört, precis som de andra. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli gravid. Jag undrar om jag någonsin kommer att föda barn. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli mamma.

Mera blod, inga smärtor

Ja, så är det. Jag klamrar mig fast vid ett litet hopp om att det ska kunna vara en ofarlig blödning eftersom den inte föregåtts av någon mensvärk alls. Det har aldrig hänt mig förut.

Jag pratade med en barnmorska på SU som sa det jag redan visste, att det inte går att säga någonting om hur det kommer att gå. Hon lät inte alltför hoppfull. Det är inte jag heller.

Min mejlvän Linda hjälpte mig att slå ihjäl några timmar i Trädgårdsföreningen idag, under ett regnblött parasoll. Jag har även inhandlat två graviditetstest. Planen är att använda det ena på onsdag och det andra på fredag som är min riktiga testdag.

Förtvivlan ligger på lur hela tiden, men just nu är jag mest trött och försöker vänja mig vid tanken att det här försöket troligen också är kört, precis som de andra. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli gravid. Jag undrar om jag någonsin kommer att föda barn. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli mamma.

Ruvdag 11: Blod!

Jaha, Livet och Bebisguden tycks faktiskt ha kommit på en masterplan den här gången. Lite lagom mycket blod redan på dag 11, men ingen mensvärk och fortsatt ömma bröst. Så att jag inte ska sluta hoppas helt.

Jag växlar mellan att gråta förtvivlat och att låtsas som ingenting. Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här. Ska jag fortsätta hoppas så länge inte den vanliga mensvärken slår till, eller ska jag redan nu förklara det här försöket misslyckat och börja sörja?

Det här är för jävligt. Detta är det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Bajsöversvämning i källaren, skoliosoperation, civilingenjörsstudier med en massa missade tentor, bah säger jag bara! Jag gör hellre om dem, allihop, än gör en IVF till.

Ruvdag 11: Blod!

Jaha, Livet och Bebisguden tycks faktiskt ha kommit på en masterplan den här gången. Lite lagom mycket blod redan på dag 11, men ingen mensvärk och fortsatt ömma bröst. Så att jag inte ska sluta hoppas helt.

Jag växlar mellan att gråta förtvivlat och att låtsas som ingenting. Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här. Ska jag fortsätta hoppas så länge inte den vanliga mensvärken slår till, eller ska jag redan nu förklara det här försöket misslyckat och börja sörja?

Det här är för jävligt. Detta är det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Bajsöversvämning i källaren, skoliosoperation, civilingenjörsstudier med en massa missade tentor, bah säger jag bara! Jag gör hellre om dem, allihop, än gör en IVF till.

En, ähurm, annorlunda midsommar

Jag skrev på forumet häromdagen att jag skulle försöka glömma IVF över helgen. Någon tycks ha hört och velat ge mig lite hjälp.

O och jag hade planerat för en stillsam midsommarafton hemma, bara vi två, med lite god mat. Favorit i repris faktiskt, eftersom vi gjorde IVF även förra midsommarafton (nummer två). O hade nog kunnat tänka sig att gå på fest även under dessa omständigheter men inte jag.

Nå. Vi hade varit på Coop och handlat och slagits med alla galna barnfamiljer, klev innanför dörren med våra kassar och sniffade. En stark lukt av avlopp genomsyrade hela huset. Ner i källaren, där vi kunde konstatera att det stod illaluktande vatten på toalettgolvet, och att golvbrunnen i tvättstugan/duschrummet svämmat över med en gråsvart minst sagt illaluktande smörja.

Vad gör man? På midsommarafton? Först försöker man själv i ett par timmar att räkna ut vafan som har hänt. Jag drog mig till minnes att avloppen gurglat mycket på sistone. O förhörde mig strängt om jag brukar slänga bindor och trosskydd i toa (bindor nej, trosskydd ja), jag förhörde honom om bomullstops (nej). Vi konstaterade att det gick att pula ner ett fem meter långt stakband i rören men att det inte hjälpte. En hjälpsam granne berättade att gamla hus (som vårt) ofta har avloppsrör av cement och om det då finns många gamla träd i trädgården (det gör det) kan rötterna växa in i rören och orsaka stopp. Det lät ju trevligt.

Till sist letade jag på Gula sidorna och satte mig att ringa, utan större förhoppningar. Men jodå, napp redan på andra telefonnumret. Kapitalismen är underbar, bara man kan betala så kommer det faktiskt folk hem till en klockan arton på midsommarafton och spolar ens avloppsrör rena från skit. Killen som kom var nog en ängel i förklädnad. Han slet och jobbade så att svetten rann i nästan fyra timmar, och för detta skulle han ha femtonhundra kronor. (Han fick dessutom några flaskor tysk öl, det räknas väl knappast som muta?). Han hade aldrig varit med om ett envisare stopp, sa han. Men till slut gick det, det mullrade och marken skakade och ut kom... trosskydd samt en slingerskog av sådana där plastband som sitter på klisterremsan på undersidan av dambindor. Sådana som jag INTE brukar slänga i toaletten!! O undersökte sakkunnigt mina bindor och konstaterade att det inte var samma sorts plastband. Fan vet hur gamla de är, de kan vara från husets förra ägares tid.

Det blev midsommarmiddag till slut, halv elva på kvällen, lagom till att Grekland gjorde 1-0 mot Frankrike. Jag gillar inte sport annars men EM är rätt kul, framför allt eftersom det verkar bli underdoggarnas turnering. Tänk om nu Sverige slår ut Holland och Danmark Tjeckien, då blir det bara små otippade länder i semifinal. Sånt gillar jag. Förresten så åt vi örtwallenbergare och potatissallad med sparris samt vit chokladmousse med bär. Allt lagat av MIG vilket inte är så vanligt, men ordinarie matlagare var i källaren och sög skit.

Midsommardagens program är klart. Toaletten och tvättstugan måste naturligtvis saneras, men även källarförrådet. Det var inte översvämmat från början men blev tyvärr det under arbetets gång igår. Det är ingen katastrof, men jobbigt eftersom alla hyllor måste tömmas (lika bra att sortera bort alla onödiga prylar samtidigt) och monteras ner så att vi kan komma åt att svabba golvet ordentligt.

Så det verkar sannolikt att jag kommer att ha annat att tänka på även idag. Men ibland tänker jag på IVF och på Sune & Rune, och när jag gör det håller jag andan.

En, ähurm, annorlunda midsommar

Jag skrev på forumet häromdagen att jag skulle försöka glömma IVF över helgen. Någon tycks ha hört och velat ge mig lite hjälp.

O och jag hade planerat för en stillsam midsommarafton hemma, bara vi två, med lite god mat. Favorit i repris faktiskt, eftersom vi gjorde IVF även förra midsommarafton (nummer två). O hade nog kunnat tänka sig att gå på fest även under dessa omständigheter men inte jag.

Nå. Vi hade varit på Coop och handlat och slagits med alla galna barnfamiljer, klev innanför dörren med våra kassar och sniffade. En stark lukt av avlopp genomsyrade hela huset. Ner i källaren, där vi kunde konstatera att det stod illaluktande vatten på toalettgolvet, och att golvbrunnen i tvättstugan/duschrummet svämmat över med en gråsvart minst sagt illaluktande smörja.

Vad gör man? På midsommarafton? Först försöker man själv i ett par timmar att räkna ut vafan som har hänt. Jag drog mig till minnes att avloppen gurglat mycket på sistone. O förhörde mig strängt om jag brukar slänga bindor och trosskydd i toa (bindor nej, trosskydd ja), jag förhörde honom om bomullstops (nej). Vi konstaterade att det gick att pula ner ett fem meter långt stakband i rören men att det inte hjälpte. En hjälpsam granne berättade att gamla hus (som vårt) ofta har avloppsrör av cement och om det då finns många gamla träd i trädgården (det gör det) kan rötterna växa in i rören och orsaka stopp. Det lät ju trevligt.

Till sist letade jag på Gula sidorna och satte mig att ringa, utan större förhoppningar. Men jodå, napp redan på andra telefonnumret. Kapitalismen är underbar, bara man kan betala så kommer det faktiskt folk hem till en klockan arton på midsommarafton och spolar ens avloppsrör rena från skit. Killen som kom var nog en ängel i förklädnad. Han slet och jobbade så att svetten rann i nästan fyra timmar, och för detta skulle han ha femtonhundra kronor. (Han fick dessutom några flaskor tysk öl, det räknas väl knappast som muta?). Han hade aldrig varit med om ett envisare stopp, sa han. Men till slut gick det, det mullrade och marken skakade och ut kom... trosskydd samt en slingerskog av sådana där plastband som sitter på klisterremsan på undersidan av dambindor. Sådana som jag INTE brukar slänga i toaletten!! O undersökte sakkunnigt mina bindor och konstaterade att det inte var samma sorts plastband. Fan vet hur gamla de är, de kan vara från husets förra ägares tid.

Det blev midsommarmiddag till slut, halv elva på kvällen, lagom till att Grekland gjorde 1-0 mot Frankrike. Jag gillar inte sport annars men EM är rätt kul, framför allt eftersom det verkar bli underdoggarnas turnering. Tänk om nu Sverige slår ut Holland och Danmark Tjeckien, då blir det bara små otippade länder i semifinal. Sånt gillar jag. Förresten så åt vi örtwallenbergare och potatissallad med sparris samt vit chokladmousse med bär. Allt lagat av MIG vilket inte är så vanligt, men ordinarie matlagare var i källaren och sög skit.

Midsommardagens program är klart. Toaletten och tvättstugan måste naturligtvis saneras, men även källarförrådet. Det var inte översvämmat från början men blev tyvärr det under arbetets gång igår. Det är ingen katastrof, men jobbigt eftersom alla hyllor måste tömmas (lika bra att sortera bort alla onödiga prylar samtidigt) och monteras ner så att vi kan komma åt att svabba golvet ordentligt.

Så det verkar sannolikt att jag kommer att ha annat att tänka på även idag. Men ibland tänker jag på IVF och på Sune & Rune, och när jag gör det håller jag andan.

Carpe diem vs Lång dags färd mot natt

Nej, jag har inte börjat tala i tungor. Det var bara ett försök att beskriva de två sinnesstämningar som jag pendlar mellan. Oftast lyckas jag följa min psykologs råd om att leva i nuet. När man är i en situation som den jag är i nu, när man är fullständigt maktlös och inget kan göra annat än att vänta, kan man bara försöka leva i nuet, fånga dagen. Jag försöker göra varje dag till en hyfsad dag. Blir det av bara farten en bra dag så är det en bonus, men hyfsad räcker långt.

Men jag lyckas inte hela tiden, ibland tar oron och rädslan över. Jag är så förfärligt rädd för att det ska gå åt helvete den här gången också. Hur kan det göra något annat när det alltid har gjort det hittills? Då känns den här ruvningen, hela det här försöket som en tröstlös resa mot undergång, en lång dags färd mot natt. Det känns nästan som att gå och vänta på en dödsdom.

Det är dag 7, jag är glad att det är dag 7 fortfarande. Jag kan nästan tänka mig att leva resten av mitt liv på ruvdag 7, en dag då man inte vet hur det kommer att gå och då man fortfarande kan hoppas. Måtte det aldrig bli mer än dag 7.

Carpe diem vs Lång dags färd mot natt

Nej, jag har inte börjat tala i tungor. Det var bara ett försök att beskriva de två sinnesstämningar som jag pendlar mellan. Oftast lyckas jag följa min psykologs råd om att leva i nuet. När man är i en situation som den jag är i nu, när man är fullständigt maktlös och inget kan göra annat än att vänta, kan man bara försöka leva i nuet, fånga dagen. Jag försöker göra varje dag till en hyfsad dag. Blir det av bara farten en bra dag så är det en bonus, men hyfsad räcker långt.

Men jag lyckas inte hela tiden, ibland tar oron och rädslan över. Jag är så förfärligt rädd för att det ska gå åt helvete den här gången också. Hur kan det göra något annat när det alltid har gjort det hittills? Då känns den här ruvningen, hela det här försöket som en tröstlös resa mot undergång, en lång dags färd mot natt. Det känns nästan som att gå och vänta på en dödsdom.

Det är dag 7, jag är glad att det är dag 7 fortfarande. Jag kan nästan tänka mig att leva resten av mitt liv på ruvdag 7, en dag då man inte vet hur det kommer att gå och då man fortfarande kan hoppas. Måtte det aldrig bli mer än dag 7.

Ruvdag 4: kan embryon höra? Och förstår de isåfall vad de hör?

Idag är det söndag och O har åkt tillbaka till sitt jobb i Stockholm. Jag är inte ensam eftersom lillasyster bor i vårt gästrum när hon inte är ute och festar eller är på rockfestivaler. Ikväll kom hon tillbaks från en sådan och det var trevligt att ha sällskap framför fotbollen (som jag inte hade tittat på utan sällskap). Men i slutet av veckan flyttar hon in i sin nya lägenhet.

O var hemma i ungefär två dygn och tyvärr måste jag erkänna att en alldeles för stor del av de dygnen gick åt till att tjafsa och gnata. Idag rann sinnet på oss och det blev ett riktigt praktgräl med höjda röster (det ekar bra i vår tvättstuga kan jag meddela). Vi har ganska kort stubin båda två så detta är inget ovanligt, särskilt inte sedan infertiliteten gjorde sitt intåg i våra liv. Som tur är är vi heller inte långsinta, det dröjer inte länge förrän vi är sams igen, idag var inget undantag. Landvetters avgångshall såg oss ömt omslingrade några timmar efter tvättstugeincidenten.

Vad just detta gräl handlade om på ytan kommer jag knappt ens ihåg, men vad det bottnade i vet jag mycket väl. Det är ungefär samma sak varje gång. När trycket blir för högt åker locket av på oss båda och samma gamla känslor pyser ut. Vi hakar i varann och snurrar igång. Jag känner mig ensam och osedd, ouppskattad, jag dignar under en alldeles för tung börda, jag tycker att O är okänslig och oberörd. O känner sig ifrågasatt och odugligförklarad, vad han än gör eller säger blir fel, han tycker att jag ser orimligt negativt på vår situation. Båda blir vi mycket ensamma. Skillnaden är att O är van vid och föredrar att hantera sina problem på egen hand, medan jag tycker att det är jobbigt. Vad är det för mening med att vara tillsammans om man ändå ska hantera alla svårigheter var och en för sig?

Men tack och lov hittar vi tillbaka varje gång. Sedan han landade på Bromma har vi pratat i telefon tre gånger, senaste gången för en liten stund sedan för att säga godnatt.

Det känns ändå lite vemodigt. Livet borde verkligen inte vara såhär. Jag hoppas verkligen att små embryon inte hör eller känner på sig att deras föräldrar grälar. Eller att de åtminstone inte begriper vad de hör.

Eller att de förstår det som inte ens vi själva fattar alla gånger, men som jag ändå hoppas är sant: att ilska ibland är ett uttryck för rädsla och att vi är väldigt rädda just nu.

Ruvdag 4: kan embryon höra? Och förstår de isåfall vad de hör?

Idag är det söndag och O har åkt tillbaka till sitt jobb i Stockholm. Jag är inte ensam eftersom lillasyster bor i vårt gästrum när hon inte är ute och festar eller är på rockfestivaler. Ikväll kom hon tillbaks från en sådan och det var trevligt att ha sällskap framför fotbollen (som jag inte hade tittat på utan sällskap). Men i slutet av veckan flyttar hon in i sin nya lägenhet.

O var hemma i ungefär två dygn och tyvärr måste jag erkänna att en alldeles för stor del av de dygnen gick åt till att tjafsa och gnata. Idag rann sinnet på oss och det blev ett riktigt praktgräl med höjda röster (det ekar bra i vår tvättstuga kan jag meddela). Vi har ganska kort stubin båda två så detta är inget ovanligt, särskilt inte sedan infertiliteten gjorde sitt intåg i våra liv. Som tur är är vi heller inte långsinta, det dröjer inte länge förrän vi är sams igen, idag var inget undantag. Landvetters avgångshall såg oss ömt omslingrade några timmar efter tvättstugeincidenten.

Vad just detta gräl handlade om på ytan kommer jag knappt ens ihåg, men vad det bottnade i vet jag mycket väl. Det är ungefär samma sak varje gång. När trycket blir för högt åker locket av på oss båda och samma gamla känslor pyser ut. Vi hakar i varann och snurrar igång. Jag känner mig ensam och osedd, ouppskattad, jag dignar under en alldeles för tung börda, jag tycker att O är okänslig och oberörd. O känner sig ifrågasatt och odugligförklarad, vad han än gör eller säger blir fel, han tycker att jag ser orimligt negativt på vår situation. Båda blir vi mycket ensamma. Skillnaden är att O är van vid och föredrar att hantera sina problem på egen hand, medan jag tycker att det är jobbigt. Vad är det för mening med att vara tillsammans om man ändå ska hantera alla svårigheter var och en för sig?

Men tack och lov hittar vi tillbaka varje gång. Sedan han landade på Bromma har vi pratat i telefon tre gånger, senaste gången för en liten stund sedan för att säga godnatt.

Det känns ändå lite vemodigt. Livet borde verkligen inte vara såhär. Jag hoppas verkligen att små embryon inte hör eller känner på sig att deras föräldrar grälar. Eller att de åtminstone inte begriper vad de hör.

Eller att de förstår det som inte ens vi själva fattar alla gånger, men som jag ändå hoppas är sant: att ilska ibland är ett uttryck för rädsla och att vi är väldigt rädda just nu.

Motvilligt optimistisk

Idag har jag två embryon i magen och elva i frysen. Detta var, med doktor XX:s ord, en utomordentligt lyckad cykel, faktiskt det allra bästa han kan åstadkomma. Alla fjorton ägg hade blivit befruktade och tretton av dessa var av riktigt bra kvalité. Han kände sig föranledd att varna mig att det är stor risk för att det blir tvillingar. Tre gånger sa han detta, så att jag riktigt skulle förstå.

Jag är lite omtumlad faktiskt. Det har varit en resa från total panik i söndags, stor smärta i måndags, behärskad oro i tisdags, till något som nu bäst kan beskrivas som motvillig optimism. Jag är trött, glad, hoppfull och lite skeptisk i en enda röra. Jag vet inte om jag tänker låta mig luras riktigt så här lätt av Livet och Bebisguden. De sitter nog och skålar med varann nu och myser över detta genialiska drag, och planerar hur de ska rycka bort mattan under mig om sisådär två veckor. De vet mycket väl hur nära jag har varit att ge upp och skita i att göra fler försök, och nu vet de att de har mig på kroken igen.

Ett annat sätt att försöka hålla distansen är att fundera på fåniga tvillingnamn. Doris & Boris och Ellen & Allan är gamla klassiker. Favoriten just nu är nog Sven & Glenn som min mejlkompis Linda bidrog med.

Nej, små embryon, jag skojar bara. Ni ska få de allra vackraste namn jag kan tänka ut, och jag kommer att älska er alldeles förfärligt mycket. Jag vet inte om ungar blir lyckligare av att vara efterlängtade, men ni kommer i alla fall att vara det. Ni kommer att vara det märkvärdigaste och mest underbara som har hänt mig, det vet jag.

Motvilligt optimistisk

Idag har jag två embryon i magen och elva i frysen. Detta var, med doktor XX:s ord, en utomordentligt lyckad cykel, faktiskt det allra bästa han kan åstadkomma. Alla fjorton ägg hade blivit befruktade och tretton av dessa var av riktigt bra kvalité. Han kände sig föranledd att varna mig att det är stor risk för att det blir tvillingar. Tre gånger sa han detta, så att jag riktigt skulle förstå.

Jag är lite omtumlad faktiskt. Det har varit en resa från total panik i söndags, stor smärta i måndags, behärskad oro i tisdags, till något som nu bäst kan beskrivas som motvillig optimism. Jag är trött, glad, hoppfull och lite skeptisk i en enda röra. Jag vet inte om jag tänker låta mig luras riktigt så här lätt av Livet och Bebisguden. De sitter nog och skålar med varann nu och myser över detta genialiska drag, och planerar hur de ska rycka bort mattan under mig om sisådär två veckor. De vet mycket väl hur nära jag har varit att ge upp och skita i att göra fler försök, och nu vet de att de har mig på kroken igen.

Ett annat sätt att försöka hålla distansen är att fundera på fåniga tvillingnamn. Doris & Boris och Ellen & Allan är gamla klassiker. Favoriten just nu är nog Sven & Glenn som min mejlkompis Linda bidrog med.

Nej, små embryon, jag skojar bara. Ni ska få de allra vackraste namn jag kan tänka ut, och jag kommer att älska er alldeles förfärligt mycket. Jag vet inte om ungar blir lyckligare av att vara efterlängtade, men ni kommer i alla fall att vara det. Ni kommer att vara det märkvärdigaste och mest underbara som har hänt mig, det vet jag.

Fjorton!

Äggplocket gick bra. Fast det var fjärde gången så var jag alltså rejält nervös innan. Det var doktor XX himself som gjorde det, och assisterande barnmorska var en av mina favoriter. Hon har gett mig akupunktur och vi har pratat en hel del. Hon är varm och personlig. Till exempel så höll hon mig i handen när doktorn la bedövningen. Det låter inte så märkvärdigt, men för mig gjorde det stor skillnad. O satt och spanade så intensivt på äggblåsorna att han glömde ge mig lustgasmasken ibland. Jag gillar lustgas, dels hjälper det bra, och jag gillar att själv kunna hugga tag i masken och suga i mig när jag behöver - kontrollfreak, och så gör det att jag måste koncentrera mig på andningen och inte kan tänka på vad läkarn rotar med och hur ont det gör.

Cirka fjorton ägg blev det, och det är en utmärkt skörd. O visste att jag var rädd för att alla ägg skulle ha dött, så fort han såg ultraljudsbilden viskade han till mig: det finns massor av blåsor. En stund senare sa han: de har redan räknat till nio, och det är många rör kvar.

Innan vi fick åka hem fick jag lite förhållningsorder. Det blev fjorton ägg, men det fanns trettio blåsor vilket gör att det finns risk för överstimulering. Imorgon ska jag på VUL innan de bestämmer om jag kan få några embryon tillbaka. Igår var jag lite undrande över deras oro, jag har ju plockats på många ägg förut och känt mig betydligt mer svullen, tyckte jag.

Ont, ont, ont
Men igår kväll slog smärtan till ordentligt. Jag har aldrig haft så ont efter ett äggplock förut. O tittade hjälplöst på medan jag snodde runt i sängen och ömsom svor och grät. När jag nästan svimmade av smärta på väg till toaletten insåg vi båda att något måste göras. O ringde gynakuten och fick tag i en underbar människa - välsignad vare du Berit nu och för evig tid! - som frågade ut oss och gav mig klartecken att ta en starkare värktablett som vi råkade ha hemma. Om inte den hjälpte skulle vi åka in. Bara att prata med henne gjorde mig lugnare. Jag somnade vid midnatt, svettig och utmattad, och vaknade mitt i natten och kunde till min lättnad konstatera att den värsta smärtan var borta.

Imorse var jag ännu något bättre och stackars O vågade ta tåget till Stockholm och väntande jobb. Veckopendling och IVF är inte världens smartaste kombination, kan jag meddela. Men inte trodde vi att det skulle bli riktigt såhär jobbigt.

Igår kväll när det gjorde som ondast sa jag till O att vi nog måste förbereda oss på att det inte blir någon återföring. Nu ska du inte ta ut det negativa i förskott, sa han. Jag svarade att jag just nu gav fan i vilket, bara det slutade göra så jävla ont. Så tänker jag inte nu, men jag märker att jag börjar närma mig min gräns för vad jag tål och orkar med. Tidigare har jag inte förstått de adoptivmödrar som säger att de inte alls saknar att ha fått vara gravida och föda, nu börjar jag få en aning om vad de menar. En gång till gör jag detta, om det behövs. Fem försök, men sedan är det banne mig stopp. Jag vill bli fri från den här konstiga tillvaron och återgå till ett vanligt liv.

Imorgon
Måtte det nu bara gå bra imorgon. Idag är jag svullen och lite öm i magen, men har inte ont längre. Jag hoppas så att det har blivit några fina embryon och att jag inte är överstimulerad. Monstrenas gudmor L är gullig och kör mig till sjukhuset.

Fjorton!

Äggplocket gick bra. Fast det var fjärde gången så var jag alltså rejält nervös innan. Det var doktor XX himself som gjorde det, och assisterande barnmorska var en av mina favoriter. Hon har gett mig akupunktur och vi har pratat en hel del. Hon är varm och personlig. Till exempel så höll hon mig i handen när doktorn la bedövningen. Det låter inte så märkvärdigt, men för mig gjorde det stor skillnad. O satt och spanade så intensivt på äggblåsorna att han glömde ge mig lustgasmasken ibland. Jag gillar lustgas, dels hjälper det bra, och jag gillar att själv kunna hugga tag i masken och suga i mig när jag behöver - kontrollfreak, och så gör det att jag måste koncentrera mig på andningen och inte kan tänka på vad läkarn rotar med och hur ont det gör.

Cirka fjorton ägg blev det, och det är en utmärkt skörd. O visste att jag var rädd för att alla ägg skulle ha dött, så fort han såg ultraljudsbilden viskade han till mig: det finns massor av blåsor. En stund senare sa han: de har redan räknat till nio, och det är många rör kvar.

Innan vi fick åka hem fick jag lite förhållningsorder. Det blev fjorton ägg, men det fanns trettio blåsor vilket gör att det finns risk för överstimulering. Imorgon ska jag på VUL innan de bestämmer om jag kan få några embryon tillbaka. Igår var jag lite undrande över deras oro, jag har ju plockats på många ägg förut och känt mig betydligt mer svullen, tyckte jag.

Ont, ont, ont
Men igår kväll slog smärtan till ordentligt. Jag har aldrig haft så ont efter ett äggplock förut. O tittade hjälplöst på medan jag snodde runt i sängen och ömsom svor och grät. När jag nästan svimmade av smärta på väg till toaletten insåg vi båda att något måste göras. O ringde gynakuten och fick tag i en underbar människa - välsignad vare du Berit nu och för evig tid! - som frågade ut oss och gav mig klartecken att ta en starkare värktablett som vi råkade ha hemma. Om inte den hjälpte skulle vi åka in. Bara att prata med henne gjorde mig lugnare. Jag somnade vid midnatt, svettig och utmattad, och vaknade mitt i natten och kunde till min lättnad konstatera att den värsta smärtan var borta.

Imorse var jag ännu något bättre och stackars O vågade ta tåget till Stockholm och väntande jobb. Veckopendling och IVF är inte världens smartaste kombination, kan jag meddela. Men inte trodde vi att det skulle bli riktigt såhär jobbigt.

Igår kväll när det gjorde som ondast sa jag till O att vi nog måste förbereda oss på att det inte blir någon återföring. Nu ska du inte ta ut det negativa i förskott, sa han. Jag svarade att jag just nu gav fan i vilket, bara det slutade göra så jävla ont. Så tänker jag inte nu, men jag märker att jag börjar närma mig min gräns för vad jag tål och orkar med. Tidigare har jag inte förstått de adoptivmödrar som säger att de inte alls saknar att ha fått vara gravida och föda, nu börjar jag få en aning om vad de menar. En gång till gör jag detta, om det behövs. Fem försök, men sedan är det banne mig stopp. Jag vill bli fri från den här konstiga tillvaron och återgå till ett vanligt liv.

Imorgon
Måtte det nu bara gå bra imorgon. Idag är jag svullen och lite öm i magen, men har inte ont längre. Jag hoppas så att det har blivit några fina embryon och att jag inte är överstimulerad. Monstrenas gudmor L är gullig och kör mig till sjukhuset.

Scared shitless

Imorgon är det äggplock och jag är rentut sagt skiträdd. Inte så mycket för själva ingreppet, även om det har gjort rejält ont förut så vet jag att jag klarar av det och den här gången ska jag få lite mer lugnande och lustgas. Nej, jag är plötsligt livrädd för att trixandet med sprutdosen upp och ner och några dagars extra väntan ska ha påverkat äggkvalitén. Vid alla tidigare försök har jag sprutat 150 ie Puregon och plockats på dag 13 efter sprutstart. Nu plockas jag på dag 16 och jag har flaxat från 150 till 200 till 150 igen till 100 till 50 och sista dagen inget alls. Coasting kallas det, när man låter bli att ge Puregon för att låta hormonnivåerna sjunka något. På så sätt så dör de små omogna äggen (äggblåsorna?) som det ändå inte är någon nytta med, och risken för överstimulering minskar. Detta har jag just idag lärt mig från internet. Vad skulle man göra utan denna kunskapskälla? På nätet påstås det också att resultatet vid coasting snarare är bättre än sämre, men tror någon att jag känner mig lugnad av det? Det spänner inte alls i magen som det brukar göra före ett äggplock vilket förstås gör att jag ser döda äggceller och tomma äggblåsor för min inre syn.

O försöker lugna mig vilket lyckas sisådär. Han gör det han kan vilket är att laga en god middag åt mig och klappa mig lite tafatt och bli arg på mig när han tycker att jag är för negativ.

Tack för lyckönskningar i gästboken, på mejl och på forumet. Det känns skönt att veta att ni tänker på mig och mina små monster imorgon.

Nu ska jag utföra min medborgerliga plikt och gå och rösta.

Scared shitless

Imorgon är det äggplock och jag är rentut sagt skiträdd. Inte så mycket för själva ingreppet, även om det har gjort rejält ont förut så vet jag att jag klarar av det och den här gången ska jag få lite mer lugnande och lustgas. Nej, jag är plötsligt livrädd för att trixandet med sprutdosen upp och ner och några dagars extra väntan ska ha påverkat äggkvalitén. Vid alla tidigare försök har jag sprutat 150 ie Puregon och plockats på dag 13 efter sprutstart. Nu plockas jag på dag 16 och jag har flaxat från 150 till 200 till 150 igen till 100 till 50 och sista dagen inget alls. Coasting kallas det, när man låter bli att ge Puregon för att låta hormonnivåerna sjunka något. På så sätt så dör de små omogna äggen (äggblåsorna?) som det ändå inte är någon nytta med, och risken för överstimulering minskar. Detta har jag just idag lärt mig från internet. Vad skulle man göra utan denna kunskapskälla? På nätet påstås det också att resultatet vid coasting snarare är bättre än sämre, men tror någon att jag känner mig lugnad av det? Det spänner inte alls i magen som det brukar göra före ett äggplock vilket förstås gör att jag ser döda äggceller och tomma äggblåsor för min inre syn.

O försöker lugna mig vilket lyckas sisådär. Han gör det han kan vilket är att laga en god middag åt mig och klappa mig lite tafatt och bli arg på mig när han tycker att jag är för negativ.

Tack för lyckönskningar i gästboken, på mejl och på forumet. Det känns skönt att veta att ni tänker på mig och mina små monster imorgon.

Nu ska jag utföra min medborgerliga plikt och gå och rösta.

Doktor XX och jag

Nej, inget depp här. Det gick b-r-a idag på SU. Lagom stora och lagom många äggblåsor. Jag fick recept på progesteron och kanyler till Pregnylen, det tjuvhöll XX på förra veckan eftersom han inte var säker på att det skulle bli något äggplock. Vi konstaterade båda att det var tur att han inte sagt det till mig, för då hade jag gått upp i spinn totalt. Fan, jag börjar bli riktigt förtjust i karln. Får man vara det i sin IVF-läkare?

Dessutom känner jag mig faktiskt lite lugnare nu eftersom sprutdosen är sänkt till 100. Jag har varit en duktig flicka och stigit snällt i östrogen. Äggplock blir tidigast på lördag. O kommer hem på fredag efter att ha varit borta i tio dagar. Jag längtar efter honom men det har gått bättre än jag trodde att vara ensam.

Annars händer det inte mycket i mitt patetiska liv, där det mesta ju kretsar kring IVF. Men jag åt lunch i solen på Avenyn och löste världsgåtor med kompisen L i alla fall. Hon ska bli gudmor åt mina barn, eller monstren som jag nu har börjat kalla dem. Monster eftersom de är så bångstyriga och vägrar bli till, fast det kan de förstås inte rå för eftersom de troligen har defekta kromosomer, men då är de ju små monster i alla fall.

Cynisk, vem, jag?

Doktor XX och jag

Nej, inget depp här. Det gick b-r-a idag på SU. Lagom stora och lagom många äggblåsor. Jag fick recept på progesteron och kanyler till Pregnylen, det tjuvhöll XX på förra veckan eftersom han inte var säker på att det skulle bli något äggplock. Vi konstaterade båda att det var tur att han inte sagt det till mig, för då hade jag gått upp i spinn totalt. Fan, jag börjar bli riktigt förtjust i karln. Får man vara det i sin IVF-läkare?

Dessutom känner jag mig faktiskt lite lugnare nu eftersom sprutdosen är sänkt till 100. Jag har varit en duktig flicka och stigit snällt i östrogen. Äggplock blir tidigast på lördag. O kommer hem på fredag efter att ha varit borta i tio dagar. Jag längtar efter honom men det har gått bättre än jag trodde att vara ensam.

Annars händer det inte mycket i mitt patetiska liv, där det mesta ju kretsar kring IVF. Men jag åt lunch i solen på Avenyn och löste världsgåtor med kompisen L i alla fall. Hon ska bli gudmor åt mina barn, eller monstren som jag nu har börjat kalla dem. Monster eftersom de är så bångstyriga och vägrar bli till, fast det kan de förstås inte rå för eftersom de troligen har defekta kromosomer, men då är de ju små monster i alla fall.

Cynisk, vem, jag?

PCO och lite adoption

Tack för snälla inlägg i gästboken. Jag har mått bättre i ett par dagar nu. Imorgon ska jag till SU igen så risken finns att jag skriver några deppiga rader efter det. Deppighet efter SU-besök är tydligen en inlärd reflex hos mig.

Jag kanske ska förtydliga det där med PCO, förresten. Om jag har fattat saken rätt är det skillnad på att ha PCO, dvs äggstockar med ett speciellt utseende, och PCO-S som är ett syndrom då man har bukfetma, ökad behåring, ingen ägglossning och så vidare. På min direkta fråga svarade doktorn att jag mycket väl kan ha normal ägglossning trots att mina äggstockar innehåller många äggblåsor, fast det kanske inte blir bra ägg varje månad. Ungefär 25% av alla kvinnor har PCO.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Nu gör vi ju IVF oavsett om det är mig eller O det är fel på, och förhoppningsvis har vi fortfarande goda chanser att lyckas.

Idag pratade jag med en av mina bästa och äldsta kompisar L. Hon sa att hon aldrig riktigt förstått varför jag inte kan se ljusare på tillvaron och tänka att vi kommer att få barn på ett eller annat sätt, eftersom vi ju alltid sagt att vi kommer att adoptera om inte IVF funkar. Medan hon pratade så kom jag på varför, en tanke jag aldrig tänkt förut: jag är så rädd för att bli avvisad. Jag är rädd för att all min uppdämda kärlek, alla år av längtan (varför låter jag som en dålig dikt?) ska vara alldeles för mycket för ett skrämt och sviket litet barn som redan har varit med om många separationer. Jag är inte säker på att jag kan hantera att bli avvisad av mitt barn när det äntligen kommer. Jag hoppas att min egen upplevelse av att känna mig fel och utanför och av att slå efter dem som vill trösta mig, kan hjälpa mig då, men jag är inte säker på att det blir så.

PCO och lite adoption

Tack för snälla inlägg i gästboken. Jag har mått bättre i ett par dagar nu. Imorgon ska jag till SU igen så risken finns att jag skriver några deppiga rader efter det. Deppighet efter SU-besök är tydligen en inlärd reflex hos mig.

Jag kanske ska förtydliga det där med PCO, förresten. Om jag har fattat saken rätt är det skillnad på att ha PCO, dvs äggstockar med ett speciellt utseende, och PCO-S som är ett syndrom då man har bukfetma, ökad behåring, ingen ägglossning och så vidare. På min direkta fråga svarade doktorn att jag mycket väl kan ha normal ägglossning trots att mina äggstockar innehåller många äggblåsor, fast det kanske inte blir bra ägg varje månad. Ungefär 25% av alla kvinnor har PCO.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Nu gör vi ju IVF oavsett om det är mig eller O det är fel på, och förhoppningsvis har vi fortfarande goda chanser att lyckas.

Idag pratade jag med en av mina bästa och äldsta kompisar L. Hon sa att hon aldrig riktigt förstått varför jag inte kan se ljusare på tillvaron och tänka att vi kommer att få barn på ett eller annat sätt, eftersom vi ju alltid sagt att vi kommer att adoptera om inte IVF funkar. Medan hon pratade så kom jag på varför, en tanke jag aldrig tänkt förut: jag är så rädd för att bli avvisad. Jag är rädd för att all min uppdämda kärlek, alla år av längtan (varför låter jag som en dålig dikt?) ska vara alldeles för mycket för ett skrämt och sviket litet barn som redan har varit med om många separationer. Jag är inte säker på att jag kan hantera att bli avvisad av mitt barn när det äntligen kommer. Jag hoppas att min egen upplevelse av att känna mig fel och utanför och av att slå efter dem som vill trösta mig, kan hjälpa mig då, men jag är inte säker på att det blir så.

En deppig dag

Jag känner mig värdelös och misslyckad. Jag trodde att jag skulle må bättre av att börja med sprutorna. Tja, det kanske jag gör förresten men jag mår inte bra. Fast det har varit en jobbig vecka, kan kanske skylla på det.

O har börjat på sitt nya jobb som verkar väldigt bra och roligt. Jag är så glad för hans skull. Det är bara det att detta jobb ligger i Stockholm, så han har flyttat dit. Jag ska väl flytta efter om ett tag, men inte så länge vi har IVF:er kvar på SU. Ingen av oss ser fram emot att göra oss av med vårt kära hus och ge oss in i bostadsdjungeln i Stockholm. Å andra sidan har ju livet inte alls blivit som vi (eller åtminstone jag) hade tänkt så det kanske är lika bra att stampa till rejält så att alla drömmar krossas. Den om att bo i vårt lilla gula hus med ett eller kanske rentav två barn verkar ouppnåelig.

Idag var jag på koll på SU och träffade doktor XX. Vi börjar bli riktigt tjänis med varann, vilket känns rätt bisarrt eftersom jag oftast saknar trosor och byxor när vi snackar. När jag väl låg i den eländiga gynstolen märkte jag att min fot låg mot något, och det var först efter en stund som jag insåg att jag hade den i doktorns knä! Lite pinsamt, men jag kan skylla på att benstöden aldrig är inställda för att passa långa ben.

Jag ska höja sprutdosen till 200 i ett par dagar vilket känns lite läskigt. Har aldrig sprutat mer än 150 och förra gången blev det ju nitton ägg. Blir jag överstimulerad så slår jag ihjäl dem (läkarna, inte äggen). Passade på att fråga doktorn om jag har PCO, det blir ju så många små blåsor. Javisst har du det, sa han. Jahapp. Ännu en defekt. Närsynt, skolios, sköldkörtelsjukdom, PCO. Sicket B-exemplar man är. Jag kanske ska göra eftervärlden en välgärning och bespara den mina gener.

Direkt efteråt var jag på arbetsförmedlingen vilket inte heller är någon self image booster.

Hela dagen har gråten legat på lur men för en stund sedan när mamma ringde och frågade hur jag mådde öppnades dammluckorna ordentligt. Grät en stund efter att vi hade lagt på, men nu känns det bättre. Det skulle väl ut antar jag.

En deppig dag

Jag känner mig värdelös och misslyckad. Jag trodde att jag skulle må bättre av att börja med sprutorna. Tja, det kanske jag gör förresten men jag mår inte bra. Fast det har varit en jobbig vecka, kan kanske skylla på det.

O har börjat på sitt nya jobb som verkar väldigt bra och roligt. Jag är så glad för hans skull. Det är bara det att detta jobb ligger i Stockholm, så han har flyttat dit. Jag ska väl flytta efter om ett tag, men inte så länge vi har IVF:er kvar på SU. Ingen av oss ser fram emot att göra oss av med vårt kära hus och ge oss in i bostadsdjungeln i Stockholm. Å andra sidan har ju livet inte alls blivit som vi (eller åtminstone jag) hade tänkt så det kanske är lika bra att stampa till rejält så att alla drömmar krossas. Den om att bo i vårt lilla gula hus med ett eller kanske rentav två barn verkar ouppnåelig.

Idag var jag på koll på SU och träffade doktor XX. Vi börjar bli riktigt tjänis med varann, vilket känns rätt bisarrt eftersom jag oftast saknar trosor och byxor när vi snackar. När jag väl låg i den eländiga gynstolen märkte jag att min fot låg mot något, och det var först efter en stund som jag insåg att jag hade den i doktorns knä! Lite pinsamt, men jag kan skylla på att benstöden aldrig är inställda för att passa långa ben.

Jag ska höja sprutdosen till 200 i ett par dagar vilket känns lite läskigt. Har aldrig sprutat mer än 150 och förra gången blev det ju nitton ägg. Blir jag överstimulerad så slår jag ihjäl dem (läkarna, inte äggen). Passade på att fråga doktorn om jag har PCO, det blir ju så många små blåsor. Javisst har du det, sa han. Jahapp. Ännu en defekt. Närsynt, skolios, sköldkörtelsjukdom, PCO. Sicket B-exemplar man är. Jag kanske ska göra eftervärlden en välgärning och bespara den mina gener.

Direkt efteråt var jag på arbetsförmedlingen vilket inte heller är någon self image booster.

Hela dagen har gråten legat på lur men för en stund sedan när mamma ringde och frågade hur jag mådde öppnades dammluckorna ordentligt. Grät en stund efter att vi hade lagt på, men nu känns det bättre. Det skulle väl ut antar jag.