Ruvdag 4: kan embryon höra? Och förstår de isåfall vad de hör?

Idag är det söndag och O har åkt tillbaka till sitt jobb i Stockholm. Jag är inte ensam eftersom lillasyster bor i vårt gästrum när hon inte är ute och festar eller är på rockfestivaler. Ikväll kom hon tillbaks från en sådan och det var trevligt att ha sällskap framför fotbollen (som jag inte hade tittat på utan sällskap). Men i slutet av veckan flyttar hon in i sin nya lägenhet.

O var hemma i ungefär två dygn och tyvärr måste jag erkänna att en alldeles för stor del av de dygnen gick åt till att tjafsa och gnata. Idag rann sinnet på oss och det blev ett riktigt praktgräl med höjda röster (det ekar bra i vår tvättstuga kan jag meddela). Vi har ganska kort stubin båda två så detta är inget ovanligt, särskilt inte sedan infertiliteten gjorde sitt intåg i våra liv. Som tur är är vi heller inte långsinta, det dröjer inte länge förrän vi är sams igen, idag var inget undantag. Landvetters avgångshall såg oss ömt omslingrade några timmar efter tvättstugeincidenten.

Vad just detta gräl handlade om på ytan kommer jag knappt ens ihåg, men vad det bottnade i vet jag mycket väl. Det är ungefär samma sak varje gång. När trycket blir för högt åker locket av på oss båda och samma gamla känslor pyser ut. Vi hakar i varann och snurrar igång. Jag känner mig ensam och osedd, ouppskattad, jag dignar under en alldeles för tung börda, jag tycker att O är okänslig och oberörd. O känner sig ifrågasatt och odugligförklarad, vad han än gör eller säger blir fel, han tycker att jag ser orimligt negativt på vår situation. Båda blir vi mycket ensamma. Skillnaden är att O är van vid och föredrar att hantera sina problem på egen hand, medan jag tycker att det är jobbigt. Vad är det för mening med att vara tillsammans om man ändå ska hantera alla svårigheter var och en för sig?

Men tack och lov hittar vi tillbaka varje gång. Sedan han landade på Bromma har vi pratat i telefon tre gånger, senaste gången för en liten stund sedan för att säga godnatt.

Det känns ändå lite vemodigt. Livet borde verkligen inte vara såhär. Jag hoppas verkligen att små embryon inte hör eller känner på sig att deras föräldrar grälar. Eller att de åtminstone inte begriper vad de hör.

Eller att de förstår det som inte ens vi själva fattar alla gånger, men som jag ändå hoppas är sant: att ilska ibland är ett uttryck för rädsla och att vi är väldigt rädda just nu.