Carpe diem vs Lång dags färd mot natt

Nej, jag har inte börjat tala i tungor. Det var bara ett försök att beskriva de två sinnesstämningar som jag pendlar mellan. Oftast lyckas jag följa min psykologs råd om att leva i nuet. När man är i en situation som den jag är i nu, när man är fullständigt maktlös och inget kan göra annat än att vänta, kan man bara försöka leva i nuet, fånga dagen. Jag försöker göra varje dag till en hyfsad dag. Blir det av bara farten en bra dag så är det en bonus, men hyfsad räcker långt.

Men jag lyckas inte hela tiden, ibland tar oron och rädslan över. Jag är så förfärligt rädd för att det ska gå åt helvete den här gången också. Hur kan det göra något annat när det alltid har gjort det hittills? Då känns den här ruvningen, hela det här försöket som en tröstlös resa mot undergång, en lång dags färd mot natt. Det känns nästan som att gå och vänta på en dödsdom.

Det är dag 7, jag är glad att det är dag 7 fortfarande. Jag kan nästan tänka mig att leva resten av mitt liv på ruvdag 7, en dag då man inte vet hur det kommer att gå och då man fortfarande kan hoppas. Måtte det aldrig bli mer än dag 7.