Men jag lyckas inte hela tiden, ibland tar oron och rädslan över. Jag är så förfärligt rädd för att det ska gå åt helvete den här gången också. Hur kan det göra något annat när det alltid har gjort det hittills? Då känns den här ruvningen, hela det här försöket som en tröstlös resa mot undergång, en lång dags färd mot natt. Det känns nästan som att gå och vänta på en dödsdom.
Det är dag 7, jag är glad att det är dag 7 fortfarande. Jag kan nästan tänka mig att leva resten av mitt liv på ruvdag 7, en dag då man inte vet hur det kommer att gå och då man fortfarande kan hoppas. Måtte det aldrig bli mer än dag 7.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar