O har börjat på sitt nya jobb som verkar väldigt bra och roligt. Jag är så glad för hans skull. Det är bara det att detta jobb ligger i Stockholm, så han har flyttat dit. Jag ska väl flytta efter om ett tag, men inte så länge vi har IVF:er kvar på SU. Ingen av oss ser fram emot att göra oss av med vårt kära hus och ge oss in i bostadsdjungeln i Stockholm. Å andra sidan har ju livet inte alls blivit som vi (eller åtminstone jag) hade tänkt så det kanske är lika bra att stampa till rejält så att alla drömmar krossas. Den om att bo i vårt lilla gula hus med ett eller kanske rentav två barn verkar ouppnåelig.
Idag var jag på koll på SU och träffade doktor XX. Vi börjar bli riktigt tjänis med varann, vilket känns rätt bisarrt eftersom jag oftast saknar trosor och byxor när vi snackar. När jag väl låg i den eländiga gynstolen märkte jag att min fot låg mot något, och det var först efter en stund som jag insåg att jag hade den i doktorns knä! Lite pinsamt, men jag kan skylla på att benstöden aldrig är inställda för att passa långa ben.
Jag ska höja sprutdosen till 200 i ett par dagar vilket känns lite läskigt. Har aldrig sprutat mer än 150 och förra gången blev det ju nitton ägg. Blir jag överstimulerad så slår jag ihjäl dem (läkarna, inte äggen). Passade på att fråga doktorn om jag har PCO, det blir ju så många små blåsor. Javisst har du det, sa han. Jahapp. Ännu en defekt. Närsynt, skolios, sköldkörtelsjukdom, PCO. Sicket B-exemplar man är. Jag kanske ska göra eftervärlden en välgärning och bespara den mina gener.
Direkt efteråt var jag på arbetsförmedlingen vilket inte heller är någon self image booster.
Hela dagen har gråten legat på lur men för en stund sedan när mamma ringde och frågade hur jag mådde öppnades dammluckorna ordentligt. Grät en stund efter att vi hade lagt på, men nu känns det bättre. Det skulle väl ut antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar