Mens!

Den gamla vanliga hatade mensen kom idag, komplett med de vanliga menssmärtorna. Jag ska förstås testa imorgon för att få ett säkert resultat, men jag vet att det kommer att visa negativt.

Livet känns fullständigt överjävligt. Jag vet knappt hur jag ska ta mig igenom resten av den här dagen, än mindre resten av veckan, sommaren, året, resten av livet. Just nu ångrar jag allt: att jag gifte mig med O, att jag inte lämnade honom när vi insåg att vi skulle få svårt att bli med barn, att vi har gjort så många IVF:er. Jag önskar på fullt allvar att första IVF:en gått åt helvete ordentligt. Då hade vi kunnat sluta med det här helvetet som IVF innebär och kanske haft något som liknade ett liv idag. Kanske hade vi väntat adoptivbarn.

Istället väntar jag - ingenting. Jag har - ingenting. Jag är - ingenting. Jag har inget jobb, jag har inga barn, jag har inget värde. Jag kan inte se att något jag har eller har gjort har något som helst värde för någon, allra minst mig själv. Ändå förstår jag inte vad det är som har gått fel. Vad har jag gjort fel? Vad har jag gjort för att förtjäna detta?

Jag är argare och bittrare än jag har varit någonsin, och det vill inte säga lite. Jag skulle vilja slå in tänderna på doktor XX som hade mage att varna mig för tvillingar. Jag vill skära upp magen på alla gravida kvinnor. Jag vill ta alla små barn i fötterna och slå deras huvud mot väggen. Jag vill förstöra glädjen och lyckan för alla människor i hela världen, för det är inte rätt att någon ska vara lycklig när jag är så olycklig.

Hata mig bara. Jag vet att jag inte har rätt att känna så, att det är fel och grymt och omänskligt och dessutom irrationellt. Andras lycka påverkar ju inte min olycka. Det är ingen som har tagit något ifrån mig, och jag är en elak och missunnsam människa som känner så.

Men nu orkar jag inte mer. Jag har försökt, och blivit besviken, och försökt igen. Nu rämnar fasaden, nu kommer allt det svarta i mig fram. Måtte det äta upp mig så att jag försvinner helt.