PCO och lite adoption

Tack för snälla inlägg i gästboken. Jag har mått bättre i ett par dagar nu. Imorgon ska jag till SU igen så risken finns att jag skriver några deppiga rader efter det. Deppighet efter SU-besök är tydligen en inlärd reflex hos mig.

Jag kanske ska förtydliga det där med PCO, förresten. Om jag har fattat saken rätt är det skillnad på att ha PCO, dvs äggstockar med ett speciellt utseende, och PCO-S som är ett syndrom då man har bukfetma, ökad behåring, ingen ägglossning och så vidare. På min direkta fråga svarade doktorn att jag mycket väl kan ha normal ägglossning trots att mina äggstockar innehåller många äggblåsor, fast det kanske inte blir bra ägg varje månad. Ungefär 25% av alla kvinnor har PCO.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det. Nu gör vi ju IVF oavsett om det är mig eller O det är fel på, och förhoppningsvis har vi fortfarande goda chanser att lyckas.

Idag pratade jag med en av mina bästa och äldsta kompisar L. Hon sa att hon aldrig riktigt förstått varför jag inte kan se ljusare på tillvaron och tänka att vi kommer att få barn på ett eller annat sätt, eftersom vi ju alltid sagt att vi kommer att adoptera om inte IVF funkar. Medan hon pratade så kom jag på varför, en tanke jag aldrig tänkt förut: jag är så rädd för att bli avvisad. Jag är rädd för att all min uppdämda kärlek, alla år av längtan (varför låter jag som en dålig dikt?) ska vara alldeles för mycket för ett skrämt och sviket litet barn som redan har varit med om många separationer. Jag är inte säker på att jag kan hantera att bli avvisad av mitt barn när det äntligen kommer. Jag hoppas att min egen upplevelse av att känna mig fel och utanför och av att slå efter dem som vill trösta mig, kan hjälpa mig då, men jag är inte säker på att det blir så.