Fjorton!

Äggplocket gick bra. Fast det var fjärde gången så var jag alltså rejält nervös innan. Det var doktor XX himself som gjorde det, och assisterande barnmorska var en av mina favoriter. Hon har gett mig akupunktur och vi har pratat en hel del. Hon är varm och personlig. Till exempel så höll hon mig i handen när doktorn la bedövningen. Det låter inte så märkvärdigt, men för mig gjorde det stor skillnad. O satt och spanade så intensivt på äggblåsorna att han glömde ge mig lustgasmasken ibland. Jag gillar lustgas, dels hjälper det bra, och jag gillar att själv kunna hugga tag i masken och suga i mig när jag behöver - kontrollfreak, och så gör det att jag måste koncentrera mig på andningen och inte kan tänka på vad läkarn rotar med och hur ont det gör.

Cirka fjorton ägg blev det, och det är en utmärkt skörd. O visste att jag var rädd för att alla ägg skulle ha dött, så fort han såg ultraljudsbilden viskade han till mig: det finns massor av blåsor. En stund senare sa han: de har redan räknat till nio, och det är många rör kvar.

Innan vi fick åka hem fick jag lite förhållningsorder. Det blev fjorton ägg, men det fanns trettio blåsor vilket gör att det finns risk för överstimulering. Imorgon ska jag på VUL innan de bestämmer om jag kan få några embryon tillbaka. Igår var jag lite undrande över deras oro, jag har ju plockats på många ägg förut och känt mig betydligt mer svullen, tyckte jag.

Ont, ont, ont
Men igår kväll slog smärtan till ordentligt. Jag har aldrig haft så ont efter ett äggplock förut. O tittade hjälplöst på medan jag snodde runt i sängen och ömsom svor och grät. När jag nästan svimmade av smärta på väg till toaletten insåg vi båda att något måste göras. O ringde gynakuten och fick tag i en underbar människa - välsignad vare du Berit nu och för evig tid! - som frågade ut oss och gav mig klartecken att ta en starkare värktablett som vi råkade ha hemma. Om inte den hjälpte skulle vi åka in. Bara att prata med henne gjorde mig lugnare. Jag somnade vid midnatt, svettig och utmattad, och vaknade mitt i natten och kunde till min lättnad konstatera att den värsta smärtan var borta.

Imorse var jag ännu något bättre och stackars O vågade ta tåget till Stockholm och väntande jobb. Veckopendling och IVF är inte världens smartaste kombination, kan jag meddela. Men inte trodde vi att det skulle bli riktigt såhär jobbigt.

Igår kväll när det gjorde som ondast sa jag till O att vi nog måste förbereda oss på att det inte blir någon återföring. Nu ska du inte ta ut det negativa i förskott, sa han. Jag svarade att jag just nu gav fan i vilket, bara det slutade göra så jävla ont. Så tänker jag inte nu, men jag märker att jag börjar närma mig min gräns för vad jag tål och orkar med. Tidigare har jag inte förstått de adoptivmödrar som säger att de inte alls saknar att ha fått vara gravida och föda, nu börjar jag få en aning om vad de menar. En gång till gör jag detta, om det behövs. Fem försök, men sedan är det banne mig stopp. Jag vill bli fri från den här konstiga tillvaron och återgå till ett vanligt liv.

Imorgon
Måtte det nu bara gå bra imorgon. Idag är jag svullen och lite öm i magen, men har inte ont längre. Jag hoppas så att det har blivit några fina embryon och att jag inte är överstimulerad. Monstrenas gudmor L är gullig och kör mig till sjukhuset.