Jag är lite omtumlad faktiskt. Det har varit en resa från total panik i söndags, stor smärta i måndags, behärskad oro i tisdags, till något som nu bäst kan beskrivas som motvillig optimism. Jag är trött, glad, hoppfull och lite skeptisk i en enda röra. Jag vet inte om jag tänker låta mig luras riktigt så här lätt av Livet och Bebisguden. De sitter nog och skålar med varann nu och myser över detta genialiska drag, och planerar hur de ska rycka bort mattan under mig om sisådär två veckor. De vet mycket väl hur nära jag har varit att ge upp och skita i att göra fler försök, och nu vet de att de har mig på kroken igen.
Ett annat sätt att försöka hålla distansen är att fundera på fåniga tvillingnamn. Doris & Boris och Ellen & Allan är gamla klassiker. Favoriten just nu är nog Sven & Glenn som min mejlkompis Linda bidrog med.
Nej, små embryon, jag skojar bara. Ni ska få de allra vackraste namn jag kan tänka ut, och jag kommer att älska er alldeles förfärligt mycket. Jag vet inte om ungar blir lyckligare av att vara efterlängtade, men ni kommer i alla fall att vara det. Ni kommer att vara det märkvärdigaste och mest underbara som har hänt mig, det vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar