Ruvdag 11: Blod!

Jaha, Livet och Bebisguden tycks faktiskt ha kommit på en masterplan den här gången. Lite lagom mycket blod redan på dag 11, men ingen mensvärk och fortsatt ömma bröst. Så att jag inte ska sluta hoppas helt.

Jag växlar mellan att gråta förtvivlat och att låtsas som ingenting. Jag vet verkligen inte hur jag ska hantera det här. Ska jag fortsätta hoppas så länge inte den vanliga mensvärken slår till, eller ska jag redan nu förklara det här försöket misslyckat och börja sörja?

Det här är för jävligt. Detta är det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Bajsöversvämning i källaren, skoliosoperation, civilingenjörsstudier med en massa missade tentor, bah säger jag bara! Jag gör hellre om dem, allihop, än gör en IVF till.