Det har varit några intensiva veckor med kören nu. I fredags medverkade vi i en teateruppsättning (och fick massor av beröm, roligt!) och i lördags sjöng vi två korta konserter på det äldreboende där vi håller våra repetitioner. Och på söndag är det vårkonsert. Sedan är terminen slut.
Som trogna läsare vet reflekterar jag ofta över kören och frågar mig om jag orkar, om den tar mer än den ger. Men den här terminen har det positiva definitivt övervägt.
En aspekt som jag tidigare skrivit om är den att jag genom kören har fått vänner som är betydligt äldre än jag. Yngre också förstås men av någon anledning värdesätter jag inte dem lika mycket.
Kanske har det helt enkelt med pappas bortgång att göra.
När vi skulle på internat åkte jag som vanligt med min vän Bengt, han är i sjuttioårsåldern. På morgonen hade jag läst Jörn Donners nekrolog över Jeanette Bonnier och var uppfylld av de märkliga formuleringarna och självgodheten. Skriver man verkligen så? Förr hade det varit ett givet samtalsämne med pappa, vare sig han läst nekrologen eller inte hade han lyssnat med intresse och gärna diskuterat saken.
Det visade sig att Bengt också läst den. Inte var det som att prata med pappa, inte riktigt. Men det var fint ändå.
När Bengt och jag går från måndagens rep blir vi upphunna av Ingemund som är ännu några år äldre. Han kliver muntert ut i körbanan.
Bengt: Går du mot röd gubbe, du gubbe?
Ingemund: Jaha, det får man faktiskt, bara man inte har barnbarnen med sig.
Helga: Akta, bussen där ska svänga, hon ser inte dig. Oj! Och skåpbilen - Ingemund!!
Vi räddar oss över till andra sidan.
Bengt: Ja, det är rätt. Jag brukar också öva mig i civil olydnad.
Helga: Senil olydnad menar du.
Gubbarna kluckar förtjust.
2016-05-18
2016-05-17
Överleva. Orka.
Jag mår faktiskt inte särskilt bra.
Det är med viss förvåning och irritation jag konstaterar det. Det är som att jag tycker att jag borde sluta sjåpa mig. Jag har ju allt jag behöver. Jag är så avundsvärd, tro inte att jag inte vet och ser och förstår det.
Dessutom är det vår och hjärtskärande vackert ute. Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?
Fånga dagen. Döden, åldrandet och intigheten andas mig i nacken. Det är nu du lever, det är nu livet borde vara som bäst. Fast jag läste minsann en notis idag om att folk är som lyckligast när de är 80 plus, det lät ju hoppfullt. Om man får bli så gammal förstås. Som alltid när jag är lite för trött blir jag nojig. Bröstcancer, hudcancer, tarmcancer, äggstockscancer, MS.
Förra veckan var en sådan som bara skulle överlevas. O var på tjänsteresa, en läkartid för Q, flera åtaganden med kören (roliga sådana men krävande). På lördagkvällen passade min syster barnen och vi gick ut och åt middag. Jättetrevligt, verkligen. Fast som påfyllning funkade det dåligt. Egentligen hade vi behövt en hel helg på hotell för att vila upp oss och hitta varandra.
Nu är jag sådär gnällig igen.
The never-ending story renoveringen från helvetet börjar faktiskt närma sig sitt slut. Vi har ett nytt badrum, och det gamla är bortfraktat och belamrar inte längre vår lilla uteplats. Igår målade de färdigt hallen och tog bort all papp från golven, idag ska vi sätta tillbaks alla hyllor och klädhängare där. Men helt färdigt är det förstås inte. En elektriker måste fixa lamporna, ett badrumsskåp saknas liksom en handdukstork. Det fixar vi så snabbt det bara går, säger de trosvisst, jag ler snett och tänker i mitt stilla sinne att är allt klart inom en månad blir jag förvånad.
Nu återstår förstås en massa arbete för mig och O att ställa i ordning allt som legat nerpackat eller bortstädat sedan i februari. Bittert tänker jag att det blir väl mitt ansvar som vanligt. Jag är avslutaren, färdigställaren, den som tjatar om att hänga upp tavlor och fixa det allra sista, detaljerna, de som egentligen inte behövs men som gör så mycket för trivseln.
Trivseln. Det är den som saknas. Jag kan inte minnas när jag senast trivdes med att vara hemma, när jag senast tyckte det var skönt att komma hem, när jag inte skyggade och suckade för ytterligare renoveringsstök.
Och så är det ju maj också, med avslutningar och utflykter och föräldravandringar och picknickar och fan och hans moster. Samma visa varje år, stress och press.
Det som är annorlunda i år (förutom renoveringen från helvetet och avsaknandet av trivsel) är hålet och tomheten. Någonstans måste jag ha trott att den värsta sorgen var över, eftersom den faktiskt lättade något i samband med att jag började jobba, eftersom jag faktiskt inte behöver vara sjukskriven längre, eftersom jag faktiskt gillar att jobba och finner viss tröst i det. Det är inte bara det att jobbet ger respit från familjetjafs och renoveringsdamm, det är också att det är roligare än på länge. I och med chefsrollen får jag vara med och påverka verksamheten på ett sätt som jag länge velat.
(Ett futtigt exempel: idag kallade personalchefen på mig. Hon ska presentera företagets nya kärnvärden/värdeord/värdegrund/vetefanvaddetkallas för all personal imorgon och är nervös. Du som är så klok och bra, säger hon, titta på detta och säg vad du tycker, jag får inte till orden riktigt.)
Men sedan en tid tillbaka gråter jag återigen varje dag. Ofta i bilen till eller från jobbet. Ofta ser jag pappa framför mig. Ibland är det hans vaxbleka döda ansikte, men lika ofta är det hans gestalt. Det vita håret på ända, axelväskan flyger ut bakom honom, han går med sin karakteristiska gångstil, inåt med fötterna och utåt med rumpan, monsieur Hulot, precis så som jag tydligen också går.
I helgen åkte jag förbi hans lägenhet som nu står tom och renstädad i väntan på de nya ägarna. Det är obegripligt att han inte finns där längre.
Kastanjerna blommar vid St Eriksplan när jag kör förbi och av någon anledning gör just det väldigt ont. När jag plockar fram mitt blåa SL-kort gör det också ont, för jag kommer att tänka på att pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?
Förra måndagen var det precis ett halvår sedan. Jag minns att det blommade blåa nävor i sjukhemmets rabatt när jag gick till honom den sista dagen. Hösten var ju så mild. Idag såg jag blommande midsommarblomster vid vägrenen.
Det är något med årstiden som gör det extra jobbigt, är det bara för att det är vackert? Eller är det för att jag kan tänka att idag för ett år sedan levde han ännu, hade jag vetat då, och så vidare? Eller väcks det något minne hos mig som jag knappt vet att jag har, en oro jag kände redan för ett år sedan utan att kunna formulera?
Jag vet inte. Men jag vet att det fortfarande är överlevnadsmode som gäller. Överleva. Orka.
Det är med viss förvåning och irritation jag konstaterar det. Det är som att jag tycker att jag borde sluta sjåpa mig. Jag har ju allt jag behöver. Jag är så avundsvärd, tro inte att jag inte vet och ser och förstår det.
Dessutom är det vår och hjärtskärande vackert ute. Inte kan man vara annat än lycklig i mitten av maj?
Fånga dagen. Döden, åldrandet och intigheten andas mig i nacken. Det är nu du lever, det är nu livet borde vara som bäst. Fast jag läste minsann en notis idag om att folk är som lyckligast när de är 80 plus, det lät ju hoppfullt. Om man får bli så gammal förstås. Som alltid när jag är lite för trött blir jag nojig. Bröstcancer, hudcancer, tarmcancer, äggstockscancer, MS.
Förra veckan var en sådan som bara skulle överlevas. O var på tjänsteresa, en läkartid för Q, flera åtaganden med kören (roliga sådana men krävande). På lördagkvällen passade min syster barnen och vi gick ut och åt middag. Jättetrevligt, verkligen. Fast som påfyllning funkade det dåligt. Egentligen hade vi behövt en hel helg på hotell för att vila upp oss och hitta varandra.
Nu är jag sådär gnällig igen.
The never-ending story renoveringen från helvetet börjar faktiskt närma sig sitt slut. Vi har ett nytt badrum, och det gamla är bortfraktat och belamrar inte längre vår lilla uteplats. Igår målade de färdigt hallen och tog bort all papp från golven, idag ska vi sätta tillbaks alla hyllor och klädhängare där. Men helt färdigt är det förstås inte. En elektriker måste fixa lamporna, ett badrumsskåp saknas liksom en handdukstork. Det fixar vi så snabbt det bara går, säger de trosvisst, jag ler snett och tänker i mitt stilla sinne att är allt klart inom en månad blir jag förvånad.
Nu återstår förstås en massa arbete för mig och O att ställa i ordning allt som legat nerpackat eller bortstädat sedan i februari. Bittert tänker jag att det blir väl mitt ansvar som vanligt. Jag är avslutaren, färdigställaren, den som tjatar om att hänga upp tavlor och fixa det allra sista, detaljerna, de som egentligen inte behövs men som gör så mycket för trivseln.
Trivseln. Det är den som saknas. Jag kan inte minnas när jag senast trivdes med att vara hemma, när jag senast tyckte det var skönt att komma hem, när jag inte skyggade och suckade för ytterligare renoveringsstök.
Och så är det ju maj också, med avslutningar och utflykter och föräldravandringar och picknickar och fan och hans moster. Samma visa varje år, stress och press.
Det som är annorlunda i år (förutom renoveringen från helvetet och avsaknandet av trivsel) är hålet och tomheten. Någonstans måste jag ha trott att den värsta sorgen var över, eftersom den faktiskt lättade något i samband med att jag började jobba, eftersom jag faktiskt inte behöver vara sjukskriven längre, eftersom jag faktiskt gillar att jobba och finner viss tröst i det. Det är inte bara det att jobbet ger respit från familjetjafs och renoveringsdamm, det är också att det är roligare än på länge. I och med chefsrollen får jag vara med och påverka verksamheten på ett sätt som jag länge velat.
(Ett futtigt exempel: idag kallade personalchefen på mig. Hon ska presentera företagets nya kärnvärden/värdeord/värdegrund/vetefanvaddetkallas för all personal imorgon och är nervös. Du som är så klok och bra, säger hon, titta på detta och säg vad du tycker, jag får inte till orden riktigt.)
Men sedan en tid tillbaka gråter jag återigen varje dag. Ofta i bilen till eller från jobbet. Ofta ser jag pappa framför mig. Ibland är det hans vaxbleka döda ansikte, men lika ofta är det hans gestalt. Det vita håret på ända, axelväskan flyger ut bakom honom, han går med sin karakteristiska gångstil, inåt med fötterna och utåt med rumpan, monsieur Hulot, precis så som jag tydligen också går.
I helgen åkte jag förbi hans lägenhet som nu står tom och renstädad i väntan på de nya ägarna. Det är obegripligt att han inte finns där längre.
Kastanjerna blommar vid St Eriksplan när jag kör förbi och av någon anledning gör just det väldigt ont. När jag plockar fram mitt blåa SL-kort gör det också ont, för jag kommer att tänka på att pappa just köpt ett kvartalskort september-november när han blev sjuk. Han hann använda det bara ett par gånger, och den nionde november dog han. Varför blir jag så ledsen av att tänka på just det?
Förra måndagen var det precis ett halvår sedan. Jag minns att det blommade blåa nävor i sjukhemmets rabatt när jag gick till honom den sista dagen. Hösten var ju så mild. Idag såg jag blommande midsommarblomster vid vägrenen.
Det är något med årstiden som gör det extra jobbigt, är det bara för att det är vackert? Eller är det för att jag kan tänka att idag för ett år sedan levde han ännu, hade jag vetat då, och så vidare? Eller väcks det något minne hos mig som jag knappt vet att jag har, en oro jag kände redan för ett år sedan utan att kunna formulera?
Jag vet inte. Men jag vet att det fortfarande är överlevnadsmode som gäller. Överleva. Orka.
2016-05-16
Symptom
När jag är trött och ledsen regredierar jag litterärt. Anne, Laura, Lotta, Tintin. Sherlock Holmes.
2016-05-09
Kraschlandat
Efter en underbar Kristi himmelsfärd-helg i sommarstugan tog jag mark med ett brak igår.
Så fort vi var hemma i renoveringsstöket i radhuset igen sjönk mitt humör avsevärt. Tio veckor har vi levt i fullständigt kaos. Damm och byggpapp på golven, inga saker är där de borde vara, ingen idé att ställa i ordning någonting eftersom allt är en enda röra. I veckan kommer badrumsinredningen, sägs det. Sedan ska det vara klart. Sägs det.
(Jag inser att detta ger visst hopp om framtiden. När det är klart kanske jag kan börja trivas med tillvaron igen. Det kanske är stöket som är det primära felet.)
Men före kraschlandningen, då flög vi faktiskt, hela familjen. Vädret var strålande, jag ställde till med storrengöring och fick hjälp av barnen med att piska mattor och soffdynor. Några timmar räcker för att få en liten stuga ren och grönsåpedoftande.
Visserligen är det vemodigt att tänka på att sist vi bodde därute - i augusti - var sista helgen före mörkret, den söndagkvällen ringde pappa och hade gjort illa benet, sedan började det. Jag tänkte också på den sista gången han besökte oss därute, det var för ungefär ett år sedan. Först var han trött och sur (bakfull förstår jag nu) och ville inte, men ringde några timmar senare (efter att ha styrkt sig, förstår jag nu) och var glad och snäll och ville komma ut. Efteråt hittade jag massor av blodfläckar på lakanen, han klöste sig blodig redan då.
Men som O uttryckte det: stugans störste fan må vara borta, men familjen har utökats med två till, nämligen katterna. Den korta bilresan uthärdade de med relativt jämnmod, sedan släppte vi ut dem i det som uppenbarligen var paradiset. Det var knappt att de sov på hela helgen, de hade fullt upp med att snoka, nosa, klättra, upptäcka. Vi tyckte oss möta viss förebråelse i deras blickar: har ni det här stället och bor inte här jämt?
Det är tydligen skillnad på landet och staden, även om landet är ett bebyggt sommarstugeområde och staden är en lummig förort.
(Jag inser att detta ger visst hopp om framtiden. När det är klart kanske jag kan börja trivas med tillvaron igen. Det kanske är stöket som är det primära felet.)
Men före kraschlandningen, då flög vi faktiskt, hela familjen. Vädret var strålande, jag ställde till med storrengöring och fick hjälp av barnen med att piska mattor och soffdynor. Några timmar räcker för att få en liten stuga ren och grönsåpedoftande.
Visserligen är det vemodigt att tänka på att sist vi bodde därute - i augusti - var sista helgen före mörkret, den söndagkvällen ringde pappa och hade gjort illa benet, sedan började det. Jag tänkte också på den sista gången han besökte oss därute, det var för ungefär ett år sedan. Först var han trött och sur (bakfull förstår jag nu) och ville inte, men ringde några timmar senare (efter att ha styrkt sig, förstår jag nu) och var glad och snäll och ville komma ut. Efteråt hittade jag massor av blodfläckar på lakanen, han klöste sig blodig redan då.
Men som O uttryckte det: stugans störste fan må vara borta, men familjen har utökats med två till, nämligen katterna. Den korta bilresan uthärdade de med relativt jämnmod, sedan släppte vi ut dem i det som uppenbarligen var paradiset. Det var knappt att de sov på hela helgen, de hade fullt upp med att snoka, nosa, klättra, upptäcka. Vi tyckte oss möta viss förebråelse i deras blickar: har ni det här stället och bor inte här jämt?
2016-05-04
Svärmorsproblem
Under helgen jäste jag tidvis av ilska och irritation mot min svärmor. Jag tänkte ut dräpande formuleringar, oklart om de var dagboks- eller blogganteckningar. De var definitivt inte tänkta att yttras till svärmor själv.
Nu när vi är hemma i vardagen igen har jag svårt att minnas vad jag retade mig på. Det känns småaktigt och elakt att gräva fram det och formulera det. Samtidigt undrar jag om det inte är just det jag borde göra. Formulera för att desarmera. Formulera för att göra begripligt och därmed kunna hantera.
Vi har ju setts en hel del under vårvintern. Direkt efter brorsdotterns begravning åkte vi till Florida allihop. Några veckor senare kom svärmor och hälsade på över påsken, vilket hon ofta brukar göra. Och nu reste vi till bröllop i Norge tillsammans.
Vid de här tillfällena har min irritation vuxit fram mer och mer. Jag har försökt undertrycka den, tänkt att svärmor förstås är i minst lika djup sorg som jag själv, antagligen djupare. Att förlora en gammal förälder är en sak men att mista ett barnbarn måste gå utanpå det mesta. (Inte för att jag tror att sorg kan eller bör graderas och värderas, men ändå.)
Dels är det småsaker, karakteristika som jag länge stört mig på men översett med. Nu när min fernissa är tunnare är det svårare med överseendet. Hennes anspråkslöshet. Nejdå, jag behöver ingen middag, jag äter bara en brödskiva. Nejdå, planera ni bara, jag har ingen åsikt, jag följer bara med. Nejdå, inte ska ni tänka på att hyra extra stor bil för att jag ska få plats.
Varför gör det mig förbannad? För att det inte alls är någon vilsam kravlös anspråklöshet. För att den gör mig misstänksam, finns här något dolt budskap som jag måste parera?
Ibland blir jag till och med förolämpad. På Arlanda går vi på den nyöppnade restaurangen och äter lunch eftersom vi inte får någon mat på planet. Det blir alltid så dyrt när man är med er, klagar svärmor efter en blick i menyn. Det hade räckt med en brödskiva, jag behöver inte mer.
Fast O tar förstås hela notan. Och ungarnas hamburgare kostar 100 kr styck och är alldeles perfekta med hemlagad ketchup och dito majonnäs och himmelska pommes frites, de älskar dem. Kanske trettio procent dyrare än ett slabbigt snabbmatsställe och många många gånger bättre.
Ändå går nålsticket hem. Oansvariga och vällustiga, det har vi alltid varit. Jag ruskar irriterat på mig, kleta inte på mig en massa etiketter. Mycket kan man säga om mig, att jag äter för mycket och pratar för mycket och tar för stor plats och argumenterar för mycket och är alldeles för bestämd och att man inte gärna säger emot mig men oansvarig är jag INTE.
Det tycker inte O heller, och det är skönt att veta att jag har hans stöd i detta, även om han inte heller konfronterar sin mamma, möjligen suckar han lite åt henne när han betalar notan.
Varifrån kommer denna impuls att trycka till, ta ner på jorden? Jag är väldigt ovan vid det, ingen av mina föräldrar skulle göra så mot mig. Men svärmor gör det mot O. Antagligen känner hon sig underlägsen på något sätt, antagligen är det det.
Men jag känner förstås igen det. Precis sådär höll farmor på, jämt. Mormor också.
De anspråkslösa nålsticken står jag väl ut med, de känner jag dessutom igen från förr. Värre är att svärmor efter brorsdotterns död (eller tidigare? Kanske, jag vet inte, kanske har jag fel som kopplar ihop det?) är väldigt kritisk mot mina barn.
De är bråkiga och besvärliga, jag blir arg på dem och skäller i stort sett varje dag, det ska gudarna veta. Men jag är bergfast övertygad om två saker: de är inte värre än andra barn, och att de i oerhört hög grad påverkas av oss vuxna. Det kom som en uppenbarelse för mig när Q var runt året, att det var mitt humör som styrde hur vår dag skulle bli, inte hans. Var jag trött och arg blev han det ofelbart också och så blev dagen dålig.
En ny uppenbarelse fick jag lämpligt nog i kyrkan, under vigselakten. Plötsligt insåg jag att svärmor och O är precis lika i ett avseende: de ställer ganska stora krav på hur barnen ska uppföra sig, exempelvis under vigselakten, men de ger dem inga verktyg eller hjälp eller vägledning i att klara av det. Han skäller, det gör inte hon, men hennes ogillande går inte att ta miste på. Flera gånger har både Q och Y varit ledsna över det.
Under brorsdotterns begravning hade O blivit arg på Y som krånglat och haft tråkigt. (Q och jag var inte med, vi stannade hemma av flera skäl.) Grälet fick ganska långa efterdyningar, O hade känt sig pressad att lova någon helvetesleksak i form av vapen vilket han senare backade från. Det är oklart hur tydligt det löftet var. Efter mycket diskussioner hit och dit - där jag förstås fick ingripa och medla - accepterade Y att man faktiskt inte får utöva utpressning och att vi inte köper vapen till dem. (Utom Harry Potter-trollstavar.)
Bröllop är ju en annan sak än begravning, inte lika noga med att sitta stilla och vara tyst, och så är alla glada istället för ledsna. Men det var ändå rätt tråkigt tyckte Y och började klättra runt i bänken. Då spelade jag sax sten påse med honom, det kan man göra alldeles tyst och på så vis uthärda tio minuter till. Samma sak under (de dödligt tråkiga och alldeles för långa) talen på bröllopsmiddagen. Det går ju, med lite fantasi. Latmask, du sticker alltid åt dem en telefon eller padda för att få tyst på dem, mästrar jag O.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här. Som sagt, min egen irritation kan jag svälja. Men det vore väldigt sorgligt om barnens relation med farmor skulle ta stryk på riktigt. Q har anförtrott sig till mig ett par gånger när farmor kritiserat honom, jag har förstås bekräftat honom, hur kan jag göra annat? Samtidigt är jag lite rädd att förstärka och överdriva det hela. Farmor är sträng, piper Y med skalken i ögonvrån. Det där har varit i säck innan det kom i påse, säger O och ger mig en menande blick.
Det kanske ger sig med tiden.
Nu när vi är hemma i vardagen igen har jag svårt att minnas vad jag retade mig på. Det känns småaktigt och elakt att gräva fram det och formulera det. Samtidigt undrar jag om det inte är just det jag borde göra. Formulera för att desarmera. Formulera för att göra begripligt och därmed kunna hantera.
Vi har ju setts en hel del under vårvintern. Direkt efter brorsdotterns begravning åkte vi till Florida allihop. Några veckor senare kom svärmor och hälsade på över påsken, vilket hon ofta brukar göra. Och nu reste vi till bröllop i Norge tillsammans.
Vid de här tillfällena har min irritation vuxit fram mer och mer. Jag har försökt undertrycka den, tänkt att svärmor förstås är i minst lika djup sorg som jag själv, antagligen djupare. Att förlora en gammal förälder är en sak men att mista ett barnbarn måste gå utanpå det mesta. (Inte för att jag tror att sorg kan eller bör graderas och värderas, men ändå.)
Dels är det småsaker, karakteristika som jag länge stört mig på men översett med. Nu när min fernissa är tunnare är det svårare med överseendet. Hennes anspråkslöshet. Nejdå, jag behöver ingen middag, jag äter bara en brödskiva. Nejdå, planera ni bara, jag har ingen åsikt, jag följer bara med. Nejdå, inte ska ni tänka på att hyra extra stor bil för att jag ska få plats.
Varför gör det mig förbannad? För att det inte alls är någon vilsam kravlös anspråklöshet. För att den gör mig misstänksam, finns här något dolt budskap som jag måste parera?
Ibland blir jag till och med förolämpad. På Arlanda går vi på den nyöppnade restaurangen och äter lunch eftersom vi inte får någon mat på planet. Det blir alltid så dyrt när man är med er, klagar svärmor efter en blick i menyn. Det hade räckt med en brödskiva, jag behöver inte mer.
Fast O tar förstås hela notan. Och ungarnas hamburgare kostar 100 kr styck och är alldeles perfekta med hemlagad ketchup och dito majonnäs och himmelska pommes frites, de älskar dem. Kanske trettio procent dyrare än ett slabbigt snabbmatsställe och många många gånger bättre.
Ändå går nålsticket hem. Oansvariga och vällustiga, det har vi alltid varit. Jag ruskar irriterat på mig, kleta inte på mig en massa etiketter. Mycket kan man säga om mig, att jag äter för mycket och pratar för mycket och tar för stor plats och argumenterar för mycket och är alldeles för bestämd och att man inte gärna säger emot mig men oansvarig är jag INTE.
Det tycker inte O heller, och det är skönt att veta att jag har hans stöd i detta, även om han inte heller konfronterar sin mamma, möjligen suckar han lite åt henne när han betalar notan.
Varifrån kommer denna impuls att trycka till, ta ner på jorden? Jag är väldigt ovan vid det, ingen av mina föräldrar skulle göra så mot mig. Men svärmor gör det mot O. Antagligen känner hon sig underlägsen på något sätt, antagligen är det det.
Men jag känner förstås igen det. Precis sådär höll farmor på, jämt. Mormor också.
De anspråkslösa nålsticken står jag väl ut med, de känner jag dessutom igen från förr. Värre är att svärmor efter brorsdotterns död (eller tidigare? Kanske, jag vet inte, kanske har jag fel som kopplar ihop det?) är väldigt kritisk mot mina barn.
De är bråkiga och besvärliga, jag blir arg på dem och skäller i stort sett varje dag, det ska gudarna veta. Men jag är bergfast övertygad om två saker: de är inte värre än andra barn, och att de i oerhört hög grad påverkas av oss vuxna. Det kom som en uppenbarelse för mig när Q var runt året, att det var mitt humör som styrde hur vår dag skulle bli, inte hans. Var jag trött och arg blev han det ofelbart också och så blev dagen dålig.
En ny uppenbarelse fick jag lämpligt nog i kyrkan, under vigselakten. Plötsligt insåg jag att svärmor och O är precis lika i ett avseende: de ställer ganska stora krav på hur barnen ska uppföra sig, exempelvis under vigselakten, men de ger dem inga verktyg eller hjälp eller vägledning i att klara av det. Han skäller, det gör inte hon, men hennes ogillande går inte att ta miste på. Flera gånger har både Q och Y varit ledsna över det.
Under brorsdotterns begravning hade O blivit arg på Y som krånglat och haft tråkigt. (Q och jag var inte med, vi stannade hemma av flera skäl.) Grälet fick ganska långa efterdyningar, O hade känt sig pressad att lova någon helvetesleksak i form av vapen vilket han senare backade från. Det är oklart hur tydligt det löftet var. Efter mycket diskussioner hit och dit - där jag förstås fick ingripa och medla - accepterade Y att man faktiskt inte får utöva utpressning och att vi inte köper vapen till dem. (Utom Harry Potter-trollstavar.)
Bröllop är ju en annan sak än begravning, inte lika noga med att sitta stilla och vara tyst, och så är alla glada istället för ledsna. Men det var ändå rätt tråkigt tyckte Y och började klättra runt i bänken. Då spelade jag sax sten påse med honom, det kan man göra alldeles tyst och på så vis uthärda tio minuter till. Samma sak under (de dödligt tråkiga och alldeles för långa) talen på bröllopsmiddagen. Det går ju, med lite fantasi. Latmask, du sticker alltid åt dem en telefon eller padda för att få tyst på dem, mästrar jag O.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det här. Som sagt, min egen irritation kan jag svälja. Men det vore väldigt sorgligt om barnens relation med farmor skulle ta stryk på riktigt. Q har anförtrott sig till mig ett par gånger när farmor kritiserat honom, jag har förstås bekräftat honom, hur kan jag göra annat? Samtidigt är jag lite rädd att förstärka och överdriva det hela. Farmor är sträng, piper Y med skalken i ögonvrån. Det där har varit i säck innan det kom i påse, säger O och ger mig en menande blick.
Det kanske ger sig med tiden.
2016-05-03
Återfall
Utan att veta varför är jag plötsligt så ledsen igen. Det gör nästan fysiskt ont, en molande smärta i bröstet. Jag gråter för ingenting. För att solen lyser och luften är varm och för att pappa som längtade så efter våren inte får uppleva den. För att jag är så trött. För att jag är så ledsen, och trött på att vara ledsen och trött.
Såklart fattar jag att det är rimligt att jag är ledsen. Försäljningen av lägenheten är ett avslut och en sorg, och måste få vara det även om det blev bra. Jag är glad åt att det är över, att vi fick ett bra pris, att köparna är perfekta. Men samtidigt är jag väldigt väldigt ledsen.
Bröllopshelgen var heller inte det jag behövde just nu, den naggade ytterligare på mina redan nerslitna marginaler. (Liksom O:s marginaler, och svärmors, och barnens.)
Ändå blir jag lite förvånad och irriterad när jag har svårt att somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig en stund, bilder och minnen av pappa spökar för mig. Jag längtar så väldigt efter honom, det är så oerhört tomt.
(Jag snuddar hastigt vid tanken att jag inte borde döma min syster så hårt. Hon föll för frestelsen att resa bort och tillbringa en vecka med den hon älskar, den hon vet att hon egentligen har mist. Om jag erbjudits samma möjlighet, att fly verkligheten och få vara nära pappa, hade jag då brytt mig om att det skulle kännas ännu jävligare när jag kom tillbaka? Naturligtvis inte.)
Hans hem är borta nu, där jag fortfarande kunde hitta honom och i någon mån umgås med honom. Vad återstår? Det jag har sparat - dagböcker, brev, foton - ligger nerpackat i lådor i ett magasin. När renoveringen är klar, när livet rätar upp sig, ska jag hämta hem det.
Det som finns hemma är pappas axelremsväska fylld med diverse papper. Hans körkort och hans fickdagbok, den som jag bläddrade i några dagar före begravningen.
Jag sätter mig vid köksbordet och gråter floder när jag möter hans blick från körkortet, och gråter ännu mer när jag börjar läsa i dagboken. Men jag kan inte slita mig utan läser från januari 2015 tills noteringarna upphör i oktober. De sista veckorna orkade han inte skriva något. Han gjorde kluddiga anteckningar på lösa blad som han säkert tänkte föra in i boken, men han kunde inte.
Det är mestadels sorglig läsning. Anteckningarna handlar om hur mycket han dricker, sorgfälligt noterat, och hur han mår, utan att han tycks göra den uppenbara kopplingen däremellan. Han drack aldrig starksprit, framhöll han för hepatologen. Nä, nä. Men ganska mycket vin, om inte varje dag så i alla fall nästan, och kopiösa mängder cider. Jag kan inte det där, men jag drar mig till minnes hans egna ord om att de riktiga fyllona bara behöver någon lättöl i timmen för att hålla fyllan gående. Var det det du gjorde, pappa?
Ågren, står det ganska ofta. Magvärk. Mådde illa. Sov dåligt. Kände mig vissen. Infernalisk klåda.
Däremellan kryptiska anteckningar som jag antar är antal översatta sidor enligt hans tidplan för arbetet. Flera gånger under våren har han antecknat priset på sålda bostadsrätter i närheten av hans egen, pris per kvadratmeter boyta. Pappa, jag tror du hade varit nöjd med förra veckans affär.
Mitt namn återkommer regelbundet. Ringde Helga, Helga ringde.
Så blir det höst, han blir sjuk, och noteringarna fortsätter, lika noggranna, lika osentimentala. Bröt benet. Operation. Talade med läkaren, så kom beskedet. Tumörförändringar på levern. Ringde Helga och bad henne komma dagen därpå, vill ha henne här. Hon grät.
Samtidigt upphör han att dricka, av naturliga skäl. Jag tittar noga på handstilen de första dagarna, den är bra darrig. Abstinens? Kanske.
Anteckningarna om ågren och mådde visset upphör också. En enda gång har han skrivit att han har ångest och är rädd att bli ensam, det var när han bodde på det privata vårdhemmet. Samma dag noterar han att han fått skäll av personalen där för att han äter och motionerar för dåligt och bara ligger och sover. Jävla idioter, tänker jag. Han hade bara en månad kvar att leva. De visste ju att han hade cancer.
Efter två timmar har jag läst igenom allt och kan lägga mig och somna om än med rinnande tårar. Det är sorg och saknad och tomhet men egentligen ingen bitterhet. Ingen ågren, för att använda pappas ord.
Än en gång får jag det bekräftat. Pappas sista vår och sommar var inte särskilt bra, men den allra sista tiden, två månader, blev bättre. Och det var för att jag fick hjälpa honom.
Såklart fattar jag att det är rimligt att jag är ledsen. Försäljningen av lägenheten är ett avslut och en sorg, och måste få vara det även om det blev bra. Jag är glad åt att det är över, att vi fick ett bra pris, att köparna är perfekta. Men samtidigt är jag väldigt väldigt ledsen.
Bröllopshelgen var heller inte det jag behövde just nu, den naggade ytterligare på mina redan nerslitna marginaler. (Liksom O:s marginaler, och svärmors, och barnens.)
Ändå blir jag lite förvånad och irriterad när jag har svårt att somna på kvällen. Jag ligger och vrider mig en stund, bilder och minnen av pappa spökar för mig. Jag längtar så väldigt efter honom, det är så oerhört tomt.
(Jag snuddar hastigt vid tanken att jag inte borde döma min syster så hårt. Hon föll för frestelsen att resa bort och tillbringa en vecka med den hon älskar, den hon vet att hon egentligen har mist. Om jag erbjudits samma möjlighet, att fly verkligheten och få vara nära pappa, hade jag då brytt mig om att det skulle kännas ännu jävligare när jag kom tillbaka? Naturligtvis inte.)
Hans hem är borta nu, där jag fortfarande kunde hitta honom och i någon mån umgås med honom. Vad återstår? Det jag har sparat - dagböcker, brev, foton - ligger nerpackat i lådor i ett magasin. När renoveringen är klar, när livet rätar upp sig, ska jag hämta hem det.
Det som finns hemma är pappas axelremsväska fylld med diverse papper. Hans körkort och hans fickdagbok, den som jag bläddrade i några dagar före begravningen.
Jag sätter mig vid köksbordet och gråter floder när jag möter hans blick från körkortet, och gråter ännu mer när jag börjar läsa i dagboken. Men jag kan inte slita mig utan läser från januari 2015 tills noteringarna upphör i oktober. De sista veckorna orkade han inte skriva något. Han gjorde kluddiga anteckningar på lösa blad som han säkert tänkte föra in i boken, men han kunde inte.
Det är mestadels sorglig läsning. Anteckningarna handlar om hur mycket han dricker, sorgfälligt noterat, och hur han mår, utan att han tycks göra den uppenbara kopplingen däremellan. Han drack aldrig starksprit, framhöll han för hepatologen. Nä, nä. Men ganska mycket vin, om inte varje dag så i alla fall nästan, och kopiösa mängder cider. Jag kan inte det där, men jag drar mig till minnes hans egna ord om att de riktiga fyllona bara behöver någon lättöl i timmen för att hålla fyllan gående. Var det det du gjorde, pappa?
Ågren, står det ganska ofta. Magvärk. Mådde illa. Sov dåligt. Kände mig vissen. Infernalisk klåda.
Däremellan kryptiska anteckningar som jag antar är antal översatta sidor enligt hans tidplan för arbetet. Flera gånger under våren har han antecknat priset på sålda bostadsrätter i närheten av hans egen, pris per kvadratmeter boyta. Pappa, jag tror du hade varit nöjd med förra veckans affär.
Mitt namn återkommer regelbundet. Ringde Helga, Helga ringde.
Så blir det höst, han blir sjuk, och noteringarna fortsätter, lika noggranna, lika osentimentala. Bröt benet. Operation. Talade med läkaren, så kom beskedet. Tumörförändringar på levern. Ringde Helga och bad henne komma dagen därpå, vill ha henne här. Hon grät.
Samtidigt upphör han att dricka, av naturliga skäl. Jag tittar noga på handstilen de första dagarna, den är bra darrig. Abstinens? Kanske.
Anteckningarna om ågren och mådde visset upphör också. En enda gång har han skrivit att han har ångest och är rädd att bli ensam, det var när han bodde på det privata vårdhemmet. Samma dag noterar han att han fått skäll av personalen där för att han äter och motionerar för dåligt och bara ligger och sover. Jävla idioter, tänker jag. Han hade bara en månad kvar att leva. De visste ju att han hade cancer.
Efter två timmar har jag läst igenom allt och kan lägga mig och somna om än med rinnande tårar. Det är sorg och saknad och tomhet men egentligen ingen bitterhet. Ingen ågren, för att använda pappas ord.
Än en gång får jag det bekräftat. Pappas sista vår och sommar var inte särskilt bra, men den allra sista tiden, två månader, blev bättre. Och det var för att jag fick hjälpa honom.
2016-05-02
Ett Pollyannaförsök
Bra saker med den gångna helgen:
Ljuset. Landskapet.
Mina söners gemenskap med sina jämnåriga sysslingar. Trots språkförbistring konstaterade de snabbt att de var av samma skrot och korn.
Makens farbrors och fasters glädje över ovanstående, och att vi kom.
Y:s förälskelse i kalvarna. Han ska nog bli mjölkbonde.
Kakbordet. Jösses.
Ljuset. Landskapet.
Mina söners gemenskap med sina jämnåriga sysslingar. Trots språkförbistring konstaterade de snabbt att de var av samma skrot och korn.
Makens farbrors och fasters glädje över ovanstående, och att vi kom.
Y:s förälskelse i kalvarna. Han ska nog bli mjölkbonde.
Kakbordet. Jösses.
När ses vi härnäst?
Det sa pappa alltid när vi stod på perrongen eller avgångshallen. Så funderade vi tillsammans och kom fram till hur långt det var kvar till nästa gång.
Nu ses vi aldrig mer, pappa. Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på det. Antagligen för att jag är trött efter resan, ligger utslagen i soffan med kaffe och tidning och borde vila, vila, vila.
Obegripligt räcker inte. Jag hade nog haft lättare att vänja mig om jag inte varit så van vid att vara ifrån dig, van vid att vårt umgänge var intensivt och uppslukande och begränsat. De sista åren var det en viss plåga för mig, att jag inte hade tid som förr.
När ses vi härnäst?
Nu ses vi aldrig mer, pappa. Jag vet inte varför jag plötsligt kommer att tänka på det. Antagligen för att jag är trött efter resan, ligger utslagen i soffan med kaffe och tidning och borde vila, vila, vila.
Obegripligt räcker inte. Jag hade nog haft lättare att vänja mig om jag inte varit så van vid att vara ifrån dig, van vid att vårt umgänge var intensivt och uppslukande och begränsat. De sista åren var det en viss plåga för mig, att jag inte hade tid som förr.
När ses vi härnäst?
2016-04-28
Ett slags avslut
Nu har jag sålt pappas lägenhet. Efter några dagars budgivning som nästan trasade sönder mig, jag begriper inte varför, fick vi av mäklaren reda på att det stod mellan ett ungt par som ville bo i lägenheten och renovera den själva, och en kille som tänkte renovera den och sälja vidare. Lätt beslut för mig.
En timme senare skrev vi kontrakt. De var förtjusande och har dessutom konstnärliga yrken. Jag riktigt hör pappas gillande fniss.
Men nu är jag så jävla trött och ledsen. Vill bara krypa undan och gömma mig och komma fram nästa vecka.
Tyvärr går inte det för vi ska på det där jävla bröllopet i helgen. Svärmor är redan här. Vi ska bo hos faster och farbror till O och så ska vi hälsa på hans farmors lillasyster. Alla snackar obegriplig dialekt.
Herregud.
En timme senare skrev vi kontrakt. De var förtjusande och har dessutom konstnärliga yrken. Jag riktigt hör pappas gillande fniss.
Men nu är jag så jävla trött och ledsen. Vill bara krypa undan och gömma mig och komma fram nästa vecka.
Tyvärr går inte det för vi ska på det där jävla bröllopet i helgen. Svärmor är redan här. Vi ska bo hos faster och farbror till O och så ska vi hälsa på hans farmors lillasyster. Alla snackar obegriplig dialekt.
Herregud.
Och idag
2016-04-27
Nybliven chef
Det enda som funkar någorlunda i mitt liv just nu är faktiskt jobbet, och det är sannerligen välkommen omväxling. Jag är chef sedan tre veckor tillbaka och har redan fått hantera två personalärenden, det ena känsligt, det andra mer normalt. Både min nye chef Christian och min gamle herr Snäll pustar och tittar medlidsamt på mig.
Men själv tycker jag att jag har koll på läget. Bristande verklighetsuppfattning, grandios självdito eller det hälsosamma perspektiv ett råddigt privatliv skänker? Vem vet.
Alltså. Jag började ju redan före mitt formella tillträde med att prata med mina nya gubbar/grabbar. Deras åldrar varierar från strax under fyrtio till något över femtio, så de befinner sig väl mellan epiteten.
Förra veckan hade jag bara en kille kvar att snacka med, och han var ett problem. Han har jobbat halvtid för herr Snäll i två års tid och haft sin gamla tjänst på halvtid. Detta var en manöver lika typisk för företaget som för herr Snäll: egentligen ville man få bort honom från hans förra tjänst men man hade inte grund för uppsägning. Sätt honom hos mig på halvtid, sa herr Snäll, alltid finns det något jag kan använda honom till.
Det var ju bara det att det gjorde det inte. Totalt obildbar, fräste herr Snäll i enrum med mig. Jag har försökt lära honom matte och mätteknik, han fattar inte ett jota. Han skiljer inte på milli och kilo, fattar inte potensräkning! Och den där korrespondenskursen i ellära som han håller på och harvar med kommer han inte att klara av!
Mhm. Jag letade på herr Snälls anteckningar från medarbetarsamtal med Problemet. "Du visar stor vilja att lära dig", står det där. Jag suckar inombords, så himla typiskt Snäll. Han är otydlig om man inte sätter tummen i ögat på honom.
Men inte var Problemet dummare än att han begrep vad Snäll egentligen tyckte, för han blev snabbt oerhört stressad över situationen och fick ångest och blev sjukskriven och var borta mycket länge. Han kom tillbaka ungefär samtidigt med mig, det vill säga efter jul.
Situationen var alltså denna: Problemet kämpade med att begripa korrespondenskursen i ellära, vilket alltså drivit honom till sjukskrivning flera månader tidigare. (Till råga på allt har han ett minst sagt krävande privatliv.) Herr Snäll hade förespeglat honom att om han bara klarade kursen skulle han både få löneförhöjning och få jobba som ingenjör.
Nä nu, tänkte jag. Dags att ta reda på lite mer om Problemets 1) bakgrund, utbildning och förutsättningar att lära sig det jobbet kräver 2) hans egen syn på saken. Så jag bokade ett samtal med honom.
Efteråt var jag mycket överraskad, över en massa saker. Först och främst att jag snabbt fattade sympati för Problemet, som jag tidigare uppfattat som en stöddig och ganska otrevlig kille med minst sagt trist människosyn. Han gjorde inga försök att sätta sig på mig eller utöva härskartekniker. Jag var mycket lugn och respektfull mot honom, men han återgäldade det verkligen.
Vidare fick jag genom samtalet fullständigt klart för mig att killen totalt saknar förutsättningar att lära sig det som behövs, och då menar jag inte begåvningsmässigt utan med avseende på skolgång och utbildning. Det var precis vad jag misstänkte så det som förvånar mig är snarare herr Snälls dåliga omdöme. Han hade ju kunnat ta reda på precis samma sak för två år sedan så hade vi sluppit utsätta stackars Problemet för den här prövningen!
För en prövning har det verkligen varit. Han beskrev målande hur han mått och hur han kände inför jobbet, och det var sannerligen inte svårt att begripa. Inget är så nedbrytande som att misslyckas gång på gång.
Ändå hade jag en känsla av att han ville att jag skulle bestämma åt honom, och det ville jag inte riktigt. Vi sover på saken och bokar ett nytt möte, tyckte jag. Jo, det var han med på.
Ett par dagar senare satt vi hos personalchefen och Problemet förklarade att han funderat och bestämt sig för att säga upp sig från sin tjänst hos mig, med motiveringen att han saknar rätt kompetens. Ännu några dagar senare när jag frågade hur han mådde, gav han mig ett strålande leende och svarade: Lättad! Han pratar vidare med personal och vår VD om andra lämpliga arbetsuppgifter.
Och i måndags när jag körde till jobbet ringde en annan av killarna och sa upp sig. Han har verkat så väldigt trulig på sista tiden och inte velat se mig i ögonen, nu fattar jag varför. Jag tyckte att det var tråkigt men gratulerade honom. Innan vi skrev på uppsägningen såg jag till att det inte blev en lucka mellan hans anställning hos oss och hans nya, så att han inte tappar sin sjukpenninggrundande inkomst hos Försäkringskassan. Sånt hade han aldrig hört talas om, men han verkade uppskatta det för igår när han gick hem stack han in huvudet i mitt bås och sa ett ordentligt hejdå. Det har han inte gjort förut.
Det jag inte säger är att hans uppsägning kommer som en viss lättnad. Han är lite för kvalificerad för sin tjänst och jag har undrat hur i all världen jag ska kunna sysselsätta honom och utmana honom. Nu får jag istället ge hans uppgifter till en annan medarbetare som verkat lite sömnig, men som genast piggnade till och alldeles frivilligt erbjöd sig att korta ner sin långa sommarpappaledighet för att hinna gå parallellt med kollegan som sagt upp sig.
Ojojoj, säger herr Snäll och tittar medlidsamt på mig,du har verkligen hamnat i hetluften de här första veckorna. Mm, säger jag.
Framför allt njuter jag av att det för första gången på länge känns roligt att gå till jobbet. Jag känner igen känslan från de fackliga förhandlingar jag var inblandad i för några år sedan. Äntligen får jag jobba med viktiga saker, sånt som verkligen spelar roll. Människor, inte apparater.
Men själv tycker jag att jag har koll på läget. Bristande verklighetsuppfattning, grandios självdito eller det hälsosamma perspektiv ett råddigt privatliv skänker? Vem vet.
Alltså. Jag började ju redan före mitt formella tillträde med att prata med mina nya gubbar/grabbar. Deras åldrar varierar från strax under fyrtio till något över femtio, så de befinner sig väl mellan epiteten.
Förra veckan hade jag bara en kille kvar att snacka med, och han var ett problem. Han har jobbat halvtid för herr Snäll i två års tid och haft sin gamla tjänst på halvtid. Detta var en manöver lika typisk för företaget som för herr Snäll: egentligen ville man få bort honom från hans förra tjänst men man hade inte grund för uppsägning. Sätt honom hos mig på halvtid, sa herr Snäll, alltid finns det något jag kan använda honom till.
Det var ju bara det att det gjorde det inte. Totalt obildbar, fräste herr Snäll i enrum med mig. Jag har försökt lära honom matte och mätteknik, han fattar inte ett jota. Han skiljer inte på milli och kilo, fattar inte potensräkning! Och den där korrespondenskursen i ellära som han håller på och harvar med kommer han inte att klara av!
Mhm. Jag letade på herr Snälls anteckningar från medarbetarsamtal med Problemet. "Du visar stor vilja att lära dig", står det där. Jag suckar inombords, så himla typiskt Snäll. Han är otydlig om man inte sätter tummen i ögat på honom.
Men inte var Problemet dummare än att han begrep vad Snäll egentligen tyckte, för han blev snabbt oerhört stressad över situationen och fick ångest och blev sjukskriven och var borta mycket länge. Han kom tillbaka ungefär samtidigt med mig, det vill säga efter jul.
Situationen var alltså denna: Problemet kämpade med att begripa korrespondenskursen i ellära, vilket alltså drivit honom till sjukskrivning flera månader tidigare. (Till råga på allt har han ett minst sagt krävande privatliv.) Herr Snäll hade förespeglat honom att om han bara klarade kursen skulle han både få löneförhöjning och få jobba som ingenjör.
Nä nu, tänkte jag. Dags att ta reda på lite mer om Problemets 1) bakgrund, utbildning och förutsättningar att lära sig det jobbet kräver 2) hans egen syn på saken. Så jag bokade ett samtal med honom.
Efteråt var jag mycket överraskad, över en massa saker. Först och främst att jag snabbt fattade sympati för Problemet, som jag tidigare uppfattat som en stöddig och ganska otrevlig kille med minst sagt trist människosyn. Han gjorde inga försök att sätta sig på mig eller utöva härskartekniker. Jag var mycket lugn och respektfull mot honom, men han återgäldade det verkligen.
Vidare fick jag genom samtalet fullständigt klart för mig att killen totalt saknar förutsättningar att lära sig det som behövs, och då menar jag inte begåvningsmässigt utan med avseende på skolgång och utbildning. Det var precis vad jag misstänkte så det som förvånar mig är snarare herr Snälls dåliga omdöme. Han hade ju kunnat ta reda på precis samma sak för två år sedan så hade vi sluppit utsätta stackars Problemet för den här prövningen!
För en prövning har det verkligen varit. Han beskrev målande hur han mått och hur han kände inför jobbet, och det var sannerligen inte svårt att begripa. Inget är så nedbrytande som att misslyckas gång på gång.
Ändå hade jag en känsla av att han ville att jag skulle bestämma åt honom, och det ville jag inte riktigt. Vi sover på saken och bokar ett nytt möte, tyckte jag. Jo, det var han med på.
Ett par dagar senare satt vi hos personalchefen och Problemet förklarade att han funderat och bestämt sig för att säga upp sig från sin tjänst hos mig, med motiveringen att han saknar rätt kompetens. Ännu några dagar senare när jag frågade hur han mådde, gav han mig ett strålande leende och svarade: Lättad! Han pratar vidare med personal och vår VD om andra lämpliga arbetsuppgifter.
Och i måndags när jag körde till jobbet ringde en annan av killarna och sa upp sig. Han har verkat så väldigt trulig på sista tiden och inte velat se mig i ögonen, nu fattar jag varför. Jag tyckte att det var tråkigt men gratulerade honom. Innan vi skrev på uppsägningen såg jag till att det inte blev en lucka mellan hans anställning hos oss och hans nya, så att han inte tappar sin sjukpenninggrundande inkomst hos Försäkringskassan. Sånt hade han aldrig hört talas om, men han verkade uppskatta det för igår när han gick hem stack han in huvudet i mitt bås och sa ett ordentligt hejdå. Det har han inte gjort förut.
Det jag inte säger är att hans uppsägning kommer som en viss lättnad. Han är lite för kvalificerad för sin tjänst och jag har undrat hur i all världen jag ska kunna sysselsätta honom och utmana honom. Nu får jag istället ge hans uppgifter till en annan medarbetare som verkat lite sömnig, men som genast piggnade till och alldeles frivilligt erbjöd sig att korta ner sin långa sommarpappaledighet för att hinna gå parallellt med kollegan som sagt upp sig.
Ojojoj, säger herr Snäll och tittar medlidsamt på mig,du har verkligen hamnat i hetluften de här första veckorna. Mm, säger jag.
Framför allt njuter jag av att det för första gången på länge känns roligt att gå till jobbet. Jag känner igen känslan från de fackliga förhandlingar jag var inblandad i för några år sedan. Äntligen får jag jobba med viktiga saker, sånt som verkligen spelar roll. Människor, inte apparater.
Typisk pose
Surfröken är nästan alltid där jag är. Det är inte så att jag gillar dig eller nåt, säger hennes attityd. Inbilla dig inget. Men jag vill vara där du är. Och så är du varm och skön att ligga på.
Den skarpögde anar en toalettstol på gården. Vårt gamla badrum ligger demolerat där ute sedan åtta veckor. Frågorna hopar sig.
2016-04-25
Återhämtning, genomklappning, death by renovation och ett stort vafan
Jomen jag vet vad felet är. Det är utmattning, obefintliga marginaler, what have you. Vi är så jäkla slitna bägge två. Just i detta nu verkar O ha studsat tillbaka lite, hans förkylning är på tillbakagång. Å andra sidan har jag fått ett återfall, sorgen efter pappa ligger precis under ytan just nu.
I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.
Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.
Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.
På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.
O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.
På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.
Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.
O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.
Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.
Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.
Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.
Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.
Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.
O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.
Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.
Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.
Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.
Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.
I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.
Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.
Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.
På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.
O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.
På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.
Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.
O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.
Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.
Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.
Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.
Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.
Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.
O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.
Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.
Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.
Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.
Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.
2016-04-21
Ljusning
O och Y är och provianterar för morgondagen. De ska tillbringa fredag kväll och natt i sommarstugan, jag och Q ska vara hemma. Vi ska prova nya hämtmatstället har vi bestämt. Kanske får vi sällskap av min syster.
Och i mejlen ligger en inbjudan några veckor fram i tiden: hemlig happening tillsammans med din man.
Och i mejlen ligger en inbjudan några veckor fram i tiden: hemlig happening tillsammans med din man.
Glimtar ur ett annat äktenskap
En förklaring är på sin plats. Under mammas medicinstudier bodde hon tidvis hos farmor och farfar och arbetade på samma sjukhus som farfar. Pappa var kvar i Uppsala och forskade. Jag vet inte om det bara är för att det är mina föräldrar som jag finner tilltalet så obeskrivligt rörande. Och så känner jag igen det också. Sådär berättar vi också saker för varandra.
3.6 1969
Morreliqu!
Det här brevet är skrivet på överläkarens maskin. Jag har hans rum som har både blomvas och oljemålning. Klockan är strax tio och jag har just druckit morgonkaffe. Dessförinnan var jag nere på Blodcentralen och kollade grupperingar och korstester, ett idiotjobb som man antagligen kan dressera en apa att utföra men som givetvis fordrar en doktor. Av detta förstår du att jag inte arbetar ihjäl mig. Tyvärr får jag nog räkna med att mitt lindriga arbete kommer att vara ganska tråkigt men vad gör man inte för pengar. Jag får förutom min fasta lön 50 kr/dag och fick igår ut den här veckans extrainkomst som alltså är 350 kr, så om du behöver pengar kan jag skicka dig.
-------
Jag berättade för din mamma om tavlan och jag tror att hon blev lite lömsk för hon började en mycket målerisk beskrivning över hur förtjust du var i Lena och hur du beklagat dig för henne (din mamma) och hur du säkert gift dig med henne om du kunnat. Din syster E lyssnade intresserat och undrade till slut om det inte var roligt för mig att få veta.
Det är lite pinsamt att sitta så här och inte veta vad man ska göra. Jag ska dock gå ut och se om det inte finns något. Det har nog tagit närmare en timme att skriva detta brev och längre är det kanske inte lämpligt att man håller sig undan.
Därför hoppas jag nu att du har det bra och att ditt skrivande går bra och att du blir glad över att få brev och att du ringer eller så när du får tid och lust.
Puss och kram från din E
Kotten, det är jag. Jag är född i september 1970 så jag var alltså drygt fyra månader när detta skrevs. Arrangemanget är detsamma som förut, mamma och jag bor hos farmor och farfar medan pappa jobbar med sin forskning i Uppsala. Mamma arbetar och farmor tar hand om mig.
Mamma var inte ledig alls med mig, hon återgick till sina studier när jag var tio dagar gammal, och hon var nummer två i sin kurs att bli färdig läkare. En manlig kurskamrat hann före, men han födde ju inte barn under tiden. Ändå framhåller hon alltid pappas studiebegåvning och påstår att det är honom jag brås på.
7.2.71
Hej!
Klockan är snart tre och.. Hit hann jag klockan tre, nu är den sju. Vad jag skulle säga var att jag väntade besök av Kotten och dina föräldrar. De kom vid 4-tiden och Kotten var på ett strålande humör. Hon väckte berättigad beundran här.
-----
Hittills har allt varit tämligen lugnt. Igår kom två gossar, 18 år, och sökte vård då de tagit LSD. De flaxade omkring lite på mottagningen innan de gav sig av lätt hallucinerande om tillvarons och kroppens intighet. 4-åringen som grät igår kväll somnade och vaknade frisk. Han hette Sven och var söt och blyg. Jag lärde honom skriva sitt namn och ritade djur åt honom.
----
Igår hade finska klubben fest så det var en del stylintoxer. De flesta fick medicinaren ta hand om. Jag tog bara dem som blödde. I två veckor framåt har jag inget förordnande. Det ska bli riktigt skönt. Jag ska försöka komma hem tidigt till Kotten. Är lite orolig att hon glömmer mig när jag är borta så mycket.
Hoppas att du har det bra. Vi längtar så efter dig. Många kramar från Kotten och din E
3.6 1969
Morreliqu!
Det här brevet är skrivet på överläkarens maskin. Jag har hans rum som har både blomvas och oljemålning. Klockan är strax tio och jag har just druckit morgonkaffe. Dessförinnan var jag nere på Blodcentralen och kollade grupperingar och korstester, ett idiotjobb som man antagligen kan dressera en apa att utföra men som givetvis fordrar en doktor. Av detta förstår du att jag inte arbetar ihjäl mig. Tyvärr får jag nog räkna med att mitt lindriga arbete kommer att vara ganska tråkigt men vad gör man inte för pengar. Jag får förutom min fasta lön 50 kr/dag och fick igår ut den här veckans extrainkomst som alltså är 350 kr, så om du behöver pengar kan jag skicka dig.
-------
Jag berättade för din mamma om tavlan och jag tror att hon blev lite lömsk för hon började en mycket målerisk beskrivning över hur förtjust du var i Lena och hur du beklagat dig för henne (din mamma) och hur du säkert gift dig med henne om du kunnat. Din syster E lyssnade intresserat och undrade till slut om det inte var roligt för mig att få veta.
Det är lite pinsamt att sitta så här och inte veta vad man ska göra. Jag ska dock gå ut och se om det inte finns något. Det har nog tagit närmare en timme att skriva detta brev och längre är det kanske inte lämpligt att man håller sig undan.
Därför hoppas jag nu att du har det bra och att ditt skrivande går bra och att du blir glad över att få brev och att du ringer eller så när du får tid och lust.
Puss och kram från din E
Kotten, det är jag. Jag är född i september 1970 så jag var alltså drygt fyra månader när detta skrevs. Arrangemanget är detsamma som förut, mamma och jag bor hos farmor och farfar medan pappa jobbar med sin forskning i Uppsala. Mamma arbetar och farmor tar hand om mig.
Mamma var inte ledig alls med mig, hon återgick till sina studier när jag var tio dagar gammal, och hon var nummer två i sin kurs att bli färdig läkare. En manlig kurskamrat hann före, men han födde ju inte barn under tiden. Ändå framhåller hon alltid pappas studiebegåvning och påstår att det är honom jag brås på.
7.2.71
Hej!
Klockan är snart tre och.. Hit hann jag klockan tre, nu är den sju. Vad jag skulle säga var att jag väntade besök av Kotten och dina föräldrar. De kom vid 4-tiden och Kotten var på ett strålande humör. Hon väckte berättigad beundran här.
-----
Hittills har allt varit tämligen lugnt. Igår kom två gossar, 18 år, och sökte vård då de tagit LSD. De flaxade omkring lite på mottagningen innan de gav sig av lätt hallucinerande om tillvarons och kroppens intighet. 4-åringen som grät igår kväll somnade och vaknade frisk. Han hette Sven och var söt och blyg. Jag lärde honom skriva sitt namn och ritade djur åt honom.
----
Igår hade finska klubben fest så det var en del stylintoxer. De flesta fick medicinaren ta hand om. Jag tog bara dem som blödde. I två veckor framåt har jag inget förordnande. Det ska bli riktigt skönt. Jag ska försöka komma hem tidigt till Kotten. Är lite orolig att hon glömmer mig när jag är borta så mycket.
Hoppas att du har det bra. Vi längtar så efter dig. Många kramar från Kotten och din E
2016-04-19
Mönster
Antagligen borde vi gå i parterapi igen. Det är ju bra och nyttigt, jag är den första att säga det. Men jag orkar fan inte. Orkar inte rådda och fixa en enda jävla grej till.
Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?
O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja.
Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)
O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)
Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)
Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.
På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.
Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)
Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?
En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.
Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt såjävla himla mycket dårå.
Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.
Fan också. Fortsättning följer.
Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?
O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja.
Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)
O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)
Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)
Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.
På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.
Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)
Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?
En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.
Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt så
Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.
Fan också. Fortsättning följer.
2016-04-17
Början till slutet eller svacka?
De senaste dagarna har jag funderat på catchy one-liners på temat när vet man att det är på väg att ta slut/hur man surar alternativt renoverar sönder ett äktenskap, och så vidare. Galghumor, en lust att provocera, riva ner fasader, skrika ut hur jävla dåligt det är ibland, vara motvikt till allt äckelgull man ser omkring sig. Eller möjligen en besvärjelse, om jag sätter ord på det så kanske inte det är så himla farligt ändå.
Fast i förmiddags började jag verkligen undra. Sedan O kom hem från tjänsteresa för en dryg vecka sedan har han varit konstig. Är han bara förkyld, trött, sliten och hanterar det på sitt eget vis, pannan mot vinden, taggarna utåt? Eller har han börjat dricka igen? Eller vad fan är det?
Vi har bråkat några gånger vilket brukar rensa luften men inte nu. Vi har återgått till ett allt grinigare dödläge sinsemellan och dessutom tycker jag att O skäller orimligt mycket på barnen. (Inte alls som jag som är mild och blid. Ahem.)
Imorse grälade vi igen, det var säkert jag som drog igång det men med förhoppningen att det skulle lösa upp några knutar.
Det vete fan. Någon försoning blev det i alla fall inte. O tycker att jag är ständigt missnöjd. Först var det barnlösheten, sedan adoptionsutredningen, eller så har det varit jobbet eller något annat.
Jag tycker att han är så orättvis att jag blir mållös av ilska. Barnlösheten var mitt livs stora kris, det är sant, jag trodde nästan jag skulle dö. Inget annat har liknat den, inte ens förlusten av pappa som jag varit rädd för i hela mitt liv. Jag är på väg igenom den, låt vara med ett bakslag de senaste dagarna men jag klarar det.
Missnöjd, ska han prata om missnöjd som går och suckar så att det ekar i huset och skäller på ungarna för minsta lilla och hotar med att sälja Q:s telefon på Blocket och andra idiotier. Som leker martyr så att man vill spy.
När jag morrar över att hantverkaren envisas med att slänga skräp i rabatten så att tulpanerna knäcks suckar O att det ju inte är hans fel. Nä, har jag sagt det då?
Eller när vi kommer överens om att han ska fly sitt kaotiska jobb genom att ta en semesterdag i veckan fram till sommaren, då är det för mig självklart att de dagarna ska han vila. Nähä, han får det till att då ska han röja i sommarstugan så att jag inte ska skälla så mycket om hur stökigt där är. WTF?
Mycket längre än så kommer vi inte för det är dags att packa ihop och åka till min kollega som bjudit hem oss över dagen till sitt stora hus med studsmatta och pingisbord och jämnåriga söner.
Givetvis bråkar vi om det också. O suckar och vill hellre vara hemma. Jag vill helst att han ska följa med men inte sur och grinig. Det är ju bättre att han är hemma om han blir snällare av det.
Han suckar om möjligt ännu djupare. Ja ja, jag följer väl med då.
Jag gråter i duschen och tänker hämndlystet att jag ska fan stanna hemma från det där jävla bröllopet vi ska till på Valborg, hos hans norska släkt där jag knappt känner en kotte och de pratar en totalt obegriplig dialekt som jag inte förstår vilket förstås är omåttligt roligt för alla. Det är inte likt mig att vara småaktig men fantasin känns ändå skön.
Så far vi, det är tyst i bilen men efter en stund konverserar vi behärskat. Vi kommer fram och stämningen är lite stel. Ungarna bondar direkt och försvinner och jag slappnar av mer och mer. Det är roligt att prata med min kollega, vi kan inte avhålla oss från att prata jobb vilket hennes man blir irriterad över på ett befriande tydligt sätt. Sedan snackar vi båtar och sommarställen och pianolektioner och en massa annat. Även O tinar upp och jag känner igen honom igen.
Det är skönt att umgås, att komma ur vår bubbla. Att tvingas skärpa sig lite utan att därmed hyckla och förställa sig.
Vi stannar alldeles för länge och får bända isär ungarna. Vi vill åka hit igen! Vi vill komma och hälsa på er!
Äsch, det är nog bara en svacka ändå. Men fy fan vad jag är trött på den.
Fast i förmiddags började jag verkligen undra. Sedan O kom hem från tjänsteresa för en dryg vecka sedan har han varit konstig. Är han bara förkyld, trött, sliten och hanterar det på sitt eget vis, pannan mot vinden, taggarna utåt? Eller har han börjat dricka igen? Eller vad fan är det?
Vi har bråkat några gånger vilket brukar rensa luften men inte nu. Vi har återgått till ett allt grinigare dödläge sinsemellan och dessutom tycker jag att O skäller orimligt mycket på barnen. (Inte alls som jag som är mild och blid. Ahem.)
Imorse grälade vi igen, det var säkert jag som drog igång det men med förhoppningen att det skulle lösa upp några knutar.
Det vete fan. Någon försoning blev det i alla fall inte. O tycker att jag är ständigt missnöjd. Först var det barnlösheten, sedan adoptionsutredningen, eller så har det varit jobbet eller något annat.
Jag tycker att han är så orättvis att jag blir mållös av ilska. Barnlösheten var mitt livs stora kris, det är sant, jag trodde nästan jag skulle dö. Inget annat har liknat den, inte ens förlusten av pappa som jag varit rädd för i hela mitt liv. Jag är på väg igenom den, låt vara med ett bakslag de senaste dagarna men jag klarar det.
Missnöjd, ska han prata om missnöjd som går och suckar så att det ekar i huset och skäller på ungarna för minsta lilla och hotar med att sälja Q:s telefon på Blocket och andra idiotier. Som leker martyr så att man vill spy.
När jag morrar över att hantverkaren envisas med att slänga skräp i rabatten så att tulpanerna knäcks suckar O att det ju inte är hans fel. Nä, har jag sagt det då?
Eller när vi kommer överens om att han ska fly sitt kaotiska jobb genom att ta en semesterdag i veckan fram till sommaren, då är det för mig självklart att de dagarna ska han vila. Nähä, han får det till att då ska han röja i sommarstugan så att jag inte ska skälla så mycket om hur stökigt där är. WTF?
Mycket längre än så kommer vi inte för det är dags att packa ihop och åka till min kollega som bjudit hem oss över dagen till sitt stora hus med studsmatta och pingisbord och jämnåriga söner.
Givetvis bråkar vi om det också. O suckar och vill hellre vara hemma. Jag vill helst att han ska följa med men inte sur och grinig. Det är ju bättre att han är hemma om han blir snällare av det.
Han suckar om möjligt ännu djupare. Ja ja, jag följer väl med då.
Jag gråter i duschen och tänker hämndlystet att jag ska fan stanna hemma från det där jävla bröllopet vi ska till på Valborg, hos hans norska släkt där jag knappt känner en kotte och de pratar en totalt obegriplig dialekt som jag inte förstår vilket förstås är omåttligt roligt för alla. Det är inte likt mig att vara småaktig men fantasin känns ändå skön.
Så far vi, det är tyst i bilen men efter en stund konverserar vi behärskat. Vi kommer fram och stämningen är lite stel. Ungarna bondar direkt och försvinner och jag slappnar av mer och mer. Det är roligt att prata med min kollega, vi kan inte avhålla oss från att prata jobb vilket hennes man blir irriterad över på ett befriande tydligt sätt. Sedan snackar vi båtar och sommarställen och pianolektioner och en massa annat. Även O tinar upp och jag känner igen honom igen.
Det är skönt att umgås, att komma ur vår bubbla. Att tvingas skärpa sig lite utan att därmed hyckla och förställa sig.
Vi stannar alldeles för länge och får bända isär ungarna. Vi vill åka hit igen! Vi vill komma och hälsa på er!
Äsch, det är nog bara en svacka ändå. Men fy fan vad jag är trött på den.
2016-04-14
Pest och paradis
Herregud, herregud. Igår när jag kom hem var allt återigen täckt av byggdamm. Jo, det hade bilats lite mer i badrummet. Idag kommer kaklet. När eländet är klart? Igen aning. Jag tror att jag blir galen.
När jag nödtorftigt torkat golven rena lagade jag ugnspannkaka. Det tog jämmerligt lång tid, så barnen var sura och hungriga när den äntligen stod på bordet. Efter inledande tjafs om varför jag lagt rostade rotfrukter i pannkakan (därför!) åt de med god aptit.
Sedan skulle Q öva piano och Y sätta sig och bajsa. Efter en stund återkom olycklig Y och meddelade att han bajsat alldeles för mycket, det blev stopp i toaletten. Ja minsann. Jag lyckades peta loss stoppet med ett kvastskaft.
Q spelade och spelade och övade sina nya ackord. Första gången lärde han sig C och G, andra gången F och D-moll. Jag var lite orolig inför den första lektionen, jag vet ju minsann hur läxläsningen brukar sluta. Q är inte fallen för traggel. Men mina farhågor kom på skam. Läraren förklarade att Q är riktigt duktig och rolig att jobba med, han har ovanligt bra motorik i båda händerna.
Men nu går det sisådär. Q spelar fel och blir arg och slår på tangenterna varpå jag blir irriterad, varpå han istället börjar slå sig själv på kinderna. Suck.
En utvikning är på sin plats här. Q kan ibland när han är tillräckligt arg börja slå sig själv eller säga de mest hårresande saker om att han vill dö och annat. Min reaktion är oftast en irriterad suck. Men skärp dig. Det är inte rimligt att säga och göra sådant. Fortsätter du med det måste jag hålla fast dig så att du inte gör illa dig. Jaså, det vill du inte? Nå men sluta då. Lugna dig nu. Så, jag klappar dig om du slutar skrika.
Det låter coolt, men både Q:s beteende och min egen attityd till det oroade mig ganska rejält tills jag pratade om det hela med kuratorn som jag gick hos förut. Jag hade en vag känsla av att Q:s uttryck inte bottnade i ångest, snarare att han i frustration och ilska upprepade det han sett andra säga och göra. Törs man lita på en vag känsla?
Absolut, tyckte kuratorn. Jag är övertygad om att du hade känt på dig om Q hade ångest. Då hade du reagerat. Lita på din magkänsla. Barn, särskilt smarta och verbala barn, upprepar det de ser och det de tror får effekt.
Kvällen slutade med att jag fick slita Q från pianot, för han blev allt argare och tröttare och spelade förstås mer och mer fel. Min försäkran att han ju lärt sig ackorden nu, det lät bättre hela tiden, lyssnade han inte på.
Avklädning och förberedelse för nattning fortgick under eskalerande tjafs. Y vräkte sig på sin renbäddade säng och förkunnade att de här kalsongerna kan jag inte sova i, för det kom bajs i dem! Och när Q till med full kraft dunsade ner i sin säng så att det brakade i den redan trasiga sängbottnen, så tappade jag humöret och röt rejält.
Effekten blev enorm. Q brast i gråt för han tyckte att jag var otäck. Y i rummet intill kröp ner under täcket. Sedan utspann sig följande dialog:
Y: Man får inte plåga sina barn på det där viset! Jag ska ringa polisen om det!
Jag: Plåga? Jag röt åt honom, petade inte ens på honom.
Y: Nä men mammor får inte ryta så där! Jag ringer polisen!
Jag: Jaså. Men vilken polis ska jag ringa till då? Tror du det finns någon polis för mammor som måste säga till sina barn igen och igen att inte slå på pianot eller dunsa i sängen utan att barnen lyssnar? Eller någon polis som säger åt barnen att göra som mamma säger och tvätta händerna när de är bajsiga, och inte luras om det?
Y: Mmmhmpf.
Herregud, herregud. En stund senare var båda glada igen och ännu lite senare sov de. Och imorse satte sig Q vid pianot igen och spelade läxan som ett rinnande vatten och sedan kilade han till skolan. En stund senare gick Y och jag. Det är likadant varje gång jag är i sällskap med Y, han hälsar initierat på barn och vuxna som jag inte har en aning om vilka det är.
Hur kan pest och paradis rymmas inom samma unge?
Imorgon har jag semester. Till mina chefer har jag sagt att det är så mycket med pappas lägenhet nu, men så är det ju inte alls. Jag klippa mig på morgonen och få lite terapisnack av min fine frisör. Sedan gör jag vad jag vill hela dagen tills det är dags att hämta barnen. Å vad jag längtar.
När jag nödtorftigt torkat golven rena lagade jag ugnspannkaka. Det tog jämmerligt lång tid, så barnen var sura och hungriga när den äntligen stod på bordet. Efter inledande tjafs om varför jag lagt rostade rotfrukter i pannkakan (därför!) åt de med god aptit.
Sedan skulle Q öva piano och Y sätta sig och bajsa. Efter en stund återkom olycklig Y och meddelade att han bajsat alldeles för mycket, det blev stopp i toaletten. Ja minsann. Jag lyckades peta loss stoppet med ett kvastskaft.
Q spelade och spelade och övade sina nya ackord. Första gången lärde han sig C och G, andra gången F och D-moll. Jag var lite orolig inför den första lektionen, jag vet ju minsann hur läxläsningen brukar sluta. Q är inte fallen för traggel. Men mina farhågor kom på skam. Läraren förklarade att Q är riktigt duktig och rolig att jobba med, han har ovanligt bra motorik i båda händerna.
Men nu går det sisådär. Q spelar fel och blir arg och slår på tangenterna varpå jag blir irriterad, varpå han istället börjar slå sig själv på kinderna. Suck.
En utvikning är på sin plats här. Q kan ibland när han är tillräckligt arg börja slå sig själv eller säga de mest hårresande saker om att han vill dö och annat. Min reaktion är oftast en irriterad suck. Men skärp dig. Det är inte rimligt att säga och göra sådant. Fortsätter du med det måste jag hålla fast dig så att du inte gör illa dig. Jaså, det vill du inte? Nå men sluta då. Lugna dig nu. Så, jag klappar dig om du slutar skrika.
Det låter coolt, men både Q:s beteende och min egen attityd till det oroade mig ganska rejält tills jag pratade om det hela med kuratorn som jag gick hos förut. Jag hade en vag känsla av att Q:s uttryck inte bottnade i ångest, snarare att han i frustration och ilska upprepade det han sett andra säga och göra. Törs man lita på en vag känsla?
Absolut, tyckte kuratorn. Jag är övertygad om att du hade känt på dig om Q hade ångest. Då hade du reagerat. Lita på din magkänsla. Barn, särskilt smarta och verbala barn, upprepar det de ser och det de tror får effekt.
Kvällen slutade med att jag fick slita Q från pianot, för han blev allt argare och tröttare och spelade förstås mer och mer fel. Min försäkran att han ju lärt sig ackorden nu, det lät bättre hela tiden, lyssnade han inte på.
Avklädning och förberedelse för nattning fortgick under eskalerande tjafs. Y vräkte sig på sin renbäddade säng och förkunnade att de här kalsongerna kan jag inte sova i, för det kom bajs i dem! Och när Q till med full kraft dunsade ner i sin säng så att det brakade i den redan trasiga sängbottnen, så tappade jag humöret och röt rejält.
Effekten blev enorm. Q brast i gråt för han tyckte att jag var otäck. Y i rummet intill kröp ner under täcket. Sedan utspann sig följande dialog:
Y: Man får inte plåga sina barn på det där viset! Jag ska ringa polisen om det!
Jag: Plåga? Jag röt åt honom, petade inte ens på honom.
Y: Nä men mammor får inte ryta så där! Jag ringer polisen!
Jag: Jaså. Men vilken polis ska jag ringa till då? Tror du det finns någon polis för mammor som måste säga till sina barn igen och igen att inte slå på pianot eller dunsa i sängen utan att barnen lyssnar? Eller någon polis som säger åt barnen att göra som mamma säger och tvätta händerna när de är bajsiga, och inte luras om det?
Y: Mmmhmpf.
Herregud, herregud. En stund senare var båda glada igen och ännu lite senare sov de. Och imorse satte sig Q vid pianot igen och spelade läxan som ett rinnande vatten och sedan kilade han till skolan. En stund senare gick Y och jag. Det är likadant varje gång jag är i sällskap med Y, han hälsar initierat på barn och vuxna som jag inte har en aning om vilka det är.
Hur kan pest och paradis rymmas inom samma unge?
Imorgon har jag semester. Till mina chefer har jag sagt att det är så mycket med pappas lägenhet nu, men så är det ju inte alls. Jag klippa mig på morgonen och få lite terapisnack av min fine frisör. Sedan gör jag vad jag vill hela dagen tills det är dags att hämta barnen. Å vad jag längtar.
2016-04-13
Labil
Igår vaknade jag och var så ledsen, fattade först inte varför. Mindes sedan att jag drömt om pappas lägenhet igen, drömt att den fortfarande var full av böcker och papper och skräp och att jag behövde åka dit och städa och leta efter något, oklart vad. När allt trillat på plats och jag insett att det var en dröm och att lägenheten i verkligheten är tömd och städad och snart ska läggas ut till försäljning och att mäklaren gnuggar händerna och förbereder oss på att det kommer att gå snabbt det här, renoveringsobjekt är eftertraktade och i de här kvarteren är de sällsynta numera, då blir jag inte lättad och glad. Utan ledsen.
Sedan åker jag till jobbet och tar direkt tag i ett känsligt personalärende som jag funderat på. Pratar med min nye chef Christian, det visar sig att han tycker exakt som jag. Dags att koppla in HR, jag bokar ett möte. Hoppas du inte tycker att jag är för på, säger jag, men han skakar skrattande på huvudet.
En stund senare är det stormöte som Christian håller i, och han gör det så bra. Entusiasm och nytändning, precis vad vi behöver. Efter lunchen tar jag en promenad i solen med en kollega, och sedan är jag med på ännu ett bra möte då vi planerar resurser och jag inser att det är dags att ta tag i en annan fråga som jag funderat på. A behöver avlastning och B har sagt att han gärna vill utvecklas, ska jag be B hjälpa A? Och C som verkat lite håglös på sistone, han är ju faktiskt som klippt och skuren att kliva in och göra det som B då inte hinner med?
Ungefär så långt kommer jag innan det är dags att köra till kyrkogården och träffa min blåklädde vän och skriva på papper om gravplatsen. Det går fort, jag får en stund över innan jag ska hasta till föräldrafika på Y:s fritids. Så jag tar en promenad och går till det som ska bli pappas gravplats. Det är obeskrivligt vackert. Jublande fågelsång, solsken, gula minipåskliljor lyser från många gravar och i snåren i minneslunden blommar blåsipporna. Våren är himmelsk och hjärtslitande.
Vid gravplatsen träffar jag den blåklädde, han har tagit traktorn dit. Vi morsar och småpratar lite, skojar till och med.
Men när jag går därifrån gråter jag ordentligt. Jag kan prata och till och med skämta om pappa, men innerst inne är jag ju fortfarande så jävla ledsen.
Föräldrafikat är trevligt och stökigt som väntat. Q leker hos en kompis och Y får faktiskt skärma en stund när vi kommit hem, fast jag egentligen förlängt förra veckans skärmförbud med ännu en vecka för att få andrum från allt bråkande och tjafsande.
Q kommer snällt hem till middag men de är båda sura och bråkiga tills jag får i dem mat. Sedan är de ute och leker i den kyliga vårkvällen och bråkar återigen när det är dags att komma in. Just då kliver O innanför dörren, han har varit på AW och får ta över bråkandet. Egentligen är jag fortfarande sur på honom för att han var så orimligt grinig när han kom hem från tjänsteresan i fredags, och för att han är så jävla trött och arg och stressad och sjuk jämt. Att han är sjuk kan han inte rå för, men vem fan har inte varit sjuk, det är samma jävla hosta, det går över, och det är går fortare över om man tar sin medicin och ser till att sova och sköter om sig i största allmänhet. Fast lite skönt är det att han är hemma.
Det blir kväll och vi lägger oss och alla sover fast O flyttar till gästrummet någon gång under natten för han hostar eller snarkar eller vad det nu är. Och Q kommer och lägger sig hos mig och knäppkatten M trampar kurrande på mig, så sammanlagt vaknar jag säkert fyra-fem gånger.
På morgonen åker jag tidigt till jobbet, vi har stormöte varje onsdag som jag måste börja vara med på. Det är rätt enkelt att komma iväg i tid, om jag bara skiter i alla andra utom mig själv och lämnar över allt ansvar för barnen till O. Det är tricket, jag behöver inte ens gå upp tidigare.
Efter mötet pratar jag först med A som uttrycker på sedvanligt återhållet ingenjörsvis att han är stressad och har för mycket att göra. Men jag känner honom och det här ingenjörsspråket kan jag, han behöver inte gråta mot min axel för att jag ska fatta. Jag säger att jag inte kan lova något men att jag jobbar på en lösning. Så pratar jag med hans projektledare och lanserar idén att B ska in och avlasta A, och får gehör. Sedan letar jag efter Christian för jag vill höra vad han tycker om det hela, men han är borta på möte.
Herr Snäll ropar på mig från sitt rum och vill skicka över lönefiler och anteckningar från medarbetarsamtal. Jag hinner titta på min grupps löner lite snabbt, hoppsan, nya lönerna ska vara klara på måndag redan. Nåja, det är inte rocket science, jag har löneförhandlat såpass många gånger att jag känner mig ganska trygg i att sitta på andra sidan. Bokar tid med herr Snäll på måndag, då ska vi prata ihop oss.
Sedan ilar jag till lunchträningen och träffar en tjej jag känner igen i omklädningsrummet, vi tränar Transformer ihop. Hon är vältränad och stark som en oxe och mycket hjälpsam och peppande. Vi ses nästa vecka, bestämmer vi.
Sålunda är jag på strålande humör när jag sitter i bilen och O ringer. Har du sett bilderna från lägenheten? Mäklaren fotade igår och vill ha godkännande nu. Han är ett geni, bilderna är grymma!
Nej, jag har inte sett dem och klokt nog låter jag bli att titta på dem förrän efter lunch och ett möte som jag måste gå på.
För när jag sett dem måste jag
A) ge O oreserverat rätt i hans utlåtande om mäklaren
B) gå in på toa och gråta i nästan en halvtimme (varav hälften är eftermiddagsfika så det är i alla fall inte bara på arbetstid)
Jag vet knappt över vad. Saknad efter pappa förstås. Men också sorg över att hans hem är borta, rensopat och tomt. Och över att det under misären dolde sig en vacker och ljus lägenhet med fina färger på väggarna och fantastiskt vackra parkettgolv. Och att badrumskaklet var så snyggt, det hade jag glömt, fy på mig. Det var han så stolt över att ha satt upp själv. Och över att det är vår, och att om han levt nu så hade jag lagt en filt över hans knän och kört ut honom i rullstolen och tittat på blommorna. I en parallell värld, om och om inte. Om cancern upptäckts tidigare. Om han slutat dricka tidigare. Om, om. Fast det vet jag ju, det hade inte kunnat sluta på annat sätt.
Efter det kan jag knappt jobba utan står mest och glor, tills jag plötsligt inser att jag är sen till att hämta Y på fritids. Men Q svarar i sin mobil och går beredvilligt med på att hämta lillebror så jag är räddad.
Min fernissa är tunn, pappa. Fast jag mår bättre hela tiden. Och jag ska plantera både gullvivor och blåsippor på din grav.
Sedan åker jag till jobbet och tar direkt tag i ett känsligt personalärende som jag funderat på. Pratar med min nye chef Christian, det visar sig att han tycker exakt som jag. Dags att koppla in HR, jag bokar ett möte. Hoppas du inte tycker att jag är för på, säger jag, men han skakar skrattande på huvudet.
En stund senare är det stormöte som Christian håller i, och han gör det så bra. Entusiasm och nytändning, precis vad vi behöver. Efter lunchen tar jag en promenad i solen med en kollega, och sedan är jag med på ännu ett bra möte då vi planerar resurser och jag inser att det är dags att ta tag i en annan fråga som jag funderat på. A behöver avlastning och B har sagt att han gärna vill utvecklas, ska jag be B hjälpa A? Och C som verkat lite håglös på sistone, han är ju faktiskt som klippt och skuren att kliva in och göra det som B då inte hinner med?
Ungefär så långt kommer jag innan det är dags att köra till kyrkogården och träffa min blåklädde vän och skriva på papper om gravplatsen. Det går fort, jag får en stund över innan jag ska hasta till föräldrafika på Y:s fritids. Så jag tar en promenad och går till det som ska bli pappas gravplats. Det är obeskrivligt vackert. Jublande fågelsång, solsken, gula minipåskliljor lyser från många gravar och i snåren i minneslunden blommar blåsipporna. Våren är himmelsk och hjärtslitande.
Vid gravplatsen träffar jag den blåklädde, han har tagit traktorn dit. Vi morsar och småpratar lite, skojar till och med.
Men när jag går därifrån gråter jag ordentligt. Jag kan prata och till och med skämta om pappa, men innerst inne är jag ju fortfarande så jävla ledsen.
Föräldrafikat är trevligt och stökigt som väntat. Q leker hos en kompis och Y får faktiskt skärma en stund när vi kommit hem, fast jag egentligen förlängt förra veckans skärmförbud med ännu en vecka för att få andrum från allt bråkande och tjafsande.
Q kommer snällt hem till middag men de är båda sura och bråkiga tills jag får i dem mat. Sedan är de ute och leker i den kyliga vårkvällen och bråkar återigen när det är dags att komma in. Just då kliver O innanför dörren, han har varit på AW och får ta över bråkandet. Egentligen är jag fortfarande sur på honom för att han var så orimligt grinig när han kom hem från tjänsteresan i fredags, och för att han är så jävla trött och arg och stressad och sjuk jämt. Att han är sjuk kan han inte rå för, men vem fan har inte varit sjuk, det är samma jävla hosta, det går över, och det är går fortare över om man tar sin medicin och ser till att sova och sköter om sig i största allmänhet. Fast lite skönt är det att han är hemma.
Det blir kväll och vi lägger oss och alla sover fast O flyttar till gästrummet någon gång under natten för han hostar eller snarkar eller vad det nu är. Och Q kommer och lägger sig hos mig och knäppkatten M trampar kurrande på mig, så sammanlagt vaknar jag säkert fyra-fem gånger.
På morgonen åker jag tidigt till jobbet, vi har stormöte varje onsdag som jag måste börja vara med på. Det är rätt enkelt att komma iväg i tid, om jag bara skiter i alla andra utom mig själv och lämnar över allt ansvar för barnen till O. Det är tricket, jag behöver inte ens gå upp tidigare.
Efter mötet pratar jag först med A som uttrycker på sedvanligt återhållet ingenjörsvis att han är stressad och har för mycket att göra. Men jag känner honom och det här ingenjörsspråket kan jag, han behöver inte gråta mot min axel för att jag ska fatta. Jag säger att jag inte kan lova något men att jag jobbar på en lösning. Så pratar jag med hans projektledare och lanserar idén att B ska in och avlasta A, och får gehör. Sedan letar jag efter Christian för jag vill höra vad han tycker om det hela, men han är borta på möte.
Herr Snäll ropar på mig från sitt rum och vill skicka över lönefiler och anteckningar från medarbetarsamtal. Jag hinner titta på min grupps löner lite snabbt, hoppsan, nya lönerna ska vara klara på måndag redan. Nåja, det är inte rocket science, jag har löneförhandlat såpass många gånger att jag känner mig ganska trygg i att sitta på andra sidan. Bokar tid med herr Snäll på måndag, då ska vi prata ihop oss.
Sedan ilar jag till lunchträningen och träffar en tjej jag känner igen i omklädningsrummet, vi tränar Transformer ihop. Hon är vältränad och stark som en oxe och mycket hjälpsam och peppande. Vi ses nästa vecka, bestämmer vi.
Sålunda är jag på strålande humör när jag sitter i bilen och O ringer. Har du sett bilderna från lägenheten? Mäklaren fotade igår och vill ha godkännande nu. Han är ett geni, bilderna är grymma!
Nej, jag har inte sett dem och klokt nog låter jag bli att titta på dem förrän efter lunch och ett möte som jag måste gå på.
För när jag sett dem måste jag
A) ge O oreserverat rätt i hans utlåtande om mäklaren
B) gå in på toa och gråta i nästan en halvtimme (varav hälften är eftermiddagsfika så det är i alla fall inte bara på arbetstid)
Jag vet knappt över vad. Saknad efter pappa förstås. Men också sorg över att hans hem är borta, rensopat och tomt. Och över att det under misären dolde sig en vacker och ljus lägenhet med fina färger på väggarna och fantastiskt vackra parkettgolv. Och att badrumskaklet var så snyggt, det hade jag glömt, fy på mig. Det var han så stolt över att ha satt upp själv. Och över att det är vår, och att om han levt nu så hade jag lagt en filt över hans knän och kört ut honom i rullstolen och tittat på blommorna. I en parallell värld, om och om inte. Om cancern upptäckts tidigare. Om han slutat dricka tidigare. Om, om. Fast det vet jag ju, det hade inte kunnat sluta på annat sätt.
Efter det kan jag knappt jobba utan står mest och glor, tills jag plötsligt inser att jag är sen till att hämta Y på fritids. Men Q svarar i sin mobil och går beredvilligt med på att hämta lillebror så jag är räddad.
Min fernissa är tunn, pappa. Fast jag mår bättre hela tiden. Och jag ska plantera både gullvivor och blåsippor på din grav.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)