Jo, en sak till. På området grejer man verkligen inte har lust att göra just nu och skulle prioritera bort om man fan inte var tvungen. Idag måste jag fixa ett nytt körkortsfoto. Kan inte skjuta upp det längre, det förbannade körkortet går ut nästa vecka. Jag har inga bilder på lager som går att använda heller.
Nåja, får väl måla ögonfransarna lite i alla fall och försöka att inte se ut som sju svåra år. Inte för att jag egentligen bryr mig så himla mycket.
(En sak som jag dock har lyckats prioritera bort är en pensionsrådgivare som jagat mig via jobbet. Jag sa som det var, att min pappa är svårt sjuk och för övrigt så smäller det till i huvudet på mig så fort jag hör ordet pension och jag slutar lyssna och registrera. för det känns så fruktansvärt ointressant. Skjut mig eller förlåt mig för sådan är jag. Damen som var utsänd att boka ett möte med mig hade tydligt svårt att hålla sig för skratt.)
2015-10-19
Barnen
ASIH är på gång, de ringde nyss för att meddela att remissen kommit fram och att de inom kort kontaktar mig för att boka hembesök. Så skönt.
Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.
Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.
På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.
Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.
Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.
Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).
Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.
Mina barn excellerar i besvärlighet just nu. Jag väcktes något före sex av att Y kallade sin fader för jävla idiot, detta för att hans far tröttnat på att bli sparkad på och ville lyfta in gossen i hans egen säng. Sedan fortsatte morgonen i ungefär samma stil. Vi hade ett gemensamt allvarligt samtal med dem om att allt är jobbigt nu, vi måste hjälpas åt, man får faktiskt inte kalla varann för svärord, blablablablabla i all oändlighet.
Jag fattar såklart att de är ledsna och oroliga och rädda, mest kanske för att de ser att jag är det men säkert också ledsna för att morfar är sjuk. Såklart fattar jag det, men FAN vad jobbigt det är ibland när det känns som att de gör precis allt de kan för att lägga ytterligare sten på börda. Jag försöker verkligen att räcka till, jag nattar dem varje kväll, läser för dem, ligger hos dem, försäkrar dem att jag älskar dem, att de är viktigast, att allt är jävligt nu men att det kommer att gå över. Men det verkar inte räcka, tydligen gör det inte det.
På lördag kommer mamma tillbaka och på måndag reser hon och pojkarna till Göteborg. Höstlov hos mormor. Det var hennes idé och initiativ och jag är så tacksam för det. Jag räknar faktiskt dagarna tills de ska åka. Inte för att jag vill bli av med dem, jag kommer att sakna dem vansinnigt, men jag vill att de ska ha det bra. De behöver någon som ägnar sig åt dem, och det kan mamma/mormor göra. Efter några dagar tar farmor över och tar med dem hem igen.
Så, ja. Jag antar att allt detta är naturligt och i sin ordning och att vi inte kan göra så värst mycket mer än vi redan gör. Vi pratar med barnen förstås, de vet att morfar är sjuk. Mamma har pratat med dem några gånger på egen hand, jag har fullt förtroende för henne i detta.
Ibland funderar jag på om vi lägger för lite ansvar på barnen eller för mycket. Det är banne mig ingen lätt balansgång. Jämfört med min egen barndom som var okej men inte idealisk, absolut för lite. Det märks ibland också när vi ger dem uppdrag att utföra, de växer och blir stora och ansvarsfulla. Igår fick de hjälpa till att städa, vika tvätt och tömma diskmaskin. Efter inledande knorr och tjafs om rättvisa gick det som en dans. När matbordet var avdukat vände sig Y strålande till Q och ville göra high-five.
Det är mycket jag i den här texten, vän av ordning undrar kanske varför barnens far nämns så lite. Det är eventuellt en del av problemet. O är väldigt sliten han också, efter många veckors sjukdom (som i och för sig påstås vara under kontroll efter lungröntgen, prover och antibiotika).
Och.. det är otvetydigt så att det är jag som står för den känslomässiga tryggheten. Det är sårbart och sorgligt och inte alls bra och har en massa orsaker som kan spåras långt tillbaka i tiden. Och det går inte att fixa till just nu. Det är som det är.
2015-10-18
Söndag
(Sjukt ointressanta titlar på inläggen nuförtiden. Ja förutom citatet igår dårå, stilpoäng till den som spikar det.)
Jo, jag var lugn och glad igår kväll. Åt middag, bråkade förvisso med barnen, men blev sams, åt godis framför Downton Abbey, läste ut Röda Nejlikan och en gammal Lottabok.
Men imorse vaknade jag och ville bara dö. Känner igen känslan från andra tunga perioder, morgnarna är värst. Dessutom hade jag lyckats boka in mig på ett jävla Body balance-pass som jag egentligen inte ville gå på.
Träningen just nu är ett eget kapitel. Jag längtar efter att träna igen, jag saknar avkopplingen och kicken det ger. Gudarna ska veta att jag skulle behöva båda delarna just nu. Men jag varken hinner eller orkar. Dessutom är jag fortfarande smått förkyld.
Kanske är det helt idiotiskt att ens tänka på träning i nuläget. Men hur som helst har jag framhärdat i att försöka pussla in en eller ett par lugna pass i veckan. Pilates och yoga eller sånt, sånt som jag hittills har tyckt var ganska värdelöst, men som så många andra tycker är bra så det måste det ju vara det är väl bara jag som inte fattar.
(Kören och sången brukar också ge mig avkoppling och kickar, men den har jag helt strukit från listan just nu. Det funkar inte, jag orkar inte, jag vill inte.)
I fredags yogade jag och det var faktiskt rätt okej. Igår kväll satte jag som sagt upp mig på Body balance, det har jag provat förr och aldrig riktigt gillat, det är ett flummigt konglomerat av allt möjligt... flum. Men jag hamnade på plats 32 och tänkte att det är riskfritt.
I helvete heller. Jag vaknade 58 minuter före passet det vill säga två minuter för sent att avboka till ett meddelande att jag fått plats. Då orkade jag inte pallra mig iväg och mådde istället dåligt över det.
Ja, den här utläggningen visar bara hur fånig jag är just nu. Varför bli ledsen över detta när jag annars forcerar både telefonskojare och biståndsapor?
Men resten av dagen blev okej. Vid tvåtiden kom jag till pappa, han var oerhört trött men piggnade till sedan jag kört upp honom ur sängen och gett honom glass, mazarin och en kopp te. Sedan pratade vi mer om hans barndom och ungdom, jag antecknade på datorn. Till middag fick han aprikoskräm och hönökaka med smör.
Jag vet inte om det är rätt, men just nu känns det vettigare att han får i sig något även om det är socker, fett och tomma kalorier. Riktig mat får det att vända sig i magen på honom, men han försöker tappert tvinga i sig i alla fall. Gör inte det, bad jag.
Noterade också att han börjar få svårt att ta sig ur sängen. Dags för en riktig sjuksäng kanske.
När jag lämnade honom pratade han i telefon med sin syster, det kändes bra.
Imorgon ska jag ägna förmiddagen åt att ringa läkare, både hepatologen och läkaren på vårdcentralen. Jag vill ha ett läkarintyg för närståendepeng eller åtminstone kontaktuppgifter så att jag kan få ett snabbt när det behövs. Jag vill ha remiss till ASIH redan nu, som en klok läsare påpekade är det bara en tidsfråga innan det behövs.
På eftermiddagen ska jag hälsa på pappa. Han tycker att det är roligt att berätta om sitt liv och blir inte alls trött av det. Hoppas vi hinner färdigt.
Jo, jag var lugn och glad igår kväll. Åt middag, bråkade förvisso med barnen, men blev sams, åt godis framför Downton Abbey, läste ut Röda Nejlikan och en gammal Lottabok.
Men imorse vaknade jag och ville bara dö. Känner igen känslan från andra tunga perioder, morgnarna är värst. Dessutom hade jag lyckats boka in mig på ett jävla Body balance-pass som jag egentligen inte ville gå på.
Träningen just nu är ett eget kapitel. Jag längtar efter att träna igen, jag saknar avkopplingen och kicken det ger. Gudarna ska veta att jag skulle behöva båda delarna just nu. Men jag varken hinner eller orkar. Dessutom är jag fortfarande smått förkyld.
Kanske är det helt idiotiskt att ens tänka på träning i nuläget. Men hur som helst har jag framhärdat i att försöka pussla in en eller ett par lugna pass i veckan. Pilates och yoga eller sånt, sånt som jag hittills har tyckt var ganska värdelöst, men som så många andra tycker är bra så det måste det ju vara det är väl bara jag som inte fattar.
(Kören och sången brukar också ge mig avkoppling och kickar, men den har jag helt strukit från listan just nu. Det funkar inte, jag orkar inte, jag vill inte.)
I fredags yogade jag och det var faktiskt rätt okej. Igår kväll satte jag som sagt upp mig på Body balance, det har jag provat förr och aldrig riktigt gillat, det är ett flummigt konglomerat av allt möjligt... flum. Men jag hamnade på plats 32 och tänkte att det är riskfritt.
I helvete heller. Jag vaknade 58 minuter före passet det vill säga två minuter för sent att avboka till ett meddelande att jag fått plats. Då orkade jag inte pallra mig iväg och mådde istället dåligt över det.
Ja, den här utläggningen visar bara hur fånig jag är just nu. Varför bli ledsen över detta när jag annars forcerar både telefonskojare och biståndsapor?
Men resten av dagen blev okej. Vid tvåtiden kom jag till pappa, han var oerhört trött men piggnade till sedan jag kört upp honom ur sängen och gett honom glass, mazarin och en kopp te. Sedan pratade vi mer om hans barndom och ungdom, jag antecknade på datorn. Till middag fick han aprikoskräm och hönökaka med smör.
Jag vet inte om det är rätt, men just nu känns det vettigare att han får i sig något även om det är socker, fett och tomma kalorier. Riktig mat får det att vända sig i magen på honom, men han försöker tappert tvinga i sig i alla fall. Gör inte det, bad jag.
Noterade också att han börjar få svårt att ta sig ur sängen. Dags för en riktig sjuksäng kanske.
När jag lämnade honom pratade han i telefon med sin syster, det kändes bra.
Imorgon ska jag ägna förmiddagen åt att ringa läkare, både hepatologen och läkaren på vårdcentralen. Jag vill ha ett läkarintyg för närståendepeng eller åtminstone kontaktuppgifter så att jag kan få ett snabbt när det behövs. Jag vill ha remiss till ASIH redan nu, som en klok läsare påpekade är det bara en tidsfråga innan det behövs.
På eftermiddagen ska jag hälsa på pappa. Han tycker att det är roligt att berätta om sitt liv och blir inte alls trött av det. Hoppas vi hinner färdigt.
2015-10-17
A soft October night
Jag är lugn och glad ikväll efter att ha hälsat på pappa. Han hade fått hjälp att duscha och byta kläder och lakan, och han hade ätit. Kräkningarna har inte återkommit.
Virrigheten från imorse var borta, han hade läst fel i almanackan.
Vi drack te och åt mazarin, han medgav att det var bra att jag körde upp honom ur sängen. Sedan återvände han till den och jag satt på en stol bredvid och bad honom berätta om sitt liv medan jag antecknade på datorn. Vi kom till studenten och avfärden till college innan jag tröttnade, före honom faktiskt. Sedan småpratade vi en stund och bestämde att imorgon tar jag med pojkarna så får de snaska mazariner.
Det var ännu ljust när jag gick hem, ett vackert milt ljus. En mjuk dimma tycktes runda av alla kanter och dämpa alla ljud men framhäva trädens och buskarnas röda och gula toner.
Det kommer att vara ungefär så här, det förstår jag. Han kommer att stadigt bli sämre men ha bättre dagar. Idag var en sådan, och jag hämtar kraft i det.
Virrigheten från imorse var borta, han hade läst fel i almanackan.
Vi drack te och åt mazarin, han medgav att det var bra att jag körde upp honom ur sängen. Sedan återvände han till den och jag satt på en stol bredvid och bad honom berätta om sitt liv medan jag antecknade på datorn. Vi kom till studenten och avfärden till college innan jag tröttnade, före honom faktiskt. Sedan småpratade vi en stund och bestämde att imorgon tar jag med pojkarna så får de snaska mazariner.
Det var ännu ljust när jag gick hem, ett vackert milt ljus. En mjuk dimma tycktes runda av alla kanter och dämpa alla ljud men framhäva trädens och buskarnas röda och gula toner.
Det kommer att vara ungefär så här, det förstår jag. Han kommer att stadigt bli sämre men ha bättre dagar. Idag var en sådan, och jag hämtar kraft i det.
Lördag
(Den som inte vill läsa om sjukdom, annalkande död eller för den delen tjatiga dagboksinlägg varnas härmed.)
Jag behöver anteckna och skriva dagbok, bloggen får tjänstgöra ett tag framöver. Senast jag skrev riktig dagbok var när vi hämtade barnen i Korea. Numera är jag förresten så dålig på att skriva för hand, det går väldigt mycket fortare på datorn.
Veckan som gick var ansträngande för både pappa och mig. Vi har haft något inbokat varje dag. Åker man dessutom sjuktaxi, går med svårighet endast korta sträckor, då går en halv eller hel dag även om själva läkarkonsultationen bara tar tjugo minuter.
Igår fredag var det någorlunda lugnt, enda bokningen var att det skulle komma en kille och installera trygghetslarm. Jag gick på yoga på morgonen, hämtade Q i skolan och tog honom till tandläkaren, fixade ett bankärende åt pappa och gick sedan hem till honom.
Klockan var strax före två, han var vaken men mycket trött. När hemtjänsten kom och serverade lunch steg han med möda upp och tvingade i sig två tuggor mat. Sedan kräktes han, oj vad han kräktes. Jag hjälpte honom i säng och han sov några timmar och mådde sedan bättre.
Efter att ha konfererat med hemsjukvården (gav ingenting), min syster och mamma (gav mera) och tänkt själv drog jag slutsatsen att kräkningarna kan ha berott på hosta i kombination med för mycket mjölk. Pappa gillar mjölk och hade tryckt i sig en hel del under förmiddagen. Men fortsätter de under helgen ska jag så klart söka vård.
Han var vaken en stund vid femtiden och åt då lite glass som smakade honom. Vi är överens om att han ska ta det lugnt med mjölkdrickandet och framför allt inte tvinga i sig mat, bara äta det han är sugen på. När jag lämnade honom klockan sex var han relativt pigg och vid gott mod, det kändes bra att se honom sådan.
O hämtade mig och lämnade samtidigt ett par kassar med sådant vi tror pappa ska tycka om, yoghurt, kräm, mera glass, fruktkonserver.
Hemma läste jag Cancerfondens information till närstående om vård i livets slutskede, vad som händer i kroppen inför döden, att man som närstående måste tänka på sig själv. Grät.
Jag har känt mig lugnare sedan han flyttade in i lägenheten. Nu har han ett permanent, fungerande boende. Hemtjänsten har funkat bra, inte felfritt men det kan man knappast begära.
Men igår flammade oron upp igen. Han har snabbt blivit sämre den senaste veckan, de senaste dagarna. Det har han väl? Eller är han bara trött efter en jobbig vecka? Så kan det också vara.
Hemsjukvården imponerade stort på mig vid det första besöket för en vecka sedan men inte längre. Näringsdrycker som vi pratade om redan då har inte kommit ännu. Det tar en vecka eller mer, jaa de är beställda, jaa de kommer när de kommer. Hepatologen och hemsjukvården behöver komma i kontakt med varandra, det har de uppenbarligen inte lyckats med på fyra dagar.
Kontentan är att ingen tar fullt ansvar för pappa mer än jag. Det är fortfarande jag som hastar dit varje dag för att kolla att han verkligen får sitt Questran, klåddämpande medel tre gånger per dag. All annan medicin ligger i en dosett men pulverpåsar får inte plats i en sådan. Hemsjukvården pratar om något som heter Apodos, varje dags läkemedel förpackade i en påse. Fantastiskt. Men det tar också några veckor att komma igång med.
Jag förstår att det tar lite tid för alla rutiner att sätta sig, få allt att funka. Men frågan är om vi har den tiden. När är det dags för ASIH, avancerad sjukvård i hemmet? Ingen finns som kan svara på mina frågor. Den unga sjuksköterskan på hemsjukvården blev tydligt stressad.
Och så är det pappas tilltagande förvirring. Den som utomstående har svårt att uppfatta, dels eftersom han skärper sig, dels för att pappa även med reducerad mental kapacitet är skarpare än de flesta.
Imorse väcktes vi av telefonen halv åtta. Pappa lät klar och redig. Helga, vi har missat en sak. Jag ligger och tittar i dagboken, jag ska till tandläkaren idag! Ja, jag vet att det är lördag men de tar emot pensionärer på lördagar förstår du. Kan du ringa till dem och avboka tror du?
Det tar en lång stund innan jag fattar att han är snurrig. Det är kallelsen till ortopeden han har hittat och läser ifrån, så övertygande att han lurar även mig.
Efteråt gråter jag på toaletten. Barnen hör mina snyftningar och reagerar helt olika. Y tittar på mig med klara ögon och konstaterar att han vet varför jag är ledsen. Han kryper upp i mitt knä och tröstar. Q blir rädd och ledsen och gömmer sig i min säng under täcket. Jag kryper ner jag också och vi ligger där en stund tills han är lugn igen.
Pappa får hemtjänst ungefär nu, de ringer mig om något är fel, dessutom har han larm nu. Klockan två ska jag hälsa på honom. Barnen och O är ute i skogen med Friluftsfrämjandet, de är väl påbyltade och har renskav och marshmallows och varm choklad och jag vet inte vad med sig.
Punkt tre på min lista är jag själv. Nu har jag skrivit av mig, jag har avbokat dagens träning för jag har varken ork eller lust. Nu ska jag lägga mig med tidning och tekopp. Kanske är sängen uppvärmd av en katt.
Jag behöver anteckna och skriva dagbok, bloggen får tjänstgöra ett tag framöver. Senast jag skrev riktig dagbok var när vi hämtade barnen i Korea. Numera är jag förresten så dålig på att skriva för hand, det går väldigt mycket fortare på datorn.
Veckan som gick var ansträngande för både pappa och mig. Vi har haft något inbokat varje dag. Åker man dessutom sjuktaxi, går med svårighet endast korta sträckor, då går en halv eller hel dag även om själva läkarkonsultationen bara tar tjugo minuter.
Igår fredag var det någorlunda lugnt, enda bokningen var att det skulle komma en kille och installera trygghetslarm. Jag gick på yoga på morgonen, hämtade Q i skolan och tog honom till tandläkaren, fixade ett bankärende åt pappa och gick sedan hem till honom.
Klockan var strax före två, han var vaken men mycket trött. När hemtjänsten kom och serverade lunch steg han med möda upp och tvingade i sig två tuggor mat. Sedan kräktes han, oj vad han kräktes. Jag hjälpte honom i säng och han sov några timmar och mådde sedan bättre.
Efter att ha konfererat med hemsjukvården (gav ingenting), min syster och mamma (gav mera) och tänkt själv drog jag slutsatsen att kräkningarna kan ha berott på hosta i kombination med för mycket mjölk. Pappa gillar mjölk och hade tryckt i sig en hel del under förmiddagen. Men fortsätter de under helgen ska jag så klart söka vård.
Han var vaken en stund vid femtiden och åt då lite glass som smakade honom. Vi är överens om att han ska ta det lugnt med mjölkdrickandet och framför allt inte tvinga i sig mat, bara äta det han är sugen på. När jag lämnade honom klockan sex var han relativt pigg och vid gott mod, det kändes bra att se honom sådan.
O hämtade mig och lämnade samtidigt ett par kassar med sådant vi tror pappa ska tycka om, yoghurt, kräm, mera glass, fruktkonserver.
Hemma läste jag Cancerfondens information till närstående om vård i livets slutskede, vad som händer i kroppen inför döden, att man som närstående måste tänka på sig själv. Grät.
Jag har känt mig lugnare sedan han flyttade in i lägenheten. Nu har han ett permanent, fungerande boende. Hemtjänsten har funkat bra, inte felfritt men det kan man knappast begära.
Men igår flammade oron upp igen. Han har snabbt blivit sämre den senaste veckan, de senaste dagarna. Det har han väl? Eller är han bara trött efter en jobbig vecka? Så kan det också vara.
Hemsjukvården imponerade stort på mig vid det första besöket för en vecka sedan men inte längre. Näringsdrycker som vi pratade om redan då har inte kommit ännu. Det tar en vecka eller mer, jaa de är beställda, jaa de kommer när de kommer. Hepatologen och hemsjukvården behöver komma i kontakt med varandra, det har de uppenbarligen inte lyckats med på fyra dagar.
Kontentan är att ingen tar fullt ansvar för pappa mer än jag. Det är fortfarande jag som hastar dit varje dag för att kolla att han verkligen får sitt Questran, klåddämpande medel tre gånger per dag. All annan medicin ligger i en dosett men pulverpåsar får inte plats i en sådan. Hemsjukvården pratar om något som heter Apodos, varje dags läkemedel förpackade i en påse. Fantastiskt. Men det tar också några veckor att komma igång med.
Jag förstår att det tar lite tid för alla rutiner att sätta sig, få allt att funka. Men frågan är om vi har den tiden. När är det dags för ASIH, avancerad sjukvård i hemmet? Ingen finns som kan svara på mina frågor. Den unga sjuksköterskan på hemsjukvården blev tydligt stressad.
Och så är det pappas tilltagande förvirring. Den som utomstående har svårt att uppfatta, dels eftersom han skärper sig, dels för att pappa även med reducerad mental kapacitet är skarpare än de flesta.
Imorse väcktes vi av telefonen halv åtta. Pappa lät klar och redig. Helga, vi har missat en sak. Jag ligger och tittar i dagboken, jag ska till tandläkaren idag! Ja, jag vet att det är lördag men de tar emot pensionärer på lördagar förstår du. Kan du ringa till dem och avboka tror du?
Det tar en lång stund innan jag fattar att han är snurrig. Det är kallelsen till ortopeden han har hittat och läser ifrån, så övertygande att han lurar även mig.
Efteråt gråter jag på toaletten. Barnen hör mina snyftningar och reagerar helt olika. Y tittar på mig med klara ögon och konstaterar att han vet varför jag är ledsen. Han kryper upp i mitt knä och tröstar. Q blir rädd och ledsen och gömmer sig i min säng under täcket. Jag kryper ner jag också och vi ligger där en stund tills han är lugn igen.
Pappa får hemtjänst ungefär nu, de ringer mig om något är fel, dessutom har han larm nu. Klockan två ska jag hälsa på honom. Barnen och O är ute i skogen med Friluftsfrämjandet, de är väl påbyltade och har renskav och marshmallows och varm choklad och jag vet inte vad med sig.
Punkt tre på min lista är jag själv. Nu har jag skrivit av mig, jag har avbokat dagens träning för jag har varken ork eller lust. Nu ska jag lägga mig med tidning och tekopp. Kanske är sängen uppvärmd av en katt.
Karakteristika
Pappa är fortfarande sig själv, ibland så mycket sig själv att jag häpnar.
Förra veckan efter en osedvanligt otäck hostattack, han blir lila i ansiktet, hostar och fräser och rapar och kräks och morrar och ryter för att få loss slemmet i halsen. Så tittar han upp från spypåsen:
- Ja, jag undrar vad jag just sa. På ryska alltså.
Innan vi åker iväg till hepatologen eller om det var ortopeden, går pappa på toa.
(Han tar laxerande medel som geriatriken skrivit ut, magen ska hållas igång för att avlasta levern. Men pappa har aldrig någonsin haft förstoppning, och nu är problemet snarare det motsatta. Turligt nog minns jag att fråga hepatologen, hon sätter omedelbart ut laxermedlet, ta endast vid behov.)
- Jösses. Mina pruttar skulle man kunna sälja på Buttericks, det skulle göra succé.
Förra veckan efter en osedvanligt otäck hostattack, han blir lila i ansiktet, hostar och fräser och rapar och kräks och morrar och ryter för att få loss slemmet i halsen. Så tittar han upp från spypåsen:
- Ja, jag undrar vad jag just sa. På ryska alltså.
Innan vi åker iväg till hepatologen eller om det var ortopeden, går pappa på toa.
(Han tar laxerande medel som geriatriken skrivit ut, magen ska hållas igång för att avlasta levern. Men pappa har aldrig någonsin haft förstoppning, och nu är problemet snarare det motsatta. Turligt nog minns jag att fråga hepatologen, hon sätter omedelbart ut laxermedlet, ta endast vid behov.)
- Jösses. Mina pruttar skulle man kunna sälja på Buttericks, det skulle göra succé.
2015-10-16
Prioriteringar
Reflektion efter morgongräl med maken.
Mina prioriteringar just nu:
1 Pappa
2 Barnen
3 Hålla ihop mig själv, annars går 1 och 2 åt helvete
4 Maken och vår relation
5 Allt annat
Jobbet? Försvann från listan när jag fick veta att pappa var sjuk. Har gjort en liknande bortprio tidigare, närmare bestämt 2003.
Makens prio kan inte jag veta, men nog kommer hans jobb före mycket annat, exempelvis hans egen hälsa.
Mina prioriteringar just nu:
1 Pappa
2 Barnen
3 Hålla ihop mig själv, annars går 1 och 2 åt helvete
4 Maken och vår relation
5 Allt annat
Jobbet? Försvann från listan när jag fick veta att pappa var sjuk. Har gjort en liknande bortprio tidigare, närmare bestämt 2003.
Makens prio kan inte jag veta, men nog kommer hans jobb före mycket annat, exempelvis hans egen hälsa.
2015-10-15
Systrarna katt
Blyga mjuka S är plötsligt ingetdera. Plötsligt ligger hon på min säng som hon aldrig gjort annat. Alltid på min sida, högt upp nära kudden. När jag lägger mig makar hon nådigt på sig och buffar med huvudet för att klappas och klias.
Tuffa M kommer sin vana trogen upphoppande på sängen utan förvarning. S smälter väl in i de nya lakanen, så M ser henne inte genast. Men när hon gör det fräser hon och delar ut några råsopar med tassen. Sedan flyr hon ner till badrummet i bottenvåningen, dit S - hittills - aldrig går. Där rullar hon ihop sig på mattan på värmegolvet och surar.
S rullar ihop sig hon också, och blundar.
Tuffa M kommer sin vana trogen upphoppande på sängen utan förvarning. S smälter väl in i de nya lakanen, så M ser henne inte genast. Men när hon gör det fräser hon och delar ut några råsopar med tassen. Sedan flyr hon ner till badrummet i bottenvåningen, dit S - hittills - aldrig går. Där rullar hon ihop sig på mattan på värmegolvet och surar.
S rullar ihop sig hon också, och blundar.
Torsdag
Har just skjutsat mamma till tunnelbanan och sedan gråtit en skvätt i bilen. Känner mig övergiven utan henne, samtidigt lättad. Vi går varann på nerverna efter en vecka, för att inte tala om vad hon och O gör.
(Naturligt, jag vet. Men också jobbigt.)
Jag ska dricka upp mitt kaffe och hasta iväg till pappa. Det tar ungefär en kvart att gå dit. Det är så vackert ute nu med alla höstfärger, solen skiner. På vägen måste jag nog köpa mjölk, han dricker mycket mjölk. Hemtjänsten ska sköta inköp åt honom men det görs bara en gång i veckan, den rutinen har inte satt sig ännu.
Jag har med mig lite papper som han ska skriva på, inkomstuppgifter för att fastställa avgift för hemtjänst och sånt. Igår kväll började jag skriva en överklagan av beslutet som biståndsapan fattade för tre veckor sedan, att inte bevilja ett korttidsboende. När jag var färdig var det inte längre en överklagan, jag ger fan i att försöka riva upp beslutet, det är ju inte intressant längre, pappa har det bra nu tack vare mig och O, no fucking thanks to stadsdelsnämnden. Men jag ville i alla fall beskriva vad vi varit med om och det har jag gjort nu.
Jag var färdig först klockan elva och hade sedan svårt att varva ner och somna.
(Och förresten. Jag är faktiskt normalbegåvad och jag har läst de där papprena flera gånger och jag fattar FORTFARANDE inte hur lång tid jag har/hade på mig att överklaga. Tre veckor efter beslutet, två veckor efter att andra brevet skickats, yada yada. Förenklad delgivning kallas det visst. Vilket skämt. Förenklad? Undrar hur många som ger fan i att överklaga helt enkelt för att de inte fattar och inte orkar. Praktiskt.)
Sedan ska vi åka till ortopeden och kolla hans ben och fot. När vi är hemma igen ska jag ringa hans telefonoperatör (den vanliga, inte lurendrejarna) och bråka om att det tar sådan förbannad tid att flytta över abonnemanget. Han ska få ett trygghetslarm som är kopplat till telefonen, och porttelefonen är det också. Hur jävla svårt kan det vara, fixa!
Igår var vi på röntgen, det tog halva dagen. I tisdags hepatologen på precis andra sidan stan, det tog hela dagen. I måndags kom sjukgymnast och arbetsterapeut och lärde honom gå med rullator och inspekterade hans lägenhet och möblemang (betyg: högsta möjliga).
Imorgon har vi inget särskilt inbokat. Förutom att jag tänkte hinna gå på yoga, och så ska Q till tandläkaren och så måste jag till banken och så behöver jag handla lite mera mat till pappa. Han har fått klartecken från alla läkare att bara äta det som är gott och kaloririkt, så han har beställt jordgubbskräm och glass och kaffebröd och burkpersikor. Och så vill jag sitta en stund hos honom också.
Nu måste jag gå.
(Naturligt, jag vet. Men också jobbigt.)
Jag ska dricka upp mitt kaffe och hasta iväg till pappa. Det tar ungefär en kvart att gå dit. Det är så vackert ute nu med alla höstfärger, solen skiner. På vägen måste jag nog köpa mjölk, han dricker mycket mjölk. Hemtjänsten ska sköta inköp åt honom men det görs bara en gång i veckan, den rutinen har inte satt sig ännu.
Jag har med mig lite papper som han ska skriva på, inkomstuppgifter för att fastställa avgift för hemtjänst och sånt. Igår kväll började jag skriva en överklagan av beslutet som biståndsapan fattade för tre veckor sedan, att inte bevilja ett korttidsboende. När jag var färdig var det inte längre en överklagan, jag ger fan i att försöka riva upp beslutet, det är ju inte intressant längre, pappa har det bra nu tack vare mig och O, no fucking thanks to stadsdelsnämnden. Men jag ville i alla fall beskriva vad vi varit med om och det har jag gjort nu.
Jag var färdig först klockan elva och hade sedan svårt att varva ner och somna.
(Och förresten. Jag är faktiskt normalbegåvad och jag har läst de där papprena flera gånger och jag fattar FORTFARANDE inte hur lång tid jag har/hade på mig att överklaga. Tre veckor efter beslutet, två veckor efter att andra brevet skickats, yada yada. Förenklad delgivning kallas det visst. Vilket skämt. Förenklad? Undrar hur många som ger fan i att överklaga helt enkelt för att de inte fattar och inte orkar. Praktiskt.)
Sedan ska vi åka till ortopeden och kolla hans ben och fot. När vi är hemma igen ska jag ringa hans telefonoperatör (den vanliga, inte lurendrejarna) och bråka om att det tar sådan förbannad tid att flytta över abonnemanget. Han ska få ett trygghetslarm som är kopplat till telefonen, och porttelefonen är det också. Hur jävla svårt kan det vara, fixa!
Igår var vi på röntgen, det tog halva dagen. I tisdags hepatologen på precis andra sidan stan, det tog hela dagen. I måndags kom sjukgymnast och arbetsterapeut och lärde honom gå med rullator och inspekterade hans lägenhet och möblemang (betyg: högsta möjliga).
Imorgon har vi inget särskilt inbokat. Förutom att jag tänkte hinna gå på yoga, och så ska Q till tandläkaren och så måste jag till banken och så behöver jag handla lite mera mat till pappa. Han har fått klartecken från alla läkare att bara äta det som är gott och kaloririkt, så han har beställt jordgubbskräm och glass och kaffebröd och burkpersikor. Och så vill jag sitta en stund hos honom också.
Nu måste jag gå.
2015-10-14
Filifjonka
Igår träffade vi hepatologen igen. Pappas levervärden är för dåliga för att inleda någon behandling. Vi ska vänta några veckor och ta nya prover, men det är inte sannolikt att de ändras till det bättre.
Förresten hade behandlingen inte botat, utan köpt tid, i snitt tre månader. Någon bot finns inte.
Jag höll på att börja gråta några gånger, men behärskade mig och iakttog pappa, som var mycket lugn.
Efteråt var jag trött och lite frustrerad över att vi fortfarande inte fått något besked om hur länge. Men idag ringde läkaren, och då passade jag på att fråga.
Om jag inte får en mycket konkret fråga brukar jag inte nämna prognoser, sa hon. Man lever inte ett år med primär levercancer. Och det kan gå mycket fortare. Jag räknar knappt ens med ett halvår, sa jag. Nej, det är nog realistiskt, för levern är redan i dåligt skick.
Konstigt nog känns det bättre nu. Det är lättare att veta. Jag kan mäta upp och ransonera mina krafter.
Men det är en annan sak också, något jag så väl känner igen. Den 10 september när pappa ringde mig och sa att de hittat förändringar på levern, då miste jag allt hopp. En oro jag känt en längre tid blev bekräftad. Pappa har inte varit sig själv på ett tag.
Sedan dess har jag inte hoppats alls. Jag har haft en stark känsla av brådska. Inte så konstigt kanske, svärfar dog tio dagar efter sin cancerdiagnos. Har man sett något sådant på nära håll glömmer man det inte.
Samma sak var det med barnlösheten. Jag hade oerhört svårt att känna hopp och tillförsikt och tro på de samstämmiga försäkringarna om att vid min ålder och med mina magnifika äggstockar, blabla.
Jag hade rätt, för er som inte vet. Det var livmodern som var kass, och de barn som gjort mitt liv komplett föddes av andra kvinnor på andra sidan världen.
Premonition or disposition? Nä, föraningar tror jag inte på. Jag har alltid varit en filifjonka som oroat sig och förberett sig på det värsta.
Äsch förresten. Hur sorgligt och jävligt detta än är, hur utmattad och ledsen jag än är så är detta långt ifrån det värsta. Min pappa kommer att gå ifrån mig. Det har jag alltid vetat att han ska göra, och nu är det dags.
Jag ska bara ordna för honom så gott jag kan och räcka till för barnen också och inte gå sönder själv.
Bara det, inte värre.
Förresten hade behandlingen inte botat, utan köpt tid, i snitt tre månader. Någon bot finns inte.
Jag höll på att börja gråta några gånger, men behärskade mig och iakttog pappa, som var mycket lugn.
Efteråt var jag trött och lite frustrerad över att vi fortfarande inte fått något besked om hur länge. Men idag ringde läkaren, och då passade jag på att fråga.
Om jag inte får en mycket konkret fråga brukar jag inte nämna prognoser, sa hon. Man lever inte ett år med primär levercancer. Och det kan gå mycket fortare. Jag räknar knappt ens med ett halvår, sa jag. Nej, det är nog realistiskt, för levern är redan i dåligt skick.
Konstigt nog känns det bättre nu. Det är lättare att veta. Jag kan mäta upp och ransonera mina krafter.
Men det är en annan sak också, något jag så väl känner igen. Den 10 september när pappa ringde mig och sa att de hittat förändringar på levern, då miste jag allt hopp. En oro jag känt en längre tid blev bekräftad. Pappa har inte varit sig själv på ett tag.
Sedan dess har jag inte hoppats alls. Jag har haft en stark känsla av brådska. Inte så konstigt kanske, svärfar dog tio dagar efter sin cancerdiagnos. Har man sett något sådant på nära håll glömmer man det inte.
Samma sak var det med barnlösheten. Jag hade oerhört svårt att känna hopp och tillförsikt och tro på de samstämmiga försäkringarna om att vid min ålder och med mina magnifika äggstockar, blabla.
Jag hade rätt, för er som inte vet. Det var livmodern som var kass, och de barn som gjort mitt liv komplett föddes av andra kvinnor på andra sidan världen.
Premonition or disposition? Nä, föraningar tror jag inte på. Jag har alltid varit en filifjonka som oroat sig och förberett sig på det värsta.
Äsch förresten. Hur sorgligt och jävligt detta än är, hur utmattad och ledsen jag än är så är detta långt ifrån det värsta. Min pappa kommer att gå ifrån mig. Det har jag alltid vetat att han ska göra, och nu är det dags.
Jag ska bara ordna för honom så gott jag kan och räcka till för barnen också och inte gå sönder själv.
Bara det, inte värre.
2015-10-11
Pappas födelsedag
Idag fyllde pappa sjuttiosex år. Vi var där hela familjen, barnen och O och jag och mamma. Pappa satt uppe en stund och åt både tårta och glass och drack en kopp te.
Sedan la han sig igen och somnade. Han sover mer och mer. Han läser allt långsammare. Mamma tycker att han är mycket tröttare nu än när hon sist såg honom.
En kall hand kramar mitt hjärta när jag tänker på det.
Å andra sidan var pappa förvånansvärt pigg igår när min farbror var på besök, de pratade i säkert en timme.
Flytten har gått bra, förresten. Pappas omdöme om lägenheten är att inget kunde vara bättre. Hemtjänstpersonalen verkar mycket rar och kompetent, hemsjukvården var fantastiska. Imorgon får han en rullator. På tisdag ska vi till hepatologen, på onsdag röntgen, på torsdag ortopeden.
Jag har varit sjukt stressad och trött de senaste dagarna, men kanske kan jag landa snart.
Igår grät jag en stund i mammas famn. Hon höll om mig och strök mig över håret som jag knappt minns att någon gjort någonsin ens när jag var liten. Det hjälpte lite, faktiskt.
Sedan la han sig igen och somnade. Han sover mer och mer. Han läser allt långsammare. Mamma tycker att han är mycket tröttare nu än när hon sist såg honom.
En kall hand kramar mitt hjärta när jag tänker på det.
Å andra sidan var pappa förvånansvärt pigg igår när min farbror var på besök, de pratade i säkert en timme.
Flytten har gått bra, förresten. Pappas omdöme om lägenheten är att inget kunde vara bättre. Hemtjänstpersonalen verkar mycket rar och kompetent, hemsjukvården var fantastiska. Imorgon får han en rullator. På tisdag ska vi till hepatologen, på onsdag röntgen, på torsdag ortopeden.
Jag har varit sjukt stressad och trött de senaste dagarna, men kanske kan jag landa snart.
Igår grät jag en stund i mammas famn. Hon höll om mig och strök mig över håret som jag knappt minns att någon gjort någonsin ens när jag var liten. Det hjälpte lite, faktiskt.
2015-10-08
Fattar inte
Sedan insikten för några dagar sedan att Y helt enkelt är trött och därför jävlig på kvällarna, har vi jobbat på att försöka få honom i säng tidigare.
(Att vi varit så trögfattade kan delvis skyllas på att Y hittills visat alla tecken på att vara kvällspigg och morgontrött snarare än tvärtom. Länge var det han som låg vaken och hade svårt att somna. Men sedan han börjat skolan är han alltså trött på kvällen. Inte så konstigt.)
(Q har alltid varit kvällstrött och morgonpigg, varför vi framhärdat ända tills nu med gemensam läggtid trots att det skiljer tre år mellan dem.)
Det är fasen så svårt. Vid halvåttatiden är båda ungarna rejält slitna, ska vi hinna med en ordentlig lässtund - och det ska vi, för det vill vi, läser jag bara ett kapitel i Glaspärleresan blir det ett jävla liv - måste vi börja avisera om läggdags redan vid sjutiden.
(Klä av sig, ta på pyjamas, ta mediciner, kissa och bortsta tänderna, det kan väl inte ta mer än max tio minuter? Ihåligt avgrundsskratt. Nej, inte i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.)
Vanliga kvällar går det ganska bra, vi äter middag vid sisådär halv sex eller sex. Men de dagar Q har orientering är han inte hemma förrän bortåt åtta och är då ett rytande lejon. Likadant igår då han var borta på lekgrupp* hos en tjej i klassen. Han och O kom hem först en bra stund efter klockan åtta. Kaos utbröt. Q var förmodligen helt uttröttad och dränerad efter att ha haft roligt med nya kompisar. Ingen kraft fanns kvar till att uppföra sig anständigt hemma. Men när han väl brottats ner i sängen och jag satt på sängkanten, somnade han på minuten. Lillebror hade fått retirera in i sängkammaren för att inte störas av storebrors vrål, även han torde ha somnat genast. Före klockan nio sov de vilket är en ganska normal notering.
Morgonen var ganska stökig, ungarna var svårväckta vilket tyder på att de sovit för lite. Ikväll måste vi få dem i säng tidigt.
Och jag inser att jag låter precis som min egen mamma som under hela min uppväxt tjatade om att det var viktigt att lägga sig i tid. Hon tjatar fortfarande om det, då som nu lyssnar jag inte, jag hatar att gå och lägga mig, det är det tråkigaste jag vet. Nä, faktiskt så har jag de senaste åren börjat tycka att det kan vara rätt skönt ibland.
Men jag undrar hur alla andra med nioåringar och sexåringar gör? Är mina barn extremt kvällströtta? Hur i all världen funkar det för de barn som har flera kvällsaktiviteter i veckan? Q är bara borta en kväll och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop.
*Lekgrupp, ambitiöst och tidvis jobbigt men i grunden bra arrangemang i Q:s klass. Klassen delas upp i grupper, nya för varje läsår, de går hem till en unge i taget och leker efter skolan, vi föräldrar hämtar på kvällen och fikar en stund och pratar. Efter ett par år har man rätt bra koll på både barn och föräldrar i klassen.
(Att vi varit så trögfattade kan delvis skyllas på att Y hittills visat alla tecken på att vara kvällspigg och morgontrött snarare än tvärtom. Länge var det han som låg vaken och hade svårt att somna. Men sedan han börjat skolan är han alltså trött på kvällen. Inte så konstigt.)
(Q har alltid varit kvällstrött och morgonpigg, varför vi framhärdat ända tills nu med gemensam läggtid trots att det skiljer tre år mellan dem.)
Det är fasen så svårt. Vid halvåttatiden är båda ungarna rejält slitna, ska vi hinna med en ordentlig lässtund - och det ska vi, för det vill vi, läser jag bara ett kapitel i Glaspärleresan blir det ett jävla liv - måste vi börja avisera om läggdags redan vid sjutiden.
(Klä av sig, ta på pyjamas, ta mediciner, kissa och bortsta tänderna, det kan väl inte ta mer än max tio minuter? Ihåligt avgrundsskratt. Nej, inte i teorin. I praktiken är det en helt annan sak.)
Vanliga kvällar går det ganska bra, vi äter middag vid sisådär halv sex eller sex. Men de dagar Q har orientering är han inte hemma förrän bortåt åtta och är då ett rytande lejon. Likadant igår då han var borta på lekgrupp* hos en tjej i klassen. Han och O kom hem först en bra stund efter klockan åtta. Kaos utbröt. Q var förmodligen helt uttröttad och dränerad efter att ha haft roligt med nya kompisar. Ingen kraft fanns kvar till att uppföra sig anständigt hemma. Men när han väl brottats ner i sängen och jag satt på sängkanten, somnade han på minuten. Lillebror hade fått retirera in i sängkammaren för att inte störas av storebrors vrål, även han torde ha somnat genast. Före klockan nio sov de vilket är en ganska normal notering.
Morgonen var ganska stökig, ungarna var svårväckta vilket tyder på att de sovit för lite. Ikväll måste vi få dem i säng tidigt.
Och jag inser att jag låter precis som min egen mamma som under hela min uppväxt tjatade om att det var viktigt att lägga sig i tid. Hon tjatar fortfarande om det, då som nu lyssnar jag inte, jag hatar att gå och lägga mig, det är det tråkigaste jag vet. Nä, faktiskt så har jag de senaste åren börjat tycka att det kan vara rätt skönt ibland.
Men jag undrar hur alla andra med nioåringar och sexåringar gör? Är mina barn extremt kvällströtta? Hur i all världen funkar det för de barn som har flera kvällsaktiviteter i veckan? Q är bara borta en kväll och det är nätt och jämnt att vi får det att gå ihop.
*Lekgrupp, ambitiöst och tidvis jobbigt men i grunden bra arrangemang i Q:s klass. Klassen delas upp i grupper, nya för varje läsår, de går hem till en unge i taget och leker efter skolan, vi föräldrar hämtar på kvällen och fikar en stund och pratar. Efter ett par år har man rätt bra koll på både barn och föräldrar i klassen.
2015-10-07
Hostan från helvetet
Imorse vaknade först O och sedan jag av att han hostade tills han inte kunde andas. Jag antar att det blir tomt på luft i lungorna eller något. Alla försäkrar att det inte är farligt, jag vet det rationellt men ibland är det svårt att vara rationell.
Jag fixar med pappas lägenhet hela dagen - gröna blommiga Josef Frank-wannabe gardiner inköpta - och åker sedan till pappa. Medan vi pratar får han två gräsliga hostattacker. Han kan andas, men han hostar och hackar och rosslar och spottar och blir lila i ansiktet. Jag vill mest springa därifrån, känner mig ynkligare än ynkligast fast jag inte hostar ett dugg.
Kommer hem till två övertrötta barn som gudskelov inte hostar särskilt mycket. Lyckas väja för alla provokationer och får dem att somna.
Imorgon ska jag ta det lugnt, träna pilates, möta mamma vid tåget och hälsa på pappa.
Jag fixar med pappas lägenhet hela dagen - gröna blommiga Josef Frank-wannabe gardiner inköpta - och åker sedan till pappa. Medan vi pratar får han två gräsliga hostattacker. Han kan andas, men han hostar och hackar och rosslar och spottar och blir lila i ansiktet. Jag vill mest springa därifrån, känner mig ynkligare än ynkligast fast jag inte hostar ett dugg.
Kommer hem till två övertrötta barn som gudskelov inte hostar särskilt mycket. Lyckas väja för alla provokationer och får dem att somna.
Imorgon ska jag ta det lugnt, träna pilates, möta mamma vid tåget och hälsa på pappa.
Höjden av bortskämdhet
Vi kommer hem sent och hämtar barnen hos grannarna. Y är trött och synnerligen grälsjuk :
- Å så fick jag inte träffa B idag heller! (B är vår rara RUT-städerska) Då får man ju inga presenter! (... som gärna kramar barnen och ibland ger dem choklad)
Jag har närt en kommunist vid min barm, nej snarare tvärtom, på alla sätt.
- Å så fick jag inte träffa B idag heller! (B är vår rara RUT-städerska) Då får man ju inga presenter! (... som gärna kramar barnen och ibland ger dem choklad)
Jag har närt en kommunist vid min barm, nej snarare tvärtom, på alla sätt.
2015-10-06
Sorgen och glädjen
Ännu en arbetsam dag är till ända. Jag är för trött för att tänka efter och formulera, jag kastar ner tankarna som de kommer.
Vi håller på att göra i ordning pappas nya lägenhet. I helgen hämtade O en säng som han köpt på Blocket. Idag åkte vi till gamla våningen, misären, och valde ut lite tavlor och prylar. Jag hade inte räknat med att kunna återanvända några möbler, men två stolar fick faktiskt nåd.
Däremot lyckades jag inte leta på de vackra Josef Frank-tyger som jag vet finns undanstoppade och som jag tänkt göra gardiner av. Det retade mig, tills jag besinnade mig och insåg att jag måste skilja på mina behov och pappas. Han ger fan i gardiner. (Fast de behövs, om inte annat för att dämpa ekot och öka trivsamheten.)
Efteråt var jag lättad, för jag hade gruvat mig. Det gör ont att se hur han har bott, röran är obeskrivlig. Så många frågor. Hur? Varför? Hur, igen?
Vi åkte vidare till en secondhand-butik där vi på mindre än en timme hittade skrivbord, matbord, pinnstolar, fåtölj och nattduksbord. Bara på lampor gick vi bet.
Sedan vi burit upp allt i nya lägenheten åkte O hem för att vila en stund. Han är långt ifrån återställd ännu. Våra snälla grannar hämtade barnen och gav dem middag.
Jag tillbringade några timmar med att göra rent allt vi hämtat och köpt. Under tiden tänkte jag.
Det är en sorg att återse pappas lägenhet och saker i detta fruktansvärda skick. Mycket känner jag så oerhört väl igen. Hans hem var ju faktiskt mitt andra hem när jag var liten. Okonventionell har han alltid varit, men fram tills jag var ungefär tjugofem kunde jag bo hos honom.
Ungefär då flyttade jag ihop med O och pappa hälsade på oss istället. Sällan utan konflikter mellan honom och O. Allt blev enklare när vi flyttade till Stockholm och vi kunde umgås utan att bo hos varann. Strax efter flytten var också sista gången jag besökte hans hem. Förrän nu alltså.
Vad är det egentligen som har hänt de senaste åren? Han har dragit sig undan. Jag har haft mina aningar och mer än så om hans boende. Mer än en gång har jag uttryckt min oro över hans alkoholvanor. Han har lyssnat, och förefallit resonabel. Jag ska ordna upp det, oroa dig inte. Du är så rar som oroar dig.
Jag har förstås fortsatt att oroa mig, men ändå inte så mycket. Det var lättare att släppa pappa när jag fick barn. Q och Y går alltid först.
Och så mycket har han inte dragit sig undan, han har varit en närvarande och mycket älskad morfar, inte bara för de originella presenternas skull.
Ändå känner jag mig tidvis sorgsen och lite berövad - vad då? En kontakt, en relation vi hade kunnat ha men inte hade. Fast vadå, vi har ju haft en fin och framför allt förtroendefull relation, vilket inte minst visar sig just nu?
Sant. Och det är också sant att jag blir glad nu av att äntligen få ta hand om honom, ordna och styra så att han får det bra. Han fogar sig och mer än så, han uttrycker ofta att han är tacksam, han hade aldrig klarat upp allt krångel utan mig. Såklart han inte hade, såklart han borde vara tacksam, såklart jag gör allt detta och mer ändå utan att tveka.
Mer än en gång har jag tänkt att denna sista tid kanske kan bli en kompensation för den bortslarvade tiden. För första gången i hela mitt liv får jag ta hand om pappa, veta var jag har honom, ha tillgång till honom på ett sätt som jag aldrig haft.
Och kanske är det tur att denna tid är begränsad, annars bleve vi nog tokiga på varandra. Själv är jag omåttligt nöjd med den bekväma fåtölj jag har köpt, med de avtorkade tavlorna och rendiskade keramikföremålen på fönsterbrädan. Själv hade jag gärna flyttat in där. Men det är ju inte säkert att pappa tycker så. Jag hoppas att han gör det, men jag är beredd på kritik. I fyrtio år har han rått sig själv, det har nog inte fyra veckors sjukhusvistelse kunnat ändra på.
Imorgon ska jag till Ikea. Har de snygga gardiner där slår jag till.
Vi håller på att göra i ordning pappas nya lägenhet. I helgen hämtade O en säng som han köpt på Blocket. Idag åkte vi till gamla våningen, misären, och valde ut lite tavlor och prylar. Jag hade inte räknat med att kunna återanvända några möbler, men två stolar fick faktiskt nåd.
Däremot lyckades jag inte leta på de vackra Josef Frank-tyger som jag vet finns undanstoppade och som jag tänkt göra gardiner av. Det retade mig, tills jag besinnade mig och insåg att jag måste skilja på mina behov och pappas. Han ger fan i gardiner. (Fast de behövs, om inte annat för att dämpa ekot och öka trivsamheten.)
Efteråt var jag lättad, för jag hade gruvat mig. Det gör ont att se hur han har bott, röran är obeskrivlig. Så många frågor. Hur? Varför? Hur, igen?
Vi åkte vidare till en secondhand-butik där vi på mindre än en timme hittade skrivbord, matbord, pinnstolar, fåtölj och nattduksbord. Bara på lampor gick vi bet.
Sedan vi burit upp allt i nya lägenheten åkte O hem för att vila en stund. Han är långt ifrån återställd ännu. Våra snälla grannar hämtade barnen och gav dem middag.
Jag tillbringade några timmar med att göra rent allt vi hämtat och köpt. Under tiden tänkte jag.
Det är en sorg att återse pappas lägenhet och saker i detta fruktansvärda skick. Mycket känner jag så oerhört väl igen. Hans hem var ju faktiskt mitt andra hem när jag var liten. Okonventionell har han alltid varit, men fram tills jag var ungefär tjugofem kunde jag bo hos honom.
Ungefär då flyttade jag ihop med O och pappa hälsade på oss istället. Sällan utan konflikter mellan honom och O. Allt blev enklare när vi flyttade till Stockholm och vi kunde umgås utan att bo hos varann. Strax efter flytten var också sista gången jag besökte hans hem. Förrän nu alltså.
Vad är det egentligen som har hänt de senaste åren? Han har dragit sig undan. Jag har haft mina aningar och mer än så om hans boende. Mer än en gång har jag uttryckt min oro över hans alkoholvanor. Han har lyssnat, och förefallit resonabel. Jag ska ordna upp det, oroa dig inte. Du är så rar som oroar dig.
Jag har förstås fortsatt att oroa mig, men ändå inte så mycket. Det var lättare att släppa pappa när jag fick barn. Q och Y går alltid först.
Och så mycket har han inte dragit sig undan, han har varit en närvarande och mycket älskad morfar, inte bara för de originella presenternas skull.
Ändå känner jag mig tidvis sorgsen och lite berövad - vad då? En kontakt, en relation vi hade kunnat ha men inte hade. Fast vadå, vi har ju haft en fin och framför allt förtroendefull relation, vilket inte minst visar sig just nu?
Sant. Och det är också sant att jag blir glad nu av att äntligen få ta hand om honom, ordna och styra så att han får det bra. Han fogar sig och mer än så, han uttrycker ofta att han är tacksam, han hade aldrig klarat upp allt krångel utan mig. Såklart han inte hade, såklart han borde vara tacksam, såklart jag gör allt detta och mer ändå utan att tveka.
Mer än en gång har jag tänkt att denna sista tid kanske kan bli en kompensation för den bortslarvade tiden. För första gången i hela mitt liv får jag ta hand om pappa, veta var jag har honom, ha tillgång till honom på ett sätt som jag aldrig haft.
Och kanske är det tur att denna tid är begränsad, annars bleve vi nog tokiga på varandra. Själv är jag omåttligt nöjd med den bekväma fåtölj jag har köpt, med de avtorkade tavlorna och rendiskade keramikföremålen på fönsterbrädan. Själv hade jag gärna flyttat in där. Men det är ju inte säkert att pappa tycker så. Jag hoppas att han gör det, men jag är beredd på kritik. I fyrtio år har han rått sig själv, det har nog inte fyra veckors sjukhusvistelse kunnat ändra på.
Imorgon ska jag till Ikea. Har de snygga gardiner där slår jag till.
Förnöjsam
- Det är så trevligt att ha snygga kläder! Mina är mycket finare än de andra spökenas här på hemmet.
(Jag köpte två par mjukisbyxor på Stadium, svarta t-shirtar och en svart sweatshirtkofta och en mörkröd stickad tröja på Dressman. Gunvald Larsson hade slängt ut mig med huvudet före.)
(Jag köpte två par mjukisbyxor på Stadium, svarta t-shirtar och en svart sweatshirtkofta och en mörkröd stickad tröja på Dressman. Gunvald Larsson hade slängt ut mig med huvudet före.)
2015-10-04
Snällmedicin
1
Y har varit hopplöst pestig de senaste kvällarna. Han har gapat och skrikit och krånglat och bråkat. Middag och nattning har varit upprivande tillställningar.
Idag var han en ängel, satt fint på stolen, åt sin mat, vänligt konverserande.
Jo, för han sov i tjugo minuter i bilen på eftermiddagen.
Vilka idioter vi är som inte fattat att han var trött.
2
Fast inte större idioter än att vi, idag på förmiddagen, när barnen var borta på playdate, tog tillfället i akt. Utanför gick alla grannar omkring och klippte, räfsade, röjde, eldade eftersom det var städhelg. O och jag låste ytterdörren och gick och la oss.
Men så var vi snälla resten av dagen också.
Y har varit hopplöst pestig de senaste kvällarna. Han har gapat och skrikit och krånglat och bråkat. Middag och nattning har varit upprivande tillställningar.
Idag var han en ängel, satt fint på stolen, åt sin mat, vänligt konverserande.
Jo, för han sov i tjugo minuter i bilen på eftermiddagen.
Vilka idioter vi är som inte fattat att han var trött.
2
Fast inte större idioter än att vi, idag på förmiddagen, när barnen var borta på playdate, tog tillfället i akt. Utanför gick alla grannar omkring och klippte, räfsade, röjde, eldade eftersom det var städhelg. O och jag låste ytterdörren och gick och la oss.
Men så var vi snälla resten av dagen också.
2015-10-02
2015-10-01
Plötsligt händer det
Efter några kvällar med total cirkus, bråk och skrik, bestämmer vi oss för att dela på barnen. Y har alltid varit kvällspigg men på sistone har han verkat trött. Kanske beror bråkandet helt enkelt på trötthet?
Y får gå och lägga sig tidigare och somna i dubbelsängen. Q får vara - inte uppe, men vaken lite längre. Pojkarna lyssnar till planen och accepterar. Det är rättvist.
(Rättvisa står högt i kurs hos oss just nu.)
Jag läser en stund för Y i min säng, medan Q läser i sin egen. O nattar Y medan jag läser för Q. Till min förvåning gäspar han stort efter bara ett kapitel. Jag skyndar mig att släcka och sitter en stund på hans sängkant tills han sover djupt.
Jag går ut och tittar på klockan. 19:53. Tror knappt mina ögon.
Y får gå och lägga sig tidigare och somna i dubbelsängen. Q får vara - inte uppe, men vaken lite längre. Pojkarna lyssnar till planen och accepterar. Det är rättvist.
(Rättvisa står högt i kurs hos oss just nu.)
Jag läser en stund för Y i min säng, medan Q läser i sin egen. O nattar Y medan jag läser för Q. Till min förvåning gäspar han stort efter bara ett kapitel. Jag skyndar mig att släcka och sitter en stund på hans sängkant tills han sover djupt.
Jag går ut och tittar på klockan. 19:53. Tror knappt mina ögon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)