Jag har nyss avslutat The Hunger Games, slukade den under dagens tågresa. För ett par veckor sedan sträckläste jag Cirkeln. Två riktigt bra böcker. Inte minst för deras levande porträtt av egensinniga och starka unga kvinnor.
Hoppas att de fortsätter att hitta en stor publik även bland vuxna. För som alla riktigt bra böcker vänder de sig inte till en enda ålder.
Blir alldeles glad av att det skrivs sånt här nuförtiden. Typ, liksom.
2012-05-22
Då var det gjort
Jag sa upp mig igår morse, inte utan fjärilar i magen eftersom jag inte visste hur beskedet skulle tas emot. Men det gick ganska bra. Jag tror att min tokige chef blev besviken och lite ledsen. På ett för mig obegripligt sätt har jag vunnit hans respekt och förtroende. Hade jag kunnat återgälda det hade jag inte behövt sluta.
(Å andra sidan vet man aldrig. Han verkade ta beskedet med fattning, men jag har misstagit mig förr på hans reaktioner.)
På eftermiddagen var jag på min blivande arbetsplats och skrev kontrakt och hälsade på folk. Det var trevligt. En helt annan kultur, en sådan där handslagen är fasta och ögonkontakten intensiv. Mycket yta men förhoppningsvis något bakom den också.
Lite oroar det mig, om det nya ska bli mig övermäktigt. Men så tänker jag att ett roligt jobb faktiskt ger något också. Fyller på och stimulerar. Det har varit för lite sådant på sistone.
Efteråt var jag trött och lite ledsen, och förvånad över känslorna. Jag hade trott att jag skulle vara glad och lättad.
Det är ingen sorg, det är ett alldeles för starkt ord, men en besvikelse är det, detta jobb som jag nu lämnar och som inte alls blev som jag hade hoppats. Men jag har blivit klokare av det.
Alltid något.
(Å andra sidan vet man aldrig. Han verkade ta beskedet med fattning, men jag har misstagit mig förr på hans reaktioner.)
På eftermiddagen var jag på min blivande arbetsplats och skrev kontrakt och hälsade på folk. Det var trevligt. En helt annan kultur, en sådan där handslagen är fasta och ögonkontakten intensiv. Mycket yta men förhoppningsvis något bakom den också.
Lite oroar det mig, om det nya ska bli mig övermäktigt. Men så tänker jag att ett roligt jobb faktiskt ger något också. Fyller på och stimulerar. Det har varit för lite sådant på sistone.
Efteråt var jag trött och lite ledsen, och förvånad över känslorna. Jag hade trott att jag skulle vara glad och lättad.
Det är ingen sorg, det är ett alldeles för starkt ord, men en besvikelse är det, detta jobb som jag nu lämnar och som inte alls blev som jag hade hoppats. Men jag har blivit klokare av det.
Alltid något.
2012-05-15
Gäst hos verkligheten
Jag är tillbaka i Göteborg igen. O sprang Göteborgsvarvet i lördags och vi passar på att ta ett par dagar ledigt.
Det är ett helt år sedan jag var här sist. Det är snart åtta år sedan jag bodde här. Mycket är sig likt, men mycket är också förändrat. Jag märker att minnet spelar mig spratt, jag tror att platser ska se ut som de gjorde när jag var barn och tonåring och blir förvånad när de inte gör det.
Göteborg är regnigt, svalt och grått. Men också inbäddat i frisk lummig grönska.
På bussen måste jag be chauffören förklara hur biljettsystemet fungerar.
Bortkommen i min hemstad. Som inte är min längre.
Det är ett helt år sedan jag var här sist. Det är snart åtta år sedan jag bodde här. Mycket är sig likt, men mycket är också förändrat. Jag märker att minnet spelar mig spratt, jag tror att platser ska se ut som de gjorde när jag var barn och tonåring och blir förvånad när de inte gör det.
Göteborg är regnigt, svalt och grått. Men också inbäddat i frisk lummig grönska.
På bussen måste jag be chauffören förklara hur biljettsystemet fungerar.
Bortkommen i min hemstad. Som inte är min längre.
2012-05-11
Plan B aktiverad, snart genomförd
Ett av mina två problem är på god väg att lösas.
Ibland går det fort. Troligen blir jag konsult till hösten. Jobbet jag tackade nej till före jul visade sig finnas kvar, och lönen kunde sockras till att motsvara den jag har nu.
Så var det med den saken. Ibland behöver man fundera i något halvår*, och nosa på alternativ, innan man vet hur man ska ha det.
Tror jag, tralala.
*Numera händer ju understundom också det otroliga att Y sover en hel natt utan att skrika och sparka. Vem trodde detta för ett halvår sedan?
Ibland går det fort. Troligen blir jag konsult till hösten. Jobbet jag tackade nej till före jul visade sig finnas kvar, och lönen kunde sockras till att motsvara den jag har nu.
Så var det med den saken. Ibland behöver man fundera i något halvår*, och nosa på alternativ, innan man vet hur man ska ha det.
Tror jag, tralala.
*Numera händer ju understundom också det otroliga att Y sover en hel natt utan att skrika och sparka. Vem trodde detta för ett halvår sedan?
2012-05-10
Räknar för fullt
Jag promenerar hem efter lunchträningen och känner dofterna från blommande slån och körsbär. Jag är rusig av vårens yra, där jag går i min fattigdom.
Nej, fattig är jag då inte. Rik som ett troll på det som verkligen spelar roll. (Ja, jag kan tydligen också dikta men når kanske ännu inte upp till Dan Andersson-höjder.)
Det kan väl hända att jobbet är skit. Men det tillåter mig åtminstone att jobba hemifrån då och då, att gå och träna på lunchen och se slånen blomma.
Och det kan väl hända att sommarstugsinnehavet känns betungande och att jag trots ansträngningar inte vet hur jag ska få ordning på den eländiga tomten därute, allt bara vissnar och dör och jag blir alltmer oinspirerad. Men i rabatterna vid radhuset blommar minsann både löjtnantshjärta och narcisser, för att inte tala om kungsängsliljorna jag satte häromåret. De sprider sig så att det är en glädje åt det.
Och mer då, Sommaröns fortsatta framtid är ännu oviss. Mycket tjafs återstår säkert innan vi vet hur det blir. Men vad som än händer har jag i alla fall hämtat med gullvivor därifrån, och de trivs tydligen i radhusmiljö, för i år har det dykt upp massor med småplantor.
Och nog blev jag häpen över lönebudet jag fick igår. Men kanske var det också för det bästa. Det var i alla fall en tydlig fingervisning om att vi inte har samma syn på den kompetens som tjänsten kräver. Plan B är aktiverad, den som lever får se. Det här kommer att lösa sig.
Vi lever trots allt i den bästa av världar. Och jag ska odla min trädgård.
Nej, fattig är jag då inte. Rik som ett troll på det som verkligen spelar roll. (Ja, jag kan tydligen också dikta men når kanske ännu inte upp till Dan Andersson-höjder.)
Det kan väl hända att jobbet är skit. Men det tillåter mig åtminstone att jobba hemifrån då och då, att gå och träna på lunchen och se slånen blomma.
Och det kan väl hända att sommarstugsinnehavet känns betungande och att jag trots ansträngningar inte vet hur jag ska få ordning på den eländiga tomten därute, allt bara vissnar och dör och jag blir alltmer oinspirerad. Men i rabatterna vid radhuset blommar minsann både löjtnantshjärta och narcisser, för att inte tala om kungsängsliljorna jag satte häromåret. De sprider sig så att det är en glädje åt det.
Och mer då, Sommaröns fortsatta framtid är ännu oviss. Mycket tjafs återstår säkert innan vi vet hur det blir. Men vad som än händer har jag i alla fall hämtat med gullvivor därifrån, och de trivs tydligen i radhusmiljö, för i år har det dykt upp massor med småplantor.
Och nog blev jag häpen över lönebudet jag fick igår. Men kanske var det också för det bästa. Det var i alla fall en tydlig fingervisning om att vi inte har samma syn på den kompetens som tjänsten kräver. Plan B är aktiverad, den som lever får se. Det här kommer att lösa sig.
Vi lever trots allt i den bästa av världar. Och jag ska odla min trädgård.
Morgonsång
Det finns hopp om mänskligheten.
Genast börjar jag fundera på om det inte hade varit ännu mer effektivt med körsång. Inga instrument att böka med, och en mer lagom ljudnivå. En vänlig grönska eller Så skimrande var aldrig havet. Tidig morgon på tunnelbanan, bland trötta resenärer.
Det finns bara ett problem. Själv skulle jag börja gråta istället för att sjunga.
2012-05-09
Den där jävla karriären
Ingen kan säga annat än att livet är... intressant. Och lärorikt.
I december fick jag ett jobberbjudande som verkade bra på alla sätt och vis förutom att jag skulle få gå ner tvåtusen i lön.
Nu har jag fått erbjudande från ett annat (stort, känt) företag, ett jobb och en chef som på alla sätt verkar bra. Fast med en lön som är sjutusen lägre än den jag har idag. På ett jobb där jag inte trivs och inte ser någon framtid.
Nu skulle man kunna tro att jag är gruvligt överbetald, men enligt fackets lönestatistik ligger jag snarare några tusenlappar under medianlönen för en projektledare i stockholmsregionen med min erfarenhet.
Suck. Varför kan livet inte vara enkelt.
(Svar: för då vore det långt mindre intressant. Och lärorikt.)
I december fick jag ett jobberbjudande som verkade bra på alla sätt och vis förutom att jag skulle få gå ner tvåtusen i lön.
Nu har jag fått erbjudande från ett annat (stort, känt) företag, ett jobb och en chef som på alla sätt verkar bra. Fast med en lön som är sjutusen lägre än den jag har idag. På ett jobb där jag inte trivs och inte ser någon framtid.
Nu skulle man kunna tro att jag är gruvligt överbetald, men enligt fackets lönestatistik ligger jag snarare några tusenlappar under medianlönen för en projektledare i stockholmsregionen med min erfarenhet.
Suck. Varför kan livet inte vara enkelt.
(Svar: för då vore det långt mindre intressant. Och lärorikt.)
2012-05-07
Räkna dem
Två saker stressar mig just nu, dränerar mig och gör mig trött.
Jobbet är det ena. Inget nytt i det. Men den här veckan var jag på ännu en intervju, och fick goda vibbar. Skiter detta sig har jag en plan B. Jag är alldeles åt skogen trött på mitt nuvarande, men läget är långt ifrån förtvivlat.
Det andra är vår barnomsorg. Just nu varken orkar eller vill jag utveckla detta närmare. Men det stressar mig alldeles ofantligt.
Samtidigt fick jag i förra veckan inte en utan två påminnelser om vad som är viktigt. Jag lunchade med en gammal kollega och frågade om en tredje kollega, blir det någon adoption för dem, de var ju på gång redan när vi skulle åka och hämta Q? Nej. Kollegans respektive har fått ett återfall av en mycket svår sjukdom som de trodde var besegrad. Adoption är inte att tänka på, dessutom faller de mycket snart för åldersstrecket.
But for the grace of God. Här är jag nu, med inte ett utan två barn. Här, inte där. Men det hade kunnat vara jag. Det är snart sex år sedan jag fick ryggmärgsinflammationen, som inte var MS, men som hade stoppat vår adoption om det varit det. Det tog några månader att bli bra, ännu några år efteråt hettade det i fötterna när jag var riktigt trött. Nu gör det inte det längre.
Nästa dag promenerade jag hem från tåget då mamma ringde med förfärliga nyheter. En släkting, ännu inte tjugofem år fyllda, med några problematiska år bakom sig men äntligen på väg att etablera ett gott, vuxet och självständigt liv, ligger på sjukhus med en misstänkt tumör i magen. Så meningslöst, så orättvist.
But for the grace, igen.
Nu ska jag banne mig gå och lägga mig och hoppas att jag somnar. Jag ska inte räkna får, utan välsignelser.
Jobbet är det ena. Inget nytt i det. Men den här veckan var jag på ännu en intervju, och fick goda vibbar. Skiter detta sig har jag en plan B. Jag är alldeles åt skogen trött på mitt nuvarande, men läget är långt ifrån förtvivlat.
Det andra är vår barnomsorg. Just nu varken orkar eller vill jag utveckla detta närmare. Men det stressar mig alldeles ofantligt.
Samtidigt fick jag i förra veckan inte en utan två påminnelser om vad som är viktigt. Jag lunchade med en gammal kollega och frågade om en tredje kollega, blir det någon adoption för dem, de var ju på gång redan när vi skulle åka och hämta Q? Nej. Kollegans respektive har fått ett återfall av en mycket svår sjukdom som de trodde var besegrad. Adoption är inte att tänka på, dessutom faller de mycket snart för åldersstrecket.
But for the grace of God. Här är jag nu, med inte ett utan två barn. Här, inte där. Men det hade kunnat vara jag. Det är snart sex år sedan jag fick ryggmärgsinflammationen, som inte var MS, men som hade stoppat vår adoption om det varit det. Det tog några månader att bli bra, ännu några år efteråt hettade det i fötterna när jag var riktigt trött. Nu gör det inte det längre.
Nästa dag promenerade jag hem från tåget då mamma ringde med förfärliga nyheter. En släkting, ännu inte tjugofem år fyllda, med några problematiska år bakom sig men äntligen på väg att etablera ett gott, vuxet och självständigt liv, ligger på sjukhus med en misstänkt tumör i magen. Så meningslöst, så orättvist.
But for the grace, igen.
Nu ska jag banne mig gå och lägga mig och hoppas att jag somnar. Jag ska inte räkna får, utan välsignelser.
2012-05-02
2012-04-29
2012-04-24
Vintergäst och dilemma
Årets första stughelg avlöpte inte som planerat. Stugan skulle öppnas för säsongen, vattnet kopplas på. Vi packade och planerade och åkte ut på fredag eftermiddag, huttrade medan vi packade upp, eldade i öppna spisen. Barnen och jag kurade i soffan under filtar medan O lagade middag. Utanför fönstren föll ett ihärdigt regn som så småningom övergick i snö.
När luften inomhus börjat bli varm visade det sig att vi haft en hyresgäst under vintern, en gäst av det trevligare slaget:
Nästa morgon vaknade vi i en vit värld, som skymtar i bakgrunden på fotot ovan. Koppla på vatten var det inte tal om, lika lite som något utomhusarbete. Vi åt frukost, packade och åkte hem till stan igen. Ibland får man bara erkänna sig besegrad.
Var det inte lite mysigt ändå, frågade O hoppfullt och jag erkände att det var det. Den börjar bli fin vår lilla stuga. Det schackrutiga köksgolvet i två blå nyanser. De ljust gråa köksluckorna från Ikea. Köket som är ett under av välplanering och rymlighet jämfört med originalet. Köksbänken som nu är av standardhöjd och inte en decimeter under densamma.
Och till sist, det dalablå innertaket som fick mig på fall redan när jag såg fotona i prospektet. Numera kompletterat med en underbar Josef Frank-tapet.
Ändå. Ändå? Ändå.
Varje gång vi ska åka ut till stugan molar det i min mage av obehag. Stress, olust och irritation. Jag avskyr att leva i kappsäck, att behöva hålla reda på var saker finns. Alltid är det något man har glömt, som ligger på fel ställe.
Jag blir själv förvånad över min bräcklighet, min känslighet, att jag inte är mer robust, inte har mer motståndskraft. Är det för skitigt, stökigt, bökigt, kallt och blött omkring mig tappar jag sugen totalt.
Det är en annan sak också. När vi köpte stugan bodde vi i lägenhet på åttonde våningen. Nu bor vi i radhusversionen av Bullerbyn. Ungarna springer fritt ut och in hos varann, när de inte klättrar i träd och bygger kojor i skogsdungen mellan radhuslängorna. Bara i vår förening bor det femton barn, alla under åtta år.
Det där märker vi allt tydligare på Q. Om grannfamiljen i stugan bredvid vår är hemma, då är allt frid och fröjd. Q älskar att leka med äldsta dottern där. Men om de inte är hemma, har stuglivet klart färre lockelser än radhuslivet.
Så jag kan inte låta bli att fundera och älta, min vana trogen. Ska vi behålla stället? Är det mödan värt? Livet ska levas här och nu, avnjutas här och nu. Inte i kappsäck fram och tillbaka. Inte on-hold i väntan på någonting som ska bli bättre om bara.
Bläddrar jag bakåt till 2007, då vi köpte stugan, ser jag att jag redan då såg på arrangemanget som en investering. Kombinationen småbarn och stuga var inte optimal, vilket konstaterades än en gång första sommaren vi hade Y. Och förra sommaren renoverade O köket.
Fast i ärlighetens namn så märkte jag ju redan förra året att vi började få avkastning. När Y plötsligt blivit så stor att han klarade kortare promenader. När vi packade ryggsäcken med picknick och promenerade genom skogen till badberget, där vi hoppade från klippan (med simdyna, hälften av oss) och fikade efteråt. Eller framåt höstkanten, då svampen började komma. Bampen, menar jag, på Y-språk. Svampplockning visade sig vara en perfekt tvåårsaktivitet. Lagom marschfart och lagom höjd.
Jag hoppas på en helg med varmt och vackert väder. I så fall ska jag köpa massor med pelargoner att sätta i krukor, och annat torktåligt, i akt och mening att göra den förtorkade trädgården lite vackrare. Picknicka kan vi göra fast vattnet inte är badbart ännu, bara det inte regnar.
När det väl blir sommar på riktigt, för det blir det ju någon gång, om än kanske inte just den här helgen, då kanske vi kan börja göra utflykter med båten också. Utforska öarna i fjärden. Fiska. Bada.
Och så länge sommaren låter vänta på sig så ska jag andas djupt, skjuta undan panikkänslorna och titta på den vackra tapeten.
Nästa morgon vaknade vi i en vit värld, som skymtar i bakgrunden på fotot ovan. Koppla på vatten var det inte tal om, lika lite som något utomhusarbete. Vi åt frukost, packade och åkte hem till stan igen. Ibland får man bara erkänna sig besegrad.
Var det inte lite mysigt ändå, frågade O hoppfullt och jag erkände att det var det. Den börjar bli fin vår lilla stuga. Det schackrutiga köksgolvet i två blå nyanser. De ljust gråa köksluckorna från Ikea. Köket som är ett under av välplanering och rymlighet jämfört med originalet. Köksbänken som nu är av standardhöjd och inte en decimeter under densamma.
Och till sist, det dalablå innertaket som fick mig på fall redan när jag såg fotona i prospektet. Numera kompletterat med en underbar Josef Frank-tapet.
Jag blir själv förvånad över min bräcklighet, min känslighet, att jag inte är mer robust, inte har mer motståndskraft. Är det för skitigt, stökigt, bökigt, kallt och blött omkring mig tappar jag sugen totalt.
Det är en annan sak också. När vi köpte stugan bodde vi i lägenhet på åttonde våningen. Nu bor vi i radhusversionen av Bullerbyn. Ungarna springer fritt ut och in hos varann, när de inte klättrar i träd och bygger kojor i skogsdungen mellan radhuslängorna. Bara i vår förening bor det femton barn, alla under åtta år.
Det där märker vi allt tydligare på Q. Om grannfamiljen i stugan bredvid vår är hemma, då är allt frid och fröjd. Q älskar att leka med äldsta dottern där. Men om de inte är hemma, har stuglivet klart färre lockelser än radhuslivet.
Så jag kan inte låta bli att fundera och älta, min vana trogen. Ska vi behålla stället? Är det mödan värt? Livet ska levas här och nu, avnjutas här och nu. Inte i kappsäck fram och tillbaka. Inte on-hold i väntan på någonting som ska bli bättre om bara.
Bläddrar jag bakåt till 2007, då vi köpte stugan, ser jag att jag redan då såg på arrangemanget som en investering. Kombinationen småbarn och stuga var inte optimal, vilket konstaterades än en gång första sommaren vi hade Y. Och förra sommaren renoverade O köket.
Fast i ärlighetens namn så märkte jag ju redan förra året att vi började få avkastning. När Y plötsligt blivit så stor att han klarade kortare promenader. När vi packade ryggsäcken med picknick och promenerade genom skogen till badberget, där vi hoppade från klippan (med simdyna, hälften av oss) och fikade efteråt. Eller framåt höstkanten, då svampen började komma. Bampen, menar jag, på Y-språk. Svampplockning visade sig vara en perfekt tvåårsaktivitet. Lagom marschfart och lagom höjd.
Jag hoppas på en helg med varmt och vackert väder. I så fall ska jag köpa massor med pelargoner att sätta i krukor, och annat torktåligt, i akt och mening att göra den förtorkade trädgården lite vackrare. Picknicka kan vi göra fast vattnet inte är badbart ännu, bara det inte regnar.
När det väl blir sommar på riktigt, för det blir det ju någon gång, om än kanske inte just den här helgen, då kanske vi kan börja göra utflykter med båten också. Utforska öarna i fjärden. Fiska. Bada.
Och så länge sommaren låter vänta på sig så ska jag andas djupt, skjuta undan panikkänslorna och titta på den vackra tapeten.
2012-04-21
Harmoni
Det senaste dygnet har varit alldeles underbart. Igår fredag efter jobbet tog O med sig Y och åkte till sommarstugan för att övernatta där och fixa lite. Q var hos en kompis och lekte, och åt även middag där, vilket jag först blev lite besviken över eftersom jag planerat middag åt oss båda.
När jag gick och hämtade honom var det med viss bävan, för jag undrade om han hunnit bli för trött och därmed arg över att det roliga var slut. Inte alls. Han mindes att han och jag skulle ha en kväll för oss själva och verkade se fram emot den lika mycket som jag.
Medan jag lagade middag åt mig, satt Q på kökspallen och höll mig sällskap. Medan jag åt, satt han mitt emot mig och åt salta pinnar och drack saft.
Därefter tävlade vi om vem som först kunde byta om till pyjamas, och så installerade Q sig i TV-soffan framför Let's Dance. Jag anslöt strax med en bricka dukad med saft, salta pinnar och blandade nötter. När lillebror jordnötsallergiker är borta dansar råttorna på bordet.
Q höll ut till halv tio, sedan bad han halvsovande om att bli buren i säng. Själv satt jag uppe alldeles för länge och tittade på gamla repriser, men hade det rätt skönt.
Imorse vaknade Q klockan sju och ville titta på TV. Frukost ville han inte ha, så jag vacklade tillbaka till sängen och sov nästan två timmar till. Sedan steg jag upp och gjorde en frukost som den andre frånvarande katten O inte skulle ha gillat: avokadomacka, mangosmoothie och löskokt ägg. Men vi råttor smorde kråset.
Mätta och snälla gick vi så ut och anslöt oss till våra grannar. Städdag i föreningen. Q lekte med sina kompisar och jag räfsade löv och pratade med grannarna.
Ovanstående låter kanske inte så märkvärdigt, men lägg till en viktig faktor: harmoni och frånvaro av stress. Orka lyssna. Få prata till punkt. Flera gånger när Q bad om att få göra olika saker, insåg jag hur ofta jag svarar nej. Av goda skäl, oftast. För att vi inte hinner, vi ska iväg. Eller då ska lillebror göra samma sak, och det klarar han inte utan tappar glaset så att det går sönder, eller spiller saften, eller vad det nu är. Den här kvällen och förmiddagen var det inte alls så. Och vi njöt båda, i fulla drag.
(Att man sedan undrar om det är samma unge som bara någon timme senare skriker skitmamma åt en för att han inte får gå in och leka när alla andra är ute, är en annan sak.)
När jag gick och hämtade honom var det med viss bävan, för jag undrade om han hunnit bli för trött och därmed arg över att det roliga var slut. Inte alls. Han mindes att han och jag skulle ha en kväll för oss själva och verkade se fram emot den lika mycket som jag.
Medan jag lagade middag åt mig, satt Q på kökspallen och höll mig sällskap. Medan jag åt, satt han mitt emot mig och åt salta pinnar och drack saft.
Därefter tävlade vi om vem som först kunde byta om till pyjamas, och så installerade Q sig i TV-soffan framför Let's Dance. Jag anslöt strax med en bricka dukad med saft, salta pinnar och blandade nötter. När lillebror jordnötsallergiker är borta dansar råttorna på bordet.
Q höll ut till halv tio, sedan bad han halvsovande om att bli buren i säng. Själv satt jag uppe alldeles för länge och tittade på gamla repriser, men hade det rätt skönt.
Imorse vaknade Q klockan sju och ville titta på TV. Frukost ville han inte ha, så jag vacklade tillbaka till sängen och sov nästan två timmar till. Sedan steg jag upp och gjorde en frukost som den andre frånvarande katten O inte skulle ha gillat: avokadomacka, mangosmoothie och löskokt ägg. Men vi råttor smorde kråset.
Mätta och snälla gick vi så ut och anslöt oss till våra grannar. Städdag i föreningen. Q lekte med sina kompisar och jag räfsade löv och pratade med grannarna.
Ovanstående låter kanske inte så märkvärdigt, men lägg till en viktig faktor: harmoni och frånvaro av stress. Orka lyssna. Få prata till punkt. Flera gånger när Q bad om att få göra olika saker, insåg jag hur ofta jag svarar nej. Av goda skäl, oftast. För att vi inte hinner, vi ska iväg. Eller då ska lillebror göra samma sak, och det klarar han inte utan tappar glaset så att det går sönder, eller spiller saften, eller vad det nu är. Den här kvällen och förmiddagen var det inte alls så. Och vi njöt båda, i fulla drag.
(Att man sedan undrar om det är samma unge som bara någon timme senare skriker skitmamma åt en för att han inte får gå in och leka när alla andra är ute, är en annan sak.)
2012-04-17
Nä.
Nu tror jag att jag säger upp mig. Man ska ju ha kul på jobbet, sägs det. Brinna för det man gör. Känna passion.
Jag ska bli vokalist i ett litet skruttigt jazzband. Ska bara hitta bandet först.
(Och så var det det där med försörjningen då.)
Jag ska bli vokalist i ett litet skruttigt jazzband. Ska bara hitta bandet först.
(Och så var det det där med försörjningen då.)
2012-04-16
Depp och stress
Tillbaka på jobbet efter en vecka hemma, en vecka då jag ömsom vabbat, vobbat och jobbat så att jag själv har svårt att komma ihåg när jag gjorde vad.
På gården står en dunge körsbärsträd. Grenarna blir rödare och rödare för varje gång jag tittar ut. Trots kylan. Snart slår blommorna ut.
När jag började här för drygt ett år sedan stod träden i full blom. Det gör mig vemodig att tänka på de förhoppningar jag hyste då.
Tillbaka på ruta ett. Måste ha ett nytt jobb. Tills dess: ducka, överleva, andas.
Så långt deppandet. Stressen kommer sig av att jag nu bara har ett möjligt nytt jobb kvar i potten. Fick nej på ett, och har konstaterat att ett vill jag inte ha. Besked om det tredje kommer troligen denna vecka.
Och så är jag alldeles väldigt stressad och tidvis orolig över en annan sak som inte fungerar optimalt: vår barnomsorg. Hade svårt att sova inatt på grund av detta, men lugnades något imorse. Svårt, så svårt att veta hur man ska tyda signaler, hur mycket man ska gå på sin magkänsla. Särskilt när magkänslan hela tiden ändrar sig? Och hur ska man kunna urskilja den bland alla andra impulser, varav ens egen bekvämlighet är en?
Många röster ropar i mitt öra.
På gården står en dunge körsbärsträd. Grenarna blir rödare och rödare för varje gång jag tittar ut. Trots kylan. Snart slår blommorna ut.
När jag började här för drygt ett år sedan stod träden i full blom. Det gör mig vemodig att tänka på de förhoppningar jag hyste då.
Tillbaka på ruta ett. Måste ha ett nytt jobb. Tills dess: ducka, överleva, andas.
Så långt deppandet. Stressen kommer sig av att jag nu bara har ett möjligt nytt jobb kvar i potten. Fick nej på ett, och har konstaterat att ett vill jag inte ha. Besked om det tredje kommer troligen denna vecka.
Och så är jag alldeles väldigt stressad och tidvis orolig över en annan sak som inte fungerar optimalt: vår barnomsorg. Hade svårt att sova inatt på grund av detta, men lugnades något imorse. Svårt, så svårt att veta hur man ska tyda signaler, hur mycket man ska gå på sin magkänsla. Särskilt när magkänslan hela tiden ändrar sig? Och hur ska man kunna urskilja den bland alla andra impulser, varav ens egen bekvämlighet är en?
Många röster ropar i mitt öra.
2012-04-15
En erfaren man
Kvällsbestyr, jag ber Q att börja klä av sig, medan jag röjer undan i hans rum. Som vanligt får jag be honom ett par gånger, för han reagerar först inte, men sedan med besked:
- Tjat, tjat, tjat! Varför måste alla kvinnor vara tjatkvinnor??!
(Vad jag svarade? Jag dök på honom och kittlade honom, i det att jag frågade varför alla pojkar måste vara buspojkar.)
- Tjat, tjat, tjat! Varför måste alla kvinnor vara tjatkvinnor??!
(Vad jag svarade? Jag dök på honom och kittlade honom, i det att jag frågade varför alla pojkar måste vara buspojkar.)
2012-04-13
Modersidentiteten
Jag läser om Henrietta Lacks, kvinnan från vars kropp man hämtade HeLa-celler, de första mänskliga celler som överlevt i labbmiljö, och den cellinje som odlats mest världen över.
Boken väcker förstås en massa etiska frågor om forskning och patienters rätt till information och medbestämmande. Diskriminering av svarta och fattiga är ett inte oväsentligt inslag i hela historien.
Men jag reagerar mest på något helt annat.
Henrietta födde sitt första barn vid fjorton års ålder. När hon dog vid 31 hade hon fem barn, alla med samme man (han var för övrigt hennes kusin). Hon behandlades för både syfilis och gonorré, och det verkar sannolikt att det var maken som smittat henne.
Cancern behandlades utan framgång med radium, vilket gjorde henne steril. Det fick hon veta först efteråt, och uttryckte då att det hade hon aldrig gått med på. Trots fem barn, trots stor fattigdom.
Det både skrämmer och fascinerar mig.
Boken väcker förstås en massa etiska frågor om forskning och patienters rätt till information och medbestämmande. Diskriminering av svarta och fattiga är ett inte oväsentligt inslag i hela historien.
Men jag reagerar mest på något helt annat.
Henrietta födde sitt första barn vid fjorton års ålder. När hon dog vid 31 hade hon fem barn, alla med samme man (han var för övrigt hennes kusin). Hon behandlades för både syfilis och gonorré, och det verkar sannolikt att det var maken som smittat henne.
Cancern behandlades utan framgång med radium, vilket gjorde henne steril. Det fick hon veta först efteråt, och uttryckte då att det hade hon aldrig gått med på. Trots fem barn, trots stor fattigdom.
Det både skrämmer och fascinerar mig.
2012-04-11
Hitta en nål i en.... golvkudde från Ikea
Gamla ordstäv omvärderas. Idag har jag prövat att leta efter den berömda nålen, en stoppnål som min företagsamme och fingerfärdige äldste son tryckt in i en av golvkuddarna.
Jag pratade i telefon, ett intensivt jobbsamtal, och såg men registrerade inte när Q klättrade upp på en stol och hämtade min nåldyna. Det var först senare som jag reagerade på att han lekt med nålarna. Han blickade under lugg på mig när jag frågade.
- Du blir bara arg om jag berättar vad jag gjort.
Och ja, jag måste ju medge att han hade rätt.
Men sedan hjälptes vi åt. Jag sprättade upp den eländiga kudden, och stod ute på gården och tömde ner dunet i en sopsäck, som Q höll i. Gång på gång trodde jag mig ha hittat nålen, men det var bara fjäderpennor. Var på väg att ge upp och slänga kudden, men så - heureka!
På gården ser det ut som om någon (katt? fågel?) haft en mindre orgie.
Livet med Q är sällan enformigt.
Jag pratade i telefon, ett intensivt jobbsamtal, och såg men registrerade inte när Q klättrade upp på en stol och hämtade min nåldyna. Det var först senare som jag reagerade på att han lekt med nålarna. Han blickade under lugg på mig när jag frågade.
- Du blir bara arg om jag berättar vad jag gjort.
Och ja, jag måste ju medge att han hade rätt.
Men sedan hjälptes vi åt. Jag sprättade upp den eländiga kudden, och stod ute på gården och tömde ner dunet i en sopsäck, som Q höll i. Gång på gång trodde jag mig ha hittat nålen, men det var bara fjäderpennor. Var på väg att ge upp och slänga kudden, men så - heureka!
På gården ser det ut som om någon (katt? fågel?) haft en mindre orgie.
Livet med Q är sällan enformigt.
Motvikt
Ibland kan jag tycka att mina barn är lite väl... pojkiga i sina lekar. Det är lasersvärd och pickor (två ord med hög frekvens i ännu inte treårige Y:s vokabulär) för hela slanten.
Y inspireras förstås av Q, och Q inspirerades mycket av de äldre pojkarna hos förra dagmamman. Han går nu hos en ny dagmamma, och leker med en flicka och en jämnårig pojke som gillar betydligt mjukare lekar, men lasertakterna sitter i.
Men igår insåg jag att det faktiskt finns en hel del motverkande influenser. Q:s bästa tjejkompis var på besök, och de lekte olika rollekar, var varandras husdjur och mammor och pappor och jag vet inte allt. Jag satt vid datorn och Y tittade på film. Så småningom spred sig ljuva dofter genom huset. Q och kompisen hade botaniserat bland mina parfymer. Som de stank!
(Senare på kvällen kunde Q inte motstå att hälla på sig lite mer, i tron att vi inte skulle upptäcka det. Ha, vad han bedrog sig, det blev marsch in i duschen. Sovrummet vädrades. Men när jag skulle lägga mig insåg jag att den nyparfymerade unge herrn hade krupit upp i min säng. Kuddar och täcke doftade starkt. Jag fick ställa mig och byta lakan mitt i natten för att kunna somna.)
När Y:s film var slut anslöt han sig till det väldoftande paret. Han plockade fram den gemensamma smyckesväskan (de har fått överta en hög av mina gamla bijouterier) och hängde på sig precis allt. Tio halsband, tre klockor, fyra armband och två ringar. Han såg ut som en indisk brud. Napp och solglasögon fullbordade denna enastående utstyrsel.
Så länge det rasslas med juveler kan jag utstå ett och annat lasersvärd.
Y inspireras förstås av Q, och Q inspirerades mycket av de äldre pojkarna hos förra dagmamman. Han går nu hos en ny dagmamma, och leker med en flicka och en jämnårig pojke som gillar betydligt mjukare lekar, men lasertakterna sitter i.
Men igår insåg jag att det faktiskt finns en hel del motverkande influenser. Q:s bästa tjejkompis var på besök, och de lekte olika rollekar, var varandras husdjur och mammor och pappor och jag vet inte allt. Jag satt vid datorn och Y tittade på film. Så småningom spred sig ljuva dofter genom huset. Q och kompisen hade botaniserat bland mina parfymer. Som de stank!
(Senare på kvällen kunde Q inte motstå att hälla på sig lite mer, i tron att vi inte skulle upptäcka det. Ha, vad han bedrog sig, det blev marsch in i duschen. Sovrummet vädrades. Men när jag skulle lägga mig insåg jag att den nyparfymerade unge herrn hade krupit upp i min säng. Kuddar och täcke doftade starkt. Jag fick ställa mig och byta lakan mitt i natten för att kunna somna.)
När Y:s film var slut anslöt han sig till det väldoftande paret. Han plockade fram den gemensamma smyckesväskan (de har fått överta en hög av mina gamla bijouterier) och hängde på sig precis allt. Tio halsband, tre klockor, fyra armband och två ringar. Han såg ut som en indisk brud. Napp och solglasögon fullbordade denna enastående utstyrsel.
Så länge det rasslas med juveler kan jag utstå ett och annat lasersvärd.
2012-04-10
En prövning värd namnet
Vadå?
Jo, att vabba med sjuka barn vars förkylningar är längre gångna än ens egen. I klartext: jag är den som är sjukast.
Fy vad det är synd om mig.
(Fast pojkarna har hittills varit rent ohemult snälla. Det är knappt jag känner igen dem.)
Jo, att vabba med sjuka barn vars förkylningar är längre gångna än ens egen. I klartext: jag är den som är sjukast.
Fy vad det är synd om mig.
(Fast pojkarna har hittills varit rent ohemult snälla. Det är knappt jag känner igen dem.)
2012-04-08
Mystiska tecken
Åsynen av dagens DN väcker ett mer än tjugo år gammalt minne till liv. När jag bodde på adressen Framgången i studentområdet Olofshöjd, hade jag en granne som inte var student. Med jämna mellanrum fick hon maniska skov då hon smög ut på nätterna. När vi vaknade på morgonen kunde det ligga cyklar staplade på varann i trappan, eller stå havregrynspaket utanför dörren. Det låg sedlar och p-pillerkartor i postfacken.
Till sist gick det inte längre, vi var flera som klagade hos hyresvärden, och en dag var hon borta. Hennes namn fanns kvar på dörren, men jag såg henne aldrig mer under den tid jag bodde där.
Förvarningen om att ett skov var på väg, var alltid densamma. Då låg morgontidningen prydligt på sin plats utanför dörren, men den var fullklottrad med mystiska krumelurer.
Men så dramatiskt är det inte nu. Det är jag själv som har kluddat, för att räkna ut hur man minskar 168 maskor till 98, jämnt fördelat över varvet. Jag misstrodde min egen förmåga att omsätta problemet i en formel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)