Två saker stressar mig just nu, dränerar mig och gör mig trött.
Jobbet är det ena. Inget nytt i det. Men den här veckan var jag på ännu en intervju, och fick goda vibbar. Skiter detta sig har jag en plan B. Jag är alldeles åt skogen trött på mitt nuvarande, men läget är långt ifrån förtvivlat.
Det andra är vår barnomsorg. Just nu varken orkar eller vill jag utveckla detta närmare. Men det stressar mig alldeles ofantligt.
Samtidigt fick jag i förra veckan inte en utan två påminnelser om vad som är viktigt. Jag lunchade med en gammal kollega och frågade om en tredje kollega, blir det någon adoption för dem, de var ju på gång redan när vi skulle åka och hämta Q? Nej. Kollegans respektive har fått ett återfall av en mycket svår sjukdom som de trodde var besegrad. Adoption är inte att tänka på, dessutom faller de mycket snart för åldersstrecket.
But for the grace of God. Här är jag nu, med inte ett utan två barn. Här, inte där. Men det hade kunnat vara jag. Det är snart sex år sedan jag fick ryggmärgsinflammationen, som inte var MS, men som hade stoppat vår adoption om det varit det. Det tog några månader att bli bra, ännu några år efteråt hettade det i fötterna när jag var riktigt trött. Nu gör det inte det längre.
Nästa dag promenerade jag hem från tåget då mamma ringde med förfärliga nyheter. En släkting, ännu inte tjugofem år fyllda, med några problematiska år bakom sig men äntligen på väg att etablera ett gott, vuxet och självständigt liv, ligger på sjukhus med en misstänkt tumör i magen. Så meningslöst, så orättvist.
But for the grace, igen.
Nu ska jag banne mig gå och lägga mig och hoppas att jag somnar. Jag ska inte räkna får, utan välsignelser.
Ja.
SvaraRaderaDet där löser ju inte dina problem, som är reella och inte oväsentliga: att vantrivas på jobbet kan ta kål på en och problem med barnomsorgen är väl på ungefär samma nivå, och drabbar dessutom andra.
Men ändå.
Precis. Men ändå.
SvaraRaderaJag har nu trillat tillbaka i mitt träsk igen, men de här beskeden gav mig en välbehövlig tankeställare vars effekt faktiskt varade i några dagar.
Det är skillnad på bekymmer och katastrofer.
Helga, var inte rädd för att byta barnomsorg!
SvaraRaderaMitt barnbarn bytte och det blev ett rejält lyft. Jag bytte också dagis för mina barn på den tiden det begav sig, och sammanlagda erfarenheten är nog " om jag hade vetat att det kunde bli så här bra hade jag gjort det för länge sedan" Typ. Man funderar över hur barnet ska reagera på förändringen - men det viktiga är att det blir bra i slutändan. Barnomsorgen är en så stor del av vårt liv och jag känner med dig i din vånda......
Vi är inte särskilt oroliga för att byta. Problemet är bara att det inte funkar att i maj meddela att man skulle vilja ha ett nytt alternativ i september. Tidigast om ett halvår, i värsta fall till nästa höst kan vi få dagisplats.
SvaraRaderaTack Helga för din sista mening. Jag ska inte räkna får, utan välsignelser. Den ska jag ta med med mig och tänka på, för att få perspektiv på en ibland jobbig tillvaro.
SvaraRaderaJag hoppas att allt löser sig till det bästa, vad gäller både jobb och barnomsorg. Själv ska jag snart gå på föräldraledighet och har sagt upp mig från mitt jobb from juni. Det funkade helt enkelt inte. Dumdristigt, ja kanske. Men jag orkade inte sitta kvar i bojan.