Ibland kan jag tycka att mina barn är lite väl... pojkiga i sina lekar. Det är lasersvärd och pickor (två ord med hög frekvens i ännu inte treårige Y:s vokabulär) för hela slanten.
Y inspireras förstås av Q, och Q inspirerades mycket av de äldre pojkarna hos förra dagmamman. Han går nu hos en ny dagmamma, och leker med en flicka och en jämnårig pojke som gillar betydligt mjukare lekar, men lasertakterna sitter i.
Men igår insåg jag att det faktiskt finns en hel del motverkande influenser. Q:s bästa tjejkompis var på besök, och de lekte olika rollekar, var varandras husdjur och mammor och pappor och jag vet inte allt. Jag satt vid datorn och Y tittade på film. Så småningom spred sig ljuva dofter genom huset. Q och kompisen hade botaniserat bland mina parfymer. Som de stank!
(Senare på kvällen kunde Q inte motstå att hälla på sig lite mer, i tron att vi inte skulle upptäcka det. Ha, vad han bedrog sig, det blev marsch in i duschen. Sovrummet vädrades. Men när jag skulle lägga mig insåg jag att den nyparfymerade unge herrn hade krupit upp i min säng. Kuddar och täcke doftade starkt. Jag fick ställa mig och byta lakan mitt i natten för att kunna somna.)
När Y:s film var slut anslöt han sig till det väldoftande paret. Han plockade fram den gemensamma smyckesväskan (de har fått överta en hög av mina gamla bijouterier) och hängde på sig precis allt. Tio halsband, tre klockor, fyra armband och två ringar. Han såg ut som en indisk brud. Napp och solglasögon fullbordade denna enastående utstyrsel.
Så länge det rasslas med juveler kan jag utstå ett och annat lasersvärd.
Underbart!!
SvaraRaderamen du Helga, jag minns att vi diskuterat just detta med att "leka krig" tidigae här på bloggen och jag vidhåller fortfarande att det inte alls är något fel med detta. Det är helt naturligt och ett sätt för barn att förstå och försöka bearbeta sådant som konflikter och alla "krigsscener" och sådant de kan snappa upp från sin omvärld (nyheter, tidningar, saker de här ute etc). Jag vet att man då jag växte upp på 70-talet var väldigt mycket emot krigslekar etc men jag har även hört av personer som arbetar med barn, barnpsykologi etc att man omvärderat det synsätt helt nu. Idag har man insett att barn BEHÖVER detta. För att det inte enbart ska bli något stort hemskt som de inte alls förstår. Precis som med allt annat som de kan uppleva som skrämmande och farligt, så behöver de leka just krig och död. Jag har aldrig ritkigt förstått varför det skulle vara dåligt heller. Att leka sådant innebär ju inte att man "förhärligar" krig som så många tycks tycka, utan helt enkelt att man kanske kan göra det abstrakta och "läskiga" mer hanterbart. Så som barn gör genom just lek. Det är ju itne för inte som t ex sjukhus och andra ställlen kan erbjuda lekterapi till barn som genomgått traumatiska upplevelser av olika slag.
Så jag är glad att ni tycker det är ok med lasersvärd och sådant OCKSÅ! Men sedan är det självklart så att det är BRA med variation!!! Samma gäller ju tjejer som kanske enbart leker med rosa My Little Pony och med dockor. Jag tycker det låter helt perfekt med en parfymdoftande (stinkande...?) juvelprydd kille som hoppar runt med lasersvärd och räddar världen! :-)
Kram!!!
Det låter som en helt sagolik syn att se. I synnerhet med nappen som den slutgiltiga accessoaren. :)
SvaraRaderaDet var det! Sagolikt alltså.
SvaraRaderaSaltis, jag kommer ihåg dina kommentarer och jag hoppas och önskar att du har rätt! För jag måste erkänna att det känns olustigt när så små barn som Y (och i viss mån Q) leker så tydligt aggressiva lekar, oftast utan att ha en aning om vad de leker.
Sedan finns det ju ett genusperspektiv också. Alla barn borde ju ha samma behov av att leva ut aggressioner och bearbeta otäckheter, men det är långt mer accepterat att pojkar gör det.
Men som sagt, det är både tröstande och intressant att få din synpunkt och jag hoppas att du har rätt.
Jag tror också att det är stor skillnad på barn som har föräldrar som balanserar upp det här med att läsa Lotta på Bråkmakargatan och introducera andra lekar, och barn vars föräldrar i bästa fall bara konstaterar att pojkar måste slåss, i sämsta fall förser dem med krigsleksaker och dito dataspel.
SvaraRaderaBara i det sistnämnda fallet skulle jag vara bekymrad.
Jag minns inte våldsamhetslekar men rollekar om krig och att vara på flykt och bygga kojor osv var otroligt spännande. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen när Q och hans morfar bygger scenarier!