Gamla ordstäv omvärderas. Idag har jag prövat att leta efter den berömda nålen, en stoppnål som min företagsamme och fingerfärdige äldste son tryckt in i en av golvkuddarna.
Jag pratade i telefon, ett intensivt jobbsamtal, och såg men registrerade inte när Q klättrade upp på en stol och hämtade min nåldyna. Det var först senare som jag reagerade på att han lekt med nålarna. Han blickade under lugg på mig när jag frågade.
- Du blir bara arg om jag berättar vad jag gjort.
Och ja, jag måste ju medge att han hade rätt.
Men sedan hjälptes vi åt. Jag sprättade upp den eländiga kudden, och stod ute på gården och tömde ner dunet i en sopsäck, som Q höll i. Gång på gång trodde jag mig ha hittat nålen, men det var bara fjäderpennor. Var på väg att ge upp och slänga kudden, men så - heureka!
På gården ser det ut som om någon (katt? fågel?) haft en mindre orgie.
Livet med Q är sällan enformigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar