Tillbaka på jobbet efter en vecka hemma, en vecka då jag ömsom vabbat, vobbat och jobbat så att jag själv har svårt att komma ihåg när jag gjorde vad.
På gården står en dunge körsbärsträd. Grenarna blir rödare och rödare för varje gång jag tittar ut. Trots kylan. Snart slår blommorna ut.
När jag började här för drygt ett år sedan stod träden i full blom. Det gör mig vemodig att tänka på de förhoppningar jag hyste då.
Tillbaka på ruta ett. Måste ha ett nytt jobb. Tills dess: ducka, överleva, andas.
Så långt deppandet. Stressen kommer sig av att jag nu bara har ett möjligt nytt jobb kvar i potten. Fick nej på ett, och har konstaterat att ett vill jag inte ha. Besked om det tredje kommer troligen denna vecka.
Och så är jag alldeles väldigt stressad och tidvis orolig över en annan sak som inte fungerar optimalt: vår barnomsorg. Hade svårt att sova inatt på grund av detta, men lugnades något imorse. Svårt, så svårt att veta hur man ska tyda signaler, hur mycket man ska gå på sin magkänsla. Särskilt när magkänslan hela tiden ändrar sig? Och hur ska man kunna urskilja den bland alla andra impulser, varav ens egen bekvämlighet är en?
Många röster ropar i mitt öra.
Blä.
SvaraRaderaDu är inte ensam. Här sitter jag med en anslagsansökan och ett team som var och en på olika håll sagt hoppsan är deadline redan på onsdag - hemskt ledsen men hinner inte - men jag är övertygad om att ni klarar er finfint utan mig.
Ovanstående är jag förbannad på.
Och så svärmor och vår bristande tilltro på att hon ska klara sig hemma på egen hand utan att ramla igen när hon nu dessutom bara har en hand att stötta sig med.
Och jag vet ändå att vi ror det här i land.
En stressor i taget. Lyssna inte på dina magkänslor just den här veckan; är du stressad är de i alla fall inte att lita på.
Om dagis/förskola: Vår son, då ca 1,5 år, började på dagis i höstas. Efter ca 4 veckor bytte vi till ett annat (med en veckas paus) och allt är till det bättre. Nu "ångrar" jag att vi ens lät honom gå de där 4 veckorna, redan dag två skar sig allt mellan mig och personalen. Men allt jag hade var min magkänsla att han inte hade det bra och att jag och personalen inte kunde kommunicera med varandra. Han går nu på ett dagis vi har 20 minuters promenad till, där gården inte är särskilt stor. Det förra låg lite närmare (och framförallt närmare kommunikationer) och hade en stor naturtomt som gård. Den stora skillnade mellan dem är att nu behandlas han som en individ med sina egna behov, på det förra dagiset skulle han anpassas till verksamheten och inte tvärtom. På det nya dagiset har de "experiment" (vattenlekar, färga vatten, fläkt och fjädrar m.m.)inomhus i små grupper på 4-5 barn varje vecka.
SvaraRaderaLycka till med allt!
Lisa
Tack. Lite medkänsla räcker långt!
SvaraRaderaRådet för dagen är nog faktiskt att inte lyssna på magkänslan just nu, stressen över jobbet påverkar allt annat också.
Vad gäller jobbet är jag ensam, men ifråga om barnomsorgen är vi gudskelov två.