Nu tror jag att jag säger upp mig. Man ska ju ha kul på jobbet, sägs det. Brinna för det man gör. Känna passion.
Jag ska bli vokalist i ett litet skruttigt jazzband. Ska bara hitta bandet först.
(Och så var det det där med försörjningen då.)
Jag ska bli vokalist i ett litet skruttigt jazzband. Ska bara hitta bandet först.
(Och så var det det där med försörjningen då.)
Jag har följt din blogg i flera år, har själv en historia i barnlöshetshelvetet och är nu oerhört lycklig (och stundom trött) mamma till två adopterade pojkar i ungefär dina söners ålder. Har själv ett jobb jag är utled på, känner mig intellektuellt kränkt nästan varje dag och vill inte ge mina söner en mor som är sur och slösar sitt liv på dumheter. Hoppas nu på en sedan länge efterlängtad forskarutbildning, och är i alla händelser stolt över att ha skrivit och publicerat mig under barnledighet och efter många års frånvaro från akademin. När jag läser dina inlägg om jobbet tänker jag två saker: 1) Dra! Livet går inte i repris. 2) Du förefaller vara rätt lagd åt det humanistiska hållet... Funderat på att ändra inriktning? Du skriver ju strålande bra - kanske väntar en ny bransch på dig..? Jag skulle råda dig att boka tid med en karriärcoach (om inte sådana gives gratis genom ditt fack) - kan vara värt pengarna att få nya perspektiv på sin kompetens och sina drivkrafter.
SvaraRaderaSå mycket pensionspoäng blir det nog inte, men gatumusicerande ger alltid några slantar. Kan vara ett sätt att hitta bandet också.
SvaraRaderaOch förstås är det där ju inget att skämta om. Det är verkligen gräsligt att inte trivas på jobbet.
SvaraRaderaMen har man verkligen nytta av en karriärscoach?
Om du hade bott på en liten ort med utrymme därtill hade du kunnat öppna en garnbutik, en sån där modern och trevlig med stickkurser. Men jag misstänker att det är gott om sådana i Stockholm.
Först: klart man får skämta!
SvaraRaderaSen: nä, garnbutik hade nog inte varit min grej. För tio år sedan drömde jag om att öppna handelsträdgård eller liknande tillsammans med mina svärföräldrar. Men det var nog lika så gott att det stannade vid drömmar.
Medulla, tack för din kommentar som ger mig blandade känslor. Livet är kort, det är ju det. Samtidigt måste jag faktiskt dra in pengar. Vi klarar oss inte på en lön. Visst har jag funderat på att byta bransch, gör knappt annat. Men ärligt talat tror jag att det är rätt kört. Dels för att det faktiskt är SVÅRT att byta, dels för att jag nog inte är villig att göra de offer som faktiskt krävs. Och i rätt miljö, med rätt ledarskap, trivs jag riktigt bra med mitt jobb.
Karriärcoach, nja. Har provat gratisvarianten via facket. Gav absolut ingenting mer än frustration och dåligt samvete över att jag inte klarade av att lyssna inåt och veta vad som verkligen intresserade mig, med flera floskler som han kom med.
Men. Om någon som läser här har konkreta exempel på karriärbyten att dela med sig av, är jag mycket intresserad!
Kommentar del 1:
SvaraRaderaDet här utlovar en intressant diskussion som jag ser fram emot!
Jag har ju knappast bytt karriär. Precis i början av min yrkesverksamhet bytte jag medvetet till det jag gör nu. Jag jobbade först ett och ett halvt år på det statliga verket för mitt yrkesområde. Jag har sällan trivts så bra på en arbetsplats och så på en gång tagit en stad till mig som där. Väldigt trevliga arbetskamrater, vänlig stämning, intressanta arbetsuppgifter. Jag hamnade mitt i en omdiskuterad utredning och fick vara i medial hetluft efter bara ett par månaders tjänst. Efter första året fick jag en rejäl lönehöjning. Ändå tog jag tjänstledigt ett par månader senare och kom inte tillbaka. Av tre huvudsakliga skäl. 1, att jobbet var inkompatibelt med mitt familjeliv i så måtto att mannen jag lever med aldrig skulle kunna få arbete i staden där myndigheten ligger. 2, att jag såg karriärmöjligheterna som ytterst begränsade. Ju högre upp i statlig förvaltning desto mindre arbetar man med sitt ämnesområde, och jag tycker om mitt ämnesområde. 3, jag såg med visst avund på forskarna som kom till oss som ämnesexperter och önskade att själv få gräva ner mig i detaljer och ta fram uppgifter snarare än att lyfta telefonen och ringa någon annan.
Jag är väldigt glad att jag haft det här arbetet, och inte gått direkt från examen till forskning. Jag har suttit på andra sidan skrivbordet, jag vet ungefär hur resonemangen går där och jag har dessutom fått veta att statliga tjänstemän inte är fyrkantiga byråkrater och att det kan vara något alldeles väldigt trevligt att vara en av dem. Jag ser också att i det här valet ligger också ett skifte i mitt förhållande till arbete. Om inte 1) hade varit är det inte alldeles säkert att jag hade bytt. Om jag inte gjort det hade jag sannolikt blivit en person som jag hade kunnat bli, med hus på landet och uppslukande fritidsintressen och lagom mycket engagemang i jobbet. Men nu bytte jag och blev en person med jobbet som huvudsakliga identitetsskapare, som man måste vara om man ska göra karriär som forskare. En sådan som svär över kollegor som är mindre beredda att offra tidsplaneringen och ledigheten när en ansökan ska in eller valet står mellan att publicera i en halvhyfsad tidskrift eller den bästa tänkbara. Det är en jävla bransch, som Jacques Werup sa till dottern när hon visade sin första demo med jazzmusik. Men ett medvetet val ändå. Om inte 1) funnes skulle jag kanske överväga att byta tillbaka. Men jag är inte säker på att jag skulle bli lyckligare. Det finns ett pris att betala för endera.
Kommentar del 2
SvaraRaderaEn god vän till mig har faktiskt bytt karriär. Hon hoppade av ett chefsjobb på ett analysföretag för att försöka försörja sig på ekologiskt lantbruk. Det var rätt dödfött från början, men genom allmän kompetens och god social förmåga och diverse handräckningar från vänner har hon ändå lyckats hanka sig fram och snubblat in på en helt annan bana, med en utbildning i en alternativ terapeutisk massageform. Kommer på att jag faktiskt aldrig frågat henne vad hon säger när hon utvärderar sin erfarenhet. Jag tror att hon upplevde att hon inte hade något val, att jobbet höll på att äta upp henne och att hon aldrig hann/orkade med det som var viktigt.
Jag känner mig starkt besläktad med dig i rollen naturvetare/teknolog med humanistiska intressen. Det är för mig en del av min identitet och det jag faktiskt är bra på. Vem vore jag om jag lämnade förankringen i naturvetenskapen? Jag har svårt att se mig som en humanist med intresse för naturvetenskap – det är en helt annan typ av person än jag.
Det jag kanske skulle önska mera av i mitt arbete är att få vara världen till direkt nytta och glädje. Och det jag saknar från min mycket korta karriär som statstjänsteman är glada och vänliga arbetskamrater som inte har så mycket investerat i sin egen individuelle karriär.
(Och jag har skrivit den här reflektionen på arbetstid. Jag skickade in en anslagsansökan igår och befinner mig i det limbotillstånd av lätt baksmälla som inställer sig när en jätteuppgift är avklarad. Så jag sätter den gångna halvtimmen på kontot för professionell/personlig utveckling (inveckling)!).
"Jag känner mig starkt besläktad med dig i rollen naturvetare/teknolog med humanistiska intressen. Det är för mig en del av min identitet och det jag faktiskt är bra på. Vem vore jag om jag lämnade förankringen i naturvetenskapen? Jag har svårt att se mig som en humanist med intresse för naturvetenskap – det är en helt annan typ av person än jag."
SvaraRaderaPrecis, annannan. Precis! Men det tog mig ett bra tag att inse att det är så det är. Efter att ha känt mig som en främmande humanistisk fågel i åratal, både på Chalmers och under de första åren i arbetslivet, underskattade jag min förankring i tekniken och det vetenskapliga.
Hej!
SvaraRaderaSom nytillkommen tittare tänkte jag börja med en kort presentation; Mor till två killar efter en sväng i barnlöshetsträsket (upprepade missfall), civilingenjör och teknisk specialist fram till för ett halvår sedan då jag bytte bana till projektlederi. Bosatt i en förort till Stockholm.....(Känns det igen på något sätt?)
Tycker denna diskussion om humanist kontra naturvetenskap är så spännande. Jag har träffat många naturvetare som också är genuina humanister med ett mycket brett kunskaps- och intressefält. Detta har i många fall gjort dem till utmärkta teknker då de har förståelse och insikt om alla sidor, inte bara en. Jag tror absolut att min humanistiska sida har hjälpt mig otaliga gånger och också bidragit stort till att jag lyckas i min extremt tekniska yrkesroll.
Till skillnad från allt för många humanister jag träffat som är stolta över att de inte kan någonting om naturvetenskap/matte.... Som kokketerat med detta som att naturvetenskap är något fult som bör undvikas. Det är en inställning som provocerar mig något oerhört!
Apropå jobbbytestankarna så har jag ju precis bytt till projektlederiet från en teknisk specialisttjänst. Många i min nya grupp pratar om att det är så ensamt att vara projektledare osv. Jag håller inte riktigt med. Jag tror att det är framförallt gruppberoende hur ensamt det är. Det kan vara ensamt som teknisk specialist också liksom även som projektledare. PÅ min arbetsplats är det mindre ensamt som projektledare än som teknisk specialist! Om det är gruppkänslan man saknar tror jag man ska byta arbetsplats i första hand, kanske inte arbetsuppgifter. För jag tror att det är fullt möjligt att bra arbetsmiljö även som projektledare (tiden kanske motbevisar mig, men så känns det nu i alla fall)
Mvh, Anna
Jag måste protestera högljutt! Det finns visst humanister (t ex undertecknad) som är intresserade av naturvetenskap och till och med av lite teknik! (Precis som det finns många naturvetare/tekn som inte är ett dugg humanistiskt inriktade...)
SvaraRaderaUllah-självklart finns det alla sorter! Jag säger bara att just JAG träffat allt för många teknikfientliga humanister. Jag hoppas förstås att jag haft otur, men så ser min erfarenhet ut. Tyvärr, och det retar mig!
SvaraRadera/Anna
Verkligen synd! Jag hade lika gärna kunnat bli naturvetare, och tycker det är synd att det inte fanns någon riktig "allround"-utbildning på gymnasiet där man kunde få läsa ALLT. För min del var det faktiskt indragningen av möjligheten att läsa ett c-språk för naturvetarna på mitt gymnasium (som bestämdes utan att eleverna fick reda på det) som gjorde att jag första dagen helt bestört vid detta meddelande gav upp mina naturdrömmar och satsade på att bli helklassiker och ägna mig och språk och litteratur i stället för att bli astronom...
SvaraRadera