Det senaste dygnet har varit alldeles underbart. Igår fredag efter jobbet tog O med sig Y och åkte till sommarstugan för att övernatta där och fixa lite. Q var hos en kompis och lekte, och åt även middag där, vilket jag först blev lite besviken över eftersom jag planerat middag åt oss båda.
När jag gick och hämtade honom var det med viss bävan, för jag undrade om han hunnit bli för trött och därmed arg över att det roliga var slut. Inte alls. Han mindes att han och jag skulle ha en kväll för oss själva och verkade se fram emot den lika mycket som jag.
Medan jag lagade middag åt mig, satt Q på kökspallen och höll mig sällskap. Medan jag åt, satt han mitt emot mig och åt salta pinnar och drack saft.
Därefter tävlade vi om vem som först kunde byta om till pyjamas, och så installerade Q sig i TV-soffan framför Let's Dance. Jag anslöt strax med en bricka dukad med saft, salta pinnar och blandade nötter. När lillebror jordnötsallergiker är borta dansar råttorna på bordet.
Q höll ut till halv tio, sedan bad han halvsovande om att bli buren i säng. Själv satt jag uppe alldeles för länge och tittade på gamla repriser, men hade det rätt skönt.
Imorse vaknade Q klockan sju och ville titta på TV. Frukost ville han inte ha, så jag vacklade tillbaka till sängen och sov nästan två timmar till. Sedan steg jag upp och gjorde en frukost som den andre frånvarande katten O inte skulle ha gillat: avokadomacka, mangosmoothie och löskokt ägg. Men vi råttor smorde kråset.
Mätta och snälla gick vi så ut och anslöt oss till våra grannar. Städdag i föreningen. Q lekte med sina kompisar och jag räfsade löv och pratade med grannarna.
Ovanstående låter kanske inte så märkvärdigt, men lägg till en viktig faktor: harmoni och frånvaro av stress. Orka lyssna. Få prata till punkt. Flera gånger när Q bad om att få göra olika saker, insåg jag hur ofta jag svarar nej. Av goda skäl, oftast. För att vi inte hinner, vi ska iväg. Eller då ska lillebror göra samma sak, och det klarar han inte utan tappar glaset så att det går sönder, eller spiller saften, eller vad det nu är.
Den här kvällen och förmiddagen var det inte alls så. Och vi njöt båda, i fulla drag.
(Att man sedan undrar om det är samma unge som bara någon timme senare skriker skitmamma åt en för att han inte får gå in och leka när alla andra är ute, är en annan sak.)
Fint det där. Jag minns som högtidsstunder även som betydligt större, kvällar när det bara var mamma och jag. (Då åt vi pasta med riven ost till kvällsmat och hade varsin trave böcker på bordet och konverserade mellan varven).
SvaraRaderaAtt inte få göra saker för att man ska iväg någonstans är en oundviklig begränsning. Men det där att inte få göra saker för då ska lillebror också och han klarar inte av det - jo som vuxen läsare fattar jag ju att det är en praktisk lösning. Men jag måste sympatisera med Q om han blir frustrerad av den. Jag tror att det därför är särskilt viktigt att han får stunder där han slipper den begränsningen.
Amatörpsykologen har talat.
Amatörpsykologen, du har så rätt så. Och eftersom vi alla fyra njöt i fulla drag av den här uppdelningen, så kommer vi att göra om det här.
SvaraRadera