Jag: Du har inte frågat hur jag mår sedan jag blev sjuk, inte en enda gång!
Han: Det behöver jag ju inte, det berättar du ju hela tiden ändå.
(Fast sedan blev vi sams.)
2015-06-29
2015-06-27
Junimorgon
Jag vaknar och blir långsamt medveten om vad jag hör och har hört en bra stund. Y hostar och har gjort det länge. O är uppe och hjälper honom inhalera. Jag måtte ha sovit djupt, det brukar vara jag som först reagerar men nu är jag tacksam att O gör det. Innan jag sjunker tillbaka i dvala kollar jag klockan, måste veta när han fick medicin, var fjärde timme ska han ha. Hon är sex.
Något senare vaknar jag av att Q viskar att det kommit kiss i hans säng. Ingen fara, madrassöverdraget har skyddat madrassen, det är bara lakanet som blivit blött, och kalsongerna förstås. Han ligger en stund hos oss innan han går upp för att titta på TV. Ännu en stund senare vaknar jag, den här gången är det Y och bajs som råkat hamna i kalsongerna. Virusinfektionen tycks ha gått på magen också.
Otroligt nog somnar jag om efter detta, men det är ju en av mina osvikliga förmågor. Jag sover lugnt ännu någon timme tills jag väcks av en hostande propeller. Det är Y som nog egentligen vill ligga på min arm och gosa men som inte har ro.
Mer död än levande känner jag mig. Jag har fått överta Y:s halsont och jag förstår nu varför han klagat och inte velat äta. Till och med utanpå halsen ömmar det. Dessutom har jag ont i ryggen och är allmänt stel och träningsvärkig efter ett pass jag nog borde ha avstått från, först efteråt begrep jag att jag höll på att bli sjuk.
Jag är alltså inte på strålande humör när jag vacklar ut i köket, men hade jag varit det hade det snabbt ändrats. O ser mig och fräser en fråga: kommer vi iväg idag? Han menar till stugan, som planen ursprungligen var. Fast jag sagt kvällen innan att jag vill att Y ska bli bättre först, och gärna jag själv också.
Jag fräser tillbaka, varför är det alltid jag som är medicinskt ansvarig? Och säg godmorgon åtminstone innan du börjar skälla. Så grälar vi en stund, innan han ger sig av för att träna. Bra, det behöver han nog, så slipper vi gå varann på nerverna.
Efteråt smyger sig Q intill mig. Jag tycker att det är läskigt när du och pappa bråkar. Det känns som att det är mitt fel! Jag med, ekar Y med ett pillemariskt leende som minskar hans trovärdighet. Y har stort sinne för dramatik.
Jag tar dem båda i knät (fast den hostande dramapropellern sliter sig snabbt) och förklarar att det absolut inte är deras fel och inget att vara rädd för. Det är bra för oss att bråka lite grann ibland.
Vad är det som gör att barn tar på sig skulden för föräldrarnas bråk? Jag minns inte om jag själv gjorde det, jag minns knappt mina föräldrar tillsammans, men jag minns att min syster gjorde det och själv trodde jag ju att det var mitt fel att det aldrig funkade mellan styvfar och mig. Känner alla barn så? Men jag är glad att Q formulerar det.
Strax är han redo att leka istället. Själv gör jag frukost åt mig och efteråt lägger jag mig i sängen med tidningen en stund. Sovrummet är svalt och skönt, det vetter mot öster och en dunge med stora träd. Där sitter ofta koltrastar och ibland till och med näktergal, som jag just i år lärt mig att känna igen.
Hur många junimorgnar finns det i en människas liv, läser jag så och blir betänksam.
Livet går fortare och fortare. Det är redan två veckor sedan vi hade kalas för Y och mamma var här och amerikanska värdmamma B anlände. Då hade det redan snurrat snabbt i flera veckor. Sedan snurrade det vidare, mer besök, leverans på jobbet, midsommar.
Och så blev Y rejält sjuk, jag kunde bara jobba en dag den här veckan. Hade tänkt jobba på fredagen men då var vi båda så dåliga att det inte gick. Normalt turas vi om att vabba men detta var O:s sista vecka före semestern, den då mycket ska avslutas. Ändå kom han hem tidigt för att avlasta mig, särskilt igår var det en lisa.
Jag tänker på vårt gräl och att jag borde nysta i det, skriva om det. Ansvarsfördelningen, att jag är projektledare och medicinskt ansvarig och beslutsfattaren. Vad hände med jämställdheten? Åja, så illa är det väl inte men nog har den påverkats genom åren.
Jag tänker också på nästa vecka och den annalkande semestern. O är hemma med barnen, vi tänkte vara åtminstone några dagar i stugan, jag kan pendla mellan den och jobbet. Hoppas jag blir frisk så jag kan jobba de sista dagarna. Har inte så fantastiskt mycket att göra, det mesta löste sig i och med leveransen före midsommar.
Sedan åker vi till Sommarön, och innan dess måste vi ha rådslag. Vi behöver bestämma vad som är ett rimligt pensum på renoveringsfronten. Ett nytt dass ska installeras. Det ska vi frakta ner på släpvagn, varför resan ner kommer att ta tid och behöver planeras. Var ska vi övernatta på vägen?
De senaste galna veckorna har vi pratat för lite. Det är väl därför vi grälar.
Jag börjar skriva och nysta men blir avbruten av att O kommer hem. Som väntat är han på bättre humör, och jag också. Jag smäller igen datorn och går och duschar och tar på mig en klänning istället för mjukbyxorna jag bott i de senaste dagarna.
Vi sitter på gården under parasollet och dricker kaffe. Det blommar överallt, klätterhortensian på planket vibrerar av humlesurr. Ungarna kommer springande, de vill byta till badbyxor och ha vattenkrig med grannbarnen.
Jag läser sms från syrran och säger till O att hon är sällskapssjuk, får hon komma och ta med sig katterna hon passar? Absolut, säger han fridsamt, jag har köpt en massa god mat. Men jag måste köpa jordgubbar också, jag kan hämta henne så slipper hon dra kattskrällena på t-banan.
Junimorgonen är sedan länge passerad. Nu är det solig susande junidag.
Något senare vaknar jag av att Q viskar att det kommit kiss i hans säng. Ingen fara, madrassöverdraget har skyddat madrassen, det är bara lakanet som blivit blött, och kalsongerna förstås. Han ligger en stund hos oss innan han går upp för att titta på TV. Ännu en stund senare vaknar jag, den här gången är det Y och bajs som råkat hamna i kalsongerna. Virusinfektionen tycks ha gått på magen också.
Otroligt nog somnar jag om efter detta, men det är ju en av mina osvikliga förmågor. Jag sover lugnt ännu någon timme tills jag väcks av en hostande propeller. Det är Y som nog egentligen vill ligga på min arm och gosa men som inte har ro.
Mer död än levande känner jag mig. Jag har fått överta Y:s halsont och jag förstår nu varför han klagat och inte velat äta. Till och med utanpå halsen ömmar det. Dessutom har jag ont i ryggen och är allmänt stel och träningsvärkig efter ett pass jag nog borde ha avstått från, först efteråt begrep jag att jag höll på att bli sjuk.
Jag är alltså inte på strålande humör när jag vacklar ut i köket, men hade jag varit det hade det snabbt ändrats. O ser mig och fräser en fråga: kommer vi iväg idag? Han menar till stugan, som planen ursprungligen var. Fast jag sagt kvällen innan att jag vill att Y ska bli bättre först, och gärna jag själv också.
Jag fräser tillbaka, varför är det alltid jag som är medicinskt ansvarig? Och säg godmorgon åtminstone innan du börjar skälla. Så grälar vi en stund, innan han ger sig av för att träna. Bra, det behöver han nog, så slipper vi gå varann på nerverna.
Efteråt smyger sig Q intill mig. Jag tycker att det är läskigt när du och pappa bråkar. Det känns som att det är mitt fel! Jag med, ekar Y med ett pillemariskt leende som minskar hans trovärdighet. Y har stort sinne för dramatik.
Jag tar dem båda i knät (fast den hostande dramapropellern sliter sig snabbt) och förklarar att det absolut inte är deras fel och inget att vara rädd för. Det är bra för oss att bråka lite grann ibland.
Vad är det som gör att barn tar på sig skulden för föräldrarnas bråk? Jag minns inte om jag själv gjorde det, jag minns knappt mina föräldrar tillsammans, men jag minns att min syster gjorde det och själv trodde jag ju att det var mitt fel att det aldrig funkade mellan styvfar och mig. Känner alla barn så? Men jag är glad att Q formulerar det.
Strax är han redo att leka istället. Själv gör jag frukost åt mig och efteråt lägger jag mig i sängen med tidningen en stund. Sovrummet är svalt och skönt, det vetter mot öster och en dunge med stora träd. Där sitter ofta koltrastar och ibland till och med näktergal, som jag just i år lärt mig att känna igen.
Hur många junimorgnar finns det i en människas liv, läser jag så och blir betänksam.
Livet går fortare och fortare. Det är redan två veckor sedan vi hade kalas för Y och mamma var här och amerikanska värdmamma B anlände. Då hade det redan snurrat snabbt i flera veckor. Sedan snurrade det vidare, mer besök, leverans på jobbet, midsommar.
Och så blev Y rejält sjuk, jag kunde bara jobba en dag den här veckan. Hade tänkt jobba på fredagen men då var vi båda så dåliga att det inte gick. Normalt turas vi om att vabba men detta var O:s sista vecka före semestern, den då mycket ska avslutas. Ändå kom han hem tidigt för att avlasta mig, särskilt igår var det en lisa.
Jag tänker på vårt gräl och att jag borde nysta i det, skriva om det. Ansvarsfördelningen, att jag är projektledare och medicinskt ansvarig och beslutsfattaren. Vad hände med jämställdheten? Åja, så illa är det väl inte men nog har den påverkats genom åren.
Jag tänker också på nästa vecka och den annalkande semestern. O är hemma med barnen, vi tänkte vara åtminstone några dagar i stugan, jag kan pendla mellan den och jobbet. Hoppas jag blir frisk så jag kan jobba de sista dagarna. Har inte så fantastiskt mycket att göra, det mesta löste sig i och med leveransen före midsommar.
Sedan åker vi till Sommarön, och innan dess måste vi ha rådslag. Vi behöver bestämma vad som är ett rimligt pensum på renoveringsfronten. Ett nytt dass ska installeras. Det ska vi frakta ner på släpvagn, varför resan ner kommer att ta tid och behöver planeras. Var ska vi övernatta på vägen?
De senaste galna veckorna har vi pratat för lite. Det är väl därför vi grälar.
Jag börjar skriva och nysta men blir avbruten av att O kommer hem. Som väntat är han på bättre humör, och jag också. Jag smäller igen datorn och går och duschar och tar på mig en klänning istället för mjukbyxorna jag bott i de senaste dagarna.
Vi sitter på gården under parasollet och dricker kaffe. Det blommar överallt, klätterhortensian på planket vibrerar av humlesurr. Ungarna kommer springande, de vill byta till badbyxor och ha vattenkrig med grannbarnen.
Jag läser sms från syrran och säger till O att hon är sällskapssjuk, får hon komma och ta med sig katterna hon passar? Absolut, säger han fridsamt, jag har köpt en massa god mat. Men jag måste köpa jordgubbar också, jag kan hämta henne så slipper hon dra kattskrällena på t-banan.
Junimorgonen är sedan länge passerad. Nu är det solig susande junidag.
2015-06-25
Astrid och Laura
Dags för ett ämnesbyte!
Här är en intressant artikel om Astrid Lindgren, som ger ett utländskt perspektiv på hennes författarskap. Ibland kan man ju undra om vi svenskar är hemmablinda, hur speciell är hon egentligen? Fast - och här stöder jag mig i viss mån på artikeln - tämligen unik är hon i sin barnsliga anarkism. Och en synnerligen skicklig författare var hon ju, som artikeln påpekar skiftar hon obehindrat berättarperspektiv med en lätthet som gör att man inte riktigt tänker på det. Trivia som jag inte kände till är att hon är den mest översatta barnboksförfattaren i världen näst bröderna Grimm och H C Andersen.
På samma sida hittar jag en länk till en artikel om en annan litterär älskling, Laura. Kanske man skulle läsa Pioneer Girl? Jag är förtjust över att mina söner (särskilt Q) blev lika begeistrade i Lilla huset som jag. Magin funkar uppenbarligen också på svenska barn, inte bara amerikanska. (Själv var jag nästan amerikan när jag stiftade bekantskap med Laura).
Här är en intressant artikel om Astrid Lindgren, som ger ett utländskt perspektiv på hennes författarskap. Ibland kan man ju undra om vi svenskar är hemmablinda, hur speciell är hon egentligen? Fast - och här stöder jag mig i viss mån på artikeln - tämligen unik är hon i sin barnsliga anarkism. Och en synnerligen skicklig författare var hon ju, som artikeln påpekar skiftar hon obehindrat berättarperspektiv med en lätthet som gör att man inte riktigt tänker på det. Trivia som jag inte kände till är att hon är den mest översatta barnboksförfattaren i världen näst bröderna Grimm och H C Andersen.
På samma sida hittar jag en länk till en artikel om en annan litterär älskling, Laura. Kanske man skulle läsa Pioneer Girl? Jag är förtjust över att mina söner (särskilt Q) blev lika begeistrade i Lilla huset som jag. Magin funkar uppenbarligen också på svenska barn, inte bara amerikanska. (Själv var jag nästan amerikan när jag stiftade bekantskap med Laura).
2015-06-24
Ibland funderar jag på lösenordsskydd
Och detta är ett sådant inlägg.
Jo, min syster skulle ju åka på semester i förra veckan med sin nya kärlek. I sista stund fick de ställa in resan eftersom hans barn var sjuka och han uppenbarligen inte hade någon plan B.
Under veckan var alltså syrran hemma och hoppades väl få träffa honom en del. Så blev det inte. Dagen före midsommarafton skickade hon mig ett SMS. Allt är skitkonstigt, jag behöver lite systerlig omsorg. Får jag hänga med ut till stugan ikväll?
Såklart. Hon kom, och var märkbart låg. När O och barnen var ute berättade hon varför.
Karljäveln ljuger uppenbarligen som en häst travar. Så snart han blir lite för pressad, så snart han riskerar att göra någon ledsen, upprörd, irriterad ljuger han, om stort och smått. Givetvis är han nu intrasslad bortom all reson.
Han hade ljugit om att skilsmässopappren var inskickade. Det är de nu, genom min systers försorg. (Jag: Men vill du HA det så? Är det livet ni ska leva, där du drar honom genom allt som är jobbigt?)
I november hade han sagt till frun att han ville skiljas, och hon flippade. Men flyttat ut har han ju inte riktigt gjort ännu. Nä, det är ju så bökigt med bostad. Och i julas bokade de en restresa och gav sig iväg, han meddelade min syster strax innan avgång. Jo, när jag tänker efter minns jag att hon var ganska ledsen i julas, fast jag förstås inte fattade varför. Det var innan hon berättat om honom.
Nu i veckan brast det för henne när han skickade ett SMS strax innan han klev på planet i sällskap med sin dotter. J trodde att han rest med dottern till sina föräldrar i en grannstad, för att komma bort ett slag efter den inställda semestern. Nej, istället bokade han om och tidigarela nästa veckas planerade långresa tillsammans med dottern. Vilket inte är så mycket att säga om, men varför ljuga? En liten, meningslös men solkig lögn.
(Jag igen: Men vad är det för fantasivärld han lever i, hålla på och kuska världen runt på konferenser? Med en femåring? Syrran: Jo, jag är lite rädd att han lever över sina tillgångar. Dessutom är det ju bara han som drar in pengar, frun tjänar nästan inget.)
Min syster beskrev hur hon blivit knasigare och mer kontrollerande under veckan. Så jävla needy, hela tiden hållen på halster. Leva för nästa livstecken. När får jag träffa dig igen?
Det är verkligen inte karakteristiskt för henne att vara sådan, det ser också hon. Och även han. I ett anfall av klarsyn hade han reflekterat över att alla hans kvinnor blir knäppa och kontrollerande, kanske är det något han gör? (Jag: NO SHIT!?! Är du verkligen helt säker på att det han berättat om frun är sant? Det kanske är han som är manipulativ, instabil och kontrollerande och inte hon?)
Ändå. Det är honom hon vill ha, och hon fattar inte varför. Hon grät, och jag tröstade så gott jag kunde. Gråt en stund så känns det bättre.
Lite fattar jag varför när hon beskrev hur de träffades. Han är snygg och charmig (jag har sett foton och tänkte bistert att han är typen som vet att han är snygg också) och karismatisk. Fantastiskt duktig på sitt yrke. Han är säkert typen som kan rikta sitt strålkastarljus på en så att man blir bländad. Klinikens rockstjärna kliver ner från scenen och går fram till henne och säger att han drömt om henne i åratal, beundrat henne på avstånd, han minns vilken klänning hon hade på sig på en fest för flera år sedan, han blev så ledsen när han hörde att hon skulle gifta sig för fyra år sedan.
Jorå. Jag känner igen typen. Alldeles väldigt väl, när jag tänker efter. Han påminner ju om styvfar! Briljant yrkesperson, charmerande. Men helt jävla oförmögen att rådda sina egna eller andras känslor. Plus rejält konflikträdd.
Syrran fnissar när jag säger det. Hon är inte särskilt lik sin far, i alla fall inte i de avseendena. Hon är rakryggad och stark och insiktsfull och jag är egentligen inte det minsta orolig för henne.
Men Karlfan vill jag sparka på smalbenen, eller någon annanstans.
Jo, min syster skulle ju åka på semester i förra veckan med sin nya kärlek. I sista stund fick de ställa in resan eftersom hans barn var sjuka och han uppenbarligen inte hade någon plan B.
Under veckan var alltså syrran hemma och hoppades väl få träffa honom en del. Så blev det inte. Dagen före midsommarafton skickade hon mig ett SMS. Allt är skitkonstigt, jag behöver lite systerlig omsorg. Får jag hänga med ut till stugan ikväll?
Såklart. Hon kom, och var märkbart låg. När O och barnen var ute berättade hon varför.
Karljäveln ljuger uppenbarligen som en häst travar. Så snart han blir lite för pressad, så snart han riskerar att göra någon ledsen, upprörd, irriterad ljuger han, om stort och smått. Givetvis är han nu intrasslad bortom all reson.
Han hade ljugit om att skilsmässopappren var inskickade. Det är de nu, genom min systers försorg. (Jag: Men vill du HA det så? Är det livet ni ska leva, där du drar honom genom allt som är jobbigt?)
I november hade han sagt till frun att han ville skiljas, och hon flippade. Men flyttat ut har han ju inte riktigt gjort ännu. Nä, det är ju så bökigt med bostad. Och i julas bokade de en restresa och gav sig iväg, han meddelade min syster strax innan avgång. Jo, när jag tänker efter minns jag att hon var ganska ledsen i julas, fast jag förstås inte fattade varför. Det var innan hon berättat om honom.
Nu i veckan brast det för henne när han skickade ett SMS strax innan han klev på planet i sällskap med sin dotter. J trodde att han rest med dottern till sina föräldrar i en grannstad, för att komma bort ett slag efter den inställda semestern. Nej, istället bokade han om och tidigarela nästa veckas planerade långresa tillsammans med dottern. Vilket inte är så mycket att säga om, men varför ljuga? En liten, meningslös men solkig lögn.
(Jag igen: Men vad är det för fantasivärld han lever i, hålla på och kuska världen runt på konferenser? Med en femåring? Syrran: Jo, jag är lite rädd att han lever över sina tillgångar. Dessutom är det ju bara han som drar in pengar, frun tjänar nästan inget.)
Min syster beskrev hur hon blivit knasigare och mer kontrollerande under veckan. Så jävla needy, hela tiden hållen på halster. Leva för nästa livstecken. När får jag träffa dig igen?
Det är verkligen inte karakteristiskt för henne att vara sådan, det ser också hon. Och även han. I ett anfall av klarsyn hade han reflekterat över att alla hans kvinnor blir knäppa och kontrollerande, kanske är det något han gör? (Jag: NO SHIT!?! Är du verkligen helt säker på att det han berättat om frun är sant? Det kanske är han som är manipulativ, instabil och kontrollerande och inte hon?)
Ändå. Det är honom hon vill ha, och hon fattar inte varför. Hon grät, och jag tröstade så gott jag kunde. Gråt en stund så känns det bättre.
Lite fattar jag varför när hon beskrev hur de träffades. Han är snygg och charmig (jag har sett foton och tänkte bistert att han är typen som vet att han är snygg också) och karismatisk. Fantastiskt duktig på sitt yrke. Han är säkert typen som kan rikta sitt strålkastarljus på en så att man blir bländad. Klinikens rockstjärna kliver ner från scenen och går fram till henne och säger att han drömt om henne i åratal, beundrat henne på avstånd, han minns vilken klänning hon hade på sig på en fest för flera år sedan, han blev så ledsen när han hörde att hon skulle gifta sig för fyra år sedan.
Jorå. Jag känner igen typen. Alldeles väldigt väl, när jag tänker efter. Han påminner ju om styvfar! Briljant yrkesperson, charmerande. Men helt jävla oförmögen att rådda sina egna eller andras känslor. Plus rejält konflikträdd.
Syrran fnissar när jag säger det. Hon är inte särskilt lik sin far, i alla fall inte i de avseendena. Hon är rakryggad och stark och insiktsfull och jag är egentligen inte det minsta orolig för henne.
Men Karlfan vill jag sparka på smalbenen, eller någon annanstans.
2015-06-23
Och en annan dialog
SMS till min syster:
- Har just haft ett samtal om lögn, stöld och graffiti med Q. Han hade en del synder att bekänna.
- Oj, låter spännande, berätta mer när vi ses.
Och när vi ses:
Helga (babblar på): Jag sa förstås att Q jag fattar ju att det är du som har ritat på bokhyllan, du stod där en lång stund och pennan låg kvar och det är bara du som kan skriva, Y kan ju inte det och pappa och jag gör faktiskt inte sånt. Då erkände han förstås och skämdes. Och av bara farten kom ett erkännande som jag ju redan visste om, att det var han som knyckt hundralappen som O lämnat på köksbänken. Rätt uppenbart eftersom han lagt den i sin egen sparbössa. Men först blånekade han och påstod att han inte visste något, nääärå. Blir så trött! Än så länge är jag smartare än han och helt förhärdad är han ju inte, men han erkänner först när han är överbevisad. Fruktansvärt irriterande.
Syrran (bittert): Låter faktiskt som mina senaste samtal med Karlfan.
- Har just haft ett samtal om lögn, stöld och graffiti med Q. Han hade en del synder att bekänna.
- Oj, låter spännande, berätta mer när vi ses.
Och när vi ses:
Helga (babblar på): Jag sa förstås att Q jag fattar ju att det är du som har ritat på bokhyllan, du stod där en lång stund och pennan låg kvar och det är bara du som kan skriva, Y kan ju inte det och pappa och jag gör faktiskt inte sånt. Då erkände han förstås och skämdes. Och av bara farten kom ett erkännande som jag ju redan visste om, att det var han som knyckt hundralappen som O lämnat på köksbänken. Rätt uppenbart eftersom han lagt den i sin egen sparbössa. Men först blånekade han och påstod att han inte visste något, nääärå. Blir så trött! Än så länge är jag smartare än han och helt förhärdad är han ju inte, men han erkänner först när han är överbevisad. Fruktansvärt irriterande.
Syrran (bittert): Låter faktiskt som mina senaste samtal med Karlfan.
2015-06-22
Utpressning
- Du måste dricka Y, det är jätteviktigt när man är sjuk.
- Men det gör ont i halsen! Jätteont!
- Du måste dricka lite i alla fall, fast det gör ont.
- Bara om du läser alla Pettsonböckerna!
- Men det gör ont i halsen! Jätteont!
- Du måste dricka lite i alla fall, fast det gör ont.
- Bara om du läser alla Pettsonböckerna!
2015-06-19
Försök till sexualundervisning
TV:n brölar ut midsommarfirande, en variant av Herrarna i hagen som aldrig tycks ta slut. Jag försöker först ignorera ungarnas tjat om vilken sång det är, men kapitulerar:
Jag: I fjol så gick hon med herrarna i hagen, i år har hon något som sparkar i magen. Vad tror ni hon gjorde med herrarna i hagen?
Y: Dödade dom?
Jag: I fjol så gick hon med herrarna i hagen, i år har hon något som sparkar i magen. Vad tror ni hon gjorde med herrarna i hagen?
Y: Dödade dom?
2015-06-17
Morfarspresentuppdatering
Morfar har varit på besök ett par gånger, och som vanligt har han haft små presenter med sig till barnen. Ovanstående tarvar måhända en förklaring.
Det blodsprängda ögat är en studsboll som man förutom att studsa kan ha såhär roligt med:
Kokosnötskalet levererades fullt med kolor, tryggt förankrade med tejp. Kommer det från din Hawaiiresa, frågade jag tankspritt. Nejdå, fnissade pappa, jag köpte det på Lidl, det var fyllt med kokosglass som förresten inte var särskilt god, men jag sparade skalet förstås och kom på att jag kunde göra en present till pojkarna.
I helgen fyllde Y år, och jag hoppades att morfar skulle kunna toppa balalajkan. Tro det eller ej, det gjorde han, tillfredsställande Y:s kärlek till bling-bling och djur. Och han imponerade inte så lite på min genusnormkritiska syster.
Uppdaterad: Igår när jag inte orkade skriva längre eftersom jag bloggade från telefonen, underlät jag att berätta vad som hände under dagen. Jag ringde pappa upprepade gånger och blev alltmer irriterad och orolig då han inte svarade. Idag, torsdag, skulle han nämligen opereras och jag ville bestämma tid att hämta honom efteråt. Detta trots hans ljudliga protester, han kan minsann åka tunnelbana. (Taxi är förstås otänkbart. Åh denna frugalitet eller rent ut sagt snålhet!)
Dessutom börjar det nu bli så att jag drar mig för att ringa eftersom jag blir så orolig när han inte svarar. Hur dumt som helst. Jag har förstås sagt till honom massor av gånger att han måste skaffa bättre telefon med högre ringsignal och telefonsvarare, och att han borde ringa mig lite oftare. Men hur mycket ska man tjata egentligen?
Vid sextiden på kvällen svarade han så, pigg och nyter och med goda nyheter. Operationen var klar! Han hade tagit fel på dag när vi samtalade senast. Det hade gått bra, och inte gjort särskilt ont och trots läkarens skeptiska min hade han åkt tunnelbana hem.
Imorse ringde han igen för att rapportera att han mådde bra och hade sovit gott inatt. Imorgon kommer han på midsommarmiddag.
I julklapp ska han nog få en ny telefon, eller kanske två.
2015-06-15
Flygledare petad i rumpan
Sitter vid köksbordet och pustar ut en stund innan alla andra kommer hem. Y leker för sig själv på gården, jag hör honom sjunga.
Jävlar vad mycket det är just nu, jag känner mig som en flygledare som hela tiden måste ha koll så att inte ett jävla plan fullt med folk dimper i backen.
I lördags före barnkalaset förkunnade mamma att hon skulle ta med sig pojkarna till förortscentret och bjuda dem på lunch där. O och jag satt vid köksbordet och åt varsin macka i ett hus som plötsligt var tyst, och småpratade med varandra på ett sätt vi inte gjort på evigheter. Inga var-är-du, här-är-jag, när-kommer-du-hem, vem-hämtar, hur-har-du-tänkt-kring-middag.
Fast imorse fräste jag åt honom när han petade på min rumpa när jag gick förbi. Jag vet att det är av kärlek och ömhet och inte borde jag fräsa utan glädjas, men ändå. Klappa den åtminstone, peta fan inte som en retsam tonårspojke.
Men den jag var mest arg på var mig själv. Jag tappade humöret igår när övertrött Y krånglade och bråkade rent överjordiskt vid nattningen. Det är mänskligt av en mamma att bli arg då, men det är också mänskligt att en sexåring bråkar när han är utmattad efter en lång och rolig födelsedag.
Imorse när jag kom till jobbet berättade herr Snäll att Genialiske Konstruktören är ledig idag och imorgon vilken han nogsamt underlåtit, glömt eller förträngt att underrätta mig om. Och på torsdag har vi en stor leverans som nog faktiskt går bra ändå, men det är en helvetes tur. Och den nye ingenjören som är mätansvarig uppvisar en förbluffande letargi och oföretagsamhet, både jag och Snäll är oroade. Och den tidigare utbrända konstruktören som alltid är sist och orsakar förseningar, surar över att bli fråntagen ansvar. Herr Snäll och jag är inte helt ense om hur tydliga vi ska vara mot henne.
Herregud, det är faktiskt ett dårhus jag jobbar på. Ett snällt och trevligt sådant förvisso, men likafullt ett dårhus. Jag har aldrig upplevt en sådan samling udda personer på en arbetsplats. Arbetsgivarens tolerans och vidsynthet har sannerligen sina baksidor.
Två år till ska jag ge det här jobbet, insåg jag plötsligt idag. För två år sedan skrev jag detta, och detta. Två år går fort. Om två år är Y åtta och går förmodligen hem själv från skolan.
Nu blev jag plötsligt vemodig över att tiden rinner bort i bråk och stress.
Uppdaterad: Och så messar jag lite med syrran som skulle ha åkt till USA idag på semester (avundsjuk!) men inte kom iväg. Va, inte kom iväg? Nä, Karlfans barn blev sjuka, och ehh.. då var han tydligen tvungen att stanna hemma från planerad semester. Inte så avundsjuk längre, men full av frågor, som jag inte ställer. Det viktigaste är att hon är okej, vi får prata när vi ses.
Ja jösses.
Jävlar vad mycket det är just nu, jag känner mig som en flygledare som hela tiden måste ha koll så att inte ett jävla plan fullt med folk dimper i backen.
I lördags före barnkalaset förkunnade mamma att hon skulle ta med sig pojkarna till förortscentret och bjuda dem på lunch där. O och jag satt vid köksbordet och åt varsin macka i ett hus som plötsligt var tyst, och småpratade med varandra på ett sätt vi inte gjort på evigheter. Inga var-är-du, här-är-jag, när-kommer-du-hem, vem-hämtar, hur-har-du-tänkt-kring-middag.
Fast imorse fräste jag åt honom när han petade på min rumpa när jag gick förbi. Jag vet att det är av kärlek och ömhet och inte borde jag fräsa utan glädjas, men ändå. Klappa den åtminstone, peta fan inte som en retsam tonårspojke.
Men den jag var mest arg på var mig själv. Jag tappade humöret igår när övertrött Y krånglade och bråkade rent överjordiskt vid nattningen. Det är mänskligt av en mamma att bli arg då, men det är också mänskligt att en sexåring bråkar när han är utmattad efter en lång och rolig födelsedag.
Imorse när jag kom till jobbet berättade herr Snäll att Genialiske Konstruktören är ledig idag och imorgon vilken han nogsamt underlåtit, glömt eller förträngt att underrätta mig om. Och på torsdag har vi en stor leverans som nog faktiskt går bra ändå, men det är en helvetes tur. Och den nye ingenjören som är mätansvarig uppvisar en förbluffande letargi och oföretagsamhet, både jag och Snäll är oroade. Och den tidigare utbrända konstruktören som alltid är sist och orsakar förseningar, surar över att bli fråntagen ansvar. Herr Snäll och jag är inte helt ense om hur tydliga vi ska vara mot henne.
Herregud, det är faktiskt ett dårhus jag jobbar på. Ett snällt och trevligt sådant förvisso, men likafullt ett dårhus. Jag har aldrig upplevt en sådan samling udda personer på en arbetsplats. Arbetsgivarens tolerans och vidsynthet har sannerligen sina baksidor.
Två år till ska jag ge det här jobbet, insåg jag plötsligt idag. För två år sedan skrev jag detta, och detta. Två år går fort. Om två år är Y åtta och går förmodligen hem själv från skolan.
Nu blev jag plötsligt vemodig över att tiden rinner bort i bråk och stress.
Uppdaterad: Och så messar jag lite med syrran som skulle ha åkt till USA idag på semester (avundsjuk!) men inte kom iväg. Va, inte kom iväg? Nä, Karlfans barn blev sjuka, och ehh.. då var han tydligen tvungen att stanna hemma från planerad semester. Inte så avundsjuk längre, men full av frågor, som jag inte ställer. Det viktigaste är att hon är okej, vi får prata när vi ses.
Ja jösses.
2015-06-12
En fin dag
Jag babblar vidare om mitt liv med mina söner, som det ter sig. Större tankar än så förmår jag inte tänka just nu.
Häromdagen var det alltså skolavslutning. O och jag skämtade friskt och galghumoristiskt utom hörhåll för barnen om hur plågsamt det är. På kvällen läste jag flera FB-uppdateringar från vänner som gråtit på sina barns avslutningar. Antingen är det betydligt mer stämningsfulla ceremonier eller så är jag omänskligt osentimental och krass. (Men åtminstone matchad med en likadan äkta hälft.)
Alltså, visst är det fint med sång och musik och fina kläder och att flaggan hissas. Men däremellan ska det hållas tal som är alldeles för långa, rektorn lyckades inte ens lyfta blicken från sitt manus. Y hade urtråkigt och drog iväg till närliggande klätterställning. Hur Q uthärdade vet jag inte eftersom han satt med sin klass mitt i folksamlingen långt från mig.
Dessutom blev jag beklämd när jag av en kompismamma hörde att hennes yngsta barns lärare, bästa tänkbara, gammal, erfaren, lagom auktoritär, klok och förståndig, ska sluta efter bara ett år på skolan. Suck. Ännu en i raden.
På vägen hem från avslutningen var barnen grälsjuka. Q ville inte alls åka med mig och Y på utflykt utan hellre vara hemma med kompisen och leka, men denne skulle också åka bort så den planen gick i stöpet.
Hemma kände jag mig riktigt orolig för hur dagen skulle avlöpa. Orkar jag verkligen dra iväg med dem på utflykt, det kanske bara blir pannkaka av alltihop? Jag kurade på sängen i tio minuter och lyssnade på deras lek och hur de ideligen rök ihop. Så bestämde jag mig för att göra ett försök. Men först på programmet stod lunch, alla var vi hungriga.
Efter lunchen konfererade vi. Jo, alla ville åka till Fjärilshuset, särskilt Y som aldrig varit där. Och efteråt äter vi sushi till middag, utom Y som ville ha nudlar.
Resan via tunnelbana och buss och till sist en promenad i Hagaparken gick bra, liksom museibesöket. Q som varit där veckan före med klassen, förevisade, och Y var nöjd med att få se hajar och fjärilar. I presentbutiken var vi farligt nära en härdsmälta då de båda samlade på sig helt onödiga prylar tills jag satte ner foten, nej det blir inget köp. Men fika ska vi göra!
Och det gjorde vi, och sedan gick vi återigen ut i parken. Jag var lite rådvill, klockan var bara tre, alldeles för tidigt för att äta middag, dessutom hade vi just fikat. Vad i all världen hitta på? Och var ska vi äta någonstans? Google maps gav besked om att det faktiskt fanns ett sushiställe ganska nära.
Men ibland behöver man bara flyta med. Framför Koppartälten hittade Q en tesked i gruset. En sådan bygger man lätt en katapult av, och då kan man stanna var tionde meter och smätta iväg kottar och smågrus. Däremellan springer man ut i terrängen och samlar ammunition.
Från Hagaparken begav vi oss så mot Norra begravningsplatsen, och där beordrade jag eld upphör en stund. Q fick läsa högt från gravstenarna. Störst av allt är kärleken. Frid i Gud. Vi pratade om varför man dör, och hur man dör, och att alla ska dö.
Men när vi tog paus på en bänk bland tusenskönor och hundkäx, då fick de leka katapult igen. Jag hoppas att de döda inte tyckte illa vara, jag försökte beveka dem med att sjunga En vänlig grönska. Några levande syntes inte till.
På detta sätt slog vi ihjäl en timme, men det var fortfarande för tidigt för middag. Då ledde jag dem in i Hagalund, en märklig stadsdel. I skuggan av åtta blå kolosser till höghus ligger några bedårande trävillor från sekelskiftet, varav ett hyser ett fint museum. Men längs de blå monstren går en ganska fin promenadväg förbi ett vattentorn och en skulpturpark. Hoppa och skutta och balansera och plocka blommor och skjuta teskedskatapult kan man göra, då tar det närmare en timme att tillryggalägga halvannan kilometer.
Till sist var vi framme vid sushirestaurangen som förstås var stängd. Omplanering. Välja restaurangen intill eller gå till en annan sushi en kilometer bort? Ena pojken röstade för det ena, andra pojken för det andra. Mamman utnyttjade sin utslagsröst och bestämde närmaste restaurang. Det visade sig vara ett lyckokast.
Vi beställde biff Rydberg, kebabtallrik, Hawaiipizza och läsk och åt tills våra magar stod i fyra hörn. Halva pizzan fick vi med oss hem i ett foliepaket.
På bussen råkade jag hamna några rader bakom barnen. Jag hörde deras prat och skratt, hur det steg och sjönk, hur det låg som en påtaglig men egentligen inte särskilt störande ljudmatta. Hade jag suttit närmare dem hade jag irriterats, men det tror jag faktiskt inte att övriga resenärer gjorde.
Hemma i förorten lanserade jag en djärv plan. Det spelades gratis musikföreställning där, en föreställning jag gärna skulle vilja se. Om vi köper hallon, björnbär och cashewnötter, kan man då tänka sig att jag får sitta och lyssna en stund? Det kunde man. Q stannade hos mig men Y sprang iväg och började spela fotboll med några barn i närheten.
Efter trekvart var vi alla trötta och nöjda. Och hem kom vi utan större härdsmältor. Jag var så snäll att jag lät dem vara ute och leka en stund fast det var sent, och det räckte med fem minuter, sedan kom de genast in vid anmodan.
En fin dag, som sagt. Fin och minnesvärd.
Till sist var vi framme vid sushirestaurangen som förstås var stängd. Omplanering. Välja restaurangen intill eller gå till en annan sushi en kilometer bort? Ena pojken röstade för det ena, andra pojken för det andra. Mamman utnyttjade sin utslagsröst och bestämde närmaste restaurang. Det visade sig vara ett lyckokast.
Vi beställde biff Rydberg, kebabtallrik, Hawaiipizza och läsk och åt tills våra magar stod i fyra hörn. Halva pizzan fick vi med oss hem i ett foliepaket.
På bussen råkade jag hamna några rader bakom barnen. Jag hörde deras prat och skratt, hur det steg och sjönk, hur det låg som en påtaglig men egentligen inte särskilt störande ljudmatta. Hade jag suttit närmare dem hade jag irriterats, men det tror jag faktiskt inte att övriga resenärer gjorde.
Hemma i förorten lanserade jag en djärv plan. Det spelades gratis musikföreställning där, en föreställning jag gärna skulle vilja se. Om vi köper hallon, björnbär och cashewnötter, kan man då tänka sig att jag får sitta och lyssna en stund? Det kunde man. Q stannade hos mig men Y sprang iväg och började spela fotboll med några barn i närheten.
Efter trekvart var vi alla trötta och nöjda. Och hem kom vi utan större härdsmältor. Jag var så snäll att jag lät dem vara ute och leka en stund fast det var sent, och det räckte med fem minuter, sedan kom de genast in vid anmodan.
Morgonsovare
Monstret som hemsökte Y om nätterna tycks ha flyttat, det är ett bra tag sedan han hade nattskräck nu. Den som stökar mest på nätterna är istället Q, som ju också har tendenser till nattskräck och livliga mardrömmar, tendenser som har förstärkts av medicineringen mot nattkiss.
Inatt vaknade jag av tassande steg och trodde förstås att det var Q, men det var Y som stod vid handfatet och hällde upp en mugg vatten åt sig. Han är torr som en kamel sedan treårsåldern så där gäller inga vätskerestriktioner. Jag lyfte upp honom och bar honom till hans säng, befarade protester men han sov redan när jag la ner honom.
Ännu några timmar senare vaknade jag av att Y låg mellan oss i dubbelsängen. Han puffades och buffades och sparkades, det var omöjligt att sova. Jag gick ner i gästrummet, men hade inte hunnit somna förrän jag hörde O:s steg i trappan. Ånä, här är upptaget, jag hann först!
Sedan sov jag djupt och drömlöst tills klockan ringde. Då gick jag upp till sovrummet och kröp ned bredvid Y.
Strax efteråt vaknade O och Q, och de är av den sorten att de inte kan ligga kvar i sängen någon längre stund efter att de vaknat. Men Y kan, lika bufflig som han varit under natten, lika stilla låg han nu. Jag borrade in ansiktet i hans sömnrufsiga nacke och sov jag också.
En stund senare kikade Q in på oss. Y tittade upp, men konstaterade: Nä. En liten stund till kan vi ligga kvar, va?
Jag tror han brås på mig.
Inatt vaknade jag av tassande steg och trodde förstås att det var Q, men det var Y som stod vid handfatet och hällde upp en mugg vatten åt sig. Han är torr som en kamel sedan treårsåldern så där gäller inga vätskerestriktioner. Jag lyfte upp honom och bar honom till hans säng, befarade protester men han sov redan när jag la ner honom.
Ännu några timmar senare vaknade jag av att Y låg mellan oss i dubbelsängen. Han puffades och buffades och sparkades, det var omöjligt att sova. Jag gick ner i gästrummet, men hade inte hunnit somna förrän jag hörde O:s steg i trappan. Ånä, här är upptaget, jag hann först!
Sedan sov jag djupt och drömlöst tills klockan ringde. Då gick jag upp till sovrummet och kröp ned bredvid Y.
Strax efteråt vaknade O och Q, och de är av den sorten att de inte kan ligga kvar i sängen någon längre stund efter att de vaknat. Men Y kan, lika bufflig som han varit under natten, lika stilla låg han nu. Jag borrade in ansiktet i hans sömnrufsiga nacke och sov jag också.
En stund senare kikade Q in på oss. Y tittade upp, men konstaterade: Nä. En liten stund till kan vi ligga kvar, va?
Jag tror han brås på mig.
2015-06-09
Vändning och receptblogg
Redan igår kväll var jag grinig. Först la jag Y och läste för honom, han hostade och var eländig och behövde komma i säng tidigt. Han hade precis somnat när O och Q kom hem från orienteringen. Klockan var mycket, Q var speedad och jag irriterade mig på att O inte gjorde min av att hjälpa till med tandborstning och avklädning. Visst, Q är nio år och kan det mesta själv, men det går fortare med lite hjälp. Framför allt går det fortare att hjälpa istället för att tjata och skälla.
Till sist sov också Q och jag gick ut till O (som satt och beställde mat på nätet) och gnällde av mig. Det känns fan som att jag har varit ensam med ungarna i en vecka, fast du bara var borta en natt i helgen. Imorgon ska du på after work och i övermorgon också och på torsdag har du styrelsemöte och jag var ensam med dem hela dagen idag och inte lyfte du ett finger för att natta Q. Jamen jag tänkte precis gå när du gjorde det, försvarade sig O.
Imorse hostades det fortfarande en del men vi chansade på att båda barnen skulle orka med skola och dagmamma. För Q var det ingen tvekan, men Y:s hosta dröjer sig som sagt kvar. (Ändå inget mot hur han hostade när han hade lunginflammation, och feber har han inte.)
Det var skönt att komma till jobbet, mitt humör blev bättre och bättre. Lunchträning bidrog liksom en bra och konstruktiv diskussion med två av de nyaste cheferna på jobbet. Herr Snäll är sjukskriven sedan två veckor tillbaka och det tycks som att jag får kliva in istället och fatta beslut.
En halvtimme efter hemkomst var mitt goda humör som bortblåst. En förmodligen välment kommentar från extradagmamman om att Y hostat mycket under dagen (underförstått bort vara hemma - fast i så fall skulle vi behövt läkarintyg) samt tjafs med Q om dataspel. Jag satt på gården, visserligen i solen, och surade och kände hur in i märgen jävla trött jag är. Trött på att parlamentera med sura ungar, trött på deras ständigt griniga tonfall, trött på att känna mig som deras piga.
Skrev surt på FB om att te i solen minsann inte känns som AW i densamma som maken får åtnjuta, nu ska jag göra falukorv.
Kylskåpet var (är fortfarande) proppfullt, det är O som står för provianteringen och då är det ingen risk för svält. Visserligen gillar jag falukorv men just ikväll kändes det urtrist. Makaroner? Blä.
Men. Det är O som inhandlar och lagar nästan all mat och det är han fantastiskt duktig på men det finns en sak som jag kan riktigt bra: att hitta på god mat av rester. Det är riktigt roligt. Säkert har jag hjälp av min nedärvda snålhet också. (Farmor fick plats på äldreboende eftersom hon ständigt lyckades matförgifta sig på hemtjänstens matlådor, hon slängde aldrig något. Det kanske är att gå väl långt men det bär också mig emot att kasta mat.)
Middagen tillreddes sålunda:
Stek två hackade vitlöksklyftor i olivolja (hämnd på den frånvarande maken som avskyr vitlöksdoft). Tillsätt ett litet blomkålshuvud, skuret i småbitar. Stek på ganska hög värme tills vitlök och blomkål fått färg. Tillsätt några trista tomatklyftor, överblivna från gårdagens middag, samt en portion köttfärssås, även den överbliven. Sänk värmen något, låt det hela koka ihop. Salta och peppra och släng till sist på en ask blandsallad (babyspenat, rosé, frisé, allt var det heter) som börjar se lite ledsen ut. (Steka sallad? Jajamensan, det går hur bra som helst och blir jättegott. Vitlök, olivolja och salt och peppar är tricket.) Rör om och mixtra med värmen tills allt är lagom varmt och ihopmojsat.
Under tiden gjorde jag mackor av tunna skivor surdegsbröd (tror jag, ett mörkt och kompakt bröd) på vilka jag bredde kronärtskockskräm (från burk; vi har ätit den som förrätt på crostini, jättegott men sista slurken tar ju aldrig slut), och la på tunna skivor röd paprika och inte så tunna skivor brie. De gratinerades i cirka 200 grader i fem minuter. Resten av paprikan skar jag i stora bitar och duttade tapenade på och la på samma plåt. Den blev lite mjuk och varm och god.
Sedan skrek jag på ungarna som till min förvåning kom ganska omgående och bara slogs lite grann vid handtvättningen. Och sedan - som de åt! De är ju inte besvärliga med mat, men detta var ju rätt avancerat. Nä, det var inte gott, det var supergott, proklamerade Q.
Nu laddar jag för nattningen. Imorgon ska vi gå på skolavslutning och sedan ska vi vara lediga och gå på museum och jag har just bestämt att vi ska äta sushi på hemvägen.
Till sist sov också Q och jag gick ut till O (som satt och beställde mat på nätet) och gnällde av mig. Det känns fan som att jag har varit ensam med ungarna i en vecka, fast du bara var borta en natt i helgen. Imorgon ska du på after work och i övermorgon också och på torsdag har du styrelsemöte och jag var ensam med dem hela dagen idag och inte lyfte du ett finger för att natta Q. Jamen jag tänkte precis gå när du gjorde det, försvarade sig O.
Imorse hostades det fortfarande en del men vi chansade på att båda barnen skulle orka med skola och dagmamma. För Q var det ingen tvekan, men Y:s hosta dröjer sig som sagt kvar. (Ändå inget mot hur han hostade när han hade lunginflammation, och feber har han inte.)
Det var skönt att komma till jobbet, mitt humör blev bättre och bättre. Lunchträning bidrog liksom en bra och konstruktiv diskussion med två av de nyaste cheferna på jobbet. Herr Snäll är sjukskriven sedan två veckor tillbaka och det tycks som att jag får kliva in istället och fatta beslut.
En halvtimme efter hemkomst var mitt goda humör som bortblåst. En förmodligen välment kommentar från extradagmamman om att Y hostat mycket under dagen (underförstått bort vara hemma - fast i så fall skulle vi behövt läkarintyg) samt tjafs med Q om dataspel. Jag satt på gården, visserligen i solen, och surade och kände hur in i märgen jävla trött jag är. Trött på att parlamentera med sura ungar, trött på deras ständigt griniga tonfall, trött på att känna mig som deras piga.
Skrev surt på FB om att te i solen minsann inte känns som AW i densamma som maken får åtnjuta, nu ska jag göra falukorv.
Kylskåpet var (är fortfarande) proppfullt, det är O som står för provianteringen och då är det ingen risk för svält. Visserligen gillar jag falukorv men just ikväll kändes det urtrist. Makaroner? Blä.
Men. Det är O som inhandlar och lagar nästan all mat och det är han fantastiskt duktig på men det finns en sak som jag kan riktigt bra: att hitta på god mat av rester. Det är riktigt roligt. Säkert har jag hjälp av min nedärvda snålhet också. (Farmor fick plats på äldreboende eftersom hon ständigt lyckades matförgifta sig på hemtjänstens matlådor, hon slängde aldrig något. Det kanske är att gå väl långt men det bär också mig emot att kasta mat.)
Middagen tillreddes sålunda:
Stek två hackade vitlöksklyftor i olivolja (hämnd på den frånvarande maken som avskyr vitlöksdoft). Tillsätt ett litet blomkålshuvud, skuret i småbitar. Stek på ganska hög värme tills vitlök och blomkål fått färg. Tillsätt några trista tomatklyftor, överblivna från gårdagens middag, samt en portion köttfärssås, även den överbliven. Sänk värmen något, låt det hela koka ihop. Salta och peppra och släng till sist på en ask blandsallad (babyspenat, rosé, frisé, allt var det heter) som börjar se lite ledsen ut. (Steka sallad? Jajamensan, det går hur bra som helst och blir jättegott. Vitlök, olivolja och salt och peppar är tricket.) Rör om och mixtra med värmen tills allt är lagom varmt och ihopmojsat.
Under tiden gjorde jag mackor av tunna skivor surdegsbröd (tror jag, ett mörkt och kompakt bröd) på vilka jag bredde kronärtskockskräm (från burk; vi har ätit den som förrätt på crostini, jättegott men sista slurken tar ju aldrig slut), och la på tunna skivor röd paprika och inte så tunna skivor brie. De gratinerades i cirka 200 grader i fem minuter. Resten av paprikan skar jag i stora bitar och duttade tapenade på och la på samma plåt. Den blev lite mjuk och varm och god.
Sedan skrek jag på ungarna som till min förvåning kom ganska omgående och bara slogs lite grann vid handtvättningen. Och sedan - som de åt! De är ju inte besvärliga med mat, men detta var ju rätt avancerat. Nä, det var inte gott, det var supergott, proklamerade Q.
Nu laddar jag för nattningen. Imorgon ska vi gå på skolavslutning och sedan ska vi vara lediga och gå på museum och jag har just bestämt att vi ska äta sushi på hemvägen.
2015-06-08
Än så länge
Idag är jag hemma med två hostande ungar. Igår var de förstås hur friska som helst, trots skrällande hosta pilade de fram och tillbaka mellan husen och lekte högljutt med kompisarna. Imorse vid väckning var Q väldigt ynklig, och efter en stunds parlamenterade bestämde vi att han får vara hemma idag. Men då ska han ligga i sängen och läsa, ingen lek utomhus, inget Netflix. Vid en närmare titt var inte heller Y helt kurant.
Jag undrar i mitt stilla sinne hur dagen kommer att arta sig, de lär knappast hålla sams varken med mig eller varandra. Men än så länge är det lugnt. Y ligger i pappas säng och bläddrar i Bamse, Q ligger i sin egen och läser Guinness Rekordbok.
Själv är jag trött. Nu ska vi se, vad kan det bero på? För en vecka sedan satt jag och räknade på fingrarna alla småsaker jag behövde komma ihåg. Q behövde matsäck med sig på måndagen, och badbyxor och handduk på tisdagen, för simprov i skolan. Sedan var det sommarfest hos Y:s dagmamma på tisdagen. Åka tidigt från jobbet, hämta Q i skolan (han var tillsagd att gå hem tidigt men hade förstås glömt att titta på klockan), delta i sommarfest. Åka hem, äta middag, gå med Y till öppet hus i skolan för sexåringar och hälsa på hans nya lärare.
På tisdagkvällen skrev jag detta. O vabbade med Y resten av veckan och tvättade lakan.
Onsdag kväll kom gode vännen E, han skulle på mässa i Stockholm. På fredagen anslöt hans hustru C. Sommarfest på jobbet på fredagen, jag stannade inte särskilt länge och drack inget för att kunna köra hem. Drack vin på kvällen med vänner och make istället.
Lördag kväll åkte O iväg på cykelkorg, jag menar cykellopp. Vännerna var borta hela dagen och kvällen, de åkte söndag morgon.
Söndag efter lunch kom käre ex-svågern med sin nya flickvän. Vi fikade på rabarberpaj. Ungarna visade sig från sin allra bästa sida. Q satt vid bordet och pratade som en kvarn, har aldrig sett honom prata med vuxna så. När de gick fick styvmoster (deras epitet) flera kramar.
Efteråt kände jag mig vemodig. Hon verkar underbar, trevlig och rolig och smart och bra. De förtjänar varann. Kanske har jag fel, kanske är det bara min trötthet och melankoli som talar, men det kändes tydligt som att han är på väg bort. Såklart. Det är ett nytt liv som väntar honom nu, nya kretsar, nya släktingar.
När de gått messade jag min syster att kusten var klar. Hon förla sin springrunda ut till oss men ville inte träffa exet och hans nya just idag. Vi skojade om att det kunde avdramatisera det hela, om hon kom svettig och nysprungen, fast nä. Vi pratade en stund, sedan åkte hon hem.
Efter middagen kom grannarna och frågade om vi ville ha rabarberpaj, så vi fikade under deras parasoll tills det började ösregna och det var läggdags. På sängkanten kollade jag FB och såg körkompisarnas bilder från helgens körfestival, som jag av uppenbara skäl inte kunde vara med på.
Jaha, och nu då? Idag ska jag vara hemma och försöka överleva dagen i sällskap med mina två halvpigga ungar. Imorgon tar O över. På onsdag ska jag vara ledig och gå på skolavslutning. På torsdag kommer mamma. På lördag kommer O:s amerikanska mamma, ett kärt återseende för oss alla. Hon har aldrig träffat barnen. Samma dag ska vi ha kalas för Y som fyller år på söndag. Tisdagen veckan efter kommer J, som är dotter och storasyster i O:s amerikanska familj. Ja, han har en amerikansk familj, som omfamnat även mig. Det är en stor familj, högljudd, liberal, tolerant, generös, gästfri, inkarnationen av amerikaners bästa sidor.
De åker på torsdag morgon, och på torsdag eftermiddag åker vi ut till stugan. Sedan är det midsommar.
Ungefär så långt sträcker sig min horisont.
Stavningskontrollshumor
Jag skriver i en kommentar hos Anka att jag är trött för att maken är borta och kör cykellopp. Telefonen försöker ändra, men jag rättar innan jag trycker på Send. Lik förbannat står där att han kör cykelkorg.
Fast lite roligt är det ju. Jag minns min första telefon med autocorrect, hur jag råkade få ihop det ena SMS:et galnare än det andra. Ok? ersattes konsekvent med Öl? Det rättades ganska snart, tack och lov får man säga. Ok torde vara långt vanligare i SMS-konversationer än Öl. Jättekul var ett ord jag undvek eftersom telefonen envisades med att byta L mot K. Baserat på statistik? Ingen aning, men i så fall är mina SMS kyskare än genomsnittet.
När syrran skulle gifta sig messade jag henne för att fråga om det fortfarande fanns rum på vandrarhemmet i närheten av vigsellokalen. Fast frågan som nådde henne var om hon trodde att vi kunde få plats på Invandrarverket. (Passar ju bra, med två adopterade barn.)
I våras när O var sjuk frågade han syrran om hon kunde tipsa om en bra allmänläkare. Hon skrattade så hon nästan kissade på sig och skickade mig en skärmdump: Vet du nån bra alkoläsk?
Fast lite roligt är det ju. Jag minns min första telefon med autocorrect, hur jag råkade få ihop det ena SMS:et galnare än det andra. Ok? ersattes konsekvent med Öl? Det rättades ganska snart, tack och lov får man säga. Ok torde vara långt vanligare i SMS-konversationer än Öl. Jättekul var ett ord jag undvek eftersom telefonen envisades med att byta L mot K. Baserat på statistik? Ingen aning, men i så fall är mina SMS kyskare än genomsnittet.
När syrran skulle gifta sig messade jag henne för att fråga om det fortfarande fanns rum på vandrarhemmet i närheten av vigsellokalen. Fast frågan som nådde henne var om hon trodde att vi kunde få plats på Invandrarverket. (Passar ju bra, med två adopterade barn.)
I våras när O var sjuk frågade han syrran om hon kunde tipsa om en bra allmänläkare. Hon skrattade så hon nästan kissade på sig och skickade mig en skärmdump: Vet du nån bra alkoläsk?
2015-06-05
Bröllopsminnen
Suziluz resonerar mycket intressant om äktenskap och bröllop. Hennes text väcker en förskräcklig massa tankar och minnen hos mig, som nog inte går att avhandla i ett enda inlägg.
Minnena först, då.
Vi gifte oss i september 1998. Vi var då 28 och 31 år gamla och hade varit ett par i sex år. Det var självklart för oss att gifta oss. Vi ville visa varandra och världen att vi hörde ihop, och dessutom ville vi ställa till med ett rejält kalas. Det senare hade vi god träning i. Året innan hade O fyllt trettio, vilket firades med stor fest. Varje år brukade vi bjuda på fest strax före jul, midvinterblot kallade vi det på skoj. Anledningen till att O och jag träffades var faktiskt vårt gemensamma intresse för fester och ointresse för studier, vi var nämligen med i sexmästeriet (festfixarkommittén) på Chalmers.
Hophörigheten är också värd några ord. Ja, så var det. Vi hade haft varsin relation med andra när vi träffades. Min var kort och dödsdömd från början. Trots stark attraktion var vi så himla olika. O:s var seriösare, de var ihop i tre år. Men även de var mycket olika. Redan första veckan efter att vi träffats sa O att det som kändes bäst var att han upplevde att han visade sig som han verkligen var för mig, och att jag accepterade honom. Det förblir en av hörnstenarna i vår relation. Vi ser varann, och vi kommunicerar. Mycket tidigt kände vi att vi hittat rätt.
O visade en självklarhet och trygghet som jag inte var riktigt van vid. Hans föräldrar träffades som unga och var tillsammans tills svärfar dog. O är lik sin pappa, men svärfar var än mer kategorisk, trygg och självklar. Svärmor berättade om en gång då de väckts av ett telefonsamtal mitt i natten, svärfar svarade, muttrade något och smällde ner luren. På svärmors oroliga fråga svarade han "äsch, det var någon dårfink som påstod att du skulle vara otrogen", la sig ner och somnade om. För honom var det fullkomligt självklart att det inte var sant (det var det ju inte heller, det var en busringning), det behövdes inte ens frågas. Han var stabil och orubblig.
Så. Bröllop alltså, det var självklart. Ingen av oss kommer dock ihåg vem det var som först började prata bröllop, ingen av oss har friat till den andre så där som folk gör på film. Vi förlovade oss på hösten året innan, men jag vill minnas att bröllopet inte var bestämt då, det bestämde vi senare. Jag pluggade i Berlin på våren, så själva planeringen torde inte ha kommit igång förrän tidigast i maj. Dagarna före bröllopet minns jag som oerhört stressiga. Ändå hade vi lejt ut det mesta, maten var catering, klänningen syddes av sömmerska, blommorna beställdes hos florist.
Det blev precis så som vi ville ha det, länge tänkte jag att det var perfekt. Men hade jag gift mig idag (vilket i sig är en omöjlig tanke) hade jag velat ha det annorlunda, i mindre format, mer uppsluppet, mindre högtidligt, mer ärligt. O hade frack och jag hade lång vit klänning och krona och fin brudbukett. Jag hade aldrig orkat iscensätta sådan teater idag, men då var det viktigt.
(Varför var det viktigt? När jag tänker efter ser jag att det delvis handlade om att uppfylla en del förväntningar från släktingar som nu är borta. Farmor, morfar. Men teatern var för min egen skull också. Jag ville visa upp mig och min kärlek. Se här, jag är lycklig och lyckad.)
(Det blev dyrt. Men vi tjänade ganska bra, särskilt jag. Mamma, pappa, styvfar och O:s föräldrar bidrog med ganska mycket, ungefär hälften vill jag minnas. Idag hade jag inte bett om ekonomiskt stöd från föräldrarna, det känns som ett passerat stadium.)
Vi gifte oss borgerligt vilket var fullkomligt självklart för oss båda. Men det medförde vissa problem, vi hade svårt att hitta både lokal och officiant. Festlokalen var klar och självskriven, en vackert belägen anläggning (med bra mat!) en bit utanför Göteborg, där de gäster som ville kunde övernatta. Men där fanns ingen bra vigsellokal. Ute, då? Jag vägrade, detta var ett stressmoment jag inte ville ha. Vart skulle åttio gäster ta vägen om det regnade, något man inte vet förrän i sista stund?
Officiant var lika bökigt det. Jag minns att jag i desperation frågade O om vi skulle kapitulera och gifta oss i kyrkan och försöka hitta en vettig präst som kunde tona ner det religiösa inslaget. Absolut inte, sade O bestämt. Och jag höll förstås med innerst inne.
Till slut hittade vi ett folkpartistiskt kommunalråd, en klok och vänlig kvinna. Hon bar en grön fotsid dräkt och en tung halskedja med kommunens stadsvapen på, och hon talade fint och lagom långt till oss. Jag minns att jag bad henne citera Maria Wine, det där om den vardagliga kärleken och lingonsyltens röda glädje. En av mina då bästa vänner sjöng O mio babbino caro. Hon hade just skilt sig med buller och bång, vi tappade sedermera kontakten. Ack ja, livet.
Men min allra bästa och äldsta vän, hon kramade mig med strömmande tårar. Än idag säger hon att hon aldrig sett något så fint. Två människor som lovar att försöka älska varandra, rakt upp och ner, varken mer eller mindre.
(Vi hade långt gångna planer på att hålla korta tal till varann vid vigseln, ge personliga löften. Men kvällen innan bestämde vi att helt enkelt ge fan i det. Orka, liksom. Även här var vi överens.)
(Den ende som inte var helt nöjd var min varmt religiöse morfar, som jag älskade men inte alltid förstod mig på - och vice versa. Han höll ett kort tal vid middagen där han menade att nu kunde han inte avhålla sig, nu skulle det sägas så att det blev sagt: Gud välsigne er!)
Jag minns värmen som strömmade emot mig under middagen, jag minns känslan av att sitta i högsätet och veta att alla dessa människor är här ikväll för vår skull, för att fira oss. Jag ville frysa ögonblicket och hålla kvar den kärleken och välviljan. Lite grann gjorde vi det också eftersom de flesta gäster sov över och åt frukost med oss nästa dag.
För det var ett roligt kalas, ett av de roligaste jag varit på. Människor kom från när och fjärran för att fira oss. O:s amerikanska värdfamilj från high school, som tagit emot också mig under en USA-sommar. Pappas ryska exfru (ja! Ni läste rätt. En alldeles egen historia som jag ska berätta någon gång.) O:s förra flickvän med make, mina bästa kompisar från gymnasiet. Alla släktingar, många vänner. Åttio personer vill jag minnas att det var. Vi hade kallt räknat med att tio procent skulle ha förhinder och tacka nej, men det var bara ett fåtal som inte kom, det var nätt och jämnt att alla fick plats.
Vårt bröllop var kulmen på en lätt och rolig tid i livet. Vi var unga men vuxna, vi hade bra jobb och trevlig bostad och många vänner. Inget gnissel någonstans. Svärmorsproblem? Icke. Mamma kallade O för Fyndet för att han var så snäll och tjänstvillig. Vad han tyckte om henne var det ingen som frågade, inte ens han själv. Framtiden låg utstakad, trodde vi. Några år senare var det mesta förändrat. O:s jobb hade tagit ut sin rätt, han orkade inte med det längre, mitt jobb var heller ingen höjdare, och de barn åtminstone jag ville ha lät som bekant vänta på sig.
När jag ser tillbaka på den jag var då känner jag en viss ömhet. Lilla vän, du var så barnslig. Teatern, uppvisningen, viljan att duga, att leverera. Tur att du inte visste vad som väntade. Jag hade en så tydlig bild av hur jag önskade mig livet och äktenskapet. Jag ville ha barn, jag ville leva jämställt med O. Jag trodde inte att det skulle bli några större problem med någondera. Det faktum att jag redan tjänade avsevärt mer än O skulle inte påverka, trodde ingen av oss.
Men jag ser också en ärlighet som fanns redan då, hos mig och mellan oss, och då blir jag glad.
Idag vet vi så väldigt mycket mer om oss själva och varann.
Minnena först, då.
Vi gifte oss i september 1998. Vi var då 28 och 31 år gamla och hade varit ett par i sex år. Det var självklart för oss att gifta oss. Vi ville visa varandra och världen att vi hörde ihop, och dessutom ville vi ställa till med ett rejält kalas. Det senare hade vi god träning i. Året innan hade O fyllt trettio, vilket firades med stor fest. Varje år brukade vi bjuda på fest strax före jul, midvinterblot kallade vi det på skoj. Anledningen till att O och jag träffades var faktiskt vårt gemensamma intresse för fester och ointresse för studier, vi var nämligen med i sexmästeriet (festfixarkommittén) på Chalmers.
Hophörigheten är också värd några ord. Ja, så var det. Vi hade haft varsin relation med andra när vi träffades. Min var kort och dödsdömd från början. Trots stark attraktion var vi så himla olika. O:s var seriösare, de var ihop i tre år. Men även de var mycket olika. Redan första veckan efter att vi träffats sa O att det som kändes bäst var att han upplevde att han visade sig som han verkligen var för mig, och att jag accepterade honom. Det förblir en av hörnstenarna i vår relation. Vi ser varann, och vi kommunicerar. Mycket tidigt kände vi att vi hittat rätt.
O visade en självklarhet och trygghet som jag inte var riktigt van vid. Hans föräldrar träffades som unga och var tillsammans tills svärfar dog. O är lik sin pappa, men svärfar var än mer kategorisk, trygg och självklar. Svärmor berättade om en gång då de väckts av ett telefonsamtal mitt i natten, svärfar svarade, muttrade något och smällde ner luren. På svärmors oroliga fråga svarade han "äsch, det var någon dårfink som påstod att du skulle vara otrogen", la sig ner och somnade om. För honom var det fullkomligt självklart att det inte var sant (det var det ju inte heller, det var en busringning), det behövdes inte ens frågas. Han var stabil och orubblig.
Så. Bröllop alltså, det var självklart. Ingen av oss kommer dock ihåg vem det var som först började prata bröllop, ingen av oss har friat till den andre så där som folk gör på film. Vi förlovade oss på hösten året innan, men jag vill minnas att bröllopet inte var bestämt då, det bestämde vi senare. Jag pluggade i Berlin på våren, så själva planeringen torde inte ha kommit igång förrän tidigast i maj. Dagarna före bröllopet minns jag som oerhört stressiga. Ändå hade vi lejt ut det mesta, maten var catering, klänningen syddes av sömmerska, blommorna beställdes hos florist.
Det blev precis så som vi ville ha det, länge tänkte jag att det var perfekt. Men hade jag gift mig idag (vilket i sig är en omöjlig tanke) hade jag velat ha det annorlunda, i mindre format, mer uppsluppet, mindre högtidligt, mer ärligt. O hade frack och jag hade lång vit klänning och krona och fin brudbukett. Jag hade aldrig orkat iscensätta sådan teater idag, men då var det viktigt.
(Varför var det viktigt? När jag tänker efter ser jag att det delvis handlade om att uppfylla en del förväntningar från släktingar som nu är borta. Farmor, morfar. Men teatern var för min egen skull också. Jag ville visa upp mig och min kärlek. Se här, jag är lycklig och lyckad.)
(Det blev dyrt. Men vi tjänade ganska bra, särskilt jag. Mamma, pappa, styvfar och O:s föräldrar bidrog med ganska mycket, ungefär hälften vill jag minnas. Idag hade jag inte bett om ekonomiskt stöd från föräldrarna, det känns som ett passerat stadium.)
Vi gifte oss borgerligt vilket var fullkomligt självklart för oss båda. Men det medförde vissa problem, vi hade svårt att hitta både lokal och officiant. Festlokalen var klar och självskriven, en vackert belägen anläggning (med bra mat!) en bit utanför Göteborg, där de gäster som ville kunde övernatta. Men där fanns ingen bra vigsellokal. Ute, då? Jag vägrade, detta var ett stressmoment jag inte ville ha. Vart skulle åttio gäster ta vägen om det regnade, något man inte vet förrän i sista stund?
Officiant var lika bökigt det. Jag minns att jag i desperation frågade O om vi skulle kapitulera och gifta oss i kyrkan och försöka hitta en vettig präst som kunde tona ner det religiösa inslaget. Absolut inte, sade O bestämt. Och jag höll förstås med innerst inne.
Till slut hittade vi ett folkpartistiskt kommunalråd, en klok och vänlig kvinna. Hon bar en grön fotsid dräkt och en tung halskedja med kommunens stadsvapen på, och hon talade fint och lagom långt till oss. Jag minns att jag bad henne citera Maria Wine, det där om den vardagliga kärleken och lingonsyltens röda glädje. En av mina då bästa vänner sjöng O mio babbino caro. Hon hade just skilt sig med buller och bång, vi tappade sedermera kontakten. Ack ja, livet.
Men min allra bästa och äldsta vän, hon kramade mig med strömmande tårar. Än idag säger hon att hon aldrig sett något så fint. Två människor som lovar att försöka älska varandra, rakt upp och ner, varken mer eller mindre.
(Vi hade långt gångna planer på att hålla korta tal till varann vid vigseln, ge personliga löften. Men kvällen innan bestämde vi att helt enkelt ge fan i det. Orka, liksom. Även här var vi överens.)
(Den ende som inte var helt nöjd var min varmt religiöse morfar, som jag älskade men inte alltid förstod mig på - och vice versa. Han höll ett kort tal vid middagen där han menade att nu kunde han inte avhålla sig, nu skulle det sägas så att det blev sagt: Gud välsigne er!)
Jag minns värmen som strömmade emot mig under middagen, jag minns känslan av att sitta i högsätet och veta att alla dessa människor är här ikväll för vår skull, för att fira oss. Jag ville frysa ögonblicket och hålla kvar den kärleken och välviljan. Lite grann gjorde vi det också eftersom de flesta gäster sov över och åt frukost med oss nästa dag.
För det var ett roligt kalas, ett av de roligaste jag varit på. Människor kom från när och fjärran för att fira oss. O:s amerikanska värdfamilj från high school, som tagit emot också mig under en USA-sommar. Pappas ryska exfru (ja! Ni läste rätt. En alldeles egen historia som jag ska berätta någon gång.) O:s förra flickvän med make, mina bästa kompisar från gymnasiet. Alla släktingar, många vänner. Åttio personer vill jag minnas att det var. Vi hade kallt räknat med att tio procent skulle ha förhinder och tacka nej, men det var bara ett fåtal som inte kom, det var nätt och jämnt att alla fick plats.
Vårt bröllop var kulmen på en lätt och rolig tid i livet. Vi var unga men vuxna, vi hade bra jobb och trevlig bostad och många vänner. Inget gnissel någonstans. Svärmorsproblem? Icke. Mamma kallade O för Fyndet för att han var så snäll och tjänstvillig. Vad han tyckte om henne var det ingen som frågade, inte ens han själv. Framtiden låg utstakad, trodde vi. Några år senare var det mesta förändrat. O:s jobb hade tagit ut sin rätt, han orkade inte med det längre, mitt jobb var heller ingen höjdare, och de barn åtminstone jag ville ha lät som bekant vänta på sig.
När jag ser tillbaka på den jag var då känner jag en viss ömhet. Lilla vän, du var så barnslig. Teatern, uppvisningen, viljan att duga, att leverera. Tur att du inte visste vad som väntade. Jag hade en så tydlig bild av hur jag önskade mig livet och äktenskapet. Jag ville ha barn, jag ville leva jämställt med O. Jag trodde inte att det skulle bli några större problem med någondera. Det faktum att jag redan tjänade avsevärt mer än O skulle inte påverka, trodde ingen av oss.
Men jag ser också en ärlighet som fanns redan då, hos mig och mellan oss, och då blir jag glad.
Idag vet vi så väldigt mycket mer om oss själva och varann.
2015-06-03
Meh
På väg hem från jobbet är jag redan på dåligt humör, för jag är trött. Blir ännu grinigare av att lyssna på radion. För helvete, sluta tjata om alla jävla sommarpratare! Finns det ingen gräns för hur stor uppmärksamhet man kan ge åt en icke-fråga?
Så påannonseras Ekonyheterna och jag suckar lättat, slut på bluddret. Men nyheterna gör mig också arg, och uppgiven.
Folkpartiet har sjunkit till under fem procent, den sämsta mätningen på många år. Samtidigt ökar Sverigedemokraterna med två procentenheter till fjorton procent.
Jag förstår verkligen inte. Jag håller sannerligen inte med Folkpartiet i alla frågor, särskilt inte om skolan som ju är deras paradgren, tycker de själva. (Å andra sidan tycker jag att alla andra partier har ungefär lika dumma och kortsiktiga förslag när det gäller skolan.) Men ideologiskt finns det inget annat som stämmer så väl överens med min uppfattning om hur samhället bör organiseras. Socialliberalism, att tro på individens frihet och egen inneboende styrka, men att ändå värna samhällets svagaste grupper.
Fast i sakfrågor håller jag sällan med dem, det är därför som sådana där valkompasser brukar peka alldeles åt skogen. Jag blir allt ifrån kristdemokrat till vänsterpartist, och det är partier jag aldrig ens skulle överväga att rösta på, främst av ideologiska skäl. Nato har ju länge varit en folkpartistisk hjärtefråga, där har jag en högst ljum och okunnig uppfattning. Njaee, ska vi inte hålla oss till den gamla hederliga neutraliteten som tjänat oss väl? Fast å andra sidan, ju mer jag lär mig om historia och ju mer jag ser av omvärlden (Putin) desto mer tveksam blir jag. Och ska man hårddra det, vad tycker jag egentligen? Ska man modigt ta ställning och bekänna färg: så här tycker vi, den här sidan är vår, eller ska man krångla och trassla och spela under täcket? Eller kan man ens resonera i sådana termer? Herregud, hur fan ska jag kunna säga om vi ska gå med i Nato eller ej, vad är det för jävla fråga?
Jag tror också att partiets litenhet ligger dem i fatet. De uppfattas som bleka, dåligt profilerade, utom i vissa frågor där de gör mer eller mindre knasiga utspel. De som röstar på dem är väl sådana som jag, en hård inre kärna som håller fast av ideologiska skäl. Vore de större och hade mer att säga till om skulle de bli ännu större, det gäller förstås alla partier. Själv skulle jag helst se att landet styrdes av Fp och S tillsammans, kanske med en smula Mp inblandat, men fjärran från Kd och V. Men då krävs en ganska radikal omritning av kartan.
Och SD då? Den representant som intervjuades menade att deras ökade stöd bland annat beror på alla tiggare samt förstås att folk uppfattar asylpolitiken som orättvis, varför ska vi ta emot alla, och så vidare.
Förmodligen har han rätt. Men det övergår mitt förstånd hur man kan bli så provocerad av tiggare att man vänder sig till SD, ett parti som markant skiljer sig från alla andra. Ett parti med en solkig historia som de aldrig lyckas tvätta bort, eftersom den skenheliga nolltoleransen mot rasism inte är mer än tunn fernissa. De försäger sig gång på gång.
Jag läste en bok för ett tag sedan som på ett intressant sätt diskuterade migrations- och flyktingpolitik. Jag fäste mig särskilt vid en utsaga: att svenskar inte är rasister. Att inte vilja dela med sig av vår välfärd, att inte vilja acceptera sänkningar av den egna levnadsstandarden för att andra, svårt drabbade av krig och nöd ska få det bättre, det är möjligen ogint. Men rasistiskt är det inte.
Jag har gått och tänkt på det där ett tag. Och tänk, jag håller inte alls med. Jag tycker faktiskt att det är just rasistiskt, eller främlingsfientligt, eller oanständigt eller helt enkelt jävligt dumt och fel på alla sätt.
För vi är alla människor, och var på jorden vi är födda eller i vilken tidsålder är inget vi själva har valt eller förtjänat. Ändå är det de starkast definierande faktorerna för hur våra liv ska bli. Därför åligger det oss som har dragit vinstlotterna att underlätta för våra medmänniskor som inte har det. Vi som har det bra borde vara mer generösa än andra. Vi som haft det bra länge, borde vara mer generösa. Vi som gått relativt oskadade genom världskrig (apropå neutralitet) och ekonomiska kriser borde fantamig öppna både hjärtan och plånböcker.
Aldrig någonsin kan jag acceptera tanken att ens födelseplats eller genetiska uppsättning ska vara det som ger en förstfödslorätt till möjligheten att skapa sig ett drägligt liv, eller möjligheten att söka skydd undan grymheter.
Så påannonseras Ekonyheterna och jag suckar lättat, slut på bluddret. Men nyheterna gör mig också arg, och uppgiven.
Folkpartiet har sjunkit till under fem procent, den sämsta mätningen på många år. Samtidigt ökar Sverigedemokraterna med två procentenheter till fjorton procent.
Jag förstår verkligen inte. Jag håller sannerligen inte med Folkpartiet i alla frågor, särskilt inte om skolan som ju är deras paradgren, tycker de själva. (Å andra sidan tycker jag att alla andra partier har ungefär lika dumma och kortsiktiga förslag när det gäller skolan.) Men ideologiskt finns det inget annat som stämmer så väl överens med min uppfattning om hur samhället bör organiseras. Socialliberalism, att tro på individens frihet och egen inneboende styrka, men att ändå värna samhällets svagaste grupper.
Fast i sakfrågor håller jag sällan med dem, det är därför som sådana där valkompasser brukar peka alldeles åt skogen. Jag blir allt ifrån kristdemokrat till vänsterpartist, och det är partier jag aldrig ens skulle överväga att rösta på, främst av ideologiska skäl. Nato har ju länge varit en folkpartistisk hjärtefråga, där har jag en högst ljum och okunnig uppfattning. Njaee, ska vi inte hålla oss till den gamla hederliga neutraliteten som tjänat oss väl? Fast å andra sidan, ju mer jag lär mig om historia och ju mer jag ser av omvärlden (Putin) desto mer tveksam blir jag. Och ska man hårddra det, vad tycker jag egentligen? Ska man modigt ta ställning och bekänna färg: så här tycker vi, den här sidan är vår, eller ska man krångla och trassla och spela under täcket? Eller kan man ens resonera i sådana termer? Herregud, hur fan ska jag kunna säga om vi ska gå med i Nato eller ej, vad är det för jävla fråga?
Jag tror också att partiets litenhet ligger dem i fatet. De uppfattas som bleka, dåligt profilerade, utom i vissa frågor där de gör mer eller mindre knasiga utspel. De som röstar på dem är väl sådana som jag, en hård inre kärna som håller fast av ideologiska skäl. Vore de större och hade mer att säga till om skulle de bli ännu större, det gäller förstås alla partier. Själv skulle jag helst se att landet styrdes av Fp och S tillsammans, kanske med en smula Mp inblandat, men fjärran från Kd och V. Men då krävs en ganska radikal omritning av kartan.
Och SD då? Den representant som intervjuades menade att deras ökade stöd bland annat beror på alla tiggare samt förstås att folk uppfattar asylpolitiken som orättvis, varför ska vi ta emot alla, och så vidare.
Förmodligen har han rätt. Men det övergår mitt förstånd hur man kan bli så provocerad av tiggare att man vänder sig till SD, ett parti som markant skiljer sig från alla andra. Ett parti med en solkig historia som de aldrig lyckas tvätta bort, eftersom den skenheliga nolltoleransen mot rasism inte är mer än tunn fernissa. De försäger sig gång på gång.
Jag läste en bok för ett tag sedan som på ett intressant sätt diskuterade migrations- och flyktingpolitik. Jag fäste mig särskilt vid en utsaga: att svenskar inte är rasister. Att inte vilja dela med sig av vår välfärd, att inte vilja acceptera sänkningar av den egna levnadsstandarden för att andra, svårt drabbade av krig och nöd ska få det bättre, det är möjligen ogint. Men rasistiskt är det inte.
Jag har gått och tänkt på det där ett tag. Och tänk, jag håller inte alls med. Jag tycker faktiskt att det är just rasistiskt, eller främlingsfientligt, eller oanständigt eller helt enkelt jävligt dumt och fel på alla sätt.
För vi är alla människor, och var på jorden vi är födda eller i vilken tidsålder är inget vi själva har valt eller förtjänat. Ändå är det de starkast definierande faktorerna för hur våra liv ska bli. Därför åligger det oss som har dragit vinstlotterna att underlätta för våra medmänniskor som inte har det. Vi som har det bra borde vara mer generösa än andra. Vi som haft det bra länge, borde vara mer generösa. Vi som gått relativt oskadade genom världskrig (apropå neutralitet) och ekonomiska kriser borde fantamig öppna både hjärtan och plånböcker.
Aldrig någonsin kan jag acceptera tanken att ens födelseplats eller genetiska uppsättning ska vara det som ger en förstfödslorätt till möjligheten att skapa sig ett drägligt liv, eller möjligheten att söka skydd undan grymheter.
2015-06-02
Sympati, tack
Snorig unge. Nattskräck. Trolig springmask.
Och på jobbet är det jättemycket, tackar som frågar.
Gud vad jag tycker synd om mig själv.
(Lite om ungen ifråga också, ja)
Och på jobbet är det jättemycket, tackar som frågar.
Gud vad jag tycker synd om mig själv.
(Lite om ungen ifråga också, ja)
2015-06-01
Varje dag är mors dag
Nu sitter jag på sängkanten och lyssnar till dubbla snusningar. Q:s hand vilar avslappnat på mitt ben.
Jag väcktes imorse av en glad pojke som viskade att han sagt förlåt till pappa för allt bråk.
Och ikväll har vi ätit rabarberpaj.
Jag väcktes imorse av en glad pojke som viskade att han sagt förlåt till pappa för allt bråk.
Och ikväll har vi ätit rabarberpaj.
Barns syn på "diagnoser"
Jag funderar på en sak som mina kloka läsare gärna får ge synpunkter och råd om. Hur ska man prata med sina barn om neuropsykiatriska funktionshinder hos kompisar?
I helgen blev Q inbjuden att leka med N, som är en av hans bästa vänner och som har en diagnos inom autismspektrat. Jag blev stående en lång stund och pratade med N:s mamma, som jag tycker mycket om. Hon berättade att N gått igenom en jobbig period. Han blir ofta retad i skolan av barn i parallellklassen, och blir han provocerad kan han inte behärska sig utan går till angrepp. Hemma har han uttryckt att han känner sig ledsen och utanför. Efter flera samtal med skolan ska N få vara mera i en liten grupp, de har gott hopp om att detta kommer att fungera bättre.
En av N:s favoriter är min man O. När O är hjälpledare på strövarkursen behöver inte mamma följa med, tycker N, vilket hon annars måste göra. Hans mamma uttrycker att hon står i tacksamhetsskuld till O, men jag försöker lätta den lite genom att säga att O gör det så gärna, han får en kick av att kunna hjälpa, av att hitta ett fungerande sätt att interagera med N. Vi spekulerar i vad det är som funkar. O är tydlig, men han ger också N utrymme. Han är inte särskilt touchy-feely, säger jag, och hon skrattar förtjust. Så berättar hon att hon frågat sin son vad det är som är så bra med just O. Han är bra på att öppna min korvtermos!
Och Q är ju så bra också, säger hon. Jag är ju mycket i skolan, och de hänger ju alltid ihop det där gänget. N och Q och K, men även en fjärde pojke. Av dessa fyra är det en enda som kommunicerar med mig när jag kommer, och det är din pojke Q.
Jag känner K väl, han är Q:s bästis, vi bor grannar, han är hemma hos oss i stort sett varje dag. Han hälsar aldrig, han ser mig aldrig i ögonen. Han har mycket svårt för förändringar och avsteg från rutiner. Jag har mina funderingar. Men mig veterligen har han ingen diagnos, och hade han haft det skulle vi nog inte få reda på det i första taget.
Den fjärde pojken känner jag inte alls lika väl, men det gör N:s mamma. Och hon har sina funderingar både om honom och K, hon ser många gemensamheter mellan hennes son och de båda andra.
Vart vill jag komma med detta? Tja, att det är ett speciellt gäng som Q hänger med, för de här tre är hans bästa kompisar.
Dels tänker jag att det väl heter spektrum av en anledning. Många av de egenskaper som utmärker de här barnen är sånt vi har lite till mans i varierande grad. Q har det definitivt. Han har svårt att växla mellan olika aktiviteter, han har ett häftigt humör och starka känslor. Han har en rik och levande förmåga till fantasi. Det är nog inte en slump att just han går så bra ihop med just de här pojkarna.
(Till skillnad från dem är han social och frimodig, ger god ögonkontakt, tycker det är roligt och spännande med överraskningar och avsteg från den dagliga lunken.)
Men jag funderar också på hur umgänget med dem påverkar honom. Ibland får jag en känsla av att det ställer krav på honom, krav som gör att han lever ut extra mycket hemma. Håller han ihop sig när han är med dem, låter han dem ta plats, behärskar han sig? Eller är det bara det att kontrollerar sig i skolan och stökar hemma, vilket i så fall vore helt normalt?
Jag vet inte. Och även om jag visste, vad skulle det hjälpa? Det här är hans vänner, och är det något Q är så är det vänfast och lojal.
På kvällen samma dag blev han förtrolig. Mamma, efter en stund tycker N alltid att jag är tråkig. Han säger att K är mycket roligare. Men det är ju bara för att K också är intresserad av våld.
Hurså våld, undrar jag med lätt oro. Jo, att rita krig och blod och död och så. Och så vill N bara brottas hela tiden men det tycker inte jag är så roligt. Och då säger han att jag är tråkig.
Därefter kom en ganska snårig berättelse som jag inte helt kan redogöra för, men det spelar ingen roll. Den involverade alla de andra tre pojkarna och gick i stort sett ut på olika fnurror dem emellan. Det blir mycket socialt knas i konstellationen. Å andra sidan, det blir det väl alltid mellan barn? Är detta mer eller mindre än normalt? Vad är normalt?
Jag undrar hur jag ska förklara för Q utan att.. jaa, vadå? Bidra till fördomar, stämpla hans kompisar? Det jag har sagt är att jag tror att N ibland har lite svårt att förstå hur andra tänker och känner, och det kan förklara varför han gör som han gör. Jag är ganska säker på att N själv inte vet om sin diagnos ännu. Naturligtvis kan jag fråga hans föräldrar om råd, vi har en sådan relation att jag kan göra det. Men jag kan sannerligen inte fråga de andra pojkarnas föräldrar, av flera skäl.
När jag skriver det här ställer jag mig plötsligt frågan varför jag vill förklara för Q. För att han ska förstå, för det man förstår är lättare att hantera. För att en värld som är begriplig och förutsägbar och trygg är så mycket trevligare att leva i. Ungefär så.
Men hur?
I helgen blev Q inbjuden att leka med N, som är en av hans bästa vänner och som har en diagnos inom autismspektrat. Jag blev stående en lång stund och pratade med N:s mamma, som jag tycker mycket om. Hon berättade att N gått igenom en jobbig period. Han blir ofta retad i skolan av barn i parallellklassen, och blir han provocerad kan han inte behärska sig utan går till angrepp. Hemma har han uttryckt att han känner sig ledsen och utanför. Efter flera samtal med skolan ska N få vara mera i en liten grupp, de har gott hopp om att detta kommer att fungera bättre.
En av N:s favoriter är min man O. När O är hjälpledare på strövarkursen behöver inte mamma följa med, tycker N, vilket hon annars måste göra. Hans mamma uttrycker att hon står i tacksamhetsskuld till O, men jag försöker lätta den lite genom att säga att O gör det så gärna, han får en kick av att kunna hjälpa, av att hitta ett fungerande sätt att interagera med N. Vi spekulerar i vad det är som funkar. O är tydlig, men han ger också N utrymme. Han är inte särskilt touchy-feely, säger jag, och hon skrattar förtjust. Så berättar hon att hon frågat sin son vad det är som är så bra med just O. Han är bra på att öppna min korvtermos!
Och Q är ju så bra också, säger hon. Jag är ju mycket i skolan, och de hänger ju alltid ihop det där gänget. N och Q och K, men även en fjärde pojke. Av dessa fyra är det en enda som kommunicerar med mig när jag kommer, och det är din pojke Q.
Jag känner K väl, han är Q:s bästis, vi bor grannar, han är hemma hos oss i stort sett varje dag. Han hälsar aldrig, han ser mig aldrig i ögonen. Han har mycket svårt för förändringar och avsteg från rutiner. Jag har mina funderingar. Men mig veterligen har han ingen diagnos, och hade han haft det skulle vi nog inte få reda på det i första taget.
Den fjärde pojken känner jag inte alls lika väl, men det gör N:s mamma. Och hon har sina funderingar både om honom och K, hon ser många gemensamheter mellan hennes son och de båda andra.
Vart vill jag komma med detta? Tja, att det är ett speciellt gäng som Q hänger med, för de här tre är hans bästa kompisar.
Dels tänker jag att det väl heter spektrum av en anledning. Många av de egenskaper som utmärker de här barnen är sånt vi har lite till mans i varierande grad. Q har det definitivt. Han har svårt att växla mellan olika aktiviteter, han har ett häftigt humör och starka känslor. Han har en rik och levande förmåga till fantasi. Det är nog inte en slump att just han går så bra ihop med just de här pojkarna.
(Till skillnad från dem är han social och frimodig, ger god ögonkontakt, tycker det är roligt och spännande med överraskningar och avsteg från den dagliga lunken.)
Men jag funderar också på hur umgänget med dem påverkar honom. Ibland får jag en känsla av att det ställer krav på honom, krav som gör att han lever ut extra mycket hemma. Håller han ihop sig när han är med dem, låter han dem ta plats, behärskar han sig? Eller är det bara det att kontrollerar sig i skolan och stökar hemma, vilket i så fall vore helt normalt?
Jag vet inte. Och även om jag visste, vad skulle det hjälpa? Det här är hans vänner, och är det något Q är så är det vänfast och lojal.
På kvällen samma dag blev han förtrolig. Mamma, efter en stund tycker N alltid att jag är tråkig. Han säger att K är mycket roligare. Men det är ju bara för att K också är intresserad av våld.
Hurså våld, undrar jag med lätt oro. Jo, att rita krig och blod och död och så. Och så vill N bara brottas hela tiden men det tycker inte jag är så roligt. Och då säger han att jag är tråkig.
Därefter kom en ganska snårig berättelse som jag inte helt kan redogöra för, men det spelar ingen roll. Den involverade alla de andra tre pojkarna och gick i stort sett ut på olika fnurror dem emellan. Det blir mycket socialt knas i konstellationen. Å andra sidan, det blir det väl alltid mellan barn? Är detta mer eller mindre än normalt? Vad är normalt?
Jag undrar hur jag ska förklara för Q utan att.. jaa, vadå? Bidra till fördomar, stämpla hans kompisar? Det jag har sagt är att jag tror att N ibland har lite svårt att förstå hur andra tänker och känner, och det kan förklara varför han gör som han gör. Jag är ganska säker på att N själv inte vet om sin diagnos ännu. Naturligtvis kan jag fråga hans föräldrar om råd, vi har en sådan relation att jag kan göra det. Men jag kan sannerligen inte fråga de andra pojkarnas föräldrar, av flera skäl.
När jag skriver det här ställer jag mig plötsligt frågan varför jag vill förklara för Q. För att han ska förstå, för det man förstår är lättare att hantera. För att en värld som är begriplig och förutsägbar och trygg är så mycket trevligare att leva i. Ungefär så.
Men hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)