Häromdagen fick jag för mig att läsa det jag skrev i maj 2010, då vi kom hem med Y från Korea. Jag trodde att jag mindes ganska väl hur det var men ändå blev jag överrumplad av känslorna. Både de vackra och de fula. Majgrönska, tyngden av bebis i sele. Den överväldigande tacksamheten. Två barn, friska och fina dessutom, jag som misströstade så länge. Samtidigt: känslan av fångenskap. Att knappt någonsin vara ensam och ifred, alltid var det någon som skrek och skulle ha, ha, ha. Vad jag än gjorde blev det inte bra. Y:s förtvivlade skrik när jag någon gång satte ner honom. Minst och ledsnast i världen.
Fast det blev det ju. Ganska rejält bra till och med. När jag nu i efterhand läser det jag skrev ser jag att vi gjorde precis rätt med Y, som var otryggare än Q och hade större behov av närhet.
Idag är han så trygg och självklar och tvärsäker. Världens största retsticka, han kan reta livet hur vem som helst. Fortfarande gillar han inte att gå och lägga sig, fast han numera sover hela nätterna igenom så vill han inte riktigt underkasta sig den ordning som vi föräldrar bestämt: läggdags på bestämd tid, pyjamas och tandborste och godnattsaga och släcka. Nehej. När Q fogar sig, han gillar att bli läst för, gillar (oftast) att lägga sig, krånglar Y på alla tänkbara sätt. Vill inte höra samma bok som Q, vill inte välja någon egen. Mamma ska natta! Nej, pappa ska läsa! Jag är törstig! Och så vidare.
Häromkvällen hade det gått bra hela vägen tills jag läst färdigt och det var dags att släcka, då förkunnade Y att han var törstig. Men du drack ju nyss, invände jag. Jag vill skölja munnen, trumpetade Y, och sedan slängde han sig av och an i sängen under det att han med hög röst sjöng skölja, skölja, skölja, SKÖLJA!
Bara ett av många Y-trick, han har många på repertoaren. Det brukar sluta med att båda föräldrarna och storebror är arga och trötta på honom.
Den här gången också, tills Y självmant tystnade och värdigt klev ur sängen. Han plockade åt sig fyra gosedjur och förklarade att han tänkte sova i gästrummet. Och ni får inte bära upp mig efter att jag har somnat!
Det gjorde vi inte heller, Y somnade själv och sov nere i gästrummet, en våning under oss andra, där källaren är mörk och nedsläckt men där det brinner en nattlampa i fönstret, ända till morgonen då jag väckte honom.
Proceduren har sedan upprepats ett par gånger. Ungefär varannan kväll somnar han utan prut i egen säng, men varannan kväll har han bråkat och själv avbrutit bråket genom att gå ner i gästrummet.
Jag visste först inte vad jag skulle tro. Straffar han sig själv? Men nej, det är uppenbart att Y tycker att gästrummet är mysigt. Fridfullt kanske. Mormor och farmor brukar sova där. Under mormors julbesök tassade Y flera gånger ner till henne på natten och kröp ner hos henne.
Jag börjar rentav tro att Y - lika viljestark och egensinnig som storebror - har hittat en egen lösning på nattningsbråken.
Nu ska jag strax åka och hämta honom. (Och jag vet på förhand att han kommer att jubla när han ser mig, ge mig en kram och följa med utan minsta tjafs. Till skillnad från storebror Q som somnar som en ängel på kvällen men är ett monster vid alla sorts hämtningar.)
2015-01-29
2015-01-27
Citatquiz
I lördags hade jag några ärenden att uträtta i förortscentret. Jag hade redan varit där på morgonen och tränat och då passerat kvinnan som sitter vid en av de automatiska dörrarna. Jag brukar försöka besvara hennes hälsning även då jag inte har småpengar att ge henne, vilket jag i sanningens namn oftast inte har.
Men nu kom jag att tänka på den stora påsen med pantburkar. Det dröjer alltid för länge innan vi kommer oss för att ta med den, förresten trycker vi oftast på gåvoknappen, det är för bökigt att jiddra med kvitton. Skulle det vara pinsamt, konstigt eller fel att ge påsen till henne? Bättre förstås än att ge henne småpengar, men ändå så oerhört långt ifrån riktig hjälp.
Nåja. Hon fick påsen i alla fall.
Dagen därpå gav jag henne de enkronor jag hade i fickan, kanske åtta-nio. Hon visade mig då en annons och pekade uppmanande: extrapris på kyckling. Hon bad mig att köpa kyckling åt henne, antagligen ville hon väl laga det till middag.
Jag vet att en del föredrar att ge mat istället för pengar. Att köpa en kopp kaffe eller en hamburgare. Jag kan förstå logiken i det, samtidigt som jag vänder mig emot det. Kaffe, kanske den tionde muggen samma dag, när det man behöver är pengar att köpa mat för? Eller bindor, eller schampo, eller varma skor? Att inte kunna bestämma det själv, att vara utlämnad åt andras välvilja. Det är själva definitionen av fattigdom, antar jag.
För ett tag sedan när barnen var med, och vi gav till en tiggare, slog det mig att de kommer att ha ett långt naturligare förhållningssätt till detta än jag. Jag försökte förklara att det känns så konstigt och ovant och fel, för inte alls länge sedan såg man inte tiggare på gatorna, de fanns inte. Fanns inte? Var var de då? Hemma i sina hemländer, där vi inte såg dem. Klart de fanns, jag menade inte så.
(Intressanta historiska fakta samt ett inlägg i debatten om förbud mot tiggeri finns här! Det är inte länge sedan tiggare var vanliga i stadsbilden, minnet är kort. Förbud har aldrig hjälpt, det som hjälpte var välfärd.)
Jag köpte ingen kyckling, förresten. Fråga mig inte varför. Jag kände väl en oklar irritation över att bli tillfrågad (Ska du ha ännu mer? Nä nu får du be någon annan.) samtidigt som jag skämdes lite.
På hemvägen kom jag att tänka på en gammal favorit, och hittade ganska snabbt citatet jag tänkt på. Sedan läste jag hela boken, som på ett strålande sätt beskriver en brytningstid. Gestaltning av både fattiga och rika är lysande väl genomförd. Gissa gärna!
Smedhustrun hade givetvis blivit glad för vad hon fått. Men eftersom hon ----- visste hur ömsint X var, hade hon låtsats vara mycket mer sjuk och eländig än hon i verkligheten kände sig och jämrat sig och gråtit för att X skulle tycka synd om henne och snart komma med mer fruktsoppa och ännu en välpackad korg. Folk gjorde så ibland. När tillfälle gavs, försökte de utnyttja situationen och X:s goda hjärta. Och fastän X många gånger märkte det, brukade hon inte bry sig om att fästa sig vid det eller harmas över det. Men idag hade hon blivit ledsen och olustig till mods över att det var så illa ställt för folket ---, att de måste ta lögn och förställning till hjälp för att kunna skaffa sig litet extra mättnad för magen. Hon undrade för sig själv om det var så här överallt i landet, överallt i världen, och vad kloka människor gjorde för att försöka råda bot på sådant.
Men nu kom jag att tänka på den stora påsen med pantburkar. Det dröjer alltid för länge innan vi kommer oss för att ta med den, förresten trycker vi oftast på gåvoknappen, det är för bökigt att jiddra med kvitton. Skulle det vara pinsamt, konstigt eller fel att ge påsen till henne? Bättre förstås än att ge henne småpengar, men ändå så oerhört långt ifrån riktig hjälp.
Nåja. Hon fick påsen i alla fall.
Dagen därpå gav jag henne de enkronor jag hade i fickan, kanske åtta-nio. Hon visade mig då en annons och pekade uppmanande: extrapris på kyckling. Hon bad mig att köpa kyckling åt henne, antagligen ville hon väl laga det till middag.
Jag vet att en del föredrar att ge mat istället för pengar. Att köpa en kopp kaffe eller en hamburgare. Jag kan förstå logiken i det, samtidigt som jag vänder mig emot det. Kaffe, kanske den tionde muggen samma dag, när det man behöver är pengar att köpa mat för? Eller bindor, eller schampo, eller varma skor? Att inte kunna bestämma det själv, att vara utlämnad åt andras välvilja. Det är själva definitionen av fattigdom, antar jag.
För ett tag sedan när barnen var med, och vi gav till en tiggare, slog det mig att de kommer att ha ett långt naturligare förhållningssätt till detta än jag. Jag försökte förklara att det känns så konstigt och ovant och fel, för inte alls länge sedan såg man inte tiggare på gatorna, de fanns inte. Fanns inte? Var var de då? Hemma i sina hemländer, där vi inte såg dem. Klart de fanns, jag menade inte så.
(Intressanta historiska fakta samt ett inlägg i debatten om förbud mot tiggeri finns här! Det är inte länge sedan tiggare var vanliga i stadsbilden, minnet är kort. Förbud har aldrig hjälpt, det som hjälpte var välfärd.)
Jag köpte ingen kyckling, förresten. Fråga mig inte varför. Jag kände väl en oklar irritation över att bli tillfrågad (Ska du ha ännu mer? Nä nu får du be någon annan.) samtidigt som jag skämdes lite.
På hemvägen kom jag att tänka på en gammal favorit, och hittade ganska snabbt citatet jag tänkt på. Sedan läste jag hela boken, som på ett strålande sätt beskriver en brytningstid. Gestaltning av både fattiga och rika är lysande väl genomförd. Gissa gärna!
Smedhustrun hade givetvis blivit glad för vad hon fått. Men eftersom hon ----- visste hur ömsint X var, hade hon låtsats vara mycket mer sjuk och eländig än hon i verkligheten kände sig och jämrat sig och gråtit för att X skulle tycka synd om henne och snart komma med mer fruktsoppa och ännu en välpackad korg. Folk gjorde så ibland. När tillfälle gavs, försökte de utnyttja situationen och X:s goda hjärta. Och fastän X många gånger märkte det, brukade hon inte bry sig om att fästa sig vid det eller harmas över det. Men idag hade hon blivit ledsen och olustig till mods över att det var så illa ställt för folket ---, att de måste ta lögn och förställning till hjälp för att kunna skaffa sig litet extra mättnad för magen. Hon undrade för sig själv om det var så här överallt i landet, överallt i världen, och vad kloka människor gjorde för att försöka råda bot på sådant.
2015-01-26
Drakmorsan vs brödrapakten
I lördags blev Q sjuk. (Efter skidskolan. Som gick jättebra!) Han hade ont i halsen och var hängig, repris av min förkylning. Han sov oroligt på natten, skrek och sparkade flera gånger. Mardrömmar, nattskräck? Nätterna är stökiga nuförtiden och det är mest Q som väsnas. Jag antar att nattkissandet har en del med hans oroliga sömn att göra. (Det går ganska bra, förresten. Oftast är han torr hela nätterna nu.)
Men häromnatten när han i ynklig ton återberättade en dröm (någon sköt dig och pappa och Y och sist mig, och jag känner fortfarande i kroppen hur det kändes), mindes jag plötsligt min egen åttaårstid. Jag drömde förfärliga mardrömmar då, drömmar som inte gick att vakna ur, drömmar som bara fortsatte och fortsatte.
Igår var Y ute i snön och lekte men Q stannade inne och var ganska sjuk. Men på kvällen verkade han plötsligt helt frisk igen.
Jag plockade ner alla julgransprydnader, O klippte ner granen så att den gick att slänga ut genom fönstret, sedan packade jag ihop det sista i kartonger och så lyfte vi med gemensamma krafter upp julen på loftet till klädkammaren.
Medan vi jobbade med detta var ungarna alldeles galna. De sprang runt och skrek och väsnades och vägrade stanna i sitt rum så att vi fick arbetsro ens i fem minuter. Ideligen hade jag en unge runt benen som rapporterade att Q slår mig och visar fackfingret, eller att Y kletar snor på nallen och på era sängar. Mamma, tavlan har trillat ner! O satt uppe på loftet och undkom på så sätt det värsta.
Till sist flippade jag totalt och blev drakmorsan från helvetet. Det är bara hon som blir åtlydd. Först när jag är så inihelvete arg så jag knappt vet vad jag gör, bryter jag igenom deras mur av babbel, trams, skrik och hoande och trots.
Efter utbrottet rymde jag ner i källaren där jag dammsög och sorterade urvuxna kläder och grejer som ska till Sommarön. Jag tänkte att O kan väl ta nattningen för en gångs skull, jag orkar inte alltid vara den som ska ha koll på klockan och ta initiativet. Hörde hur barnen grät, hur O pratade med dem, hur de började leka och storma igen, ganska snabbt. De var glada igen långt innan jag var det.
Såklart är jag glad över Q:s och Y:s fantastiska gemenskap och att de har så roligt tillsammans. Men jag står ofta handfallen inför deras brödrapakt. De är en faktor i familjen på ett sätt som jag aldrig var. De dominerar vardagslivet på sätt som jag aldrig gjorde. Jag var barn i en vuxenvärld där det var de vuxnas behov och villkor som styrde. Jag menar inte att det var rätt eller bra, jag var tidvis inte särskilt lycklig över detta och bearbetar vissa saker än idag, men fan vad svårt det är att hantera en familjesituation som så radikalt skiljer sig från min ursprungliga. (Tack och lov att den gör det!)
Förutom att vem som helst blir på dåligt humör av att känna sig som en piga. Mängden borttappade läxböcker och blöta ovrängda ytterkläder på hallgolvet står i direkt proportion till min sinnesstämning. Känslan av att allt praktiskt hänger på mig, om jag vacklar så rasar allt. Barnen borde ta större ansvar själva, kanske. Å andra sidan är det så förbaskat tröttsamt och trist att tjata.
Och eftersom jag inte tjatade vare sig på barnen eller O kom de sent i säng och blev utan godnattsaga, något som jag saknade men inte hade särskilt dåligt samvete över.
Imorse var Q blek och snorig. Medan jag har skrivit detta har han dåsat i min säng men nu sitter han mittemot mig och plitar korsord. Ute är världen vintervit och på fönsterbrädan har novemberkaktusen just slagit ut.
Jag är inte ledsen längre, men jag är trött. Kanske ska jag sova middag idag.
Men häromnatten när han i ynklig ton återberättade en dröm (någon sköt dig och pappa och Y och sist mig, och jag känner fortfarande i kroppen hur det kändes), mindes jag plötsligt min egen åttaårstid. Jag drömde förfärliga mardrömmar då, drömmar som inte gick att vakna ur, drömmar som bara fortsatte och fortsatte.
Igår var Y ute i snön och lekte men Q stannade inne och var ganska sjuk. Men på kvällen verkade han plötsligt helt frisk igen.
Jag plockade ner alla julgransprydnader, O klippte ner granen så att den gick att slänga ut genom fönstret, sedan packade jag ihop det sista i kartonger och så lyfte vi med gemensamma krafter upp julen på loftet till klädkammaren.
Medan vi jobbade med detta var ungarna alldeles galna. De sprang runt och skrek och väsnades och vägrade stanna i sitt rum så att vi fick arbetsro ens i fem minuter. Ideligen hade jag en unge runt benen som rapporterade att Q slår mig och visar fackfingret, eller att Y kletar snor på nallen och på era sängar. Mamma, tavlan har trillat ner! O satt uppe på loftet och undkom på så sätt det värsta.
Till sist flippade jag totalt och blev drakmorsan från helvetet. Det är bara hon som blir åtlydd. Först när jag är så inihelvete arg så jag knappt vet vad jag gör, bryter jag igenom deras mur av babbel, trams, skrik och hoande och trots.
Efter utbrottet rymde jag ner i källaren där jag dammsög och sorterade urvuxna kläder och grejer som ska till Sommarön. Jag tänkte att O kan väl ta nattningen för en gångs skull, jag orkar inte alltid vara den som ska ha koll på klockan och ta initiativet. Hörde hur barnen grät, hur O pratade med dem, hur de började leka och storma igen, ganska snabbt. De var glada igen långt innan jag var det.
Såklart är jag glad över Q:s och Y:s fantastiska gemenskap och att de har så roligt tillsammans. Men jag står ofta handfallen inför deras brödrapakt. De är en faktor i familjen på ett sätt som jag aldrig var. De dominerar vardagslivet på sätt som jag aldrig gjorde. Jag var barn i en vuxenvärld där det var de vuxnas behov och villkor som styrde. Jag menar inte att det var rätt eller bra, jag var tidvis inte särskilt lycklig över detta och bearbetar vissa saker än idag, men fan vad svårt det är att hantera en familjesituation som så radikalt skiljer sig från min ursprungliga. (Tack och lov att den gör det!)
Förutom att vem som helst blir på dåligt humör av att känna sig som en piga. Mängden borttappade läxböcker och blöta ovrängda ytterkläder på hallgolvet står i direkt proportion till min sinnesstämning. Känslan av att allt praktiskt hänger på mig, om jag vacklar så rasar allt. Barnen borde ta större ansvar själva, kanske. Å andra sidan är det så förbaskat tröttsamt och trist att tjata.
Och eftersom jag inte tjatade vare sig på barnen eller O kom de sent i säng och blev utan godnattsaga, något som jag saknade men inte hade särskilt dåligt samvete över.
Imorse var Q blek och snorig. Medan jag har skrivit detta har han dåsat i min säng men nu sitter han mittemot mig och plitar korsord. Ute är världen vintervit och på fönsterbrädan har novemberkaktusen just slagit ut.
Jag är inte ledsen längre, men jag är trött. Kanske ska jag sova middag idag.
2015-01-22
Konstnären och verket
Jag läser flera Twitterinlägg från Malena Ernman, där hon kritiserar de nya femhundrakronorssedlarna med Birgit Nilsson. Ett av motiven är La Nilsson i en Wagneropera. Problematiskt, menar Ernman, eftersom Wagner var antisemit och tillika Hitlers favoritkompositör.
(Jag älskar opera, men har aldrig hittat någon ingång till Wagner. Men det kanske inte är för sent, något ska man väl syssla med som pensionär också.)
Men ska man börja sålla bort konst för att man inte delar konstnärens åsikter, eller tycker att hen verkar vara trevlig som person, då blir det tunnsått med kulturupplevelserna.
För några år sedan läste jag biografier över poeterna Karlfeldt och Heidenstam. Ingen av dem ter sig som sympatiska personer. Karlfeldt arbetade som lärare men kunde inte hålla tassarna borta från yngre kvinnliga elever varför han gång på gång fick sluta sin tjänst och byta skola. Heidenstam uppträdde oerhört svekfullt både mot sin gode vän Fröding men också mot alla sina kvinnor, som blev allt yngre, den sista bara sexton år.
Fröding själv var svårt alkoholiserad. Hjalmar Söderberg likaså, och en bok som kom i höstas gör gällande att han fick sin första hustru förklarad sinnessjuk för att få skilsmässa.
Min vetskap om allt detta påverkar inte min upplevelse av dem som författare det allra minsta.
Nåja, men att supa och bete sig dumt och oansvarigt i kärlek, det är väl inte av samma paritet som att hysa antisemitiska, antidemokratiska eller rasistiska åsikter? Nej det är det ju förstås inte. Men var går gränsen?
Igår började jag läsa Pippi Långstrump för barnen, första boken, en nyutgåva som Y fick i julklapp häromåret. Den inleds med ett förord av Karin Nyman där hon motiverar varför man valt att behålla originalets neger och negerkung. Ungefär att Pippi är ett barn av sin tid, då ordet användes utan nedsättande betydelse, och att det blir ett alltför stort ingrepp i texten att ta bort det.
Jag köper det resonemanget, samtidigt som jag är glad att SVT klippte bort exakt samma ord. Det är skillnad på något man läser som vuxen för sina barn, eller något som läskunniga barn själv kan inhämta, jämfört med en film som kan ses av små barn, kanske utan vuxensällskap.
Strax innan Pippis föräldrar presenteras på sidan två, gjorde jag en paus i läsningen och frågade barnen om de hört ordet neger förut. Nej, de hade de inte. Jag förklarade. Bruna som jag, undrade Y. Han har nyligen noterat att han är en skiftning brunare i hyn än jag. Nja, kanske ännu lite brunare. Som F, konstaterar Q världsvant, och menar en pojke i klassen. Ja, eller kanske din fritidsledare N, svarar jag, inom mig tacksam att barnens vardag ser ut som den gör. De är inte ensamma om sin brunhet.
(Q passade på att fråga vad bög betyder, så då redde vi ut det också.)
Jaha, ordet finns med i Pippi Långstrump och jag kommer att läsa det. Men jag använder det inte annars och det vill jag inte heller att ni gör. Morfar gör det fortfarande ibland när han glömmer bort sig, för han är ännu äldre än Pippi. Men då brukar jag säga till honom, förklarade jag, och de nickade förnumstigt. Och jag läste vidare.
(Jag älskar opera, men har aldrig hittat någon ingång till Wagner. Men det kanske inte är för sent, något ska man väl syssla med som pensionär också.)
Men ska man börja sålla bort konst för att man inte delar konstnärens åsikter, eller tycker att hen verkar vara trevlig som person, då blir det tunnsått med kulturupplevelserna.
För några år sedan läste jag biografier över poeterna Karlfeldt och Heidenstam. Ingen av dem ter sig som sympatiska personer. Karlfeldt arbetade som lärare men kunde inte hålla tassarna borta från yngre kvinnliga elever varför han gång på gång fick sluta sin tjänst och byta skola. Heidenstam uppträdde oerhört svekfullt både mot sin gode vän Fröding men också mot alla sina kvinnor, som blev allt yngre, den sista bara sexton år.
Fröding själv var svårt alkoholiserad. Hjalmar Söderberg likaså, och en bok som kom i höstas gör gällande att han fick sin första hustru förklarad sinnessjuk för att få skilsmässa.
Min vetskap om allt detta påverkar inte min upplevelse av dem som författare det allra minsta.
Nåja, men att supa och bete sig dumt och oansvarigt i kärlek, det är väl inte av samma paritet som att hysa antisemitiska, antidemokratiska eller rasistiska åsikter? Nej det är det ju förstås inte. Men var går gränsen?
Igår började jag läsa Pippi Långstrump för barnen, första boken, en nyutgåva som Y fick i julklapp häromåret. Den inleds med ett förord av Karin Nyman där hon motiverar varför man valt att behålla originalets neger och negerkung. Ungefär att Pippi är ett barn av sin tid, då ordet användes utan nedsättande betydelse, och att det blir ett alltför stort ingrepp i texten att ta bort det.
Jag köper det resonemanget, samtidigt som jag är glad att SVT klippte bort exakt samma ord. Det är skillnad på något man läser som vuxen för sina barn, eller något som läskunniga barn själv kan inhämta, jämfört med en film som kan ses av små barn, kanske utan vuxensällskap.
Strax innan Pippis föräldrar presenteras på sidan två, gjorde jag en paus i läsningen och frågade barnen om de hört ordet neger förut. Nej, de hade de inte. Jag förklarade. Bruna som jag, undrade Y. Han har nyligen noterat att han är en skiftning brunare i hyn än jag. Nja, kanske ännu lite brunare. Som F, konstaterar Q världsvant, och menar en pojke i klassen. Ja, eller kanske din fritidsledare N, svarar jag, inom mig tacksam att barnens vardag ser ut som den gör. De är inte ensamma om sin brunhet.
(Q passade på att fråga vad bög betyder, så då redde vi ut det också.)
Jaha, ordet finns med i Pippi Långstrump och jag kommer att läsa det. Men jag använder det inte annars och det vill jag inte heller att ni gör. Morfar gör det fortfarande ibland när han glömmer bort sig, för han är ännu äldre än Pippi. Men då brukar jag säga till honom, förklarade jag, och de nickade förnumstigt. Och jag läste vidare.
2015-01-21
Julspel i två akter
Akt 1: Vit jul i storfamilj
inleddes på vintersolståndsdagen med att jag trotsade min förkylning och mötte mamma på Centralen. Dagen därpå anslöt min syster. Min förkylning blev sämre och efter några dagar misströstade jag totalt inför den stundande högtiden. Tänk om vi alla skulle bli sjuka, fyra vuxna och två barn under ett tak? Var och en med upplevelsen av att själv anstränga sig och tassa på tå men bli illa lönad med butterhet/onödig beskäftighet/otydliga krav.
Det som rensade luften var faktiskt ett ordentligt gräl mellan mig och O. Märkligt nog, eftersom de största spänningarna snarare fanns mellan mamma och honom eller möjligen mamma och mig.
Dagarna precis före jul förflöt sålunda ungefär så idylliskt som man kan begära. Vi köpte en magnifik (ännu fyra veckor senare!) gran och klädde den, syster och jag kokade kalvsylta, O griljerade skinka och bakade vörtbröd och lade in sill och stekte medisterkaker och en hel massa annat, jag gjorde mandelbräck.
Som de överambitiösa dårar vi är bjöd vi in grannfamiljen på julaftonsmorgonsfika, varm choklad med vispgrädde och nybakta bullar. Ambitioner och bullar stod min man för, jag ägnade mig åt att - ännu blott halvklädd - duka bordet och fräsa detta var faktiskt din idé! Men när grannarna anlände var bordet dukat, jag och alla andra påklädda, grädden vispad, chokladen varm men inte överkokt och alla på ett passande julaftonshumör.
Pappa/morfar anlände lagom till Kalle Anka, som till min förvåning uppskattades av barnen. Sedan åt vi middag och mitt i den anlände min syster från jobbet, hon har arbetat alla röda dagar under jul och nyår och inhöstat en förskräcklig massa pengar och god vilja från sina kollegor, samt ett antal anekdoter. Definitionen av i-landsproblem är nog att söka sig till akuten på julafton med eksem i hårbotten. I den oskuldsfulla tron att man ska få omedelbar hjälp och lindring.
Som vanligt hade vi ambitionen att hålla ner antalet julklappar, men de var ganska genomtänkta. Q och Y fick två böcker var som vi var säkra på att de skulle gilla, och lite dataspel. Y ett eget Nintendo (begagnat), Q en nedladdad uppgradering. Av moster fick de tröjor och strumpor, de blir fortfarande nästan lika glada för kläder som för hårda paket. Den mest kreativa klappen kom förstås från morfar. Ståtliga riddarhjälmar i plast kompletterade med träsvärd (numera konfiskerade av mig) och - här kreativiteten - sköldar som han själv förfärdigat av ett knyckt valplakat. På den ena skölden ler Jan Björklund, på den andra braskar en folkpartistisk slogan.
Som alltid var jag lite orolig att den enorma förväntan som byggdes upp inte skulle infrias. Men strax innan han somnade suckade Q lyckligt och deklarerade att detta var bästa julaftonen någonsin.
(Som min kompis L påpekade var det kanske inte så mycket klapparnas förtjänst utan mera det faktum att alla var där. Mamma, pappa, moster, mormor och morfar. Alla snälla, glada, nyktra och sams.)
På kvällen bad jag att få skjutsa hem pappa, ännu en praktisk fördel med vit jul. Förr har han alltid knogat till tunnelbanan och trotsat både snöyra och halka. Men han blir allt äldre och stappligare, och han tackade ja utan att trilskas. Syster följde med som sällskap, så fick vi prata av oss ostört en stund också.
Faktiskt kan jag nog hålla med Q i hans utsaga. Jag kan i alla fall inte påminna mig någon barndomsjul som var bättre.
Nå, storfamiljsjulen var inte slut med julafton, först på annandagen kulminerade den med middag hos min farbror och faster i fina förorten. Där anses de tydligen vara ganska bohemiska, men jag (och pappa och O, och visade det sig, till min förvåning, även mamma) tycker förstås att de är stockkonservativa.
Men de är mycket snälla mot oss och framför allt mot barnen. Och jag måste säga att min faster överträffade sig själv i valet av julklapp till ungarna. De fick varsin enorm burk med godis och varsin pruttkudde. Tala om fingertoppskänsla. Succén var ett faktum.
Mamma var förstås medbjuden, och det var inte det minst trevliga. Mycket kan man säga om mamma, men sällskaplig är hon. Och så är hon empatisk och smart, jag glömmer ofta det. Efteråt pratade vi om pappas allt sämre hörsel, han hamnade påtagligt utanför samtalen. Och så äter han långsammare än alla andra, det har han alltid gjort men nu var det värre än annars. Såklart, sa mamma. Han hör ju inte något när han tuggar.
Att jag inte tänkt på det. Men mamma, hon ser och begriper. Och hon visar nästan samma omsorg om pappa som jag gör, fast de varit skilda i snart fyrtio år.
(Senast jag firade jul med båda mina föräldrar var 1983 då jag var nyopererad i ryggen för skolios. Operationen var den 19 december och jag fick komma hem på själva julafton, vilket var alldeles för tidigt, jag var dåligt smärtlindrad och hade en illa utprovad korsett. Pappa hade bott hos mig på sjukhuset, antagligen flyttade han nu till vandrarhem några nätter. Det var en konstig julafton på mer än ett sätt. Styvfar var svartsjuk och mamma hispig. Min syster var två år och ljuvlig, jag minns hennes förvåning när hon la huvudet i mitt knä och det slog mot korsetten - varför är du hård på magen?)
Akt 2: Efterspel med den lilla familjen och vänner
Tredjedag, fjärdedag, femtedag blev nog julens bästa dagar. På tredjedagen vinkade vi av mamma, det var lyckat och bra på alla sätt att ha henne på besök men ändå en lättnad när hon for. Jag tog en lång promenad med ljudbok i lurarna och såg både vatten och vita vidder. Sedan satt jag med gott samvete i soffan och stickade, hela familjen tittade på Djungelboken, och på kvällen kom min syster på middag.
På fjärdedagen åkte vi till Nordiska museet. Jag har inte varit där sedan jag var liten och barnen och O inte alls. Samlingarna imponerade inte stort, smycken och dockskåp var föralldel roliga men besökets spets var lekstugan. Vilket ställe! Y sprang med flaxande säckvävsförkläde mellan korna som skulle mjölkas och handelsboden där man kunde packa intressanta paket i korgar. Q klädde inte ut sig men hade roligt han också.
Femtedag jul inkasserades ännu en julklapp, från oss till barnen. I höstas tittade vi nämligen igenom hela Vi på Saltkråkan-serien på DVD. Antagligen var det efterdyningarna av vistelsen på Sommarön som gjorde att barnen relaterade till det skildrade skärgårdslivet och uppskattade det. Jag tror inte att de är redo att höra boken ännu. Men på Intiman spelades det teater! Riktig hund på scen, plurrande i bassäng och slapsticksnubblande uppskattades hejdlöst av Q och Y, deras skrattsalvor kvillrade.
Efteråt åt vi middag på Wasahof, först med onda aningar. Y visade tydliga tecken på att vara för trött. Men det gick bra, mer än bra. Vi studerade menyn och Y och Q bestämde sig snabbt. Den ene ville ha krabba och den andra blini med löjrom, och de åt med god aptit. O lycka att ha barn så stora att man kan göra sånt här!
På nyårsafton var vi hemma hos goda vänner, samma gäng som vi tidigare rest till både Legoland och Kolmården med. Vi har alla adopterade barn i ungefär samma ålder. Vi ses inte särskilt ofta, det blir inte mer än några gånger per år, men det är lika bra varje gång. Vilsamt, prestigelöst, vänligt.
Ännu ett par dagar senare kom Anka med barn på fika och samma dag (dålig planering från min sida) min gamla bästis tillika Q:s gudmor L med man och döttrar. Den äldsta flickan är jämnårig med Y och enligt sina föräldrar en riktig vildbasare. Det har jag aldrig märkt, eftersom hon oavvänt har ögonen fästa på Q, till vars hysshöjder hon ännu inte når. Q solade sig i hennes beundran och sociala Y fann sig hamna lite offside. Den yngsta dottern bestämde sig för att O var det läskigaste hon hade sett, och skrek så snart han närmade sig henne.
Sedan var jullovet slut. Inte hann jag städa bokhyllorna som jag tänkt, eller röja i ungarnas rum eller rensa ut urvuxna kläder. Men det gör inget. Och inte nog med barn, make, familj, släkt och vänner, jullovet bjöd också på umgänge med en annan person jag tycker mycket om: jag sträckläste den nya biografin över Astrid Lindgren och såg förstås dokumentären om henne också.
inleddes på vintersolståndsdagen med att jag trotsade min förkylning och mötte mamma på Centralen. Dagen därpå anslöt min syster. Min förkylning blev sämre och efter några dagar misströstade jag totalt inför den stundande högtiden. Tänk om vi alla skulle bli sjuka, fyra vuxna och två barn under ett tak? Var och en med upplevelsen av att själv anstränga sig och tassa på tå men bli illa lönad med butterhet/onödig beskäftighet/otydliga krav.
Det som rensade luften var faktiskt ett ordentligt gräl mellan mig och O. Märkligt nog, eftersom de största spänningarna snarare fanns mellan mamma och honom eller möjligen mamma och mig.
Dagarna precis före jul förflöt sålunda ungefär så idylliskt som man kan begära. Vi köpte en magnifik (ännu fyra veckor senare!) gran och klädde den, syster och jag kokade kalvsylta, O griljerade skinka och bakade vörtbröd och lade in sill och stekte medisterkaker och en hel massa annat, jag gjorde mandelbräck.
Som de överambitiösa dårar vi är bjöd vi in grannfamiljen på julaftonsmorgonsfika, varm choklad med vispgrädde och nybakta bullar. Ambitioner och bullar stod min man för, jag ägnade mig åt att - ännu blott halvklädd - duka bordet och fräsa detta var faktiskt din idé! Men när grannarna anlände var bordet dukat, jag och alla andra påklädda, grädden vispad, chokladen varm men inte överkokt och alla på ett passande julaftonshumör.
Pappa/morfar anlände lagom till Kalle Anka, som till min förvåning uppskattades av barnen. Sedan åt vi middag och mitt i den anlände min syster från jobbet, hon har arbetat alla röda dagar under jul och nyår och inhöstat en förskräcklig massa pengar och god vilja från sina kollegor, samt ett antal anekdoter. Definitionen av i-landsproblem är nog att söka sig till akuten på julafton med eksem i hårbotten. I den oskuldsfulla tron att man ska få omedelbar hjälp och lindring.
Som vanligt hade vi ambitionen att hålla ner antalet julklappar, men de var ganska genomtänkta. Q och Y fick två böcker var som vi var säkra på att de skulle gilla, och lite dataspel. Y ett eget Nintendo (begagnat), Q en nedladdad uppgradering. Av moster fick de tröjor och strumpor, de blir fortfarande nästan lika glada för kläder som för hårda paket. Den mest kreativa klappen kom förstås från morfar. Ståtliga riddarhjälmar i plast kompletterade med träsvärd (numera konfiskerade av mig) och - här kreativiteten - sköldar som han själv förfärdigat av ett knyckt valplakat. På den ena skölden ler Jan Björklund, på den andra braskar en folkpartistisk slogan.
Som alltid var jag lite orolig att den enorma förväntan som byggdes upp inte skulle infrias. Men strax innan han somnade suckade Q lyckligt och deklarerade att detta var bästa julaftonen någonsin.
(Som min kompis L påpekade var det kanske inte så mycket klapparnas förtjänst utan mera det faktum att alla var där. Mamma, pappa, moster, mormor och morfar. Alla snälla, glada, nyktra och sams.)
På kvällen bad jag att få skjutsa hem pappa, ännu en praktisk fördel med vit jul. Förr har han alltid knogat till tunnelbanan och trotsat både snöyra och halka. Men han blir allt äldre och stappligare, och han tackade ja utan att trilskas. Syster följde med som sällskap, så fick vi prata av oss ostört en stund också.
Faktiskt kan jag nog hålla med Q i hans utsaga. Jag kan i alla fall inte påminna mig någon barndomsjul som var bättre.
Nå, storfamiljsjulen var inte slut med julafton, först på annandagen kulminerade den med middag hos min farbror och faster i fina förorten. Där anses de tydligen vara ganska bohemiska, men jag (och pappa och O, och visade det sig, till min förvåning, även mamma) tycker förstås att de är stockkonservativa.
Men de är mycket snälla mot oss och framför allt mot barnen. Och jag måste säga att min faster överträffade sig själv i valet av julklapp till ungarna. De fick varsin enorm burk med godis och varsin pruttkudde. Tala om fingertoppskänsla. Succén var ett faktum.
Mamma var förstås medbjuden, och det var inte det minst trevliga. Mycket kan man säga om mamma, men sällskaplig är hon. Och så är hon empatisk och smart, jag glömmer ofta det. Efteråt pratade vi om pappas allt sämre hörsel, han hamnade påtagligt utanför samtalen. Och så äter han långsammare än alla andra, det har han alltid gjort men nu var det värre än annars. Såklart, sa mamma. Han hör ju inte något när han tuggar.
Att jag inte tänkt på det. Men mamma, hon ser och begriper. Och hon visar nästan samma omsorg om pappa som jag gör, fast de varit skilda i snart fyrtio år.
(Senast jag firade jul med båda mina föräldrar var 1983 då jag var nyopererad i ryggen för skolios. Operationen var den 19 december och jag fick komma hem på själva julafton, vilket var alldeles för tidigt, jag var dåligt smärtlindrad och hade en illa utprovad korsett. Pappa hade bott hos mig på sjukhuset, antagligen flyttade han nu till vandrarhem några nätter. Det var en konstig julafton på mer än ett sätt. Styvfar var svartsjuk och mamma hispig. Min syster var två år och ljuvlig, jag minns hennes förvåning när hon la huvudet i mitt knä och det slog mot korsetten - varför är du hård på magen?)
Akt 2: Efterspel med den lilla familjen och vänner
Tredjedag, fjärdedag, femtedag blev nog julens bästa dagar. På tredjedagen vinkade vi av mamma, det var lyckat och bra på alla sätt att ha henne på besök men ändå en lättnad när hon for. Jag tog en lång promenad med ljudbok i lurarna och såg både vatten och vita vidder. Sedan satt jag med gott samvete i soffan och stickade, hela familjen tittade på Djungelboken, och på kvällen kom min syster på middag.
På fjärdedagen åkte vi till Nordiska museet. Jag har inte varit där sedan jag var liten och barnen och O inte alls. Samlingarna imponerade inte stort, smycken och dockskåp var föralldel roliga men besökets spets var lekstugan. Vilket ställe! Y sprang med flaxande säckvävsförkläde mellan korna som skulle mjölkas och handelsboden där man kunde packa intressanta paket i korgar. Q klädde inte ut sig men hade roligt han också.
Femtedag jul inkasserades ännu en julklapp, från oss till barnen. I höstas tittade vi nämligen igenom hela Vi på Saltkråkan-serien på DVD. Antagligen var det efterdyningarna av vistelsen på Sommarön som gjorde att barnen relaterade till det skildrade skärgårdslivet och uppskattade det. Jag tror inte att de är redo att höra boken ännu. Men på Intiman spelades det teater! Riktig hund på scen, plurrande i bassäng och slapsticksnubblande uppskattades hejdlöst av Q och Y, deras skrattsalvor kvillrade.
Efteråt åt vi middag på Wasahof, först med onda aningar. Y visade tydliga tecken på att vara för trött. Men det gick bra, mer än bra. Vi studerade menyn och Y och Q bestämde sig snabbt. Den ene ville ha krabba och den andra blini med löjrom, och de åt med god aptit. O lycka att ha barn så stora att man kan göra sånt här!
På nyårsafton var vi hemma hos goda vänner, samma gäng som vi tidigare rest till både Legoland och Kolmården med. Vi har alla adopterade barn i ungefär samma ålder. Vi ses inte särskilt ofta, det blir inte mer än några gånger per år, men det är lika bra varje gång. Vilsamt, prestigelöst, vänligt.
Ännu ett par dagar senare kom Anka med barn på fika och samma dag (dålig planering från min sida) min gamla bästis tillika Q:s gudmor L med man och döttrar. Den äldsta flickan är jämnårig med Y och enligt sina föräldrar en riktig vildbasare. Det har jag aldrig märkt, eftersom hon oavvänt har ögonen fästa på Q, till vars hysshöjder hon ännu inte når. Q solade sig i hennes beundran och sociala Y fann sig hamna lite offside. Den yngsta dottern bestämde sig för att O var det läskigaste hon hade sett, och skrek så snart han närmade sig henne.
Sedan var jullovet slut. Inte hann jag städa bokhyllorna som jag tänkt, eller röja i ungarnas rum eller rensa ut urvuxna kläder. Men det gör inget. Och inte nog med barn, make, familj, släkt och vänner, jullovet bjöd också på umgänge med en annan person jag tycker mycket om: jag sträckläste den nya biografin över Astrid Lindgren och såg förstås dokumentären om henne också.
2015-01-19
Att inte våga är att förlora sig själv
Under den gångna helgen har de växeldragit på ett snarlikt sätt. De krånglar sällan samtidigt, om Q snedtänder och bråkar, samarbetar Y och är lillgammal och förståndig. Och tvärtom.
I lördags funderade O på om det inte vore lämpligt att bekanta barnen med skidbacken inför stundande slalomskola som han anmält dem till. Jag var (och är) förkyld och inte upplagd för att stå i backen och frysa, och O trodde sig inte kunna hantera mer än en pojke i taget. Vi bedömde att Q var i störst behov av att testa skidorna innan det blev skarpt läge. Då stannar jag och Y hemma och går och köper lördagsgodis till hela familjen, det blir bra, tyckte jag.
Det tyckte inte telningarna. Q gillade inte alls idén med slalom, han ville vara hemma och leka, men insåg nog själv att det argumentet inte höll, så han lät sig motvilligt övertalas att åka med. Y å sin sida blev rasande och förtvivlad över att inte få åka med, han sparkade och hoppade och skrek. Stackars O lovade att först åka några vändor med Q, sedan köra hela vägen hem och lämna av Q och hämta Y så att han också skulle få åka. Så gav han och Q sig iväg.
Vid det laget hade Y lugnat sig något och låg och "läste" i min säng. Jag påminde mig att han pratat om filmen Paddington någon dag tidigare, tänk om vi skulle gå på bio och sedan köpa lördagsgodis? Men då hinner du inte åka skidor. Det var ett bra byte tyckte Y, så vi skyndade oss iväg. Jag var nöjd med min krigslist och messade stolt till O att de kunde ta det lugnt och njuta av åkningen, och fick ett surt svar tillbaka att det inte åktes alls utan bara tjurades.
Paddington var en förtjusande bekantskap och Y och jag hade lika roligt. Jag ska erkänna att mina ögon tårades ett par gånger också, jag är ohjälpligt blödig och filmens tydliga ställningstagande mot främlingsfientlighet och för generositet och tolerans var lika oväntat som glädjande.
Y och jag var alltså på soligast tänkbara humör när vi återvände hem med en rejäl godispåse till hela familjen. Hemma var stämningen dock dyster.
Nej, det hade inte blivit någon åkning alls. Q hade vägrat, och muttrat och inte svarat på tilltal. När O sa till honom att inte gå på blankisen, för då trillar man och slår sig, hade han gjort just det, gått på isen och trillat och slagit sig, och blivit ännu argare.
Jag blev också arg, eller snarare orolig och därför arg. Detta var ju en fullständig repris av simskoletjafset för några år sedan, hade vi nu lyckats försätta oss i precis samma situation igen? Att man inte lär sig.
Jag struntar i om Q och Y lär sig att åka slalom, själv kan jag det inte och lever ett bra liv ändå. Men O älskar det och vill gärna dela med sig av sin glädje. Q hade på förfrågan gärna velat gå i skidskola precis som kompisen. Om man frågar ungen innan och förbereder honom ordentligt och det ändå går åt helvete, vad ska man då göra?
(Som simningen kanske: vänta ett tag. Det ordnade sig ju. Och att kunna simma är långt mer nödvändigt än att kunna åka slalom.)
Q och jag brukar ha en bra dialog, men inte denna gång. Han halvlåg över bordet och utstötte grymtande svar på allt, undvek konsekvent min blick och gjorde mig bara mer och mer irriterad. Men lyckligtvis ingrep O, och miraklet skedde: Q började samarbeta.
O benade upp situationen i tydliga val och konsekvenser. Du behöver inte gå i skidskola om du inte vill, det bestämmer du. Men du ska veta att skidskolan kostade 1700, lika mycket som ditt Nintendo, pengar vi inte får tillbaka, pengar vi hade kunnat göra något roligt för.
Men jag och Y kommer att åka till skidskolan. Du får följa med, men då finns det ett villkor: att du en gång innan provar att åka skidor, så som vi tänkte göra idag. Fundera på hur du vill göra.
Jag vill prova en gång till, mumlade Q. Bra. Då gör vi det imorgon. Vill du att Y och mamma följer med också, eller ska vi åka bara du och jag? Vet inte. Då får du fundera på det och bestämma dig imorgon bitti.
På söndag morgon ville Q att alla fyra skulle åka, och medförande choklad i termos och hembakta bullar gjorde vi det.
Och det blev succé. Q var lite betänksam i början eftersom det var mycket folk i backen, han var rädd att åka på någon eller att göra bort sig. Först efter en stund vågade han lita först på O och sedan på sin egen förmåga. Och sedan gick det bättre och bättre. Q är ju spänstig så det förvånar mig inte ett dugg. Nu åker han lift och tar sig själv nerför den lilla backen.
Och Y då? Jo, han åkte som den värsta fartdåre. Först i sele med mig springande efter i pulkabacken, sedan själv i densamma, sedan med sin far i släptåg och sele i lilla backen. Inte ett uns rädsla. O torkade tårar ur ögonvrårna som jag tror inte bara var orsakade av fartvinden.
- Igår kunde jag liksom inte sluta vara arg, sa Q fundersamt när vi pratade om det efteråt.
Vad lär vi oss av detta då?
Att vi skulle ha förberett Q ännu lite tidigare, en kritisk faktor var nog att han blev överrumplad och lite sur på lördagsmorgonen och sedan inte kunde tänka om. Men också att han blivit större och än mer resonabel. Vi klarade det ju faktiskt, allihop.
Sedan på kvällen krånglade Y alldeles orimligt vid läggningen tills jag blev arg och sa att den som bråkar nu får sova nere i gästrummet varpå han tog sin nalle under armen och klampade ner dit och skrek "gå din väg" till O som han tidigare ropat på. Q somnade då ostörd i sin egen säng och när jag vågade smyga ner för att titta på Y sov han lika fridfullt med armarna över huvudet och nallen vid sin sida, i gästrumssängen. Men innan vi själva somnade bar vi upp honom i hans säng.
2015-01-16
Övervintrar
I januari övervintrar man, det är ju det man gör. Hukar sig, uthärdar. Väntar på bättre tider. Kryper ihop i soffan och tittar på TV. Dricker varmt te för att lindra den svidande halsen. Avbokar träningspassen i väntan på att halsont och snuva ska gå över.
Framför allt fattar man inga radikala beslut som välter livet över ända. Man tänker att det blir bättre, det går över. När jag får sova. På fredag. När det blir lite ljusare. När det inte är så jävla halt längre. När jag kan träna igen.
Det är ju så man gör.
Framför allt fattar man inga radikala beslut som välter livet över ända. Man tänker att det blir bättre, det går över. När jag får sova. På fredag. När det blir lite ljusare. När det inte är så jävla halt längre. När jag kan träna igen.
Det är ju så man gör.
2015-01-13
2-1?
Igår när jag åkte hem från kören ringde en gråthulkande Q. Förutom ylandet så var ljudet i telefonen orimligt dåligt. Det fick sin förklaring sedan Q bytt telefon. Y hade kräkts på luren varpå O sköljt av den.
Y sov redan gott, och Q somnade så snart jag satt på hans sängkant. Varför han gripits av sådan överväldigande längtan efter mig kunde han inte riktigt förklara.
Därefter planerade O och jag vabb, flyttade möten och dividerade. Ingen av oss trodde på magsjuka hos Y, men han hade slagit huvudet i pulkabacken och klagat över huvudvärk. Själv var han alldeles övertygad om att han hade hjärnskakning (hej Madicken och Samuel med den sällsamma kalendern). Nejdå, sa O, då kräks man ju, varpå Y kräktes.
Innan jag la mig lyfte jag Q ur sängen och satte honom på toaletten. Det slutade illa. Q snedtände eller fick nattskräck eller gudvetvad och skrek och sparkade i tjugo minuter.
Jag vet att jag överreagerar på barnens nattskräck. När jag beskriver det efteråt låter det inte så märkvärdigt. Gallskrik i tjugo minuter mitt i natten, vadårå. Medan det pågår håller jag mig lugn men efteråt är jag alltid upprörd och har svårt att somna.
Så även nu. Nattkissandet känns tämligen hopplöst att få bukt med. Om priset är nattskräck och ständigt störd sömn för oss alla så avvaktar jag hellre.
På grund av skrikandet var vi osäkra om Q alls kissat på toa. Men det hade han nog, för imorse var blöjan torr igen. Han var synnerligen solig och samarbetsvillig hela morgonen.
Y var pigg och fullkomligt frisk men fick ändå vara hemma för säkerhets skull. O tog första passet medan jag med viss bävan gick till tandläkaren, där jag inte varit på fyra år.
Men gudarna och generna var goda, allt såg bra ut. Jag har inte ens tandsten. Och visdomständerna uppför sig, både de som tittat fram och de som bidar sin tid.
Resten av förmiddagen ägnades åt Trolltider och målarbok för den ene av oss och Americanah och flätstickning för den andre.
Y sov redan gott, och Q somnade så snart jag satt på hans sängkant. Varför han gripits av sådan överväldigande längtan efter mig kunde han inte riktigt förklara.
Därefter planerade O och jag vabb, flyttade möten och dividerade. Ingen av oss trodde på magsjuka hos Y, men han hade slagit huvudet i pulkabacken och klagat över huvudvärk. Själv var han alldeles övertygad om att han hade hjärnskakning (hej Madicken och Samuel med den sällsamma kalendern). Nejdå, sa O, då kräks man ju, varpå Y kräktes.
Innan jag la mig lyfte jag Q ur sängen och satte honom på toaletten. Det slutade illa. Q snedtände eller fick nattskräck eller gudvetvad och skrek och sparkade i tjugo minuter.
Jag vet att jag överreagerar på barnens nattskräck. När jag beskriver det efteråt låter det inte så märkvärdigt. Gallskrik i tjugo minuter mitt i natten, vadårå. Medan det pågår håller jag mig lugn men efteråt är jag alltid upprörd och har svårt att somna.
Så även nu. Nattkissandet känns tämligen hopplöst att få bukt med. Om priset är nattskräck och ständigt störd sömn för oss alla så avvaktar jag hellre.
På grund av skrikandet var vi osäkra om Q alls kissat på toa. Men det hade han nog, för imorse var blöjan torr igen. Han var synnerligen solig och samarbetsvillig hela morgonen.
Y var pigg och fullkomligt frisk men fick ändå vara hemma för säkerhets skull. O tog första passet medan jag med viss bävan gick till tandläkaren, där jag inte varit på fyra år.
Men gudarna och generna var goda, allt såg bra ut. Jag har inte ens tandsten. Och visdomständerna uppför sig, både de som tittat fram och de som bidar sin tid.
Resten av förmiddagen ägnades åt Trolltider och målarbok för den ene av oss och Americanah och flätstickning för den andre.
2015-01-12
5-1
Blä för nattens snöoväder som gjorde att det tog mig nästan tjugo minuter att gräva fram bilen imorse.
Blä för dagens snöoväder som gjorde att jag mot bättre vetande ställde in lunchpromenaden.
Blä för långsamma Sats och min egen letargi som i kombination har orsakat ett veckolångt uppehåll i min träning enär träningskortet har gått ut och jag inte har lyckats förnya det.
Blä för dålig nattsömn (konstig dygnsrytm efter jullovet och klängig son).
Blä för att det blir alltmer uppenbart att jag måste göra något åt jobbet. Igen. Det här funkar inte. Fan.
Men!
Hurra för att medicin kombinerad med upptagning och kissning av halvsovande pojke vid elvatiden igår kväll resulterade i snustorr nattblöja imorse! Ikväll provar vi utan blöja.
Blä för dagens snöoväder som gjorde att jag mot bättre vetande ställde in lunchpromenaden.
Blä för långsamma Sats och min egen letargi som i kombination har orsakat ett veckolångt uppehåll i min träning enär träningskortet har gått ut och jag inte har lyckats förnya det.
Blä för dålig nattsömn (konstig dygnsrytm efter jullovet och klängig son).
Blä för att det blir alltmer uppenbart att jag måste göra något åt jobbet. Igen. Det här funkar inte. Fan.
Men!
Hurra för att medicin kombinerad med upptagning och kissning av halvsovande pojke vid elvatiden igår kväll resulterade i snustorr nattblöja imorse! Ikväll provar vi utan blöja.
Snart bloggar han
Q och Y fick exakt likadana anteckningsböcker i julklapp av kompisarna. Under trettonhelgen inledde jag ett korståg mot stöket i deras sovrum och lekrum, ett korståg som avslutades tämligen framgångsrikt igår.
Det var nog för att jag var i städtagen som jag utan att tänka mig för slog upp en av dessa böcker igår kväll. Jag tror att jag helt enkelt ville se vems den var, och lägga den i ägarens låda.
Ägarfrågan var det inget tvivel om, på första sidan stod det prydligt textat:
Jag hatar min mamma mer än
varpå skribenten uppenbarligen avbrutit sig. (Mer än? Pappa? Mormor? Myggbett?)
Q stod bredvid mig och såg ytterligt generad ut och slog ner ögonen och mumlade förlåt. Jag lyckades behärska min skrattlust när jag förklarade att det var jag som skulle säga förlåt, det var inte meningen att tjuvläsa, jag visste inte var detta var.
Det är min dagbok kan man säga, förklarade Q. Jag gör sådär ibland när jag är arg. Vi var överens om att det är mycket bättre att skriva av sig ilskan än att till exempel slå sönder saker, och att nu när jag vet att det är hans hemliga bok, ska jag givetvis inte läsa den.
Sedan satt Q på sängkanten och plitade och skrev en lång stund. När han var färdig ville han visa.
Varning! Detta är Q:s hemliga bok. Om du läser detta så akta dig för det kommer att hända något så hemskt som du aldrig kan tro.
Det var nog för att jag var i städtagen som jag utan att tänka mig för slog upp en av dessa böcker igår kväll. Jag tror att jag helt enkelt ville se vems den var, och lägga den i ägarens låda.
Ägarfrågan var det inget tvivel om, på första sidan stod det prydligt textat:
Jag hatar min mamma mer än
varpå skribenten uppenbarligen avbrutit sig. (Mer än? Pappa? Mormor? Myggbett?)
Q stod bredvid mig och såg ytterligt generad ut och slog ner ögonen och mumlade förlåt. Jag lyckades behärska min skrattlust när jag förklarade att det var jag som skulle säga förlåt, det var inte meningen att tjuvläsa, jag visste inte var detta var.
Det är min dagbok kan man säga, förklarade Q. Jag gör sådär ibland när jag är arg. Vi var överens om att det är mycket bättre att skriva av sig ilskan än att till exempel slå sönder saker, och att nu när jag vet att det är hans hemliga bok, ska jag givetvis inte läsa den.
Sedan satt Q på sängkanten och plitade och skrev en lång stund. När han var färdig ville han visa.
Varning! Detta är Q:s hemliga bok. Om du läser detta så akta dig för det kommer att hända något så hemskt som du aldrig kan tro.
2015-01-09
Uppgiven, ostyrig och dallrig
Tredje vardagen i första oxdagsveckan.
Dålig nattsömn, for starters. Vid femtiden vaknade Q och väckte mig eftersom sängen var blöt. Den sabla medicinen fungerar inte helt. Jo, första natten var han torr men sedan har han kissat på sig varje natt och vi blir alltmer besvikna och uppgivna, mest Q själv förstås. Jag försöker hålla modet uppe på oss båda, det kommer att ordna sig, vi vet bara inte när, det är absolut inte ditt fel. Ändå viskar han förlåt mot min hals innan han somnar om.
Själv gör jag det inte, jag ligger vaken en stund och oroar mig. Doktorn, den rekommenderade, var trevlig och trygg och verkade tro att medicinen skulle hjälpa direkt. Själv går han inom kort i pension så hjälper den inte får vi väl vända oss till kliniken igen. Nåja, vi ska väl ge det en vecka i alla fall, men i vargtimmen är jag inte alltid så sansad.
Det är förresten inte bara Q och jag som är vakna, även Y och O väcktes förstås, det blir trångt i dubbelsängen. Y nyser femtielva gånger efter varann, jag undrar om mamma har rätt när hon hävdar att upprepade nysningar är allergi och inte förkylning. Möglet som vi hittade och som jag skurade bort från tvättstugans golv igår, är det det han reagerar på?
När klockan ringer märker jag att jag måste ha somnat om i alla fall. Y studsar upp, men inte Q. Han mår illa och har ont i huvudet och känner sig allmänt eländig. Efter lock och pock intar han frukost och klär på sig men känner sig inte bättre. Feber har han inte, men han är lite blek. Han får vara hemma, O kan vabba, fast vi båda är lite misstänksamma.
(Usch vad svårt detta är. Jag vill inte bemöta mina barn med misstro när de säger att de är sjuka. Jag vill lära dem att lyssna på sina kroppar - fast lagom mycket. Det går inte heller att stanna i sängen så fort livet känns lite motigt.)
Mobilen ringer vid halvåttatiden, det är verkstaden som har bilen på service sedan igår. Braskande helsidesreklam trumpetar att en normal service tar två timmar, perfekt då att träna på verkstadens gym eller äta en god lunch. I verkligheten behövde de behålla bilen för att byta dörrlåsen, jo för under värsta köldknäppen gick förardörren plötsligt inte igen. Jag genomskådar dem förstås, det verkar vara ett känt fel som inte bedömts tillräckligt allvarligt att informera kunderna om och återkalla bilarna för, istället åtgärdar man det först om kunden klagar. Vi gör precis likadant själva på mitt jobb. Fast nu är det om bromsklossarna han ringer, de håller inte till nästa service. Nähä. Ännu ett jävla beslut att fatta, ännu en tid att boka, ännu en utgift att punga ut med. Vi låter saken bero, O ska hämta bileländet i eftermiddag, han får bestämma då.
Jag lämnar Y hos dagmamman och åker sedan tunnelbana i en halv evighet. Struntar i att ta bussen sista biten, går istället. Totalt tar det en och en halv timme dörr till dörr inklusive Y-lämning. Jag hinner lyssna på flera kapitel av Americanah. Morgonen ljusnar.
Förmiddagen på jobbet hackas upp av små möten, stämningen är irriterad, beslut måste fattas. Ändå känns det ganska bra. Skönt att ha något vettigt att göra för en gångs skull, skönt att det händer något. Jag är trött och gnider mig otåligt i ögonen som jag brukar, och påminns om att jag målat mig för första gången på evigheter.
Mellan mötena går jag på toaletten och konstaterar att mascaran klarat sig men att jag har en märkligt ostyrig frisyr, orsakad av kombinationen vått hår, minusgrader och mössa. Till råga på allt bär jag en omlottröja som jag köpt på mellandagsrea, den är av mjukt material med vackert mönster, men den glipar oroväckande i dekolletaget och den får det att se ut som om brösten dallrar på ett oerhört distraherande sätt när jag rör mig. Först tror jag att jag glömt ta på mig behå men så är inte fallet.
Ja jävlar. Tur att det fredag i alla fall. I eftermiddag ska jag få terapi i form av klippning och goda samtal, och sedan ska jag äta middag med min syster. Förhoppningsvis slutar dagen bättre än den började.
Dålig nattsömn, for starters. Vid femtiden vaknade Q och väckte mig eftersom sängen var blöt. Den sabla medicinen fungerar inte helt. Jo, första natten var han torr men sedan har han kissat på sig varje natt och vi blir alltmer besvikna och uppgivna, mest Q själv förstås. Jag försöker hålla modet uppe på oss båda, det kommer att ordna sig, vi vet bara inte när, det är absolut inte ditt fel. Ändå viskar han förlåt mot min hals innan han somnar om.
Själv gör jag det inte, jag ligger vaken en stund och oroar mig. Doktorn, den rekommenderade, var trevlig och trygg och verkade tro att medicinen skulle hjälpa direkt. Själv går han inom kort i pension så hjälper den inte får vi väl vända oss till kliniken igen. Nåja, vi ska väl ge det en vecka i alla fall, men i vargtimmen är jag inte alltid så sansad.
Det är förresten inte bara Q och jag som är vakna, även Y och O väcktes förstås, det blir trångt i dubbelsängen. Y nyser femtielva gånger efter varann, jag undrar om mamma har rätt när hon hävdar att upprepade nysningar är allergi och inte förkylning. Möglet som vi hittade och som jag skurade bort från tvättstugans golv igår, är det det han reagerar på?
När klockan ringer märker jag att jag måste ha somnat om i alla fall. Y studsar upp, men inte Q. Han mår illa och har ont i huvudet och känner sig allmänt eländig. Efter lock och pock intar han frukost och klär på sig men känner sig inte bättre. Feber har han inte, men han är lite blek. Han får vara hemma, O kan vabba, fast vi båda är lite misstänksamma.
(Usch vad svårt detta är. Jag vill inte bemöta mina barn med misstro när de säger att de är sjuka. Jag vill lära dem att lyssna på sina kroppar - fast lagom mycket. Det går inte heller att stanna i sängen så fort livet känns lite motigt.)
Mobilen ringer vid halvåttatiden, det är verkstaden som har bilen på service sedan igår. Braskande helsidesreklam trumpetar att en normal service tar två timmar, perfekt då att träna på verkstadens gym eller äta en god lunch. I verkligheten behövde de behålla bilen för att byta dörrlåsen, jo för under värsta köldknäppen gick förardörren plötsligt inte igen. Jag genomskådar dem förstås, det verkar vara ett känt fel som inte bedömts tillräckligt allvarligt att informera kunderna om och återkalla bilarna för, istället åtgärdar man det först om kunden klagar. Vi gör precis likadant själva på mitt jobb. Fast nu är det om bromsklossarna han ringer, de håller inte till nästa service. Nähä. Ännu ett jävla beslut att fatta, ännu en tid att boka, ännu en utgift att punga ut med. Vi låter saken bero, O ska hämta bileländet i eftermiddag, han får bestämma då.
Jag lämnar Y hos dagmamman och åker sedan tunnelbana i en halv evighet. Struntar i att ta bussen sista biten, går istället. Totalt tar det en och en halv timme dörr till dörr inklusive Y-lämning. Jag hinner lyssna på flera kapitel av Americanah. Morgonen ljusnar.
Förmiddagen på jobbet hackas upp av små möten, stämningen är irriterad, beslut måste fattas. Ändå känns det ganska bra. Skönt att ha något vettigt att göra för en gångs skull, skönt att det händer något. Jag är trött och gnider mig otåligt i ögonen som jag brukar, och påminns om att jag målat mig för första gången på evigheter.
Mellan mötena går jag på toaletten och konstaterar att mascaran klarat sig men att jag har en märkligt ostyrig frisyr, orsakad av kombinationen vått hår, minusgrader och mössa. Till råga på allt bär jag en omlottröja som jag köpt på mellandagsrea, den är av mjukt material med vackert mönster, men den glipar oroväckande i dekolletaget och den får det att se ut som om brösten dallrar på ett oerhört distraherande sätt när jag rör mig. Först tror jag att jag glömt ta på mig behå men så är inte fallet.
Ja jävlar. Tur att det fredag i alla fall. I eftermiddag ska jag få terapi i form av klippning och goda samtal, och sedan ska jag äta middag med min syster. Förhoppningsvis slutar dagen bättre än den började.
2015-01-07
Lite blek
God fortsättning, jag lever och har hälsan och min bloggtystnad har inga dramatiska orsaker alls utan kommer sig av lättja och att det går så bra att göra nästan allt via mobilen, allt utom att skriva långa tänkvärda texter.
Idag känner jag mig emellertid blek och trött. Det är januari med allt vad det innebär. Förskjuten dygnsrytm som ännu inte rättats till, jobbstart som väcker föga entusiasm.
Jag går min lunchpromenad med radioföljetong i lurarna. Ljuset är blekt och genomskinligt, så som det är i januari. Från lunchrummet såg himlen kompakt mulen och trist ut, men när jag kom ut kunde jag ana blå skiftningar. Mot slutet av promenaden börjar det snöa.
Förra årets nyårslöfte gällde arbetsglädje, sömn och lunchpromenader. Nåja, ett av tre är bättre än inget. Sömnen fungerar ju förresten stadigt bättre hela tiden. Barnen sover bättre och bättre. Inatt sov Q utan att kissa för andra gången, han har nu fått börja äta medicin och den förefaller fungera.
Jag återkommer då jag är utvilad och rosig med ett julspel i två akter och kanske också en årskrönika eller åtminstone ett årsbokslut.
Idag känner jag mig emellertid blek och trött. Det är januari med allt vad det innebär. Förskjuten dygnsrytm som ännu inte rättats till, jobbstart som väcker föga entusiasm.
Jag går min lunchpromenad med radioföljetong i lurarna. Ljuset är blekt och genomskinligt, så som det är i januari. Från lunchrummet såg himlen kompakt mulen och trist ut, men när jag kom ut kunde jag ana blå skiftningar. Mot slutet av promenaden börjar det snöa.
Förra årets nyårslöfte gällde arbetsglädje, sömn och lunchpromenader. Nåja, ett av tre är bättre än inget. Sömnen fungerar ju förresten stadigt bättre hela tiden. Barnen sover bättre och bättre. Inatt sov Q utan att kissa för andra gången, han har nu fått börja äta medicin och den förefaller fungera.
Jag återkommer då jag är utvilad och rosig med ett julspel i två akter och kanske också en årskrönika eller åtminstone ett årsbokslut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)