Igår när jag åkte hem från kören ringde en gråthulkande Q. Förutom ylandet så var ljudet i telefonen orimligt dåligt. Det fick sin förklaring sedan Q bytt telefon. Y hade kräkts på luren varpå O sköljt av den.
Y sov redan gott, och Q somnade så snart jag satt på hans sängkant. Varför han gripits av sådan överväldigande längtan efter mig kunde han inte riktigt förklara.
Därefter planerade O och jag vabb, flyttade möten och dividerade. Ingen av oss trodde på magsjuka hos Y, men han hade slagit huvudet i pulkabacken och klagat över huvudvärk. Själv var han alldeles övertygad om att han hade hjärnskakning (hej Madicken och Samuel med den sällsamma kalendern). Nejdå, sa O, då kräks man ju, varpå Y kräktes.
Innan jag la mig lyfte jag Q ur sängen och satte honom på toaletten. Det slutade illa. Q snedtände eller fick nattskräck eller gudvetvad och skrek och sparkade i tjugo minuter.
Jag vet att jag överreagerar på barnens nattskräck. När jag beskriver det efteråt låter det inte så märkvärdigt. Gallskrik i tjugo minuter mitt i natten, vadårå. Medan det pågår håller jag mig lugn men efteråt är jag alltid upprörd och har svårt att somna.
Så även nu. Nattkissandet känns tämligen hopplöst att få bukt med. Om priset är nattskräck och ständigt störd sömn för oss alla så avvaktar jag hellre.
På grund av skrikandet var vi osäkra om Q alls kissat på toa. Men det hade han nog, för imorse var blöjan torr igen. Han var synnerligen solig och samarbetsvillig hela morgonen.
Y var pigg och fullkomligt frisk men fick ändå vara hemma för säkerhets skull. O tog första passet medan jag med viss bävan gick till tandläkaren, där jag inte varit på fyra år.
Men gudarna och generna var goda, allt såg bra ut. Jag har inte ens tandsten. Och visdomständerna uppför sig, både de som tittat fram och de som bidar sin tid.
Resten av förmiddagen ägnades åt Trolltider och målarbok för den ene av oss och Americanah och flätstickning för den andre.
Y sov redan gott, och Q somnade så snart jag satt på hans sängkant. Varför han gripits av sådan överväldigande längtan efter mig kunde han inte riktigt förklara.
Därefter planerade O och jag vabb, flyttade möten och dividerade. Ingen av oss trodde på magsjuka hos Y, men han hade slagit huvudet i pulkabacken och klagat över huvudvärk. Själv var han alldeles övertygad om att han hade hjärnskakning (hej Madicken och Samuel med den sällsamma kalendern). Nejdå, sa O, då kräks man ju, varpå Y kräktes.
Innan jag la mig lyfte jag Q ur sängen och satte honom på toaletten. Det slutade illa. Q snedtände eller fick nattskräck eller gudvetvad och skrek och sparkade i tjugo minuter.
Jag vet att jag överreagerar på barnens nattskräck. När jag beskriver det efteråt låter det inte så märkvärdigt. Gallskrik i tjugo minuter mitt i natten, vadårå. Medan det pågår håller jag mig lugn men efteråt är jag alltid upprörd och har svårt att somna.
Så även nu. Nattkissandet känns tämligen hopplöst att få bukt med. Om priset är nattskräck och ständigt störd sömn för oss alla så avvaktar jag hellre.
På grund av skrikandet var vi osäkra om Q alls kissat på toa. Men det hade han nog, för imorse var blöjan torr igen. Han var synnerligen solig och samarbetsvillig hela morgonen.
Y var pigg och fullkomligt frisk men fick ändå vara hemma för säkerhets skull. O tog första passet medan jag med viss bävan gick till tandläkaren, där jag inte varit på fyra år.
Men gudarna och generna var goda, allt såg bra ut. Jag har inte ens tandsten. Och visdomständerna uppför sig, både de som tittat fram och de som bidar sin tid.
Resten av förmiddagen ägnades åt Trolltider och målarbok för den ene av oss och Americanah och flätstickning för den andre.
Det är väl inte konstigt att nattskräck prövar tålamodet. Man är känsligare för stök och buller på natten, och att se en älskad familjemedlem skrika och böka okontrollerat måste vara en prövning under alla omständigheter.
SvaraRaderaMen tror du inte att Q kan komma att vänja sig tidsschemat med kissande vid elvatiden? Så som man vänjer sig vid när väckarklockan ska ringa om man går upp vid samma tid varje dag.
Det kanske kräver att det är en tidpunkt då det fungerar för honom att vakna till. Min insikt i sömnmönster är helt amatörmässigt autodidakt, men man växlar väl mellan djupare och lättare sömn natten igenom.
Tack för sympati!
SvaraRaderaIgår gick det bättre. Q somnade med vetskapen att jag skulle väcka honom någon timme senare, och mutad med att få sova i min säng (där grävde jag en grop åt mig själv) gick han för egen maskin snällt och kissade. Tidigare har jag fått bära honom, 35 kg är på gränsen av min förmåga.
Lik förbannat kom det kiss under natten. Det känns ganska hopplöst just nu. Samtidigt blir jag lite arg på mig själv och omständigheterna, vi kanske inte ska ta så hårt på det här utan vänta in att det går över av sig självt? Jag vet verkligen inte.
Funderar på att be om en telefontid med den vettige men snart pensionerade barndoktorn.
Prata med dr M igen! Vi fick oxybutynin för att lugna blåsan (göra den mindre känslig) och minirin.. Kombinationen funkade fint för Sture och gör det fortfarande!
RaderaFinns det inte utrymme för två steg framåt och ett tillbaka i det här? Behöver man verkligen medicinskt sett se det som hopplöst för att det inte fungerar varje natt? Vi äter och dricker olika och olika mycket olika dagar, förlorar olika mycket vätska genom andra mekanismer.
SvaraRaderaEn telefontid med doktorn kan klargöra sådant. förstås.
Ja, det måste ju finnas lite sånt utrymme. Konstigt nog fick jag inga sådana råd i den vägen, doktorn verkade helt övertygad om att det skulle fungera direkt. Medicinera i ett kvartal, prova sedan att halvera dosen.
RaderaEller var det jag som var helt övertygad och därför inte lyssnade? Nä, jag tror faktiskt inte det. Känner mig faktiskt ganska vilsen i detta. Och orolig, för det verkar påverka Q mer än jag trott eller förstått. Han blir också ledsen när det inte funkar, och det gör mig ont om honom.
Jävla skit (eller piss, snarare).
Skulle det funka för honom att bara resas på och kissa i pipinett (potta som man jan stå å kissa i) slippa vakna jättemycket och bäras? Bara en tanke / Stella
SvaraRaderaTänkte just också fråga om potta.
SvaraRaderaSmart! Så långt hade jag inte tänkt. Ska fundera.
SvaraRaderaSå, nu har jag pratat med dr M, (vars sista arbetsdag är idag!) och han skrev ut oxybutynin. Testar ikväll.
SvaraRaderaFortsättningsvis tror jag vi skiter i ta-upp-och-kissa-honom, för stor risk för nattskräck och skrik och elände.
Vi tyckte att det tog ett par dagar innan oxybutyninet kickade in. Sedan blev det jättebra!
SvaraRadera