Jag ska inte bli långrandig, men låt mig säga att en stor del av det som fylldes på i mig under lördagen, det behövde jag idag.
Tre rejäla bråk, av kaliber målarfärgen-trillar-från-taket, från sjuåringen, om så elementära saker som att
1 stänga av TV:n och klä på sig
2 tvätta händerna och komma och sätta sig vid matbordet
3 borsta tänderna och klippa naglarna före sänggåendet
Han sover nu, med oklippta naglar. Man vinner inte alla strider. Jag skulle tro att hela radhuslängan hörde vrålen från utbrott nummer tre. Efteråt hade jag en förtvivlad pojke i famnen som viskade "jag vet inte varför, men jag fick ett sånt utbrott".
Fyraåringen då? Jodå, han har också bidragit men på ett annat sätt och helt utan egen förskyllan. Inte var det hans fel att hans våghalsiga föräldrar tog risken att beställa mat åt honom på en restaurang där de vet att det serveras jordnötssmör. Fast vi frågade om det hålls åtskilt från övrig mat, och det gjorde det, försäkrade flickan bakom disken. Men tydligen inte tillräckligt åtskilt. Y började nysa och klaga över klåda i ögonen, och så svullnade ena ögat upp. Medicinväskan hade vi med förstås, så han fick kortison direkt. O sprang hem efter antihistamin, det tog en kvart ungefär. Under tiden satt jag med Y i knät och bet på naglarna och funderade på om jag skulle ringa ambulans eller ge adrenalinspruta, kliar det i halsen Y? Kliar det i håret, på händerna? Kan du andas? Lugn Helga, var lugn, inte få panik, då får Y det också. Y tyckte jag var tjatig, hans intresse var helt riktat mot en tuggummiautomat som han spanat in, och han blev arg när han inte fick gå dit och stoppa pengar i den.
Efteråt debriefade jag med syster akutläkare. Vi borde ha antihistamin i tablettform, det är lättare att bära med sig i lilla medicinväskan, det vi har nu är flytande i glasflaska, inte optimalt att ha med sig överallt. Hon sa att när hon haft patienter med allergisk reaktion så brukar hon ge antihistamin först, sedan kortison, och nöja sig med det om det är klåda kring ögonen och svullna läppar. Men så snart det kliar i halsen eller känns täppt ger hon adrenalin, hellre en gång för mycket än en gång för lite. Kanske var vi coola i överkant. Jag sa till O efteråt att vi nog behöver tänka på att vi snarare är för lugna än för hysteriska.
Ja. En söndag alltså. Imorgon är det måndag och då är jag föräldraledig och har tänkt besöka Skansen med mina telningar.
Hej och hå.
2013-09-30
2013-09-29
En lördag som inbäddad i bomull
Igår var en såndär dag som man bara kan drömma om. Sedan länge har jag och min frisör pratat om att gå ut och ta ett glas vin tillsammans. Vi hade tänkt göra det i juni när min man och mina barn var bortresta, men då var han (frisören) också det. Senaste gången jag klippte mig kom han med den lysande idén att vi nästa gång skulle boka tid på en lördag förmiddag, och äta långlunch tillsammans.
Jag såg fram emot det i flera veckor. Det är alltid roligt att träffa honom, förutom att han gör mig snygg i håret är det roligt och tankeväckande att prata med honom, jag är alltid glad när jag går därifrån.
På fredagmorgonen när jag körde till jobbet ringde min kompis L från Göteborg, hon som är min äldsta och bästa vän tillika gudmor till Q, hon som jag i bästa fall hinner träffa någon gång per år. Nu var det ju inte så länge sedan vi pratades vid, hon ringde på min födelsedag. Jag glömde alldeles bort att säga det, men jag är i Stockholm på lördag. Är det för mycket att hoppas att du har möjlighet att komma in till stan och träffa mig en stund?
Händelsevis hade jag ju det. Ibland står alla stjärnor rätt. When the moon is in the seventh house, säger L och skrattar när jag fyller i: and Jupiter aligns with Mars.
Lördagen grydde och jag åkte in till stan, blev klippt och färgad, serverad kaffe och rentav en liten whisky i rosenmönstrad kopp då frisören bekymrade sig för min hosta.
Vad händer nu då, undrade jag. Det visade sig att allt var bokat och bestämt. Taxi till Ulla Winblad på Djurgården, där vi åt trerätters lunch som faktiskt inleddes med gåslever och champagne, jag råkar gilla bägge delarna. Vi pratade och pratade och pratade. Du får det att låta som att det skulle vara en uppoffring det här, skrattade han när jag tackade honom innerligt.
När det var dags för mig att gå för att möta L, viftade han vänligt åt mig. Jag sitter kvar och dricker upp och tittar på tanterna, kila iväg du. Jag tar notan och meddelar dig hur mycket du är skyldig mig.
Så jag promenerade till Karlaplan där L väntade, och sedan promenerade vi till Slussen och pratade hela vägen. Promenera genom Stockholm i samtal med en vän, bättre blir det inte. Som väntat blev hon glad för drakboken, som jag inte hunnit posta ännu.
Sedan tog jag tunnelbanan hem och lyssnade på Don Giovanni och nickade till, jag är inte van att dricka vin dagtid, och kom hem till make och söner och middag. Efter att ha avvärjt yngste sonens blodsockerdipp blev kvällen också den väldigt trevlig.
Efter denna dag känner jag mig stärkt och omhuldad och påfylld många gånger om.
Jag såg fram emot det i flera veckor. Det är alltid roligt att träffa honom, förutom att han gör mig snygg i håret är det roligt och tankeväckande att prata med honom, jag är alltid glad när jag går därifrån.
På fredagmorgonen när jag körde till jobbet ringde min kompis L från Göteborg, hon som är min äldsta och bästa vän tillika gudmor till Q, hon som jag i bästa fall hinner träffa någon gång per år. Nu var det ju inte så länge sedan vi pratades vid, hon ringde på min födelsedag. Jag glömde alldeles bort att säga det, men jag är i Stockholm på lördag. Är det för mycket att hoppas att du har möjlighet att komma in till stan och träffa mig en stund?
Händelsevis hade jag ju det. Ibland står alla stjärnor rätt. When the moon is in the seventh house, säger L och skrattar när jag fyller i: and Jupiter aligns with Mars.
Lördagen grydde och jag åkte in till stan, blev klippt och färgad, serverad kaffe och rentav en liten whisky i rosenmönstrad kopp då frisören bekymrade sig för min hosta.
Vad händer nu då, undrade jag. Det visade sig att allt var bokat och bestämt. Taxi till Ulla Winblad på Djurgården, där vi åt trerätters lunch som faktiskt inleddes med gåslever och champagne, jag råkar gilla bägge delarna. Vi pratade och pratade och pratade. Du får det att låta som att det skulle vara en uppoffring det här, skrattade han när jag tackade honom innerligt.
När det var dags för mig att gå för att möta L, viftade han vänligt åt mig. Jag sitter kvar och dricker upp och tittar på tanterna, kila iväg du. Jag tar notan och meddelar dig hur mycket du är skyldig mig.
Så jag promenerade till Karlaplan där L väntade, och sedan promenerade vi till Slussen och pratade hela vägen. Promenera genom Stockholm i samtal med en vän, bättre blir det inte. Som väntat blev hon glad för drakboken, som jag inte hunnit posta ännu.
Sedan tog jag tunnelbanan hem och lyssnade på Don Giovanni och nickade till, jag är inte van att dricka vin dagtid, och kom hem till make och söner och middag. Efter att ha avvärjt yngste sonens blodsockerdipp blev kvällen också den väldigt trevlig.
Efter denna dag känner jag mig stärkt och omhuldad och påfylld många gånger om.
2013-09-25
Hur man osäkrar en medarbetare
På måndag har Q studiedag, och vi har en hel del föräldradagar kvar att ta ut, dagar som fryser inne om ett år. Jag har inga möten på måndag, och pratar med herr Snäll som inte har några invändningar. Det har han i och för sig nästan aldrig, men det kan ju möjligen också bero på att han vet att jag sköter mitt jobb.
Men Jane måste också informeras, Jane som jag på sistone har tyckt lite bättre om. Vi genomförde ett oväntat lyckat lönesamtal i augusti, och när jag fick hennes anteckningar från vårens medarbetarsamtal blev jag förvånad, hon hade uppfattat och återgett min kritik och mina synpunkter helt korrekt. Det trodde jag faktiskt inte.
Vidare har hon varit bollplank och diskussionspartner i den självutvärdering jag skrivit som ett led i den pågående certifieringen, och även detta var oväntat trevligt och konstruktivt.
Det är både lustigt och sorgligt hur positiva strukturer så snabbt kan raseras. För när jag läser Janes svar minns jag precis hur det kändes i början av vår bekantskap, och förundras inte ett dugg över att hon kommer på kant med alla sina yngre kvinnliga medarbetare. De som snarare är för ambitiösa än tvärtom, de som sliter och nästan vänder ut och in på sig för att tillmötesgå alla krav, på jobbet och hemma.
Hej Helga!
OK, du har redan stämt av med herr Snäll som sagt ja...
Eftersom du så nyligen haft semester, varit hemma med sjukt barn och egen sjukdom, känns det dock lite konstigt att du som konsult/projektledare på plats ute hos kund tar upp ny ledighet så snart inpå.
Därmed ingen kritik för vare sig semester, vab eller sjukdom. Men om man precis varit borta en del brukar det ju finnas saker att komma ikapp med...
Våra kunder tar ju in konsulter för att lösa ett problem/uppdrag och jag vet att herr Snäll är extremt välvilligt inställd, men tänk på att alla kunder inte tänker så.
Mvh Jane
Jag läser hennes svar i telefonen, på kvällen innan jag ska gå och lägga mig. Sover dåligt på natten, av barnastörningar och hosta.
Vid frukosten känner jag mig yr och matt och går och lägger mig igen. Uppenbarligen har jag gått tillbaka till jobbet för tidigt. Ringer herr Snäll och meddelar detta och pratar om vad som behöver göras under dagen. Överväger att svara på Janes mejl, men vet inte riktigt vad jag ska svara. Definitivt inte det jag tänker i alla fall. Gå i försvarsställning, tjafsa om att jag minsann läste mejl och höll koll varenda dag jag var sjuk? Påpeka att jag faktiskt inte har särskilt mycket att komma ikapp med? Påpeka det som torde vara uppenbart, att jag bedömer att en dags ledighet inte på något sätt äventyrar de projekt jag sköter?
Nä. Skriver istället helt kort att jag är sjuk igen, herr Snäll är informerad. Undrar flyktigt om hon nu kommer att tro att jag sjukskriver mig på pin kiv, men slår bort tanken.
Jag tror faktiskt inte att hon riktigt fattar vad det är hon gör. Nu ska jag strax skaka av mig den här olusten och osäkerhetskänslan och vila i vetskapen att jag är en kompetent, ansvarsfull och mogen person som sköter sitt jobb. Även om min chef förmedlar något annat. Äsch, jag vet ju att hon inte tycker så egentligen. Tänk om hon kunde sätta sig på händerna nästa gång hennes kontrollbehov och drift att ta en i örat slår till. Tänk om hon kunde stanna upp och analysera de (dubbla) budskap hon förmedlar.
Nu skiter jag i det här.
Men Jane måste också informeras, Jane som jag på sistone har tyckt lite bättre om. Vi genomförde ett oväntat lyckat lönesamtal i augusti, och när jag fick hennes anteckningar från vårens medarbetarsamtal blev jag förvånad, hon hade uppfattat och återgett min kritik och mina synpunkter helt korrekt. Det trodde jag faktiskt inte.
Vidare har hon varit bollplank och diskussionspartner i den självutvärdering jag skrivit som ett led i den pågående certifieringen, och även detta var oväntat trevligt och konstruktivt.
Det är både lustigt och sorgligt hur positiva strukturer så snabbt kan raseras. För när jag läser Janes svar minns jag precis hur det kändes i början av vår bekantskap, och förundras inte ett dugg över att hon kommer på kant med alla sina yngre kvinnliga medarbetare. De som snarare är för ambitiösa än tvärtom, de som sliter och nästan vänder ut och in på sig för att tillmötesgå alla krav, på jobbet och hemma.
Hej Helga!
OK, du har redan stämt av med herr Snäll som sagt ja...
Eftersom du så nyligen haft semester, varit hemma med sjukt barn och egen sjukdom, känns det dock lite konstigt att du som konsult/projektledare på plats ute hos kund tar upp ny ledighet så snart inpå.
Därmed ingen kritik för vare sig semester, vab eller sjukdom. Men om man precis varit borta en del brukar det ju finnas saker att komma ikapp med...
Våra kunder tar ju in konsulter för att lösa ett problem/uppdrag och jag vet att herr Snäll är extremt välvilligt inställd, men tänk på att alla kunder inte tänker så.
Mvh Jane
Jag läser hennes svar i telefonen, på kvällen innan jag ska gå och lägga mig. Sover dåligt på natten, av barnastörningar och hosta.
Vid frukosten känner jag mig yr och matt och går och lägger mig igen. Uppenbarligen har jag gått tillbaka till jobbet för tidigt. Ringer herr Snäll och meddelar detta och pratar om vad som behöver göras under dagen. Överväger att svara på Janes mejl, men vet inte riktigt vad jag ska svara. Definitivt inte det jag tänker i alla fall. Gå i försvarsställning, tjafsa om att jag minsann läste mejl och höll koll varenda dag jag var sjuk? Påpeka att jag faktiskt inte har särskilt mycket att komma ikapp med? Påpeka det som torde vara uppenbart, att jag bedömer att en dags ledighet inte på något sätt äventyrar de projekt jag sköter?
Nä. Skriver istället helt kort att jag är sjuk igen, herr Snäll är informerad. Undrar flyktigt om hon nu kommer att tro att jag sjukskriver mig på pin kiv, men slår bort tanken.
Jag tror faktiskt inte att hon riktigt fattar vad det är hon gör. Nu ska jag strax skaka av mig den här olusten och osäkerhetskänslan och vila i vetskapen att jag är en kompetent, ansvarsfull och mogen person som sköter sitt jobb. Även om min chef förmedlar något annat. Äsch, jag vet ju att hon inte tycker så egentligen. Tänk om hon kunde sätta sig på händerna nästa gång hennes kontrollbehov och drift att ta en i örat slår till. Tänk om hon kunde stanna upp och analysera de (dubbla) budskap hon förmedlar.
Nu skiter jag i det här.
2013-09-23
Associationer
Vid frukostbordet pratar O och jag av någon anledning om Nils Ferlin (som jag läst men inte han). O frågar om han rörde sig i samma kretsar som Fritiof Nilsson Piraten (som han läst men inte jag). Nja, njo, de var väl samtida ungefär men vete tusan om de träffades, höll sig inte Piraten mest i Skåne?
Q avbryter med en fråga om atombomber, varpå samtalet slirar in på detta ämne. Ja, de är mycket farligare och värre än andra bomber, jag drar en så gott det går barnanpassad resumé av Hiroshima och Nagasaki.
Varför kom du att tänka på atombomber, frågar jag. Inte vet jag vad jag hade väntat mig för svar, men inte var det detta:
Jo, ni pratade ju om nån Fritiof Nilsson-nånting, och då tänkte jag på han Fritiof som är ute och rider och dansar tango, han har ju en atom-nånting.
Häpen tystnad. Tills jag fattar.
Mamman, värdinnan satt i vrån. Hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton....
(Mantón betyder visst sjal på spanska. Om det betyder något på svenska vet jag inte. Undrar om ordet alls förekommer någon annanstans.)
Q avbryter med en fråga om atombomber, varpå samtalet slirar in på detta ämne. Ja, de är mycket farligare och värre än andra bomber, jag drar en så gott det går barnanpassad resumé av Hiroshima och Nagasaki.
Varför kom du att tänka på atombomber, frågar jag. Inte vet jag vad jag hade väntat mig för svar, men inte var det detta:
Jo, ni pratade ju om nån Fritiof Nilsson-nånting, och då tänkte jag på han Fritiof som är ute och rider och dansar tango, han har ju en atom-nånting.
Häpen tystnad. Tills jag fattar.
Mamman, värdinnan satt i vrån. Hon tog mitt ridspö, min pistol och min manton....
(Mantón betyder visst sjal på spanska. Om det betyder något på svenska vet jag inte. Undrar om ordet alls förekommer någon annanstans.)
Därför läs varenda bok
Q kom hem med en ny läsebok häromdagen. Fröken tyckte att han kunde prova med den svårare läseboken. Det förvånade mig inte ett dugg, tvärtom var jag lite häpen när hon placerat honom i gruppen med lägst läsfärdigheter. Jag misstänkte att Q inte visat vad han kunde vid läsprovet, han är ju inte mycket för uppvisningar och bedömningar.
Q har kunnat läsa, stava sig igenom texter, i mer än ett år. Men det lossnar inte riktigt. Få se om skolan lyckas intressera honom.
Hur läseboken ska väcka hans intresse är mig en gåta, men därom tiger jag förstås. Den tycks mig monstruöst tråkig. Dessutom är ungarna strängt förbjudna att läsa i förväg, vilket ger mig obehagliga ekon från min egen skoltid.
En försäkran är på sin plats här. Jag har ganska stort förtroende för Q:s lärare. Hon är ung och ambitiös. Det hon saknar i erfarenhet kompenserar hon i entusiasm. Hon jobbar och sliter och provar ständigt nya lösningar, jag uppskattar verkligen hennes attityd. Mina åsikter om läsepedagogiken håller jag strängt för mig själv.
Nå. Jag minns inte själv hur det gick till när jag lärde mig läsa, jag vet bara att jag redan kunde när jag började skolan. Sedan gick det fort. Efter en termin i ettan flyttade vi till USA och jag lärde mig språket på några månader. Den första bok jag läste på engelska var en barnbok om Helen Keller, jag har kvar den ännu. Jag läste snabbt och mycket, då som nu. Jag har starka minnen av hur det var att sitta i klassrummet och läsa de anvisade två sidorna, jag blev alltid färdig först och kunde givetvis inte avhålla mig från att bläddra framåt i boken och läsa i förväg, varpå jag ofelbart fick skäll.
Att ge de svagaste eleverna det stöd de måste få samtidigt som man tillhandahåller stimulans åt de duktigare så att inte de dör av tristess (eller hittar på bus), det är i sanning en utmaning av rang.
Idag kom ett mejl från vår ambitiösa fröken, med tips om hur man stöder barnets läsintresse. Det inleds med ett citat av Albert Einstein, om att sagoläsning ger intelligenta barn. Nå, där gör jag ett rätt i alla fall. Igår klagade sönerna över att tingens ordning alltid är densamma, varför ska du läsa och pappa natta? Därför att jag tycker att det är så roligt att läsa för er, pappa gillar det inte lika mycket, svarade jag. För det är faktiskt sant. Jag älskar att läsa för ungarna, nästan alltid. Ibland vägrar jag läsa någon bok, för att jag tröttnat på den eller för att vi läst den för ofta, eller för att den är tråkig. Jag gör det med relativt gott samvete, min älskade morfar i minne, den outtröttlige sagoläsaren, som rättade eventuella språkfel med blyerts och som vägrade läsa tråkiga böcker.
Jag skummar vidare genom tipsen och ler först självbelåtet. Läsa intressanta saker högt från tidningen, skaffa lånekort på biblioteket, förmedla ditt eget läsintresse. Check, check, check. Men sedan blir jag vemodig. Hur ska man hjälpa de barn vars föräldrar kanske inte ens läser de här mejlen? Eller som gör det, men snabbt får dåligt samvete över allt de inte kan, orkar eller hinner, och avfärdar det hela?
Ibland jämför jag mig med föräldrar till Q:s kompisar eller till andra barn i klassen, och undrar om min inställning är för laid-back. De är så... på. Borde jag peppa honom mer, oroa mig mer? Pusha mer?
Men så tänker jag att herregud. Han kommer att klara sig utmärkt. Jag är skyldig honom det förtroendet. Och gör han inte det så älskar jag honom i alla fall. Och vi finns ju här, bägge två, redo att hjälpa om det behövs. Det tror jag att Q vet.
Simma kan han ju nu, till exempel. Enligt O som var med på simskolan igår är Q duktigast i gruppen och övar sig redan på att dyka från kanten. Och jag som oroade mig förra året, alldeles i onödan.
Ikväll ska Q och jag göra i ordning ett paket. Till hans gudmor och hennes små flickor. Q:s gudmor som köper de bästa presentböcker man kan tänka sig. Som älskar fantasy och läsning. Men den här underbara boken tror jag inte hon har upptäckt och jag är säker på att hon kommer att tycka lika mycket om den som vi gör.
(Tips om barnböcker om adoption finns som en kommentar under ett inlägg längre ner!)
Q har kunnat läsa, stava sig igenom texter, i mer än ett år. Men det lossnar inte riktigt. Få se om skolan lyckas intressera honom.
Hur läseboken ska väcka hans intresse är mig en gåta, men därom tiger jag förstås. Den tycks mig monstruöst tråkig. Dessutom är ungarna strängt förbjudna att läsa i förväg, vilket ger mig obehagliga ekon från min egen skoltid.
En försäkran är på sin plats här. Jag har ganska stort förtroende för Q:s lärare. Hon är ung och ambitiös. Det hon saknar i erfarenhet kompenserar hon i entusiasm. Hon jobbar och sliter och provar ständigt nya lösningar, jag uppskattar verkligen hennes attityd. Mina åsikter om läsepedagogiken håller jag strängt för mig själv.
Nå. Jag minns inte själv hur det gick till när jag lärde mig läsa, jag vet bara att jag redan kunde när jag började skolan. Sedan gick det fort. Efter en termin i ettan flyttade vi till USA och jag lärde mig språket på några månader. Den första bok jag läste på engelska var en barnbok om Helen Keller, jag har kvar den ännu. Jag läste snabbt och mycket, då som nu. Jag har starka minnen av hur det var att sitta i klassrummet och läsa de anvisade två sidorna, jag blev alltid färdig först och kunde givetvis inte avhålla mig från att bläddra framåt i boken och läsa i förväg, varpå jag ofelbart fick skäll.
Att ge de svagaste eleverna det stöd de måste få samtidigt som man tillhandahåller stimulans åt de duktigare så att inte de dör av tristess (eller hittar på bus), det är i sanning en utmaning av rang.
Idag kom ett mejl från vår ambitiösa fröken, med tips om hur man stöder barnets läsintresse. Det inleds med ett citat av Albert Einstein, om att sagoläsning ger intelligenta barn. Nå, där gör jag ett rätt i alla fall. Igår klagade sönerna över att tingens ordning alltid är densamma, varför ska du läsa och pappa natta? Därför att jag tycker att det är så roligt att läsa för er, pappa gillar det inte lika mycket, svarade jag. För det är faktiskt sant. Jag älskar att läsa för ungarna, nästan alltid. Ibland vägrar jag läsa någon bok, för att jag tröttnat på den eller för att vi läst den för ofta, eller för att den är tråkig. Jag gör det med relativt gott samvete, min älskade morfar i minne, den outtröttlige sagoläsaren, som rättade eventuella språkfel med blyerts och som vägrade läsa tråkiga böcker.
Jag skummar vidare genom tipsen och ler först självbelåtet. Läsa intressanta saker högt från tidningen, skaffa lånekort på biblioteket, förmedla ditt eget läsintresse. Check, check, check. Men sedan blir jag vemodig. Hur ska man hjälpa de barn vars föräldrar kanske inte ens läser de här mejlen? Eller som gör det, men snabbt får dåligt samvete över allt de inte kan, orkar eller hinner, och avfärdar det hela?
Ibland jämför jag mig med föräldrar till Q:s kompisar eller till andra barn i klassen, och undrar om min inställning är för laid-back. De är så... på. Borde jag peppa honom mer, oroa mig mer? Pusha mer?
Men så tänker jag att herregud. Han kommer att klara sig utmärkt. Jag är skyldig honom det förtroendet. Och gör han inte det så älskar jag honom i alla fall. Och vi finns ju här, bägge två, redo att hjälpa om det behövs. Det tror jag att Q vet.
Simma kan han ju nu, till exempel. Enligt O som var med på simskolan igår är Q duktigast i gruppen och övar sig redan på att dyka från kanten. Och jag som oroade mig förra året, alldeles i onödan.
Ikväll ska Q och jag göra i ordning ett paket. Till hans gudmor och hennes små flickor. Q:s gudmor som köper de bästa presentböcker man kan tänka sig. Som älskar fantasy och läsning. Men den här underbara boken tror jag inte hon har upptäckt och jag är säker på att hon kommer att tycka lika mycket om den som vi gör.
(Tips om barnböcker om adoption finns som en kommentar under ett inlägg längre ner!)
2013-09-21
Nåja, vad är en dag på Skansen alternativt en glittrande födelsedag
Vi hade tänkt fira min födelsedag med ett besök på Skansen, och därefter restaurang. Men jag hostar fortfarande, och är ganska trött, så vi ställde in.
Det är lite synd på det vackra vädret. Men förutom att jag väcktes av... inte något sjungande födelsedagståg utan arga vrål från äldste sonen, så har min födelsedag varit perfekt. God hemlagad frukost, dito lunch och fika, glada barn som leker och slåss bara litegrann ibland, långa telefonsamtal med pappa och min bästa kompis i Göteborg, som jag inte pratat med på evigheter. Samt tre avsnitt på raken av Breaking Bad, min senaste favoritserie.
(Jag vet, jag vet. Sopranos, House of Cards, Homeland och nu den här. Vad är det med mig och dysfunktionella medelålders amerikanska män?)
(Råkade förresten se tio minuter av True Blood igår och trodde inte mina ögon. Så erbarmligt dåligt, allt från det så kallade agerandet till smink och effekter. Kultserie? Ridiculous! Apply yourself, som min nye vän kemiläraren skulle ha uttryckt saken.)
Glittret då? Jo, när vrålandet och bråkandet avtagit lägrade sig en välsignad tystnad över hemmet. O kunde återgå till morgontidningen, jag till paulunen, barnen pysslade. Med glitter. Som de inte ska använda utan vårt överinseende. Vårt hem och vi själva är nu pudrade med glitter på de mest osannolika ställen.
Det är lite synd på det vackra vädret. Men förutom att jag väcktes av... inte något sjungande födelsedagståg utan arga vrål från äldste sonen, så har min födelsedag varit perfekt. God hemlagad frukost, dito lunch och fika, glada barn som leker och slåss bara litegrann ibland, långa telefonsamtal med pappa och min bästa kompis i Göteborg, som jag inte pratat med på evigheter. Samt tre avsnitt på raken av Breaking Bad, min senaste favoritserie.
(Jag vet, jag vet. Sopranos, House of Cards, Homeland och nu den här. Vad är det med mig och dysfunktionella medelålders amerikanska män?)
(Råkade förresten se tio minuter av True Blood igår och trodde inte mina ögon. Så erbarmligt dåligt, allt från det så kallade agerandet till smink och effekter. Kultserie? Ridiculous! Apply yourself, som min nye vän kemiläraren skulle ha uttryckt saken.)
Glittret då? Jo, när vrålandet och bråkandet avtagit lägrade sig en välsignad tystnad över hemmet. O kunde återgå till morgontidningen, jag till paulunen, barnen pysslade. Med glitter. Som de inte ska använda utan vårt överinseende. Vårt hem och vi själva är nu pudrade med glitter på de mest osannolika ställen.
2013-09-19
2013-09-18
Mera gråtmildhet
Gråtlusten satt i under dagen.
Q och jag åt lunch i vårt förortscentrum, medförande varsin tidning som lektyr. Kamratposten åt honom (nej, han läser den inte, han stavar sig genom rubrikerna och tittar på bilderna. Det var prenumerationen på den numera avsomnade tidningen Tivoli som övergick i en KP-dito som vi inte kommit oss för att säga upp.), Adoptionscentrums tidning Att adoptera åt mig.
Redan vid ledaren får jag en klump i halsen. Antalet adoptioner sjunker runtom i världen. Tyvärr reflekteras inte detta av en motsvarande sänkning av antalet barn som växer upp på institution.
I många länder har man tagit politiska beslut som direkt eller indirekt påverkar antalet adoptioner - bara i undantagsfall har besluten faktiskt underlättat för barn att få stanna hos sin biologiska familj. --- Istället handlar det ofta om regler och förbud: regler som försvårar för adoptioner till utlandet, förbud för att överge sitt barn, eller liknande. Att besluta om förbud och regler utan att angripa grundproblemet leder till att barnen hamnar på barnhem i alla fall, fast några år äldre, och att de överges utan att de biologiska föräldrarna vågar ge sig till känna. Vilket betyder att barn som hamnar i fosterhem eller som adopteras inte kan få information om sina rötter.
Jag bläddrar vidare. Numrets tema är väntan, väntetider. Ingressen är inkännande - är det något som de flesta adoptivföräldrar vet något om, så är det hur det känns att vänta. Ja, det kan man lugnt påstå.
En tabell ger besked om aktuella väntetider för de olika länderna. De är långa, de har ökat påtagligt under de senaste åren. För Korea uppgår den sammanlagda väntetiden till mer än fem år. Samtidigt som det idag - till skillnad från förr - är i praktiken omöjligt att få medgivande för adoption om man är äldre än 43 år, oavsett barnets ålder eller andra omständigheter. You do the math.
Jag höjer blicken och ser på Q, som koncentrerat brer jordnötssmör på sin bagel. Bordet skakar lite av att han sparkar på det, han kan ju aldrig sitta still. Hans fantastiska blåsvarta hår som lever sitt eget liv, som vanligt står det åt alla håll från en virvel i nacken. Han tittar upp, möter min blick och ler med stora nya framtänder.
Häromveckan fick jag för mig att läsa igenom blogginläggen från 2006. Jag hade nästan glömt, eller snarare förträngt, den hemska sommaren som föregick den fantastiska hösten och vintern, vår första tid som en hel familj. Hur många gånger vi trodde att allt gått åt helvete på riktigt. Min sjukdom, stoppet i Korea. Inte konstigt att vi tvivlade, hur kunde vi göra annat.
Men där sitter han, och här sitter jag, med ett hjärta som nästan svämmar över. Och inte nog med det, vi fick en unge till också. Otroligt.
När jag sedan läser det avslutande kåseriet som beskriver det bästa med att jobba med adoptioner: att få ringa och lämna besked om barn, då rinner tårarna. Som de inte alls gjorde när våra barnbesked kom. Jag snyter mig diskret i servetten och Q märker inget.
(En stund senare upptäcker jag att hans jeans är randiga av avtorkat jordnötssmör, varpå mirakeldammet hastigt avdunstar. Men det är en annan sak.
Några timmar senare träffar jag min chef Jane på ett kvällsmöte och då om inte förr är all gråtlust borta. Det är också en helt annan sak.)
Q och jag åt lunch i vårt förortscentrum, medförande varsin tidning som lektyr. Kamratposten åt honom (nej, han läser den inte, han stavar sig genom rubrikerna och tittar på bilderna. Det var prenumerationen på den numera avsomnade tidningen Tivoli som övergick i en KP-dito som vi inte kommit oss för att säga upp.), Adoptionscentrums tidning Att adoptera åt mig.
Redan vid ledaren får jag en klump i halsen. Antalet adoptioner sjunker runtom i världen. Tyvärr reflekteras inte detta av en motsvarande sänkning av antalet barn som växer upp på institution.
I många länder har man tagit politiska beslut som direkt eller indirekt påverkar antalet adoptioner - bara i undantagsfall har besluten faktiskt underlättat för barn att få stanna hos sin biologiska familj. --- Istället handlar det ofta om regler och förbud: regler som försvårar för adoptioner till utlandet, förbud för att överge sitt barn, eller liknande. Att besluta om förbud och regler utan att angripa grundproblemet leder till att barnen hamnar på barnhem i alla fall, fast några år äldre, och att de överges utan att de biologiska föräldrarna vågar ge sig till känna. Vilket betyder att barn som hamnar i fosterhem eller som adopteras inte kan få information om sina rötter.
Jag bläddrar vidare. Numrets tema är väntan, väntetider. Ingressen är inkännande - är det något som de flesta adoptivföräldrar vet något om, så är det hur det känns att vänta. Ja, det kan man lugnt påstå.
En tabell ger besked om aktuella väntetider för de olika länderna. De är långa, de har ökat påtagligt under de senaste åren. För Korea uppgår den sammanlagda väntetiden till mer än fem år. Samtidigt som det idag - till skillnad från förr - är i praktiken omöjligt att få medgivande för adoption om man är äldre än 43 år, oavsett barnets ålder eller andra omständigheter. You do the math.
Jag höjer blicken och ser på Q, som koncentrerat brer jordnötssmör på sin bagel. Bordet skakar lite av att han sparkar på det, han kan ju aldrig sitta still. Hans fantastiska blåsvarta hår som lever sitt eget liv, som vanligt står det åt alla håll från en virvel i nacken. Han tittar upp, möter min blick och ler med stora nya framtänder.
Häromveckan fick jag för mig att läsa igenom blogginläggen från 2006. Jag hade nästan glömt, eller snarare förträngt, den hemska sommaren som föregick den fantastiska hösten och vintern, vår första tid som en hel familj. Hur många gånger vi trodde att allt gått åt helvete på riktigt. Min sjukdom, stoppet i Korea. Inte konstigt att vi tvivlade, hur kunde vi göra annat.
Men där sitter han, och här sitter jag, med ett hjärta som nästan svämmar över. Och inte nog med det, vi fick en unge till också. Otroligt.
När jag sedan läser det avslutande kåseriet som beskriver det bästa med att jobba med adoptioner: att få ringa och lämna besked om barn, då rinner tårarna. Som de inte alls gjorde när våra barnbesked kom. Jag snyter mig diskret i servetten och Q märker inget.
(En stund senare upptäcker jag att hans jeans är randiga av avtorkat jordnötssmör, varpå mirakeldammet hastigt avdunstar. Men det är en annan sak.
Några timmar senare träffar jag min chef Jane på ett kvällsmöte och då om inte förr är all gråtlust borta. Det är också en helt annan sak.)
Systersamtal
En bråkig och grinig kväll följdes av en dito morgon. Q hostar och snorar rent imponerande på morgnarna, men är helt pigg och kry på dagen. Men eftersom också jag har ont i halsen (tredje gången på lika många veckor, vad är detta?) faller jag till föga och låter honom vara hemma. En dag i lugn och ro på tu man hand, det kan vi båda behöva.
Efter att ha klarat av alla sjukanmälningar och ombokningar av möten och en snabbutryckning för att leverera glömd Y-ryggsäck med matsäck, hinner jag äntligen äta frukost och läsa tidningen. Q bygger lego och pusslar.
Gråten ligger redan på lur, av trötthet och halsont och uppgivenhet över det senare. Hur ska jag någonsin komma i någorlunda form alternativt behålla den form jag har, om jag aldrig är frisk och kan träna? Läser att Kristian Gidlund är död, och som om inte det skulle räcka, en hjärtskärande intervju i DN med en flicka vars pappa dog i Alzheimer i alldeles för tidig ålder. Mina bekymmer är futtiga i jämförelse. På lördag fyller jag fyrtiotre år. På lördag fyller Kristian Gidlund inte trettio år, som han skulle han ha gjort om han fått leva.
Q vill ringa mormor, men det är inte hon som svarar utan moster, min syster som är där på besök, och efter att ha pratat en stund räcker han luren till mig. Vi pratar i en timme, och det är så skönt. Om den fina Londonresan. Om den plötsliga återgången till vardagen. Om hemska sjukdomar, och hur bra vi har det. Om Syrien och Kongo. Om att man borde göra något. Min syster säger tankfullt att hon ibland ångrar sitt val av inriktning, hon kommer att bli väldigt duktig på hjärtinfarkter och andra välfärdssjukdomar. Men det behövs fler hjältar som kirurgen på Panzisjukhuset, hur orkar han? Syster vill ut i världen och hjälpa, men tvekar inför det praktiska. När i livet ska man göra något sådant? Och så är det ju den där jävla barnskaffarfrågan också.
Tillbaka till välfärden igen, syster berättar om styvfar, det slarvas med hans mediciner, han har varit utan antidepressiva i flera veckor, han blir tungsint och gråtmild. Ändå har han det bra. Det är ett fint och bra ställe han bor på, med engagerad personal som tycker om honom på riktigt. Han har både en fru och en dotter som är medicinskt utbildade och inte rädda för att säga ifrån och som bevakar hans intressen. Ändå blir det fel.
Jag vet nog ingen människa jag tycker så mycket om att prata med som min syster. Hon är klok och förståndig och jag känner mig alltid gladare efteråt.
Q har satt sig vid tv:n under tiden, när jag kommer upp vill han se film, så det gör vi. Men nu är det dags för lunch.
Efter att ha klarat av alla sjukanmälningar och ombokningar av möten och en snabbutryckning för att leverera glömd Y-ryggsäck med matsäck, hinner jag äntligen äta frukost och läsa tidningen. Q bygger lego och pusslar.
Gråten ligger redan på lur, av trötthet och halsont och uppgivenhet över det senare. Hur ska jag någonsin komma i någorlunda form alternativt behålla den form jag har, om jag aldrig är frisk och kan träna? Läser att Kristian Gidlund är död, och som om inte det skulle räcka, en hjärtskärande intervju i DN med en flicka vars pappa dog i Alzheimer i alldeles för tidig ålder. Mina bekymmer är futtiga i jämförelse. På lördag fyller jag fyrtiotre år. På lördag fyller Kristian Gidlund inte trettio år, som han skulle han ha gjort om han fått leva.
Q vill ringa mormor, men det är inte hon som svarar utan moster, min syster som är där på besök, och efter att ha pratat en stund räcker han luren till mig. Vi pratar i en timme, och det är så skönt. Om den fina Londonresan. Om den plötsliga återgången till vardagen. Om hemska sjukdomar, och hur bra vi har det. Om Syrien och Kongo. Om att man borde göra något. Min syster säger tankfullt att hon ibland ångrar sitt val av inriktning, hon kommer att bli väldigt duktig på hjärtinfarkter och andra välfärdssjukdomar. Men det behövs fler hjältar som kirurgen på Panzisjukhuset, hur orkar han? Syster vill ut i världen och hjälpa, men tvekar inför det praktiska. När i livet ska man göra något sådant? Och så är det ju den där jävla barnskaffarfrågan också.
Tillbaka till välfärden igen, syster berättar om styvfar, det slarvas med hans mediciner, han har varit utan antidepressiva i flera veckor, han blir tungsint och gråtmild. Ändå har han det bra. Det är ett fint och bra ställe han bor på, med engagerad personal som tycker om honom på riktigt. Han har både en fru och en dotter som är medicinskt utbildade och inte rädda för att säga ifrån och som bevakar hans intressen. Ändå blir det fel.
Jag vet nog ingen människa jag tycker så mycket om att prata med som min syster. Hon är klok och förståndig och jag känner mig alltid gladare efteråt.
Q har satt sig vid tv:n under tiden, när jag kommer upp vill han se film, så det gör vi. Men nu är det dags för lunch.
2013-09-17
Pocket of time
Londonsemestern var underbar. Två dagar efter hemkomst, med
ösregn och halsont och vardag, börjar minnet redan blekna, men jag vill hålla
fast vid det. Bear with me.
Det var som en lucka i tiden. Till tiden före barnen, långt, långt före barnen, innan önskan om barnen, innan tomheten utan dem. Vad pratar vi om, tio år? Nästan femton?
(Vi skojade om det förresten, att vi som varit sådana resegalningar förr nu har blivit hemmakatter. Andra har klippkort till Thailand och beresta och världsvana barn, vi åker till sunksommarstugan. Och nu när vi äntligen ska åka någonstans väljer vi det föga exotiska London, svenskars favoritresmål.)
Det började redan i bilen ut till Arlanda. Vi pratade i mun på varann, mest om våra jobb, beröringspunkter, synpunkter. Prata ifred, avsluta meningar, utan avbrytas av välta mjölkglas eller mammaaaa-kom-å-torka-mej!
Vafan, sa O plötsligt. Jag tror vi har missat avfarten. Och visst hade vi det. Men vi hade gott om tid så det var ingen fara.
Sedan åt vi räkmacka på Arlanda och köpte tidningar och flög till Heathrow, och tog tunnelbanan till hotellet som var så utomordentligt väl situerat, tvärs över gatan från tunnelbanestationen, på samma linje som Heathrow. Ett fint och trevligt hotell dessutom. Jag berömde O:s utmärkta val, han slickade i sig men medgav att den optimala geografiska placeringen kommit som en överraskning för honom också.
En första promenad i omgivningarna orienterade oss snabbt: här finns ett trevligt torg med många restauranger. Där ligger museerna. Oj vilka bilar folk kör, där kommer en Rolls till. Vi åt libanesisk lunch och promenerade. Drack kaffe i Hyde Park. Tog tunnelbanan och gick en London Walk som utlovade att visa oss det verkligt gamla London. Det kanske den gjorde, underhållande var den i varje fall.
Nästa morgon anslöt vi oss så till nästa Walk, denna gång på Victoria & Albert Museum. Inte fullt lika inspirerande guide, eller så var jag tröttare, hon förmådde inte trollbinda mig i två timmar. Men det hon visade var minst sagt intressant och varierande, från Mick Jaggers scenkostym till William Morris persiska matta. Efteråt pustade vi ut i restaurangen innan vi gav oss i kast med presentbutiken.
Eftermiddagen gick än mer i shoppingens tecken. På Liberty köpte vi julgransprydnader (den ständiga souveniren, förutom kylskåpsmagneter) och kaffe och kaka i kafeet. På Hamley’s hittade vi fantastiska presenter till barnen (ja, en dubbeldäckarbuss! Bland annat.). På Fortnum & Mason te i vackra burkar till mig och till svärmor. Sedan åt vi förrätt – ostron – i vinbaren. Till middag åt vi kinesiskt på en restaurang granne med hotellet. Prisvärt och gott.
På lördagen bestämde vi oss för att promenera och göra det som föll oss in. Det visade sig vara National Portrait Gallery och en promenad förbi parlamentet och Big Ben. En titt på floden, sedan var det dags att ta bussen till det hotell – inte vårt eget – där vi bokat afternoon tea.
(Inte helt enkelt, för övrigt. Afternoon tea är allvarliga saker. Vill man dricka prisbelönt dylikt krävs efterforskningar och framförhållning. Det ena kunde vi åstadkomma, det andra saknade vi. Men O fixade det som så mycket annat. Nu har vi gjort det, det var gott och trevligt och kanske inte riktigt prisvärt men i alla fall. Pluspoäng för miljön med blommiga chintzsoffor och bordsgrannar med lilatonat hår och rosa kattglasögon, damer som förmodligen avhandlade äkta makens senaste otrohet med sänkta röster i det att de kastade ogillande blickar åt vårt håll. Och så var det bra tänkt att skippa lunchen den dagen!)
Ytterligare efterforskningar – vi medförde dator, hotellet bistod med gratis wifi – visade oss på en bra och trevlig indisk restaurang helt nära hotellet. Där åt vi resans godaste och dyraste middag som ändå inte blev särskilt dyr.
På söndagen hann vi inte mycket mer än en timmes snabb rundvandring i Museum of Natural History – fast både jordbävning och dinosaurier var out of order – och så trevligt det är med gratis inträde – innan vi tog tunnelbanan ut till Heathrow igen.
Hemma väntade glad farmor och glada pojkar, vilket vi visste eftersom vi fått rapporter via sms och Facebook under hela helgen. De hade spelat Monopol i timmar, lekt utomhus i timmar, somnat på fem minuter, inte tjatat om vare sig tv eller dataspel en enda minut och enligt egna uppgifter saknat oss bara lite grann.
Själv drömmer jag redan om nästa resa. Tillbaka till London? Med barnen, när de är lite större? Eller någon annanstans?
Det var som en lucka i tiden. Till tiden före barnen, långt, långt före barnen, innan önskan om barnen, innan tomheten utan dem. Vad pratar vi om, tio år? Nästan femton?
(Vi skojade om det förresten, att vi som varit sådana resegalningar förr nu har blivit hemmakatter. Andra har klippkort till Thailand och beresta och världsvana barn, vi åker till sunksommarstugan. Och nu när vi äntligen ska åka någonstans väljer vi det föga exotiska London, svenskars favoritresmål.)
Det började redan i bilen ut till Arlanda. Vi pratade i mun på varann, mest om våra jobb, beröringspunkter, synpunkter. Prata ifred, avsluta meningar, utan avbrytas av välta mjölkglas eller mammaaaa-kom-å-torka-mej!
Vafan, sa O plötsligt. Jag tror vi har missat avfarten. Och visst hade vi det. Men vi hade gott om tid så det var ingen fara.
Sedan åt vi räkmacka på Arlanda och köpte tidningar och flög till Heathrow, och tog tunnelbanan till hotellet som var så utomordentligt väl situerat, tvärs över gatan från tunnelbanestationen, på samma linje som Heathrow. Ett fint och trevligt hotell dessutom. Jag berömde O:s utmärkta val, han slickade i sig men medgav att den optimala geografiska placeringen kommit som en överraskning för honom också.
En första promenad i omgivningarna orienterade oss snabbt: här finns ett trevligt torg med många restauranger. Där ligger museerna. Oj vilka bilar folk kör, där kommer en Rolls till. Vi åt libanesisk lunch och promenerade. Drack kaffe i Hyde Park. Tog tunnelbanan och gick en London Walk som utlovade att visa oss det verkligt gamla London. Det kanske den gjorde, underhållande var den i varje fall.
Nästa morgon anslöt vi oss så till nästa Walk, denna gång på Victoria & Albert Museum. Inte fullt lika inspirerande guide, eller så var jag tröttare, hon förmådde inte trollbinda mig i två timmar. Men det hon visade var minst sagt intressant och varierande, från Mick Jaggers scenkostym till William Morris persiska matta. Efteråt pustade vi ut i restaurangen innan vi gav oss i kast med presentbutiken.
Eftermiddagen gick än mer i shoppingens tecken. På Liberty köpte vi julgransprydnader (den ständiga souveniren, förutom kylskåpsmagneter) och kaffe och kaka i kafeet. På Hamley’s hittade vi fantastiska presenter till barnen (ja, en dubbeldäckarbuss! Bland annat.). På Fortnum & Mason te i vackra burkar till mig och till svärmor. Sedan åt vi förrätt – ostron – i vinbaren. Till middag åt vi kinesiskt på en restaurang granne med hotellet. Prisvärt och gott.
På lördagen bestämde vi oss för att promenera och göra det som föll oss in. Det visade sig vara National Portrait Gallery och en promenad förbi parlamentet och Big Ben. En titt på floden, sedan var det dags att ta bussen till det hotell – inte vårt eget – där vi bokat afternoon tea.
(Inte helt enkelt, för övrigt. Afternoon tea är allvarliga saker. Vill man dricka prisbelönt dylikt krävs efterforskningar och framförhållning. Det ena kunde vi åstadkomma, det andra saknade vi. Men O fixade det som så mycket annat. Nu har vi gjort det, det var gott och trevligt och kanske inte riktigt prisvärt men i alla fall. Pluspoäng för miljön med blommiga chintzsoffor och bordsgrannar med lilatonat hår och rosa kattglasögon, damer som förmodligen avhandlade äkta makens senaste otrohet med sänkta röster i det att de kastade ogillande blickar åt vårt håll. Och så var det bra tänkt att skippa lunchen den dagen!)
Ytterligare efterforskningar – vi medförde dator, hotellet bistod med gratis wifi – visade oss på en bra och trevlig indisk restaurang helt nära hotellet. Där åt vi resans godaste och dyraste middag som ändå inte blev särskilt dyr.
På söndagen hann vi inte mycket mer än en timmes snabb rundvandring i Museum of Natural History – fast både jordbävning och dinosaurier var out of order – och så trevligt det är med gratis inträde – innan vi tog tunnelbanan ut till Heathrow igen.
Hemma väntade glad farmor och glada pojkar, vilket vi visste eftersom vi fått rapporter via sms och Facebook under hela helgen. De hade spelat Monopol i timmar, lekt utomhus i timmar, somnat på fem minuter, inte tjatat om vare sig tv eller dataspel en enda minut och enligt egna uppgifter saknat oss bara lite grann.
Själv drömmer jag redan om nästa resa. Tillbaka till London? Med barnen, när de är lite större? Eller någon annanstans?
2013-09-13
2013-09-11
Wish list
Till Y: En röd dubbeldäckarbuss. Om vi inte hittar någon sådan, ett smycke. Ett fint.
Till Q: Något annat. Absolut ingen buss. Något fint.
Imorgon åker vi!
Till Q: Något annat. Absolut ingen buss. Något fint.
Imorgon åker vi!
2013-09-09
Y-ord
Plingklocka
Gungmatta
Blåsbubblor
Han är logisk och stringent, gossen. För vad gör man inte med ovanstående? Man plingar på den, man gungar i den (hänger gör man ju inte!) och man blåser dem, bubblorna.
Gungmatta
Blåsbubblor
Han är logisk och stringent, gossen. För vad gör man inte med ovanstående? Man plingar på den, man gungar i den (hänger gör man ju inte!) och man blåser dem, bubblorna.
The return of Helga Hypocondrica
Igår var jag på väg att skriva ännu ett inlägg på temat solig-söndag-livet-borde-vara-perfekt-vad-fan-deppar-jag-för. Men jag orkade inte.
Det började redan på lördagnatten. Min vanliga memento mori-insomningstanke stegrades till skär dödsångest innan jag somnade på riktigt. När jag vaknade på morgonen var det av att O grälade på barnen, särskilt Q, och min första tanke var om jag dör, skulle han lämna bort dem då?
Ganska överdrivet, måste jag säga, även om det stundtals irriterar mig att O har kort stubin med barnen. Fast det har jag ju själv också. Ett Q utan frukost i magen kan snabbt göra slut på det mest änglalika tålamod.
Vid lunchtid hade jag medelst ren viljekraft skakat av mig det mesta av melankolin. Istället mådde jag illa. Solen strålade från en klarblå himmel, kanske en bidragande orsak till mitt illamående. För mycket värme, för lite vätska och mat? Eller någon tärande, hemsk sjukdom?
Mja, mjo, efter lunch blev det väl bättre. Vi avstod från en sista skogspromenad och ett sista bad - detta var med största sannolikhet sista helgen i sommarstugan innan vi stänger den för vintern i oktober - för att hinna i tid till Q:s simskola utan att stressa.
När vi kommit hem från simskolan klagade Y över magont och kräktes sedan. Första magsjukan, tänkte jag. Y har förstås kräkts ett antal gånger i sitt liv, men jag vidhåller att det aldrig varit av magsjuka. (Med tanke på att vi alla fyra har helt olika genetisk bakgrund har vi dragit helt osannolika vinstlotter vad gäller motståndskraft mot magsjuka. Q har haft det blott två gånger, Y ingen. Själv är jag mycket sällan magsjuk, och O tror jag knappt någonsin har varit det. Peppar, peppar.)
Vad det än var så gick det snabbt över, på kvällen var Y piggare än på länge och på ett infernaliskt humör. Ibland går han helt upp i spinn, pratar och busar och väsnas oupphörligen och går inte att prata med. Sådan var han under middagen. Jag gillar det inte, och jag gillar inte mig själv då heller. Fast han verkade frisk tänkte vi göra det rätta, det som rekommenderas, hålla honom hemma en dag just in case.
Nästa morgon hade magsjukan övergått i snuva och samtidigt hade infernaliske Y bytts mot gostrynet Y. Först sov han till halv åtta. Sedan låg han och bläddrade i en Jan Lööf-bok medan jag slumrade. Därefter tassade han upp till TV:n och tittade på barnprogram och först klockan nio smög han in till mig, klappade mig på kinden och frågade viskande om han kunde få frukost.
Dagen har förlöpt i samma stämning. Vi har pusslat, läst tidningen, gått långpromenad med vagnen till ett nytt lunchställe. På vägen hem somnade Y i vagnen. På vägen hem fick jag huvudvärk och undrar nu rentav om jag inte har lite feber.
Efter en sådan här sommar borde jag vara fulltankad. Men det är jag inte och jag har undrat varför, är det något fel på mig? Är jag sjuk på riktigt? Men när jag nu sätter mig ner och tänker efter så inser jag att den långa sjukvintern nätt och jämnt har släppt sitt grepp. Y hade lunginflammation i maj. Hela familjen hade en släng av något elakt virus medan vi var på Sommarön, i juli alltså. De två senaste veckorna har jag varit ganska sänkt av en förkylning, dock inte tillräckligt sänkt för att bädda ner mig och bli frisk, jag har gått till jobbet som vanligt och bara avstått från att träna.
Nu ska jag i alla fall lägga mig hos Y i TV-soffan.
Det började redan på lördagnatten. Min vanliga memento mori-insomningstanke stegrades till skär dödsångest innan jag somnade på riktigt. När jag vaknade på morgonen var det av att O grälade på barnen, särskilt Q, och min första tanke var om jag dör, skulle han lämna bort dem då?
Ganska överdrivet, måste jag säga, även om det stundtals irriterar mig att O har kort stubin med barnen. Fast det har jag ju själv också. Ett Q utan frukost i magen kan snabbt göra slut på det mest änglalika tålamod.
Vid lunchtid hade jag medelst ren viljekraft skakat av mig det mesta av melankolin. Istället mådde jag illa. Solen strålade från en klarblå himmel, kanske en bidragande orsak till mitt illamående. För mycket värme, för lite vätska och mat? Eller någon tärande, hemsk sjukdom?
Mja, mjo, efter lunch blev det väl bättre. Vi avstod från en sista skogspromenad och ett sista bad - detta var med största sannolikhet sista helgen i sommarstugan innan vi stänger den för vintern i oktober - för att hinna i tid till Q:s simskola utan att stressa.
När vi kommit hem från simskolan klagade Y över magont och kräktes sedan. Första magsjukan, tänkte jag. Y har förstås kräkts ett antal gånger i sitt liv, men jag vidhåller att det aldrig varit av magsjuka. (Med tanke på att vi alla fyra har helt olika genetisk bakgrund har vi dragit helt osannolika vinstlotter vad gäller motståndskraft mot magsjuka. Q har haft det blott två gånger, Y ingen. Själv är jag mycket sällan magsjuk, och O tror jag knappt någonsin har varit det. Peppar, peppar.)
Vad det än var så gick det snabbt över, på kvällen var Y piggare än på länge och på ett infernaliskt humör. Ibland går han helt upp i spinn, pratar och busar och väsnas oupphörligen och går inte att prata med. Sådan var han under middagen. Jag gillar det inte, och jag gillar inte mig själv då heller. Fast han verkade frisk tänkte vi göra det rätta, det som rekommenderas, hålla honom hemma en dag just in case.
Nästa morgon hade magsjukan övergått i snuva och samtidigt hade infernaliske Y bytts mot gostrynet Y. Först sov han till halv åtta. Sedan låg han och bläddrade i en Jan Lööf-bok medan jag slumrade. Därefter tassade han upp till TV:n och tittade på barnprogram och först klockan nio smög han in till mig, klappade mig på kinden och frågade viskande om han kunde få frukost.
Dagen har förlöpt i samma stämning. Vi har pusslat, läst tidningen, gått långpromenad med vagnen till ett nytt lunchställe. På vägen hem somnade Y i vagnen. På vägen hem fick jag huvudvärk och undrar nu rentav om jag inte har lite feber.
Efter en sådan här sommar borde jag vara fulltankad. Men det är jag inte och jag har undrat varför, är det något fel på mig? Är jag sjuk på riktigt? Men när jag nu sätter mig ner och tänker efter så inser jag att den långa sjukvintern nätt och jämnt har släppt sitt grepp. Y hade lunginflammation i maj. Hela familjen hade en släng av något elakt virus medan vi var på Sommarön, i juli alltså. De två senaste veckorna har jag varit ganska sänkt av en förkylning, dock inte tillräckligt sänkt för att bädda ner mig och bli frisk, jag har gått till jobbet som vanligt och bara avstått från att träna.
Nu ska jag i alla fall lägga mig hos Y i TV-soffan.
2013-09-05
Och ännu en jobbinsikt
Den nätt och jämnt påbörjade certifieringen har redan gjort mig till en bättre projektledare. För genom att tvingas tänka och reflektera blir jag så uppiggad att jag vill använda mina nya insikter i praktiken, pronto. Det är en välkommen kontrast mot att vara uttråkad, handlingsförlamad och passiv.
2013-09-04
Jobbinsikter
Kommer hem från jobbet med tankarna snurrande i skallen, är speedad och upprymd och gråtmild om vartannat, babblar osammanhängande för O om de insikter som drabbat mig under dagen.
De har alls inget att göra med mitt nuvarande jobb. Det rullar på, flyter fram, stannar upp och hickar till, och så rullar det igen. Beställaren försöker lite diskret smyga in ändrade krav med bibehållen tidplan, försåtligt och smart tar han det med en av de yngre ingenjörerna. Men jag har öron som en elefant och skinn på snabeln, jag menar näsan, så jag trumpetar i högan sky och rapporterar till herr Snäll som suckar och himlar med ögonen, så kallar han till möte där vi gemensamt tar missdådarna i örat, mötet avslutas i bästa sämja och jag kan lugna mina ingenjörer igen. Jobba på ni, ingen smyger in något här inte.
Mellan hickningarna ägnar jag mig åt min certifiering som projektledare. Det första momentet är att fylla i en diger självutvärdering, den består av flera delar och torde uppgå till fyrtio sidor när jag är klar. En av delarna är att beskriva olika problem man stött på under sin projektledargärning, hur man agerade för att lösa dem, vad resultatet blev och vad man lärde sig. (Och oj vad jag är glad att jag har min kära blogg som numera helt har ersatt all annan form av dagboksskrivande.)
De senaste åren, då jag jobbat för herr Snäll och You-Know-Who har jag i ganska färskt minne, och jag klämmer utan svårighet ur mig några problem, som jag givetvis löst galant. I alla fall ser det ut så när jag fått ner historierna på pränt, det är så att jag själv blir förvånad och imponerad. Men skarvar och ljuger gör jag faktiskt inte, överdriver inte heller, åtminstone inte medvetet.
Mer än en gång har det slagit mig, sedan jag började jobba efter Y-mammaledigheten, hur lätt det är nu för tiden. Folk lyssnar ju på mig, och gör det jag säger till dem. Vad har hänt? Växte jag som projektledare när jag blev tvåbarnsmamma?
Kanske det, men ett annat svar uppenbarar sig tydligt när jag tar fram anteckningsblocken från mitt förrförra jobb, där jag arbetade mellan 2005 och 2011. Tidvis måste jag ta pauser under läsningen för att lugna ner mig. Sida upp och sida ner, står det där. Med några års avstånd och annan erfarenhet har fjällen fallit från mina ögon och jag ser.
Vad ser jag? Jag ser en kultur där tekniken sattes främst och var helig. De som var duktiga tekniker hyllades oavsett deras övriga kvaliteter. Helst skulle alla vara duktiga tekniker, givetvis också projektledarna.
Strulet med Trulpelle blir ett självklart fall att ta upp och beskriva, men under rubriken Min åtgärd eller ledningsinsats går jag bet. Jag vågade ju aldrig konfrontera honom. Desto mer skriver jag under Erfarenheter och lärdomar, bland annat den alldeles nykläckta insikten att en bidragande orsak till konflikten var att företaget skattade teknisk kompetens så högt. Alltså hade Trulpelle högre informell status än jag, alltså kunde han ignorera mig, alltså var det jag som fick skit när han inte gjorde det han skulle.
Men han lärde mig också något, nämligen hur jag skulle handskas med näste trilskande tekniker!
Jag ser den eviga resursbristen, framför allt på den teknikavdelning som sysslade med det som var vår kärnverksamhet. Märkligt nog var detta också den största avdelningen, men ändå konstant underbemannad. Dessutom ganska tydligt uppdelad i ett A- och B-lag vad gällde den tekniska kompetensen. Detta talades det förstås inte högt om, men alla projektledare visste det. Fick man en ingenjör från A-laget i sitt projekt var allt gott och väl. Fick man en från B-laget kunde man hälsa hem. Chefen för avdelningen gick nästan av på mitten i sina försök att hålla de svagaste under armarna, de som inte kunde simma själva. Men om han var hemma med sjuka barn i några dagar, havererade de projekten ofelbart.
På grund av denna resursbrist tvingades jag byta ingenjör fyra gånger under loppet av ett halvår i mitt största projekt. Idag hade jag självklart tagit upp detta som en gigantisk risk. Man tappar tid och fokus, det försvinner utan vidare flera veckor när en person ska ta över en annans uppgifter. Men jag hade inte en tanke på att detta var en risk, den var ju inte teknisk. Påverkad av min omgivning var jag lika blind som alla andra för allt som inte hade med teknik att göra.
Och så var det politiken. En konkurrensutsatt bransch, där vår störste kund var en ledande spelare. Ibland tilldelades vi projekt där vi skulle förbättra en konkurrents konstruktion. Det säger sig självt att konkurrenten sällan var särskilt behjälplig i det arbetet.
Ändå var det en västanfläkt jämfört med den interna politiken. Motsättningarna mellan Kina och Sverige, herregud. Igen och igen. Säkert till stor del bestående av kulturella motsättningar, men inte bara. Dessutom toppades de av en totalt galen (svensk) chef som totalt missförstått sitt uppdrag, som motarbetade allt och alla, som kunde docera i en timme om en inkorrekt paginering i en presentation.
Ja, jösses. Om jag inte förstått det innan så förstår jag nu varför jag hade magkatarr, känningar av myeliten, ofta grät utan att riktigt veta varför. Och även om jag har haft lite småtråkigt på jobbet på sistone och tidvis retar mig på Janes och min arbetsgivares fånigheter, så är det ingenting mot hur det var då. Men det såg jag inte, för jag var mitt uppe i det.
Men nu ser jag.
Och vilken enorm nytta jag har haft av den här certifieringsprocessen, redan. Fast den knappt är påbörjad.
Livet är tusan så intressant.
De har alls inget att göra med mitt nuvarande jobb. Det rullar på, flyter fram, stannar upp och hickar till, och så rullar det igen. Beställaren försöker lite diskret smyga in ändrade krav med bibehållen tidplan, försåtligt och smart tar han det med en av de yngre ingenjörerna. Men jag har öron som en elefant och skinn på snabeln, jag menar näsan, så jag trumpetar i högan sky och rapporterar till herr Snäll som suckar och himlar med ögonen, så kallar han till möte där vi gemensamt tar missdådarna i örat, mötet avslutas i bästa sämja och jag kan lugna mina ingenjörer igen. Jobba på ni, ingen smyger in något här inte.
Mellan hickningarna ägnar jag mig åt min certifiering som projektledare. Det första momentet är att fylla i en diger självutvärdering, den består av flera delar och torde uppgå till fyrtio sidor när jag är klar. En av delarna är att beskriva olika problem man stött på under sin projektledargärning, hur man agerade för att lösa dem, vad resultatet blev och vad man lärde sig. (Och oj vad jag är glad att jag har min kära blogg som numera helt har ersatt all annan form av dagboksskrivande.)
De senaste åren, då jag jobbat för herr Snäll och You-Know-Who har jag i ganska färskt minne, och jag klämmer utan svårighet ur mig några problem, som jag givetvis löst galant. I alla fall ser det ut så när jag fått ner historierna på pränt, det är så att jag själv blir förvånad och imponerad. Men skarvar och ljuger gör jag faktiskt inte, överdriver inte heller, åtminstone inte medvetet.
Mer än en gång har det slagit mig, sedan jag började jobba efter Y-mammaledigheten, hur lätt det är nu för tiden. Folk lyssnar ju på mig, och gör det jag säger till dem. Vad har hänt? Växte jag som projektledare när jag blev tvåbarnsmamma?
Kanske det, men ett annat svar uppenbarar sig tydligt när jag tar fram anteckningsblocken från mitt förrförra jobb, där jag arbetade mellan 2005 och 2011. Tidvis måste jag ta pauser under läsningen för att lugna ner mig. Sida upp och sida ner, står det där. Med några års avstånd och annan erfarenhet har fjällen fallit från mina ögon och jag ser.
Vad ser jag? Jag ser en kultur där tekniken sattes främst och var helig. De som var duktiga tekniker hyllades oavsett deras övriga kvaliteter. Helst skulle alla vara duktiga tekniker, givetvis också projektledarna.
Strulet med Trulpelle blir ett självklart fall att ta upp och beskriva, men under rubriken Min åtgärd eller ledningsinsats går jag bet. Jag vågade ju aldrig konfrontera honom. Desto mer skriver jag under Erfarenheter och lärdomar, bland annat den alldeles nykläckta insikten att en bidragande orsak till konflikten var att företaget skattade teknisk kompetens så högt. Alltså hade Trulpelle högre informell status än jag, alltså kunde han ignorera mig, alltså var det jag som fick skit när han inte gjorde det han skulle.
Men han lärde mig också något, nämligen hur jag skulle handskas med näste trilskande tekniker!
Jag ser den eviga resursbristen, framför allt på den teknikavdelning som sysslade med det som var vår kärnverksamhet. Märkligt nog var detta också den största avdelningen, men ändå konstant underbemannad. Dessutom ganska tydligt uppdelad i ett A- och B-lag vad gällde den tekniska kompetensen. Detta talades det förstås inte högt om, men alla projektledare visste det. Fick man en ingenjör från A-laget i sitt projekt var allt gott och väl. Fick man en från B-laget kunde man hälsa hem. Chefen för avdelningen gick nästan av på mitten i sina försök att hålla de svagaste under armarna, de som inte kunde simma själva. Men om han var hemma med sjuka barn i några dagar, havererade de projekten ofelbart.
På grund av denna resursbrist tvingades jag byta ingenjör fyra gånger under loppet av ett halvår i mitt största projekt. Idag hade jag självklart tagit upp detta som en gigantisk risk. Man tappar tid och fokus, det försvinner utan vidare flera veckor när en person ska ta över en annans uppgifter. Men jag hade inte en tanke på att detta var en risk, den var ju inte teknisk. Påverkad av min omgivning var jag lika blind som alla andra för allt som inte hade med teknik att göra.
Och så var det politiken. En konkurrensutsatt bransch, där vår störste kund var en ledande spelare. Ibland tilldelades vi projekt där vi skulle förbättra en konkurrents konstruktion. Det säger sig självt att konkurrenten sällan var särskilt behjälplig i det arbetet.
Ändå var det en västanfläkt jämfört med den interna politiken. Motsättningarna mellan Kina och Sverige, herregud. Igen och igen. Säkert till stor del bestående av kulturella motsättningar, men inte bara. Dessutom toppades de av en totalt galen (svensk) chef som totalt missförstått sitt uppdrag, som motarbetade allt och alla, som kunde docera i en timme om en inkorrekt paginering i en presentation.
Ja, jösses. Om jag inte förstått det innan så förstår jag nu varför jag hade magkatarr, känningar av myeliten, ofta grät utan att riktigt veta varför. Och även om jag har haft lite småtråkigt på jobbet på sistone och tidvis retar mig på Janes och min arbetsgivares fånigheter, så är det ingenting mot hur det var då. Men det såg jag inte, för jag var mitt uppe i det.
Men nu ser jag.
Och vilken enorm nytta jag har haft av den här certifieringsprocessen, redan. Fast den knappt är påbörjad.
Livet är tusan så intressant.
2013-09-02
Skitungerondo
Simskolan var en succé, som sagt. Men Q avslutade kvällen med att bråka. Till skillnad från Y lyckades han inte behärska sig och bryta pre-nattningsfnattet, då bröderna röjer och skrattar och skriker. Han fortsatte bråka och krångla, och låg i fåtöljen istället för i sängen och blängde dolskt på mig medan jag läste Lotta på Bråkmakargatan för Y.
Jag tänkte skriva om Y istället, Y som ofta kommer i skuggan av resonable storebror, men som igår kväll fick blomma ut och vara stor och förståndig. Medan storebror blängde och saboterade försoningsscenen mellan Lotta och mamma med fåniga ljud, lyssnade Y andäktigt på historien om Lotta som blir så arg att hon skriker högt och klipper sönder jumpern som killar och sticks.
Y, som jublande kastade sig i min famn när jag kom hem från jobbet. Q lekte hos en kompis och skulle få middag där, det är bara vi tre ikväll, det blir väl mysigt? Jaa!
Y, som belevat frågade om han fick gå till grannen fru H, nyligen pensionerad och ensamstående och som liksom många andra damer med ett särskilt gott öga till Y. Han lindar dem runt lillfingret, när jag hämtade honom för middag hade han inkasserat en önskesten och en söt liten ask från fru H:s gömmor. Du skickar väl hem honom om du inte vill ha besök, frågade jag, som alltid. Inte då! Det är SÅ trevligt att han kommer!
Y är belevad hela vägen hem och fram till matbordet. Där blir han som förbytt och börjar skrika. Maten är för varm, sedan för stark. Jag erbjuder ketchup för att mildra, ketchup som han annars älskar, får ett vrål till svar. Mamma, mata mig! Jag matar, men han öppnar knappt munnen så jag får lirka in gaffeln, sedan kniper han ihop läpparna så att hälften hamnar utanför. Jag blir irriterad, igen och igen. Y skriker mer och mer. O ger upp och går undan.
På något mirakulöst sätt lyckas jag behålla behärskningen och peta i ungen fem-sex tuggor mat, mellan skriken. Han fortsätter skrika, men ögonlocken är tunga. Jag tar honom i famnen och vaggar honom, och mitt i ett vrål somnar han. Nu sover han påklädd i sin säng med oborstade tänder.
Då kan jag ju återgå till att berätta om Q, som jag hämtar hos kompisen, Q som strålar när han hör att lillebror sover och han kan få en timme med båda föräldrarna för sig själv. Mamma, vi kan väl spela något spel? Visst kan vi det. Vi går hem hand i hand. Enfamiljskatten följer oss halva vägen hem, han är åtminstone enochenhalvfamiljskatt numera.
Hemma träffar vi bästisen, som var hemma sjuk från skolan men som är pigg nu. Kärt återseende, de jagar varann i åttor runt sandlådan och mellan buskarna. Efter nästan en halvtimme bryter jag, nu är det verkligen läggdags.
Då minns Q spelet, och han är inte alls nöjd med mitt förslag att vi visst kan spela, men det ska göras i pyjamas och med borstade tänder. Varför, utslungar han bittert, varför säger du sånt som du VET att jag blir ledsen av?
Till slut har vi båda pyjamas och morgonrock på, och Q ska gå ner i lekrummet för att hämta ett spel. Han sölar i trappan och jag blir otålig. Ny gråt. Du tjatar på mig, ylar han. Och det har han ju rätt i.
Men tro det eller ej, nu sover båda skitungarna, och jag älskar dem ofattligt mycket och är bara lite trött. Nu ska jag göra en kopp te och belöna mig själv med en timme TV. Men klockan tio måste även jag sova om jag ska orka med morgondagens rondo.
Jag tänkte skriva om Y istället, Y som ofta kommer i skuggan av resonable storebror, men som igår kväll fick blomma ut och vara stor och förståndig. Medan storebror blängde och saboterade försoningsscenen mellan Lotta och mamma med fåniga ljud, lyssnade Y andäktigt på historien om Lotta som blir så arg att hon skriker högt och klipper sönder jumpern som killar och sticks.
Y, som jublande kastade sig i min famn när jag kom hem från jobbet. Q lekte hos en kompis och skulle få middag där, det är bara vi tre ikväll, det blir väl mysigt? Jaa!
Y, som belevat frågade om han fick gå till grannen fru H, nyligen pensionerad och ensamstående och som liksom många andra damer med ett särskilt gott öga till Y. Han lindar dem runt lillfingret, när jag hämtade honom för middag hade han inkasserat en önskesten och en söt liten ask från fru H:s gömmor. Du skickar väl hem honom om du inte vill ha besök, frågade jag, som alltid. Inte då! Det är SÅ trevligt att han kommer!
Y är belevad hela vägen hem och fram till matbordet. Där blir han som förbytt och börjar skrika. Maten är för varm, sedan för stark. Jag erbjuder ketchup för att mildra, ketchup som han annars älskar, får ett vrål till svar. Mamma, mata mig! Jag matar, men han öppnar knappt munnen så jag får lirka in gaffeln, sedan kniper han ihop läpparna så att hälften hamnar utanför. Jag blir irriterad, igen och igen. Y skriker mer och mer. O ger upp och går undan.
På något mirakulöst sätt lyckas jag behålla behärskningen och peta i ungen fem-sex tuggor mat, mellan skriken. Han fortsätter skrika, men ögonlocken är tunga. Jag tar honom i famnen och vaggar honom, och mitt i ett vrål somnar han. Nu sover han påklädd i sin säng med oborstade tänder.
Då kan jag ju återgå till att berätta om Q, som jag hämtar hos kompisen, Q som strålar när han hör att lillebror sover och han kan få en timme med båda föräldrarna för sig själv. Mamma, vi kan väl spela något spel? Visst kan vi det. Vi går hem hand i hand. Enfamiljskatten följer oss halva vägen hem, han är åtminstone enochenhalvfamiljskatt numera.
Hemma träffar vi bästisen, som var hemma sjuk från skolan men som är pigg nu. Kärt återseende, de jagar varann i åttor runt sandlådan och mellan buskarna. Efter nästan en halvtimme bryter jag, nu är det verkligen läggdags.
Då minns Q spelet, och han är inte alls nöjd med mitt förslag att vi visst kan spela, men det ska göras i pyjamas och med borstade tänder. Varför, utslungar han bittert, varför säger du sånt som du VET att jag blir ledsen av?
Till slut har vi båda pyjamas och morgonrock på, och Q ska gå ner i lekrummet för att hämta ett spel. Han sölar i trappan och jag blir otålig. Ny gråt. Du tjatar på mig, ylar han. Och det har han ju rätt i.
Men tro det eller ej, nu sover båda skitungarna, och jag älskar dem ofattligt mycket och är bara lite trött. Nu ska jag göra en kopp te och belöna mig själv med en timme TV. Men klockan tio måste även jag sova om jag ska orka med morgondagens rondo.
Simskolesuccé
Minns ni simskolestormen för ett och ett halvt år sedan? Det gör i alla fall jag. Jag grubblade mycket över vad vi gjort för fel, och skämdes över att - helt i onödan - ha försatt Q i ett misslyckande.
Förra sommaren började Q plötsligt simma hundsim, frenetiskt paddlande, men bara i saltvatten. Nu i somras gick det bättre och bättre. Vi tänkte passa på att smida medan järnet är varmt, särskilt som vi ska åka till varmare trakter över jul, där vi ska bada mycket.
Goda vänner tipsade oss om en simskola med uppvärmd bassäng där en förälder får vara med i vattnet. I synnerhet det senare lät som en kritisk framgångsfaktor. Så efter att ha rådfrågat Q anmälde vi honom.
(Och råkade prompt ut för ett smärre bakslag. Bassängen på cykelavstånd är stängd för renovering hela hösten, hoppsan, hoppsan, det syntes visst inte i bokningssystemet. Men vi smider, som sagt, och bokade om till en anläggning inne i stan, en halvtimmes tunnelbanefärd bort.)
Q:s bestämda önskemål var att jag skulle följa med honom. Men igår snorade jag så förjordat att O fick ersätta, vilket accepterades. Vi provade badbyxorna som vi köpt förra gången (på Sommarön badar Q, likt sin syssling, i fladdriga badshorts). De satt perfekt. Min stora lilla pojke. Brunbränd och smal med långlånga ben och det tjockaste blankaste svartaste håret. Alldeles perfekt.
Lite nervös var jag allt igår eftermiddag där jag gick hemma och väntade. Så hörde jag någon ta i ytterdörren och ropade: Hej, Q! Hur var simskolan?
Jag fick ett jubel till svar. JÄTTEROLIG! Sedan hade jag en schampodoftande pojke i famnen som kramade mig hastigt, för att kasta sig ner på sängen och visa bentag. O kom lite senare och kunde rapportera att Q visserligen varit trött på slutet men ändå inte velat ge upp, velat kämpa med simtagen lite till. Min envise, outtröttlige pojke.
Inte för att jag egentligen varit orolig. Jag borde inte vara det, jag borde lära mig att lita på honom, för han kan och vet. Men ändå. Jag är lättad.
Förra sommaren började Q plötsligt simma hundsim, frenetiskt paddlande, men bara i saltvatten. Nu i somras gick det bättre och bättre. Vi tänkte passa på att smida medan järnet är varmt, särskilt som vi ska åka till varmare trakter över jul, där vi ska bada mycket.
Goda vänner tipsade oss om en simskola med uppvärmd bassäng där en förälder får vara med i vattnet. I synnerhet det senare lät som en kritisk framgångsfaktor. Så efter att ha rådfrågat Q anmälde vi honom.
(Och råkade prompt ut för ett smärre bakslag. Bassängen på cykelavstånd är stängd för renovering hela hösten, hoppsan, hoppsan, det syntes visst inte i bokningssystemet. Men vi smider, som sagt, och bokade om till en anläggning inne i stan, en halvtimmes tunnelbanefärd bort.)
Q:s bestämda önskemål var att jag skulle följa med honom. Men igår snorade jag så förjordat att O fick ersätta, vilket accepterades. Vi provade badbyxorna som vi köpt förra gången (på Sommarön badar Q, likt sin syssling, i fladdriga badshorts). De satt perfekt. Min stora lilla pojke. Brunbränd och smal med långlånga ben och det tjockaste blankaste svartaste håret. Alldeles perfekt.
Lite nervös var jag allt igår eftermiddag där jag gick hemma och väntade. Så hörde jag någon ta i ytterdörren och ropade: Hej, Q! Hur var simskolan?
Jag fick ett jubel till svar. JÄTTEROLIG! Sedan hade jag en schampodoftande pojke i famnen som kramade mig hastigt, för att kasta sig ner på sängen och visa bentag. O kom lite senare och kunde rapportera att Q visserligen varit trött på slutet men ändå inte velat ge upp, velat kämpa med simtagen lite till. Min envise, outtröttlige pojke.
Inte för att jag egentligen varit orolig. Jag borde inte vara det, jag borde lära mig att lita på honom, för han kan och vet. Men ändå. Jag är lättad.
2013-09-01
Engelskt porslin
Det är solig susande septembersöndag och jag försöker skriva ett inlägg om hur bra jag har det. För det har jag ju.
Samtidigt är jag snorig och butter och lite kantig. Läser bloggar och vill kommentera men sätter mig på händerna.
Tittar på mitt senaste loppisfynd och blir glad.
Engelskt porslin. Loppis. Septembervemod. Herregud, är det inte ålderstecken så vet jag inte vad som är det.
Dricker grönt te och fnissar motvilligt åt DN:s Namn och Nytt. Den var väl aldrig så här rolig förr? Nu ska jag lösa Dubbelkrysset. Apropå ålderstecken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)