Skitungerondo

Simskolan var en succé, som sagt. Men Q avslutade kvällen med att bråka. Till skillnad från Y lyckades han inte behärska sig och bryta pre-nattningsfnattet, då bröderna röjer och skrattar och skriker. Han fortsatte bråka och krångla, och låg i fåtöljen istället för i sängen och blängde dolskt på mig medan jag läste Lotta på Bråkmakargatan för Y.

Jag tänkte skriva om Y istället, Y som ofta kommer i skuggan av resonable storebror, men som igår kväll fick blomma ut och vara stor och förståndig. Medan storebror blängde och saboterade försoningsscenen mellan Lotta och mamma med fåniga ljud, lyssnade Y andäktigt på historien om Lotta som blir så arg att hon skriker högt och klipper sönder jumpern som killar och sticks.

Y, som jublande kastade sig i min famn när jag kom hem från jobbet. Q lekte hos en kompis och skulle få middag där, det är bara vi tre ikväll, det blir väl mysigt? Jaa!

Y, som belevat frågade om han fick gå till grannen fru H, nyligen pensionerad och ensamstående och som liksom många andra damer med ett särskilt gott öga till Y. Han lindar dem runt lillfingret, när jag hämtade honom för middag hade han inkasserat en önskesten och en söt liten ask från fru H:s gömmor. Du skickar väl hem honom om du inte vill ha besök, frågade jag, som alltid. Inte då! Det är SÅ trevligt att han kommer!

Y är belevad hela vägen hem och fram till matbordet. Där blir han som förbytt och börjar skrika. Maten är för varm, sedan för stark. Jag erbjuder ketchup för att mildra, ketchup som han annars älskar, får ett vrål till svar. Mamma, mata mig! Jag matar, men han öppnar knappt munnen så jag får lirka in gaffeln, sedan kniper han ihop läpparna så att hälften hamnar utanför. Jag blir irriterad, igen och igen. Y skriker mer och mer. O ger upp och går undan.

På något mirakulöst sätt lyckas jag behålla behärskningen och peta i ungen fem-sex tuggor mat, mellan skriken. Han fortsätter skrika, men ögonlocken är tunga. Jag tar honom i famnen och vaggar honom, och mitt i ett vrål somnar han. Nu sover han påklädd i sin säng med oborstade tänder.

Då kan jag ju återgå till att berätta om Q, som jag hämtar hos kompisen, Q som strålar när han hör att lillebror sover och han kan få en timme med båda föräldrarna för sig själv. Mamma, vi kan väl spela något spel? Visst kan vi det. Vi går hem hand i hand. Enfamiljskatten följer oss halva vägen hem, han är åtminstone enochenhalvfamiljskatt numera.

Hemma träffar vi bästisen, som var hemma sjuk från skolan men som är pigg nu. Kärt återseende, de jagar varann i åttor runt sandlådan och mellan buskarna. Efter nästan en halvtimme bryter jag, nu är det verkligen läggdags.

Då minns Q spelet, och han är inte alls nöjd med mitt förslag att vi visst kan spela, men det ska göras i pyjamas och med borstade tänder. Varför, utslungar han bittert,  varför säger du sånt som du VET att jag blir ledsen av?

Till slut har vi båda pyjamas och morgonrock på, och Q ska gå ner i lekrummet för att hämta ett spel. Han sölar i trappan och jag blir otålig. Ny gråt. Du tjatar på mig, ylar han. Och det har han ju rätt i.

Men tro det eller ej, nu sover båda skitungarna, och jag älskar dem ofattligt mycket och är bara lite trött. Nu ska jag göra en kopp te och belöna mig själv med en timme TV. Men klockan tio måste även jag sova om jag ska orka med morgondagens rondo.