2013-09-02

Skitungerondo

Simskolan var en succé, som sagt. Men Q avslutade kvällen med att bråka. Till skillnad från Y lyckades han inte behärska sig och bryta pre-nattningsfnattet, då bröderna röjer och skrattar och skriker. Han fortsatte bråka och krångla, och låg i fåtöljen istället för i sängen och blängde dolskt på mig medan jag läste Lotta på Bråkmakargatan för Y.

Jag tänkte skriva om Y istället, Y som ofta kommer i skuggan av resonable storebror, men som igår kväll fick blomma ut och vara stor och förståndig. Medan storebror blängde och saboterade försoningsscenen mellan Lotta och mamma med fåniga ljud, lyssnade Y andäktigt på historien om Lotta som blir så arg att hon skriker högt och klipper sönder jumpern som killar och sticks.

Y, som jublande kastade sig i min famn när jag kom hem från jobbet. Q lekte hos en kompis och skulle få middag där, det är bara vi tre ikväll, det blir väl mysigt? Jaa!

Y, som belevat frågade om han fick gå till grannen fru H, nyligen pensionerad och ensamstående och som liksom många andra damer med ett särskilt gott öga till Y. Han lindar dem runt lillfingret, när jag hämtade honom för middag hade han inkasserat en önskesten och en söt liten ask från fru H:s gömmor. Du skickar väl hem honom om du inte vill ha besök, frågade jag, som alltid. Inte då! Det är SÅ trevligt att han kommer!

Y är belevad hela vägen hem och fram till matbordet. Där blir han som förbytt och börjar skrika. Maten är för varm, sedan för stark. Jag erbjuder ketchup för att mildra, ketchup som han annars älskar, får ett vrål till svar. Mamma, mata mig! Jag matar, men han öppnar knappt munnen så jag får lirka in gaffeln, sedan kniper han ihop läpparna så att hälften hamnar utanför. Jag blir irriterad, igen och igen. Y skriker mer och mer. O ger upp och går undan.

På något mirakulöst sätt lyckas jag behålla behärskningen och peta i ungen fem-sex tuggor mat, mellan skriken. Han fortsätter skrika, men ögonlocken är tunga. Jag tar honom i famnen och vaggar honom, och mitt i ett vrål somnar han. Nu sover han påklädd i sin säng med oborstade tänder.

Då kan jag ju återgå till att berätta om Q, som jag hämtar hos kompisen, Q som strålar när han hör att lillebror sover och han kan få en timme med båda föräldrarna för sig själv. Mamma, vi kan väl spela något spel? Visst kan vi det. Vi går hem hand i hand. Enfamiljskatten följer oss halva vägen hem, han är åtminstone enochenhalvfamiljskatt numera.

Hemma träffar vi bästisen, som var hemma sjuk från skolan men som är pigg nu. Kärt återseende, de jagar varann i åttor runt sandlådan och mellan buskarna. Efter nästan en halvtimme bryter jag, nu är det verkligen läggdags.

Då minns Q spelet, och han är inte alls nöjd med mitt förslag att vi visst kan spela, men det ska göras i pyjamas och med borstade tänder. Varför, utslungar han bittert,  varför säger du sånt som du VET att jag blir ledsen av?

Till slut har vi båda pyjamas och morgonrock på, och Q ska gå ner i lekrummet för att hämta ett spel. Han sölar i trappan och jag blir otålig. Ny gråt. Du tjatar på mig, ylar han. Och det har han ju rätt i.

Men tro det eller ej, nu sover båda skitungarna, och jag älskar dem ofattligt mycket och är bara lite trött. Nu ska jag göra en kopp te och belöna mig själv med en timme TV. Men klockan tio måste även jag sova om jag ska orka med morgondagens rondo.

6 kommentarer:

  1. Åh, vad det låter bekant! Trist att de ska göra läggningen till dagens jobbigaste stund när den kan vara så mysig. Men triumfen när den älskade lilla jäveln sover och det har gått utan alltför mycket rytande och skrik - den är inte fy skam den heller. Man får ta vad man får.

    SvaraRadera
  2. Nu gjorde du mig hoppfull. Jag som inte kan räkna med varken barnbarn eller syskonbarn (ehuru jag inte har barn eller syskon), jag aspirerar nu på att bli en Fru H, till vilken små Y:n kan komma och visa sitt bästa jag! Och vad trevligt att få ge bort de där små sakerna man inte kan motivera att ha kvar men som är synd att slänga. Om 25 år så!

    SvaraRadera
  3. Annannan, jag tror att den rollen kommer att passa dig förträffligt! Vår fru H är ett sant original, inte alls så harmlös och rar som tant Berg i Lotta på Bråkmakargatan. Hon är i luven med de flesta på gatan, men vår familj älskar hon av en oförklarlig anledning. Särskilt då Y. Och O!

    Vi som haft två ensamstående äldre damer som närmaste grannar trodde länge att husen är välbyggda och inte lyhörda. Jo, tjena. Y:s skrikfest torde ha hörts lika bra hos fru H som i vårt kök. Om några veckor flyttar det in en barnfamilj på andra sidan, enär den gamla damen som bodde där gick bort i vintras. Det blir trevligt med nya grannar, och nya kompisar till barnen, men jag bävar vad gäller störningarna. Inte så mycket deras. Våra. Den gamla damen var svårt lomhörd. Fru H är osannolikt tolerant och påstår att hon aldrig hör något.

    SvaraRadera
  4. Haha. Vår lägenhet var lyhörd som fasen. Grannens sovrum var vägg i vägg med vårt kök. Hon var ensamstående med två katter. Jag missbedömde hennes ålder till 50plus när den i verkligheten torde ha varit 40minus. Så det var inte förrän hon dök upp med en liten unge som jag förstod vad de märkliga djuraktiga ljuden jag hört i köket året innan var... (Till historien hör att hon bott hos barnets pappa under det mellanliggande året).

    SvaraRadera
  5. Åhåja. Det var alltså produktionen av barnet du hört? Ja, det är ju att komma sina grannar oväntat nära.

    En kurskamrat berättade till mig att hon fått sitt tentaläsande stört av grannens älskog, tills hon tappade humöret och skrek: Det är väldigt lyhört här! Ljuden fick ett abrupt slut, liksom älskogen, får man förmoda.

    SvaraRadera
  6. Sitter och skrattar högt för mig själv när jag läser. Igenkänningsfaktorn är stor om hur humöret kan pendla, (i och för sig även hos modern:-)). Men som du säger så är kärleken ofantligt stor till barnet.

    SvaraRadera