Simskolesuccé

Minns ni simskolestormen för ett och ett halvt år sedan? Det gör i alla fall jag. Jag grubblade mycket över vad vi gjort för fel, och skämdes över att - helt i onödan - ha försatt Q i ett misslyckande.

Förra sommaren började Q plötsligt simma hundsim, frenetiskt paddlande, men bara i saltvatten. Nu i somras gick det bättre och bättre. Vi tänkte passa på att smida medan järnet är varmt, särskilt som vi ska åka till varmare trakter över jul, där vi ska bada mycket.

Goda vänner tipsade oss om en simskola med uppvärmd bassäng där en förälder får vara med i vattnet. I synnerhet det senare lät som en kritisk framgångsfaktor. Så efter att ha rådfrågat Q anmälde vi honom.

(Och råkade prompt ut för ett smärre bakslag. Bassängen på cykelavstånd är stängd för renovering hela hösten, hoppsan, hoppsan, det syntes visst inte i bokningssystemet. Men vi smider, som sagt, och bokade om till en anläggning inne i stan, en halvtimmes tunnelbanefärd bort.)

Q:s bestämda önskemål var att jag skulle följa med honom. Men igår snorade jag så förjordat att O fick ersätta, vilket accepterades. Vi provade badbyxorna som vi köpt förra gången (på Sommarön badar Q, likt sin syssling, i fladdriga badshorts). De satt perfekt. Min stora lilla pojke. Brunbränd och smal med långlånga ben och det tjockaste blankaste svartaste håret. Alldeles perfekt.

Lite nervös var jag allt igår eftermiddag där jag gick hemma och väntade. Så hörde jag någon ta i ytterdörren och ropade: Hej, Q! Hur var simskolan?

Jag fick ett jubel till svar. JÄTTEROLIG! Sedan hade jag en schampodoftande pojke i famnen som kramade mig hastigt, för att kasta sig ner på sängen och visa bentag. O kom lite senare och kunde rapportera att Q visserligen varit trött på slutet men ändå inte velat ge upp, velat kämpa med simtagen lite till. Min envise, outtröttlige pojke.

Inte för att jag egentligen varit orolig. Jag borde inte vara det, jag borde lära mig att lita på honom, för han kan och vet. Men ändå. Jag är lättad.