Kommer hem från jobbet med tankarna snurrande i skallen, är speedad och upprymd och gråtmild om vartannat, babblar osammanhängande för O om de insikter som drabbat mig under dagen.
De har alls inget att göra med mitt nuvarande jobb. Det rullar på, flyter fram, stannar upp och hickar till, och så rullar det igen. Beställaren försöker lite diskret smyga in ändrade krav med bibehållen tidplan, försåtligt och smart tar han det med en av de yngre ingenjörerna. Men jag har öron som en elefant och skinn på snabeln, jag menar näsan, så jag trumpetar i högan sky och rapporterar till herr Snäll som suckar och himlar med ögonen, så kallar han till möte där vi gemensamt tar missdådarna i örat, mötet avslutas i bästa sämja och jag kan lugna mina ingenjörer igen. Jobba på ni, ingen smyger in något här inte.
Mellan hickningarna ägnar jag mig åt min certifiering som projektledare. Det första momentet är att fylla i en diger självutvärdering, den består av flera delar och torde uppgå till fyrtio sidor när jag är klar. En av delarna är att beskriva olika problem man stött på under sin projektledargärning, hur man agerade för att lösa dem, vad resultatet blev och vad man lärde sig. (Och oj vad jag är glad att jag har min kära blogg som numera helt har ersatt all annan form av dagboksskrivande.)
De senaste åren, då jag jobbat för herr Snäll och You-Know-Who har jag i ganska färskt minne, och jag klämmer utan svårighet ur mig några problem, som jag givetvis löst galant. I alla fall ser det ut så när jag fått ner historierna på pränt, det är så att jag själv blir förvånad och imponerad. Men skarvar och ljuger gör jag faktiskt inte, överdriver inte heller, åtminstone inte medvetet.
Mer än en gång har det slagit mig, sedan jag började jobba efter Y-mammaledigheten, hur lätt det är nu för tiden. Folk lyssnar ju på mig, och gör det jag säger till dem. Vad har hänt? Växte jag som projektledare när jag blev tvåbarnsmamma?
Kanske det, men ett annat svar uppenbarar sig tydligt när jag tar fram anteckningsblocken från mitt förrförra jobb, där jag arbetade mellan 2005 och 2011. Tidvis måste jag ta pauser under läsningen för att lugna ner mig. Sida upp och sida ner, står det där. Med några års avstånd och annan erfarenhet har fjällen fallit från mina ögon och jag ser.
Vad ser jag? Jag ser en kultur där tekniken sattes främst och var helig. De som var duktiga tekniker hyllades oavsett deras övriga kvaliteter. Helst skulle alla vara duktiga tekniker, givetvis också projektledarna.
Strulet med Trulpelle blir ett självklart fall att ta upp och beskriva, men under rubriken Min åtgärd eller ledningsinsats går jag bet. Jag vågade ju aldrig konfrontera honom. Desto mer skriver jag under Erfarenheter och lärdomar, bland annat den alldeles nykläckta insikten att en bidragande orsak till konflikten var att företaget skattade teknisk kompetens så högt. Alltså hade Trulpelle högre informell status än jag, alltså kunde han ignorera mig, alltså var det jag som fick skit när han inte gjorde det han skulle.
Men han lärde mig också något, nämligen hur jag skulle handskas med näste trilskande tekniker!
Jag ser den eviga resursbristen, framför allt på den teknikavdelning som sysslade med det som var vår kärnverksamhet. Märkligt nog var detta också den största avdelningen, men ändå konstant underbemannad. Dessutom ganska tydligt uppdelad i ett A- och B-lag vad gällde den tekniska kompetensen. Detta talades det förstås inte högt om, men alla projektledare visste det. Fick man en ingenjör från A-laget i sitt projekt var allt gott och väl. Fick man en från B-laget kunde man hälsa hem. Chefen för avdelningen gick nästan av på mitten i sina försök att hålla de svagaste under armarna, de som inte kunde simma själva. Men om han var hemma med sjuka barn i några dagar, havererade de projekten ofelbart.
På grund av denna resursbrist tvingades jag byta ingenjör fyra gånger under loppet av ett halvår i mitt största projekt. Idag hade jag självklart tagit upp detta som en gigantisk risk. Man tappar tid och fokus, det försvinner utan vidare flera veckor när en person ska ta över en annans uppgifter. Men jag hade inte en tanke på att detta var en risk, den var ju inte teknisk. Påverkad av min omgivning var jag lika blind som alla andra för allt som inte hade med teknik att göra.
Och så var det politiken. En konkurrensutsatt bransch, där vår störste kund var en ledande spelare. Ibland tilldelades vi projekt där vi skulle förbättra en konkurrents konstruktion. Det säger sig självt att konkurrenten sällan var särskilt behjälplig i det arbetet.
Ändå var det en västanfläkt jämfört med den interna politiken. Motsättningarna mellan Kina och Sverige, herregud. Igen och igen. Säkert till stor del bestående av kulturella motsättningar, men inte bara. Dessutom toppades de av en totalt galen (svensk) chef som totalt missförstått sitt uppdrag, som motarbetade allt och alla, som kunde docera i en timme om en inkorrekt paginering i en presentation.
Ja, jösses. Om jag inte förstått det innan så förstår jag nu varför jag hade magkatarr, känningar av myeliten, ofta grät utan att riktigt veta varför. Och även om jag har haft lite småtråkigt på jobbet på sistone och tidvis retar mig på Janes och min arbetsgivares fånigheter, så är det ingenting mot hur det var då. Men det såg jag inte, för jag var mitt uppe i det.
Men nu ser jag.
Och vilken enorm nytta jag har haft av den här certifieringsprocessen, redan. Fast den knappt är påbörjad.
Livet är tusan så intressant.
Det här tycker jag är så himla intressant att läsa.
SvaraRaderaDen pedagogiska utbildningen för blivande docenter som jag gick för några år sedan var också full av sådana här självinsiktsövningar, och jag älskade det.* Jag skulle gärna gå om kursen idag för att arbeta med de erfarenheter jag har nu, när jag inte längre är i början av min handledarkarriär.
Det där med informell status och vad som värderas är mycket intressant. Tydligt också på mitt jobb. Det vore önskvärt att chefen åtminstone gjorde ett försök att dölja sina egna forskningsinriktningspreferenser, men så är det tyvärr inte.
Skriv mera, hördu, dela dina insikter med oss!!
*Det slår mig nu att kursledarna hade förutsett att vi skulle reagera som du gjorde, för den första dagen parade de ihop oss med en briefing-partner, som vi sedan fick sitta ner med den sista halvtimmen varje dag för att ventilera dagen. De sa uttryckligen att det var för att vi inte skulle spilla över alltihop på familjen när vi kom hem. Fast den som jag kom hem till, nämligen min ensamma och pensionerade lärare till pappa (ehuru jag gick mitt Alma Maters Skåneupplaga av kursen), ville inget hellre än höra på mig när jag ventilserade pedagogiska och psykologiska insikter.
Jag undrar också om du kan rekommendera EN bra bok för någon som vill självstudera projektledning, nämligen jag. De två distanskurser jag sökt kommer inte att ta in studenter utanför programmen, så det blir ingen formell utbildning för mig iår. Vilket jag är lite besviken på, fast jag mest borde vara tacksam för jag kommer att ha häcken full med projektledning i sig.
SvaraRaderaJag skriver gärna mera! Det kommer nog fler insikter vartefter.
SvaraRaderaJa, jag kan rekommendera en bok som jag nyligen köpte: Projektledning av Bo Tonnquist. Det är en ganska diger och ambitiös bok, men han lyckas rätt så bra i sin föresats att beskriva projektledningens alla delar. Kanske är den ibland lite fånig med alla foton och scheman över allt möjligt, men det gör den å andra sidan ganska lättläst. Jag har skummat igenom hälften ungefär och gillar den. Jag kommer säkert att ha nytta av den i framtiden också, som uppslagsverk. Inte minst gillar jag hans diskussion om införandet av agila metoder kontra de traditionella. Agila metoder, Scrum och Kanban och allt vad de heter, är de senaste årens buzzword som det tjatas om överallt på en mycket ytlig nivå. Kul att se någon som vet vad han pratar om, prata om detta.
Tack! Digra och ambitiösa böcker är absolut vad jag söker. En av yrkessjukdomarna i mitt jobb är att vara så van vid att saker gräver djupt att man tycker det mesta är för ytligt. Det är baksidan alltså, den goda sidan är att vara så van att läsa stentorra faktaspäckade texter att det mesta ter sig hyfsat lättläst.
SvaraRaderaDet tycks som boken finns på engelska också, vilket är ett plus för mig som gärna vill kunna dela med mig av den till den projektadminstratör som om allt går vägen ska komma att hjälpa mig att styra sexspannet av vilda akademiker i EU-projektet.
Men jag skulle ju inte bara pladdra, jag skulle fråga en sak också:
Har du varit med om att utsättas för den här sortens självutvärderingsövningar i rekryteringssammanhang? Boken jag just har läst om rekrytering föreskriver att man ska fråga just sådana saker (på temat beskriv ett problem du varit med om och hur du löste det), helst i ett formulär som kan analyseras före intervjun och jag tycker det låter som ett intressant sätt att försöka få fram mer kunskap om kandidaten. Nyfiken på om det används i praktikten!
(Själv har jag bara intervjuats en gång för ett jobb utanför forskningen och den från HR som var med då hade inte läst några böcker. Hon satt tyst hela intervjun som hölls av enhetschefen och den jag skulle jobba närmast med. På slutet kände hon väl att hon skulle göra skäl för sig, så hon frågade "Är du stresstålig?". Till och med jag, 26-årig naturvetare som sökte mitt första riktiga jobb, fattade att det var det mest naiva tänkbara sätt att utvärdera något som egentligen inte ens var särskilt viktigt för jobbet...)
Risken finns att du tycker att boken är ytlig, för det tycker nog jag. Kanske. Därav mitt gnäll om foton och figurer. Den känns lite tillrättalagd för lata studenter, ungefär. Men tuggar man i sig snömoset får man ändå en del näringsriktigt på köpet.
SvaraRaderaJodå, frågor på temat beskriv ett problem och hur du löste det, dyker ständigt upp. Däremot har jag inte varit med om att få frågan i förväg, det är ju egentligen hyggligare och borde borga för en bättre kvalitet på svaret och en intressantare diskussion. På min senaste intervju ställdes ungefär den frågan, jag svarade i resonerande och diskuterande termer men uppfattade att chefen hade velat ha ett mer tvärsäkert svar. Efter den här självutvärderingen hade jag nog delvis kunnat tillmötesgå honom.
En gång har jag faktiskt blivit utsatt för ett regelrätt prov, det var när jag rekryterades till mitt andra företag (ett jobb som blev ett magplask, för övrigt, men det var inte alls rekryteringsprocessens fel). Det hela sköttes av en extern firma och det var både skriftligt prov (varav en del på tid, de skulle kolla hur snabbtänkt man var. Jag hade visst angett snabbtänkt som en stark sida och turligt blev jag inte emotsagd av provresultatet.Slutskrutet.)
Så ja, visst förekommer det. Men många rekryteringsprocesser lämnar mycket övrigt att önska.