The return of Helga Hypocondrica

Igår var jag på väg att skriva ännu ett inlägg på temat solig-söndag-livet-borde-vara-perfekt-vad-fan-deppar-jag-för. Men jag orkade inte.

Det började redan på lördagnatten. Min vanliga memento mori-insomningstanke stegrades till skär dödsångest innan jag somnade på riktigt. När jag vaknade på morgonen var det av att O grälade på barnen, särskilt Q, och min första tanke var om jag dör, skulle han lämna bort dem då?

Ganska överdrivet, måste jag säga, även om det stundtals irriterar mig att O har kort stubin med barnen. Fast det har jag ju själv också. Ett Q utan frukost i magen kan snabbt göra slut på det mest änglalika tålamod.

Vid lunchtid hade jag medelst ren viljekraft skakat av mig det mesta av melankolin. Istället mådde jag illa. Solen strålade från en klarblå himmel, kanske en bidragande orsak till mitt illamående. För mycket värme, för lite vätska och mat? Eller någon tärande, hemsk sjukdom?

Mja, mjo, efter lunch blev det väl bättre. Vi avstod från en sista skogspromenad och ett sista bad - detta var med största sannolikhet sista helgen i sommarstugan innan vi stänger den för vintern i oktober - för att hinna i tid till Q:s simskola utan att stressa.

När vi kommit hem från simskolan klagade Y över magont och kräktes sedan. Första magsjukan, tänkte jag. Y har förstås kräkts ett antal gånger i sitt liv, men jag vidhåller att det aldrig varit av magsjuka. (Med tanke på att vi alla fyra har helt olika genetisk bakgrund har vi dragit helt osannolika vinstlotter vad gäller motståndskraft mot magsjuka. Q har haft det blott två gånger, Y ingen. Själv är jag mycket sällan magsjuk, och O tror jag knappt någonsin har varit det. Peppar, peppar.)

Vad det än var så gick det snabbt över, på kvällen var Y piggare än på länge och på ett infernaliskt humör. Ibland går han helt upp i spinn, pratar och busar och väsnas oupphörligen och går inte att prata med. Sådan var han under middagen. Jag gillar det inte, och jag gillar inte mig själv då heller. Fast han verkade frisk tänkte vi göra det rätta, det som rekommenderas, hålla honom hemma en dag just in case.

Nästa morgon hade magsjukan övergått i snuva och samtidigt hade infernaliske Y bytts mot gostrynet Y. Först sov han till halv åtta. Sedan låg han och bläddrade i en Jan Lööf-bok medan jag slumrade. Därefter tassade han upp till TV:n och tittade på barnprogram och först klockan nio smög han in till mig, klappade mig på kinden och frågade viskande om han kunde få frukost.

Dagen har förlöpt i samma stämning. Vi har pusslat, läst tidningen, gått långpromenad med vagnen till ett nytt lunchställe. På vägen hem somnade Y i vagnen. På vägen hem fick jag huvudvärk och undrar nu rentav om jag inte har lite feber.

Efter en sådan här sommar borde jag vara fulltankad. Men det är jag inte och jag har undrat varför, är det något fel på mig? Är jag sjuk på riktigt? Men när jag nu sätter mig ner och tänker efter så inser jag att den långa sjukvintern nätt och jämnt har släppt sitt grepp. Y hade lunginflammation i maj. Hela familjen hade en släng av något elakt virus medan vi var på Sommarön, i juli alltså. De två senaste veckorna har jag varit ganska sänkt av en förkylning, dock inte tillräckligt sänkt för att bädda ner mig och bli frisk, jag har gått till jobbet som vanligt och bara avstått från att träna.

Nu ska jag i alla fall lägga mig hos Y i TV-soffan.