Pocket of time

Londonsemestern var underbar. Två dagar efter hemkomst, med ösregn och halsont och vardag, börjar minnet redan blekna, men jag vill hålla fast vid det. Bear with me.

Det var som en lucka i tiden. Till tiden före barnen, långt, långt före barnen, innan önskan om barnen, innan tomheten utan dem. Vad pratar vi om, tio år? Nästan femton?

(Vi skojade om det förresten, att vi som varit sådana resegalningar förr nu har blivit hemmakatter. Andra har klippkort till Thailand och beresta och världsvana barn, vi åker till sunksommarstugan. Och nu när vi äntligen ska åka någonstans väljer vi det föga exotiska London, svenskars favoritresmål.)

Det började redan i bilen ut till Arlanda. Vi pratade i mun på varann, mest om våra jobb, beröringspunkter, synpunkter. Prata ifred, avsluta meningar, utan avbrytas av välta mjölkglas eller mammaaaa-kom-å-torka-mej!

Vafan, sa O plötsligt. Jag tror vi har missat avfarten. Och visst hade vi det. Men vi hade gott om tid så det var ingen fara.

Sedan åt vi räkmacka på Arlanda och köpte tidningar och flög till Heathrow, och tog tunnelbanan till hotellet som var så utomordentligt väl situerat, tvärs över gatan från tunnelbanestationen, på samma linje som Heathrow. Ett fint och trevligt hotell dessutom. Jag berömde O:s utmärkta val, han slickade i sig men medgav att den optimala geografiska placeringen kommit som en överraskning för honom också.

En första promenad i omgivningarna orienterade oss snabbt: här finns ett trevligt torg med många restauranger. Där ligger museerna. Oj vilka bilar folk kör, där kommer en Rolls till. Vi åt libanesisk lunch och promenerade. Drack kaffe i Hyde Park. Tog tunnelbanan och gick en London Walk som utlovade att visa oss det verkligt gamla London. Det kanske den gjorde, underhållande var den i varje fall.

Nästa morgon anslöt vi oss så till nästa Walk, denna gång på Victoria & Albert Museum. Inte fullt lika inspirerande guide, eller så var jag tröttare, hon förmådde inte trollbinda mig i två timmar. Men det hon visade var minst sagt intressant och varierande, från Mick Jaggers scenkostym till William Morris persiska matta. Efteråt pustade vi ut i restaurangen innan vi gav oss i kast med presentbutiken.

Eftermiddagen gick än mer i shoppingens tecken. På Liberty köpte vi julgransprydnader (den ständiga souveniren, förutom kylskåpsmagneter) och kaffe och kaka i kafeet. På Hamley’s hittade vi fantastiska presenter till barnen (ja, en dubbeldäckarbuss! Bland annat.). På Fortnum & Mason te i vackra burkar till mig och till svärmor. Sedan åt vi förrätt – ostron – i vinbaren. Till middag åt vi kinesiskt på en restaurang granne med hotellet. Prisvärt och gott.

På lördagen bestämde vi oss för att promenera och göra det som föll oss in. Det visade sig vara National Portrait Gallery och en promenad förbi parlamentet och Big Ben. En titt på floden, sedan var det dags att ta bussen till det hotell – inte vårt eget – där vi bokat afternoon tea.

(Inte helt enkelt, för övrigt. Afternoon tea är allvarliga saker. Vill man dricka prisbelönt dylikt krävs efterforskningar och framförhållning. Det ena kunde vi åstadkomma, det andra saknade vi. Men O fixade det som så mycket annat. Nu har vi gjort det, det var gott och trevligt och kanske inte riktigt prisvärt men i alla fall. Pluspoäng för miljön med blommiga chintzsoffor och bordsgrannar med lilatonat hår och rosa kattglasögon, damer som förmodligen avhandlade äkta makens senaste otrohet med sänkta röster i det att de kastade ogillande blickar åt vårt håll. Och så var det bra tänkt att skippa lunchen den dagen!)

Ytterligare efterforskningar – vi medförde dator, hotellet bistod med gratis wifi – visade oss på en bra och trevlig indisk restaurang helt nära hotellet. Där åt vi resans godaste och dyraste middag som ändå inte blev särskilt dyr.

På söndagen hann vi inte mycket mer än en timmes snabb rundvandring i Museum of Natural History – fast både jordbävning och dinosaurier var out of order – och så trevligt det är med gratis inträde – innan vi tog tunnelbanan ut till Heathrow igen.

Hemma väntade glad farmor och glada pojkar, vilket vi visste eftersom vi fått rapporter via sms och Facebook under hela helgen. De hade spelat Monopol i timmar, lekt utomhus i timmar, somnat på fem minuter, inte tjatat om vare sig tv eller dataspel en enda minut och enligt egna uppgifter saknat oss bara lite grann.

Själv drömmer jag redan om nästa resa. Tillbaka till London? Med barnen, när de är lite större? Eller någon annanstans?