Lördagen före jul var en dag av känslostormar. Från det samtal på förmiddagen som jag strax ska relatera, och som fick mig att skrattande lägga på luren, till en promenad i stilla snöfall med julmusik i lurarna som fick mig att bli en lite bättre människa, till en eftermiddag och kväll infesterad med bråk, skrik, gnat och tjat, men med ett gott avslut. Inspirerad av Y:s arga utslungande att han ansåg oss vara så dumma att han inte ville ha oss till mamma och pappa längre, läste jag Pelle flyttar till Komfusenbo för båda sönerna, och de lyssnade intensivt och andäktigt.
Men i alla fall. Pappa. Han ringde, och jag konstaterade än en gång att han mår bra nu. Han jobbar intensivt med en översättning, är glad åt uppdraget, glad åt förtroendet, glad åt pengarna, glad åt att inte vara bortglömd, och så vidare. Vi bestämde att han skulle komma som vanligt vid tvåtiden på julafton.
Så drog jag efter andan och bad honom gå över sin klädsel en extra gång. Senast jag träffat honom, på körens julkonsert, klarade han varken den okulära besiktningen eller luktprovet. Jag misstänkte både byxor och jacka. Han höll slokörat med om att det nog var si och så med renhetsgraden på dessa persedlar, men att han faktiskt alltid duschar och byter till ren skjorta innan han går ut för att träffa folk.
Jag sade strängt, att nu är det faktiskt dags att pensionera Edvard Persson-byxorna, nu måste vi gå ut på stan och ekipera dig. Du har gått ner tjugo kilo sedan vi sist handlade kläder, allt hänger som säckar på dig. Du har nog rätt, svarade pappa dröjande och överraskande fogligt. Så berättade han den historia som fick mig att skratta så tårarna rann. Min reaktion gjorde honom så förtjust att han skrev ner det hela. Varsågoda, Helgapappa gästbloggar:
När jag kom hem för några dagar sade det tjoffs när jag kom innanför dörren och så låg byxorna runt fötterna. Tydligen är det dags för ett nytt hål i livremmen. Det var ett tag sedan sist.
Men det är trots allt en sann glädje när man reser sig i bussen för att gå av och hänger fast för glatta livet - vissa chaufförer kör som i Rio - med en hand (räcker knappt) i någon ledstång och en i matkassen och märker att byxorna hasat ner och är på väg ännu längre. I Förorten hann de en gång till knäna innan jag pallrat mig av, men jag hade den långa rocken som går till fotknölarna så det gick bra. Att hålla i byxor och matkasse på en gång är inte så lätt som man skulle kunna tro.
Hur gick det då? Jo, på julafton konstaterade jag så snart pappa klivit inom dörren att han klarade alla prover, han doftade inte av annat än rakvatten och såg mycket prydlig ut. Och idag har vi handlat ny kostym, att ha på begravningar. Pappa går på många sådana. Men på skjorta gick vi bet, kombinationen mager hals men kvardröjande kulmage tillfredsställs inte av Dressman eller Grosshandlarn.
Efteråt bjöd jag honom på köttbullssmörgås på konditori, och sedan skildes vi åt, nöjda och glada.
2012-12-31
2012-12-26
2012-12-23
Lillejulaftonsmorgon på QY-vis
0645 Uppstigning och vittjande av julkalendern som farmor gjort i ordning. Varannan dag leksak, varannan godis.
0647 Q tappar sin godis under sängen.
0648 Q fiskar upp den med tårna
0658 Vittjande av chokladkalendrarna från morfar.
0700 Y skriker eftersom 23 och 24 i hans kalender är tomma. Han åt upp dem igår.
0710 Jag gör i ordning frukost. Yoghurt med pepparkakssmulor till dem, leverpastejmacka till mig. Tänder ljus.
0717 Jag föräras två julkort som gossarna klippt till från Y:s slaktade kalender. Samtidigt har de klippt hål i sina pyjamasar, men det vet jag inte ännu.
0720 Efter två tuggor börjar Q kinka om att han är mätt.
0721 Y säger samma sak.
0722 Jag hämtar Tomten och sätter mig mellan dem. En tugga per uppslag, bestämmer vi.
0725 Q hostar med munnen full varpå Tomten och jag dekoreras med yoghurt. Och pepparkakssmulor.
0745 Alla har ätit. Jag hämtar legolådorna. Rymdskepp byggs, jag läser DN och dricker te.
0807 Y försäger sig och berättar att Q klippt sprund i bådas pyjamasbyxor. Q ger honom mördande blickar.
0835 Nu har det varit tyst oroväckande länge. Kanske dags att ta in granen och släppa lös ungarna bland glaskulorna?
0647 Q tappar sin godis under sängen.
0648 Q fiskar upp den med tårna
0658 Vittjande av chokladkalendrarna från morfar.
0700 Y skriker eftersom 23 och 24 i hans kalender är tomma. Han åt upp dem igår.
0710 Jag gör i ordning frukost. Yoghurt med pepparkakssmulor till dem, leverpastejmacka till mig. Tänder ljus.
0717 Jag föräras två julkort som gossarna klippt till från Y:s slaktade kalender. Samtidigt har de klippt hål i sina pyjamasar, men det vet jag inte ännu.
0720 Efter två tuggor börjar Q kinka om att han är mätt.
0721 Y säger samma sak.
0722 Jag hämtar Tomten och sätter mig mellan dem. En tugga per uppslag, bestämmer vi.
0725 Q hostar med munnen full varpå Tomten och jag dekoreras med yoghurt. Och pepparkakssmulor.
0745 Alla har ätit. Jag hämtar legolådorna. Rymdskepp byggs, jag läser DN och dricker te.
0807 Y försäger sig och berättar att Q klippt sprund i bådas pyjamasbyxor. Q ger honom mördande blickar.
0835 Nu har det varit tyst oroväckande länge. Kanske dags att ta in granen och släppa lös ungarna bland glaskulorna?
2012-12-20
I stormens bleka öga
Igår kväll råkade jag se slutet på en film av Olle Häger, där han pratade om sina egna filmer. Till min glädje visades ett klipp som jag fortfarande minns oerhört väl trots att det är mer än tio år sedan jag såg det.
Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd. Det var en gång ett århundrade - och ett land, mitt i stormens bleka öga.
Hans Villius läser som bara han kunde, och filmen som rullar är från 1942. Det året var pappa tre år och farmor 27, det hade kunnat vara dem man ser. Vitblonda barn i knät på sina rågblonda mödrar, som är robusta och tantlockiga på det där typiska fyrtiotalssättet.
Jag får gråten i halsen. Det landet finns inte längre.
Det finns inte längre vilket beklagas högljutt på vissa håll.
Men det jag begråter är något annat. Detta har vi ärvt, eller snarare fått till skänks. En välvillig slump bestämde att just vi förunnats att födas och leva just här och just nu. Så illa vi förvaltar det. Vi ser det inte, vi uppskattar det inte, och vi vill inte dela med oss av det.
(Jag tänkte ut det här inlägget medan jag gick en promenad i snöyran för att hämta ut ett paket. Jag tänkte högstämda tankar om att vara en del av mänskligheten och sånt. Men i postkön försökte en illaluktande, gapig och berusad tant tränga sig före mig och några andra, varpå jag skarpt sa till henne. Så mycket för den människokärleken. Teori och praktik, igen.)
Det var en gång ett land med bilder från förr som aldrig speglade människor på flykt, från sönderskjutna hus eller gråtande barn i törstens vandring längs alla krigens vägar. Ett land där inga har behövt gömma sig i skyttegravar och skyddsrum, och där granater aldrig slitit grönskan ur hallonbuskar och päronträd. Det var en gång ett århundrade - och ett land, mitt i stormens bleka öga.
Hans Villius läser som bara han kunde, och filmen som rullar är från 1942. Det året var pappa tre år och farmor 27, det hade kunnat vara dem man ser. Vitblonda barn i knät på sina rågblonda mödrar, som är robusta och tantlockiga på det där typiska fyrtiotalssättet.
Jag får gråten i halsen. Det landet finns inte längre.
Det finns inte längre vilket beklagas högljutt på vissa håll.
Men det jag begråter är något annat. Detta har vi ärvt, eller snarare fått till skänks. En välvillig slump bestämde att just vi förunnats att födas och leva just här och just nu. Så illa vi förvaltar det. Vi ser det inte, vi uppskattar det inte, och vi vill inte dela med oss av det.
(Jag tänkte ut det här inlägget medan jag gick en promenad i snöyran för att hämta ut ett paket. Jag tänkte högstämda tankar om att vara en del av mänskligheten och sånt. Men i postkön försökte en illaluktande, gapig och berusad tant tränga sig före mig och några andra, varpå jag skarpt sa till henne. Så mycket för den människokärleken. Teori och praktik, igen.)
2012-12-18
Fråntagen medaljen
Helgens mirakulösa tålamod var som bortblåst nu ikväll. Jag var ensam med barnen och Q konstrade och krånglade vid datoravstängningen vid läggdags. Fast jag tänkt till ordentligt och satt upp tydliga regler för vad som gällde. Jag blir galen, majoriteten av våra bråk handlar om TV, dator eller dataspel. (Vad bråkade man om förr i tiden? Meccano? Kottar?) Q var riktigt överjävlig, men det ursäktar inte mitt beteende. Han blev så arg och ledsen att han ville ringa O, vilket jag hjälpte honom med. Och sedan blev vi sams under ömsesidiga ömhetsbetygelser.
Efteråt sitter jag i soffan och ömsom skäms, ömsom ömkar mig själv. Orden jag nattade sönerna med, att imorgon är en ny dag utan bråk, då vi börjar om på nytt, ekar ihåligt.
Jag dricker mitt te och skålar sorgset i andanom med Anna Wahlgren. Teori och praktik är tusan så oförenliga.
Efteråt sitter jag i soffan och ömsom skäms, ömsom ömkar mig själv. Orden jag nattade sönerna med, att imorgon är en ny dag utan bråk, då vi börjar om på nytt, ekar ihåligt.
Jag dricker mitt te och skålar sorgset i andanom med Anna Wahlgren. Teori och praktik är tusan så oförenliga.
Silver lining
Det finns ju onekligen fördelar och nackdelar med allt.
Företaget där jag jobbar just nu ligger ute i spenaten, i busken, bortom all ära och redbarhet. (Åja. Det beror kanske på vem man frågar. Om man frågar dem som bor i denna synnerligen välmående avkrok, förlåt villastad, så tycker de nog inte alls att de bor särskilt avsides. Men det tycker jag.)
Nackdelarna är uppenbara. Det går inte att inom rimlig tid åka kollektivt till jobbet. Jag måste köra bil, vilket är tröttsamt, tråkigt och dåligt för miljön. Det finns inga vettiga lunchrestauranger i närheten. Inte heller några gym, lunchträning är ett minne blott. Liksom all form av shopping, alla ärenden överhuvudtaget. Det är långt till andra arbetsplatser vilket gör att möjligheten att boka in lunchträffar med gamla bekanta är starkt begränsade. Följden är att jag regelbundet drabbas av akut lappsjuka.
Men även baksidor har framsidor. Den förhatliga bilkörningen går åtminstone snabbt, en fördel med att jobba i en avkrok är att ingen annan gör det, alltså inga bilköer. Att äta lunch ur matlåda har positiva effekter både på hälsan och plånboken.
Och sist men inte minst, från mitt fönster har jag utsikt över en vacker snötäckt skogsdunge. Himlen ovanför var imorse åskblå, efter lunch blyertsgrå för att nu ha skiftat till nästan självlysande blekblå. Strax är det mörkt.
Jo, så glömde jag ju nästan de rikliga tillfällena att studera hus i rosa mexitegel. Hittills har jag hittat tre stycken. Det måste vara en lokal sedvänja.
Företaget där jag jobbar just nu ligger ute i spenaten, i busken, bortom all ära och redbarhet. (Åja. Det beror kanske på vem man frågar. Om man frågar dem som bor i denna synnerligen välmående avkrok, förlåt villastad, så tycker de nog inte alls att de bor särskilt avsides. Men det tycker jag.)
Nackdelarna är uppenbara. Det går inte att inom rimlig tid åka kollektivt till jobbet. Jag måste köra bil, vilket är tröttsamt, tråkigt och dåligt för miljön. Det finns inga vettiga lunchrestauranger i närheten. Inte heller några gym, lunchträning är ett minne blott. Liksom all form av shopping, alla ärenden överhuvudtaget. Det är långt till andra arbetsplatser vilket gör att möjligheten att boka in lunchträffar med gamla bekanta är starkt begränsade. Följden är att jag regelbundet drabbas av akut lappsjuka.
Men även baksidor har framsidor. Den förhatliga bilkörningen går åtminstone snabbt, en fördel med att jobba i en avkrok är att ingen annan gör det, alltså inga bilköer. Att äta lunch ur matlåda har positiva effekter både på hälsan och plånboken.
Och sist men inte minst, från mitt fönster har jag utsikt över en vacker snötäckt skogsdunge. Himlen ovanför var imorse åskblå, efter lunch blyertsgrå för att nu ha skiftat till nästan självlysande blekblå. Strax är det mörkt.
Jo, så glömde jag ju nästan de rikliga tillfällena att studera hus i rosa mexitegel. Hittills har jag hittat tre stycken. Det måste vara en lokal sedvänja.
2012-12-17
Gissa rätt
Imorse lämnades Y hos dagmamman av sin fader, medförande de julklappar de gemensamt valt ut.
En flaska rosa mousserande vin
En pärlplatta föreställande en drake*
En pärlplatta föreställande en stjärna
Jag undrar så om hon kommer att kunna gissa vem som har valt vad.
Om vi ska vara helt sanningsenliga en djake, faktiskt.
En flaska rosa mousserande vin
En pärlplatta föreställande en drake*
En pärlplatta föreställande en stjärna
Jag undrar så om hon kommer att kunna gissa vem som har valt vad.
Om vi ska vara helt sanningsenliga en djake, faktiskt.
2012-12-16
Julfrågor
Nej, dags för lite julstimmung. Och varför inte kombinera det med en lista, det var länge sedan. Den här hittade jag hos Steel City Anna.
Firar du jul hemma eller hos någon annan?
I'll be home for Christmas, you can plan on me. Hemma, hemma, hemma. Julen 2007 när Q var knappt två år reste vi till mamma i Göteborg. Efter det bestämde jag att jag vill vara hemma hos mig själv på jul. Ovillkorligen. Den som vill är välkommen hit, men jag flytt int.
Favoritjulgodis
Julgodis är nu inte det godaste godis som finns, fast allt godis är ju gott, det hörs liksom på namnet. Jag gillar knäck, särskilt polkagrisknäck (krossade polkagrisar istället för mandel, låter knäppt men är gott!) och limekola, båda enligt recept från ett gammalt Arlahäfte.
Favoritmat i jul
Skinka förstås. Sill, helst hemgjord. Medisterkaker (pannbiffar på fläskfärs, kryddade med ingefära). Kalvsylta, allra helst hemgjord fast det är bökigt. Grönkål på halländskt vis, en upptäckt jag gjorde förra året. Julkorv. Lussekatter. Småkakor! Helst svärmors hembakta som är himmelska, men de får vi bara vartannat år. I år firar hon jul hos svågern med familj, och jag håller till godo med hembageriets.
Den finaste julmusiken
Hoo-boy. Svår genre! För många år sedan fick O en julskiva med Stefan Ljungquist och en flickkör. Den är så genomgräslig att den trotsar all beskrivning. Vi spelar den ibland och dör av skratt. Jag har tre julskivor som går att lyssna på: Ella Wishes You a Swinging Christmas (favoritspåret är Have Yourself a Merry Little Christmas), en obskyr samling julmusik från världens alla hörn, samt Lars Vegas Trios julskiva. Nä, julsånger sjunger jag hellre än lyssnar på, och jag får min beskärda dos via kören, när julkonserten väl är överstånden är jag ganska mätt.
Den godaste juldrycken
Julmust och O:s hemgjorda mumma. Glögg går också ner fast lukten är trevligare än smaken.
Jenny Nyström-jul eller amerikansk jul
Ingetdera. Men mer åt Jenny-hållet än det amerikanska.
Berätta om dina traditioner på julafton
Jaa... Egentligen gillar jag inte tanken med traditioner för man blir så lätt låst i dem. Men de har en tendens att smyga sig på, flera har införts sedan vi fick barn. En sådan är julstrumpan, att barnen får en första klapp redan på morgonen som ska sysselsätta dem under dagen. Förra året bestämde jag mig för att göra egna strumpor och letade fåfängt efter mönster på nätet. Till sist fick jag snilleblixten att köpa julhanddukar och fleecefiltar på Åhléns och göra fleecefodrade jättelika (ska ju rymma pussel såväl som målarböcker) strumpor av. De blev riktigt fina. Frukosten är en tradition jag följt sedan jag träffade O 1992, mer därom nedan. Annars är det inte så mycket som är hugget i sten mer än att jag vill ta en promenad medan det är ljust, och så brukar vi dela ut julklapparna ganska snart efter Kalle Anka, för att sedan äta middag. Tomte har vi inte, jag har livliga minnen av pinsamma charader från min egen barndom. Mina barns morfar stoltserar visserligen med de rätta attributen men varken han eller barnen är särskilt roade av att iscensätta något skådespel.
Annandagen
Inga särskilda traditioner eller ambitioner mer än att komma ut och få lite frisk luft.
Bannlyst pynt?
Glitter är gräsligt fult. Det vi har försöker jag gömma så att sönerna inte ska hitta det och propsa på det. Nu börjar de - sönerna alltså - bli så stora att vi kan plocka fram allt ömtåligt pynt som varit nerstoppat i några år. I år blev det premiär för Julbyn, en by i porslin, upplyst av en ljusslinga och befolkad av tomtar, hundar och älvor. En present från min far, who else? Y är alldeles förtrollad av den och leker med den varje dag.
Favoritpynt
Allt som är snyggt enligt min egen högst personliga smak. Inte för smakfullt, men inte för skrikigt. Jag gillar att pynta redan vid första advent, dels för att få välbehövligt extra ljus av adventsstakar och stjärnor, men också för att jag hyser en kärlek till lagom kitschigt pynt i form av dolskt blickande tomtar (min favorit går under namnet Pedofilen och står och lurar i hörnet bakom pappersåtervinningen) och tryckta gardiner med motiv av julrosor. Blommor är en viktig del av pyntet, amaryllis och hyacinter är obligatoriska.
Levande gran eller fusk
Levande så klart! Annars luktar det ju inte och det är ju mer än halva poängen. När vi ändå är inne på gran så är även julgransprydnaderna högst personliga. Smakfulla granar dekorerade i en enda färg, bah så tråkigt. Julgranssaker är en riktigt rolig souvenir som man kan köpa på de mest skilda ställen i världen. Vår gran pryds av allt från flirtkulor med paljetter förfärdigade på 70-talsdagis (av moi), till sydafrikanska pärlstickade korgar, till kinesiska emaljkulor. Och en hel del annat.
Julkort på mail eller med posten
Ingetdera. Jag är för lat för att skicka julkort, har alltid varit. Dessutom utvecklade jag en stark allergi mot gulliga barnkort under barnlöshetstiden. Om detta utgjöt jag mig för några år sedan, mina åsikter i frågan är oförändrade.
Vilka färger har ditt pynt?
Alla tänkbara. Se ovan.
Glitter?
Nej. Se ovan.
Julfrukost
Sedan O:s och min första gemensamma jul, då jag bjöds till hans föräldrahem på julfrukost, har jag avnjutit följande: varm choklad med vispgrädde och släta vetebullar med russin och suckat. För så gjorde de i O:s mammas föräldrahem. I år har vi bjudit in våra goda grannar som har barn i precis samma ålder.
Favoritfrukter i juletid
Clementiner.
Risgrynsgröt eller ris a la malta
Risgrynsgröt. Är inte fullt lika förtjust som övriga familjen dock. Ris à la Malta har jag aldrig förstått poängen med. Det enda jag har emot julmat är för övrigt avsaknaden av riktigt goda efterrätter.
Kalle Anka och hans vänner
Javars. De brukar stå på och skråla, men jag tittar med ett mycket flyktigt intresse. Jag tycker att det här programmet har börjat komma så ofta på senare tid?
Karl-Bertil Jonsson
KBJ är jag egentligen mer förtjust i än KA, men just nu passar han inte riktigt in i vårt julaftonsschema med tidig klapputdelning och dito middag, så jag har inte sett honom på några år. Men under min uppväxt satt vi som klistrade hela familjen med ett flagrant undantag: morfar som protesterade högljutt. Som statsanställd tyckte han att det var absolut och fullkomligt upprörande att framställa simpelt tjuveri som ädelt. KBJ var en skam för Postverket!
Kan du vissla Johanna?
Nä. Har läst boken dock.
Köper du klappar åt många?
Nej, tack och lov. Två barn och en man. Pappa ska i år igen få en hemstickad mössa. Han tappar praktiskt nog bort ungefär en varje år. Mamma och svärmor har - helt otippat - fått foton på barnen. Min syster får nog en gåva till Unicef eller Läkare utan gränser. Julklappar är faktiskt ett otyg.
Vill du slå in klapparna själv?
Nej, gud så tråkigt. Men det måste ju göras. I mitt föräldrahem lättades denna syssla upp av rimmande. Både mamma, syster, styvfar och pappa är riktiga mästare. Tyvärr har jag inte lyckats införa denna tradition i min egen familj. Kanske skulle jag försöka igen i år?
Vad önskar du dig i år?
Mest av allt ett fint jullov. Därutöver en armbandsklocka med röd urtavla. Röda skor med lagom - 5-6 cm - höga klackar. Pyjamas/underkläder i silke.
Mellandagsrea?
Ja, O och jag har bestämt att vi ska gå ut på rean tillsammans istället för att köpa klappar till varann. Han behöver en vinterjacka och jag ska titta efter önskelistan ovan. Fast jag har köpt ett par saker till honom ändå, och jag är säker på att han har gjort detsamma. Så ordhålliga är vi.
Nyårsplaner?
Inga särskilda ännu. Vi kommer säkert att laga en god middag och dricka champagne. Har frågat runt lite i bekantskapskretsen om någon vill fira med oss men inte fått napp ännu. Får vi inte det blir det bara vi fyra, men det är inte så bara.
När åker julen ut?
Julgranen åker när barrandet blivit outhärdligt. Stjärnor, stakar, gardiner och pedofiltomtar får vara kvar en bra bit in i januari, det ser så trevligt ut.
Firar du jul hemma eller hos någon annan?
I'll be home for Christmas, you can plan on me. Hemma, hemma, hemma. Julen 2007 när Q var knappt två år reste vi till mamma i Göteborg. Efter det bestämde jag att jag vill vara hemma hos mig själv på jul. Ovillkorligen. Den som vill är välkommen hit, men jag flytt int.
Favoritjulgodis
Julgodis är nu inte det godaste godis som finns, fast allt godis är ju gott, det hörs liksom på namnet. Jag gillar knäck, särskilt polkagrisknäck (krossade polkagrisar istället för mandel, låter knäppt men är gott!) och limekola, båda enligt recept från ett gammalt Arlahäfte.
Favoritmat i jul
Skinka förstås. Sill, helst hemgjord. Medisterkaker (pannbiffar på fläskfärs, kryddade med ingefära). Kalvsylta, allra helst hemgjord fast det är bökigt. Grönkål på halländskt vis, en upptäckt jag gjorde förra året. Julkorv. Lussekatter. Småkakor! Helst svärmors hembakta som är himmelska, men de får vi bara vartannat år. I år firar hon jul hos svågern med familj, och jag håller till godo med hembageriets.
Den finaste julmusiken
Hoo-boy. Svår genre! För många år sedan fick O en julskiva med Stefan Ljungquist och en flickkör. Den är så genomgräslig att den trotsar all beskrivning. Vi spelar den ibland och dör av skratt. Jag har tre julskivor som går att lyssna på: Ella Wishes You a Swinging Christmas (favoritspåret är Have Yourself a Merry Little Christmas), en obskyr samling julmusik från världens alla hörn, samt Lars Vegas Trios julskiva. Nä, julsånger sjunger jag hellre än lyssnar på, och jag får min beskärda dos via kören, när julkonserten väl är överstånden är jag ganska mätt.
Den godaste juldrycken
Julmust och O:s hemgjorda mumma. Glögg går också ner fast lukten är trevligare än smaken.
Jenny Nyström-jul eller amerikansk jul
Ingetdera. Men mer åt Jenny-hållet än det amerikanska.
Berätta om dina traditioner på julafton
Jaa... Egentligen gillar jag inte tanken med traditioner för man blir så lätt låst i dem. Men de har en tendens att smyga sig på, flera har införts sedan vi fick barn. En sådan är julstrumpan, att barnen får en första klapp redan på morgonen som ska sysselsätta dem under dagen. Förra året bestämde jag mig för att göra egna strumpor och letade fåfängt efter mönster på nätet. Till sist fick jag snilleblixten att köpa julhanddukar och fleecefiltar på Åhléns och göra fleecefodrade jättelika (ska ju rymma pussel såväl som målarböcker) strumpor av. De blev riktigt fina. Frukosten är en tradition jag följt sedan jag träffade O 1992, mer därom nedan. Annars är det inte så mycket som är hugget i sten mer än att jag vill ta en promenad medan det är ljust, och så brukar vi dela ut julklapparna ganska snart efter Kalle Anka, för att sedan äta middag. Tomte har vi inte, jag har livliga minnen av pinsamma charader från min egen barndom. Mina barns morfar stoltserar visserligen med de rätta attributen men varken han eller barnen är särskilt roade av att iscensätta något skådespel.
Annandagen
Inga särskilda traditioner eller ambitioner mer än att komma ut och få lite frisk luft.
Bannlyst pynt?
Glitter är gräsligt fult. Det vi har försöker jag gömma så att sönerna inte ska hitta det och propsa på det. Nu börjar de - sönerna alltså - bli så stora att vi kan plocka fram allt ömtåligt pynt som varit nerstoppat i några år. I år blev det premiär för Julbyn, en by i porslin, upplyst av en ljusslinga och befolkad av tomtar, hundar och älvor. En present från min far, who else? Y är alldeles förtrollad av den och leker med den varje dag.
Favoritpynt
Allt som är snyggt enligt min egen högst personliga smak. Inte för smakfullt, men inte för skrikigt. Jag gillar att pynta redan vid första advent, dels för att få välbehövligt extra ljus av adventsstakar och stjärnor, men också för att jag hyser en kärlek till lagom kitschigt pynt i form av dolskt blickande tomtar (min favorit går under namnet Pedofilen och står och lurar i hörnet bakom pappersåtervinningen) och tryckta gardiner med motiv av julrosor. Blommor är en viktig del av pyntet, amaryllis och hyacinter är obligatoriska.
Levande gran eller fusk
Levande så klart! Annars luktar det ju inte och det är ju mer än halva poängen. När vi ändå är inne på gran så är även julgransprydnaderna högst personliga. Smakfulla granar dekorerade i en enda färg, bah så tråkigt. Julgranssaker är en riktigt rolig souvenir som man kan köpa på de mest skilda ställen i världen. Vår gran pryds av allt från flirtkulor med paljetter förfärdigade på 70-talsdagis (av moi), till sydafrikanska pärlstickade korgar, till kinesiska emaljkulor. Och en hel del annat.
Julkort på mail eller med posten
Ingetdera. Jag är för lat för att skicka julkort, har alltid varit. Dessutom utvecklade jag en stark allergi mot gulliga barnkort under barnlöshetstiden. Om detta utgjöt jag mig för några år sedan, mina åsikter i frågan är oförändrade.
Vilka färger har ditt pynt?
Alla tänkbara. Se ovan.
Glitter?
Nej. Se ovan.
Julfrukost
Sedan O:s och min första gemensamma jul, då jag bjöds till hans föräldrahem på julfrukost, har jag avnjutit följande: varm choklad med vispgrädde och släta vetebullar med russin och suckat. För så gjorde de i O:s mammas föräldrahem. I år har vi bjudit in våra goda grannar som har barn i precis samma ålder.
Favoritfrukter i juletid
Clementiner.
Risgrynsgröt eller ris a la malta
Risgrynsgröt. Är inte fullt lika förtjust som övriga familjen dock. Ris à la Malta har jag aldrig förstått poängen med. Det enda jag har emot julmat är för övrigt avsaknaden av riktigt goda efterrätter.
Kalle Anka och hans vänner
Javars. De brukar stå på och skråla, men jag tittar med ett mycket flyktigt intresse. Jag tycker att det här programmet har börjat komma så ofta på senare tid?
Karl-Bertil Jonsson
KBJ är jag egentligen mer förtjust i än KA, men just nu passar han inte riktigt in i vårt julaftonsschema med tidig klapputdelning och dito middag, så jag har inte sett honom på några år. Men under min uppväxt satt vi som klistrade hela familjen med ett flagrant undantag: morfar som protesterade högljutt. Som statsanställd tyckte han att det var absolut och fullkomligt upprörande att framställa simpelt tjuveri som ädelt. KBJ var en skam för Postverket!
Kan du vissla Johanna?
Nä. Har läst boken dock.
Köper du klappar åt många?
Nej, tack och lov. Två barn och en man. Pappa ska i år igen få en hemstickad mössa. Han tappar praktiskt nog bort ungefär en varje år. Mamma och svärmor har - helt otippat - fått foton på barnen. Min syster får nog en gåva till Unicef eller Läkare utan gränser. Julklappar är faktiskt ett otyg.
Vill du slå in klapparna själv?
Nej, gud så tråkigt. Men det måste ju göras. I mitt föräldrahem lättades denna syssla upp av rimmande. Både mamma, syster, styvfar och pappa är riktiga mästare. Tyvärr har jag inte lyckats införa denna tradition i min egen familj. Kanske skulle jag försöka igen i år?
Vad önskar du dig i år?
Mest av allt ett fint jullov. Därutöver en armbandsklocka med röd urtavla. Röda skor med lagom - 5-6 cm - höga klackar. Pyjamas/underkläder i silke.
Mellandagsrea?
Ja, O och jag har bestämt att vi ska gå ut på rean tillsammans istället för att köpa klappar till varann. Han behöver en vinterjacka och jag ska titta efter önskelistan ovan. Fast jag har köpt ett par saker till honom ändå, och jag är säker på att han har gjort detsamma. Så ordhålliga är vi.
Nyårsplaner?
Inga särskilda ännu. Vi kommer säkert att laga en god middag och dricka champagne. Har frågat runt lite i bekantskapskretsen om någon vill fira med oss men inte fått napp ännu. Får vi inte det blir det bara vi fyra, men det är inte så bara.
När åker julen ut?
Julgranen åker när barrandet blivit outhärdligt. Stjärnor, stakar, gardiner och pedofiltomtar får vara kvar en bra bit in i januari, det ser så trevligt ut.
2012-12-15
Livet med en sexåring
Nu är jag faktiskt värd en medalj. Q sitter och tittar på film, han har mat i magen, kläder på kroppen och svarar på tilltal. För en dryg timme sedan låg han pyjamasklädd i trappan och utstötte omänskliga läten i det att han hävde ner alla soffkuddarna till mellanvåningen. Tio minuter senare låg han naken och gallskrikande i sin säng (förflyttningen hade inte skett frivilligt) i det att han slängde ut sina kläder på hallgolvet.
Men bara en halvtimme senare var han påklädd och hjälpte mig att laga omelett med broccoli, brysselkål och västerbottensost. Under civiliserat småprat.
Hur miraklet skedde vet jag faktiskt inte riktigt. Men jag tror att en viktig faktor var att jag aldrig ens var i närheten av att tappa humöret. Det i sig är ett mindre mirakel, och hur det skedde är jag än mer frågande till. Kanske har tio timmars nattsömn något med saken att göra.
Men bara en halvtimme senare var han påklädd och hjälpte mig att laga omelett med broccoli, brysselkål och västerbottensost. Under civiliserat småprat.
Hur miraklet skedde vet jag faktiskt inte riktigt. Men jag tror att en viktig faktor var att jag aldrig ens var i närheten av att tappa humöret. Det i sig är ett mindre mirakel, och hur det skedde är jag än mer frågande till. Kanske har tio timmars nattsömn något med saken att göra.
2012-12-14
Transmogrifierad
Jag vet fan inte var jag har varit den här veckan.
Inte på jobbet, flexkontot lyser illande rött. Har kommit närmare nio och åkt före fyra varje dag.
Inte hemma, disken står i travar och tvätten ligger i högar.
Inte i sängen, är trött som en disktrasa efter att ha snittat sex timmar per natt i över en vecka.
I bilkön?
Framför datorn?
Framför TV:n?
Nånstans måste jag ju ha varit. Eller blev jag kidnappad av utomjordingar?
Inte på jobbet, flexkontot lyser illande rött. Har kommit närmare nio och åkt före fyra varje dag.
Inte hemma, disken står i travar och tvätten ligger i högar.
Inte i sängen, är trött som en disktrasa efter att ha snittat sex timmar per natt i över en vecka.
I bilkön?
Framför datorn?
Framför TV:n?
Nånstans måste jag ju ha varit. Eller blev jag kidnappad av utomjordingar?
Rampfeber
Körkompisen, relativt ny i kören, så jag känner henne inte så väl ännu, vänder sig till mig under en paus i repet som föregår julkonserten och sänker rösten:
- Du har möjligen inte betablockerare?
Jag studsar. Ryktet om min välfyllda medicinpåse (febernedsättande, nässpray, hostdämpande) har tydligen spritt sig, men nej tyvärr.
Jag har märkt det förut, att flera andra i kören lider av rampfeber i hög grad. De pratar förtroligt om illamående och darriga knän och jag känner inte igen mig alls. Visst är jag lite nervös före en konsert, konstigt och illa vore det ju annars. Men mest tycker jag att det är roligt. Jag blir lite hög. Inte ens i lördags, när rösten inte bar och jag fick en hostattack i första numret och fick smyga av scenen, var jag särskilt orolig. Publiken är idel vänner och bekanta, om inte till mig så till andra i kören. Välviljan ångar mot oss. Vad skulle kunna hända?
Därmed är jag också illa skickad att hjälpa och trösta min äldste son. Vid nattningen berättar han att han är nervös för luciafirandet. På torsdag vill han vara sjuk och hemma från skolan.
(Det går inte, säger jag bestämt. Av både ideologiska och krasst ekonomiska skäl. Vi har vabbat i över två veckor nu och grannens barn har magsjuka som vi ännu inte vet om vi undkommer, här stannas inte hemma utan fullgod ursäkt.)
Jag försöker forska lite i exakt vad det är som är läskigt, och han svarar att han inte vill att de andras föräldrar ska titta på honom eller höra honom sjunga. Men att sjunga i klassen går bra.
Halvhjärtat pratar jag om att det sällan är så otäckt som man tror, det där med att ställa sig framför folk och sjunga eller prata. Att det kan vara roligt. Att man mår så himla bra efteråt när man klarat av det där man var rädd för. Men jag riktigt hör hur Q låser sig och stänger öronen. Mitt babbel är ett bevis på att jag inte förstår honom, så jag tystnar.
Vill du att jag pratar med någon av lärarna, frågar jag, och det vill han, så det lovar jag.
Dagen därpå ringer jag till skolan och har tur, det är den manlige läraren som svarar. Han med femton års erfarenhet och världens coolaste attityd. Inget tycks förvåna eller skaka honom. Han lyssnar, och skrattar lite. Inte måste man vara med och sjunga om man inte vill, säger han. Q kan vara med och hjälpa mig duka fram glögg och pepparkakor. Vi kan väl prata en liten stund imorgon bitti, alla tre, när du lämnar honom.
Sedan blir allt så lätt. Q lyser upp och tycks nästan lätta från marken när jag rapporterar vad läraren sagt. Samtalet på tre man hand löper smidigt. Q verkar nöjd och stolt över att ha ett uppdrag, att Hjälpa Till Med Dukningen.
Strax efter fyra ångar jag in på skolgården, jag har förberett Q på att jag kanske inte hinner fram till luciatåget men väl till det efterföljande minglet. Jag möts av en skuttande Q, med stjärngosselinnet bakfram över fleecejacka och täckbyxor. Jag var med och sjöng i alla fall! Sedan störtar han iväg för att dela ut pepparkakor. De sjöng jättefint, intygar en storasyster till en klasskamrat.
Sedan äter vi ohemula mängder pepparkakor och blir så snälla att kvällen förflyter i fred och endräkt.
- Du har möjligen inte betablockerare?
Jag studsar. Ryktet om min välfyllda medicinpåse (febernedsättande, nässpray, hostdämpande) har tydligen spritt sig, men nej tyvärr.
Jag har märkt det förut, att flera andra i kören lider av rampfeber i hög grad. De pratar förtroligt om illamående och darriga knän och jag känner inte igen mig alls. Visst är jag lite nervös före en konsert, konstigt och illa vore det ju annars. Men mest tycker jag att det är roligt. Jag blir lite hög. Inte ens i lördags, när rösten inte bar och jag fick en hostattack i första numret och fick smyga av scenen, var jag särskilt orolig. Publiken är idel vänner och bekanta, om inte till mig så till andra i kören. Välviljan ångar mot oss. Vad skulle kunna hända?
Därmed är jag också illa skickad att hjälpa och trösta min äldste son. Vid nattningen berättar han att han är nervös för luciafirandet. På torsdag vill han vara sjuk och hemma från skolan.
(Det går inte, säger jag bestämt. Av både ideologiska och krasst ekonomiska skäl. Vi har vabbat i över två veckor nu och grannens barn har magsjuka som vi ännu inte vet om vi undkommer, här stannas inte hemma utan fullgod ursäkt.)
Jag försöker forska lite i exakt vad det är som är läskigt, och han svarar att han inte vill att de andras föräldrar ska titta på honom eller höra honom sjunga. Men att sjunga i klassen går bra.
Halvhjärtat pratar jag om att det sällan är så otäckt som man tror, det där med att ställa sig framför folk och sjunga eller prata. Att det kan vara roligt. Att man mår så himla bra efteråt när man klarat av det där man var rädd för. Men jag riktigt hör hur Q låser sig och stänger öronen. Mitt babbel är ett bevis på att jag inte förstår honom, så jag tystnar.
Vill du att jag pratar med någon av lärarna, frågar jag, och det vill han, så det lovar jag.
Dagen därpå ringer jag till skolan och har tur, det är den manlige läraren som svarar. Han med femton års erfarenhet och världens coolaste attityd. Inget tycks förvåna eller skaka honom. Han lyssnar, och skrattar lite. Inte måste man vara med och sjunga om man inte vill, säger han. Q kan vara med och hjälpa mig duka fram glögg och pepparkakor. Vi kan väl prata en liten stund imorgon bitti, alla tre, när du lämnar honom.
Sedan blir allt så lätt. Q lyser upp och tycks nästan lätta från marken när jag rapporterar vad läraren sagt. Samtalet på tre man hand löper smidigt. Q verkar nöjd och stolt över att ha ett uppdrag, att Hjälpa Till Med Dukningen.
Strax efter fyra ångar jag in på skolgården, jag har förberett Q på att jag kanske inte hinner fram till luciatåget men väl till det efterföljande minglet. Jag möts av en skuttande Q, med stjärngosselinnet bakfram över fleecejacka och täckbyxor. Jag var med och sjöng i alla fall! Sedan störtar han iväg för att dela ut pepparkakor. De sjöng jättefint, intygar en storasyster till en klasskamrat.
Sedan äter vi ohemula mängder pepparkakor och blir så snälla att kvällen förflyter i fred och endräkt.
2012-12-13
Lite svartkonster i lucianatten
Jag var hos frisören igår. Som vanligt gnällde jag över att mitt hår blivit slitet och rödaktigt av de senaste årens färgningar, och frågade om jag inte kan få sluta färga och bli gråhårig snart. Det får jag inte.
Istället provade han en lite mörkare och skonsammare färg. Jag är nu mörkhårigare än jag varit på många år. Dessutom tog han fram plattången och plattade ut varje tillstymmelse till självfall.
O stirrade när jag kom hem. Jag känner knappt igen dig.
Ikväll är det inte lika spikrakt längre, men ändå.
Jag ser ut som Magica de Hex.
Uppdaterad: Och så har jag basröst också. Oerhört skräckinjagande kombination. Undra på att projektgruppen lyder min minsta vink.
Istället provade han en lite mörkare och skonsammare färg. Jag är nu mörkhårigare än jag varit på många år. Dessutom tog han fram plattången och plattade ut varje tillstymmelse till självfall.
O stirrade när jag kom hem. Jag känner knappt igen dig.
Ikväll är det inte lika spikrakt längre, men ändå.
Jag ser ut som Magica de Hex.
Uppdaterad: Och så har jag basröst också. Oerhört skräckinjagande kombination. Undra på att projektgruppen lyder min minsta vink.
2012-12-12
Konspirationsmyt
Det blev utelunch idag. En sallad, en tomtelatte och ett antal inköpta pojkkalsonger senare kändes det bättre.
Jo, jag behövde köpa små kalsonger. För under förra veckans hemmavaro bestämde sig unge herr Y för att sluta använda blöja. Bara sådär. Utan lock, pock eller klistermärken.
När han för ett år sedan upptäckte pottan gratulerade jag oss till att ha en försigkommen unge. Han är torr innan han fyller tre, tänkte jag. Icke. Vintern, våren och sommaren gick. Visst gicks det på både toa och potta ibland, visst ropade Y att han var kissnödig men då alltid efter att the deed was done.
Med Q körde vi faktiskt lite träning, strax innan han fyllde tre. Han fick ha kalsonger hemma men inte hos dagmamman. Efter tre veckor var han redo att gå utan blöja hela dagarna.
Men yttre omständigheter spelar förstås in. När Q var liten bodde vi i lägenhet med öppen planlösning. Jag hade honom alltid under uppsikt och lärde mig snabbt att tolka hans kroppspråk och påminna om att gå och kissa. Han var - förstås! - aldrig ute på egen hand.
Y däremot springer fritt in och ut hos grannarna. Mindre nu på vintern än på sommaren, men ändå. Och så bor vi i ett hus med tre plan, även hemma är han ofta utom synhåll för mig.
Båda erfarenheterna med mina söner stärker mig i en övertygelse. Det man hör ibland om att vi skulle vara utsatta för en konspiration iscensatt av blöjindustrin, att dagens högabsorberande blöjor gör att barn blir torra långt senare nu för tiden, att barn hellre kissar i blöja för att det är bekvämt, att nutidens föräldrar är lata som inte pottränar barnen, att i Kina kan minsann ettåringar kissa på kommando, blablabla... Jag tror att det där är skitsnack helt enkelt.
Jag känner barn som blivit torra strax efter att ha fyllt två, men också de som har varit närmare fyra. Flickor är generellt sett tidigare än pojkar. Men mer än något annat tror jag att barn är olika, och när en unge är redo att sluta med blöjan, så gör han eller hon det. Utan träning eller incitament. Visst kan sådant ge en knuff åt rätt håll, men inte mer.
Det som är annorlunda idag än förr, är snarare att fixeringen och tabut kring potta och toalett har minskat. Jag tror faktiskt att de föräldrar som försöker forcera blöjavslutet gör sina barn en otjänst, genom att skapa förutsättningar för upprepade misslyckanden.
Tänkte och talade oraklet.
Jo, jag behövde köpa små kalsonger. För under förra veckans hemmavaro bestämde sig unge herr Y för att sluta använda blöja. Bara sådär. Utan lock, pock eller klistermärken.
När han för ett år sedan upptäckte pottan gratulerade jag oss till att ha en försigkommen unge. Han är torr innan han fyller tre, tänkte jag. Icke. Vintern, våren och sommaren gick. Visst gicks det på både toa och potta ibland, visst ropade Y att han var kissnödig men då alltid efter att the deed was done.
Med Q körde vi faktiskt lite träning, strax innan han fyllde tre. Han fick ha kalsonger hemma men inte hos dagmamman. Efter tre veckor var han redo att gå utan blöja hela dagarna.
Men yttre omständigheter spelar förstås in. När Q var liten bodde vi i lägenhet med öppen planlösning. Jag hade honom alltid under uppsikt och lärde mig snabbt att tolka hans kroppspråk och påminna om att gå och kissa. Han var - förstås! - aldrig ute på egen hand.
Y däremot springer fritt in och ut hos grannarna. Mindre nu på vintern än på sommaren, men ändå. Och så bor vi i ett hus med tre plan, även hemma är han ofta utom synhåll för mig.
Båda erfarenheterna med mina söner stärker mig i en övertygelse. Det man hör ibland om att vi skulle vara utsatta för en konspiration iscensatt av blöjindustrin, att dagens högabsorberande blöjor gör att barn blir torra långt senare nu för tiden, att barn hellre kissar i blöja för att det är bekvämt, att nutidens föräldrar är lata som inte pottränar barnen, att i Kina kan minsann ettåringar kissa på kommando, blablabla... Jag tror att det där är skitsnack helt enkelt.
Jag känner barn som blivit torra strax efter att ha fyllt två, men också de som har varit närmare fyra. Flickor är generellt sett tidigare än pojkar. Men mer än något annat tror jag att barn är olika, och när en unge är redo att sluta med blöjan, så gör han eller hon det. Utan träning eller incitament. Visst kan sådant ge en knuff åt rätt håll, men inte mer.
Det som är annorlunda idag än förr, är snarare att fixeringen och tabut kring potta och toalett har minskat. Jag tror faktiskt att de föräldrar som försöker forcera blöjavslutet gör sina barn en otjänst, genom att skapa förutsättningar för upprepade misslyckanden.
Tänkte och talade oraklet.
Ynk
Förutom avgrundshosta så har jag nu också snuva. Och ont i ena knät. Och lite ryggskottskänning. Och känning av visdomstanden som sover sött i min käke men vaknar så snart jag är förkyld.
Hade jag varit kvar på mitt förra skitjobb hade jag utan att tveka en sekund stannat hemma för att "jobba hemifrån", lagt mig i soffan med mobil och laptop inom räckhåll, svarat på eventuella nödrop, men utöver det inte gjort ett skapandes grand.
Men nu är jag ju konsult och kostar en massa pengar och har förvisso en mänsklig och förstående chef, som just för att han är så förstående inte ska dras vid näsan.
Så här sitter jag och tycker synd om mig.
Men jag ska lämna lunchlådan i kylen och pigga upp mig med en utelunch. Det ska jag.
Hade jag varit kvar på mitt förra skitjobb hade jag utan att tveka en sekund stannat hemma för att "jobba hemifrån", lagt mig i soffan med mobil och laptop inom räckhåll, svarat på eventuella nödrop, men utöver det inte gjort ett skapandes grand.
Men nu är jag ju konsult och kostar en massa pengar och har förvisso en mänsklig och förstående chef, som just för att han är så förstående inte ska dras vid näsan.
Så här sitter jag och tycker synd om mig.
Men jag ska lämna lunchlådan i kylen och pigga upp mig med en utelunch. Det ska jag.
2012-12-10
Infantil infertilitetsflashback
Syster J berättar att en tämligen perifer bekant, som ingen av oss har träffat, har fått barn.
Mamma (upphetsat): Men å! Vad blev det?
Jag (muttrar): En känguru, faktiskt. Konstigt nog.
Vissa ränder går nog aldrig ur.
Mamma (upphetsat): Men å! Vad blev det?
Jag (muttrar): En känguru, faktiskt. Konstigt nog.
Vissa ränder går nog aldrig ur.
Dotter till en dotter
Jag har just satt
Suck. Var ska jag börja? Never ending story.
Vi har varit sjuka, allihop. Y är gudskelov på bättringsvägen, inhalatorn gjorde susen. Bortsett från några helt normala treåringsutbrott (som att skrika efter tuggummi i en timme, eller skrika om att den av honom beställda banangröten innehöll banan) har han varit en liten hjälte. Han är så tapper och duktig och tuff och samarbetar så bra.
Apropå samarbete så är Q frisk men fick ändå vara hemma i fredags med mamma, mormor och lillebror. Dels för att hela familjen försov sig efter en hostnatt men också för att han bad så vackert.
Big mistake. Det blev en gräslig dag. Samarbetet, ja. Jag prisade Q i onsdags kväll när jag kunde lämna honom hos grannarna medan jag åkte till akuten med Y. Jag känner många barn som hade protesterat vilt, men Q var lugn och trygg.
Men därefter bröt samarbetet ihop. Hela fredagen var båda ungarna helt vidriga, klängde på mig när de inte försökte ha ihjäl varann. Jag tror att Q var värst, men jag vet ärligt talat inte säkert för jag tappade snabbt förmågan att se klart.
Mamma som kommit kvällen innan var inte till någon större hjälp utan mest i vägen. För hon var nämligen också sjuk, och en egenhet hos henne är att när hon är sjuk är hon absolut sjukast i världen.
Jag borde väl rota i det här för att hitta ett förhållningssätt till henne, men jag orkar fan inte. Det är samma jävla gamla historia om igen. Det blir totalstopp mellan oss. Hon hör inte vad jag säger, jag hör inte vad hon säger. Eller, jag tycker att jag gör det, men det går uppenbarligen inte fram eftersom hon ändå är så förbannat needy och ynklig att jag blir galen.
Situationen kompliceras av att jag hela tiden har min egen svåra tid i gott minne, då jag sörjde barnlösheten och honvar totalt nästan alltid var oförmögen att möta mig i det.
Så får jag dåligt samvete för att jag ens tänker de här tankarna. För det är klart att jag blir orolig när hon sitter ihopsjunken över frukostgröten med handen över ögonen och suckar och knappt svarar på tilltal. Men jag förmår inte formulera min oro eller medkänsla så att den når henne. För jag blir arg också, och vill sparka mig fri.
Eller åtminstone skaka av mig. Hon ringer halvdöve styvfar (95 år förra månaden) för att meddela att han inte får besök av henne idag eftersom hon har trettioåtta och två i temp, ja trettioåtta och två. TRETTIOÅTTA OCH TVÅ!! Jag blir illa berörd och går undan när hon ryter.
Allt kokar ner till att hon är i en situation (95 år, 38,2) som hon avskyr. Jag kan inte hjälpa henne ur den. Antagligen förväntar hon sig inte det heller. Eller? Varför känns det så?
Hon är ju så charmlös i sitt elände.
Så brukade mamma säga, när hon lagt på luren efter ännu en lidande litania från mormor, som förmodligen led av kroniska odiagnosticerade depressioner.
Det är ju sannerligen mycket begärt, att man ska vara charmig när man ligger där nere på botten. Det är raljant och lite illa uttryckt. Nej, det är inte charmlösheten som är problemet. Det är den totala bristen på.... vadå?
Jag tänker på min bästa kompis L, som kämpade med depressioner i flera år. Som ibland ringde mig: Prata med mig! Om vad som helst! Jag har tagit ångestdämpande, men det dröjer en stund innan de verkar, hjälp mig tills dess och distrahera mig!
Så jag babblade på om allt och inget, det som föll mig in. Och kunde hjälpa, fick hjälpa.
Eller pappa, som slår ut fyra tänder. Eller bryter båda armarna (Jo, faktiskt. Två dagar efter mitt bröllop dessutom.) Som kan deppa ihop bortom rimlighetens gräns över skitsaker som försvunna biblioteksböcker men som utan undantag uppvisar en fantastisk stoicism när verkliga olyckor inträffar. Och som alltid går att hjälpa. Som är mottaglig. Vi sänder på samma kanal.
Mottaglighet, det kanske är det jag efterlyser. Förmåga att ta emot hjälp.
Eller så är det bara det gamla vanliga mor-dotter-köret.
- mamma i en taxi mot stationen
- Y framför Bolibompa
- mig själv framför datorn med en kopp te (dagens fjärde, måste skärpa mig men det lenar så skönt i halsen)
Suck. Var ska jag börja? Never ending story.
Vi har varit sjuka, allihop. Y är gudskelov på bättringsvägen, inhalatorn gjorde susen. Bortsett från några helt normala treåringsutbrott (som att skrika efter tuggummi i en timme, eller skrika om att den av honom beställda banangröten innehöll banan) har han varit en liten hjälte. Han är så tapper och duktig och tuff och samarbetar så bra.
Apropå samarbete så är Q frisk men fick ändå vara hemma i fredags med mamma, mormor och lillebror. Dels för att hela familjen försov sig efter en hostnatt men också för att han bad så vackert.
Big mistake. Det blev en gräslig dag. Samarbetet, ja. Jag prisade Q i onsdags kväll när jag kunde lämna honom hos grannarna medan jag åkte till akuten med Y. Jag känner många barn som hade protesterat vilt, men Q var lugn och trygg.
Men därefter bröt samarbetet ihop. Hela fredagen var båda ungarna helt vidriga, klängde på mig när de inte försökte ha ihjäl varann. Jag tror att Q var värst, men jag vet ärligt talat inte säkert för jag tappade snabbt förmågan att se klart.
Mamma som kommit kvällen innan var inte till någon större hjälp utan mest i vägen. För hon var nämligen också sjuk, och en egenhet hos henne är att när hon är sjuk är hon absolut sjukast i världen.
Jag borde väl rota i det här för att hitta ett förhållningssätt till henne, men jag orkar fan inte. Det är samma jävla gamla historia om igen. Det blir totalstopp mellan oss. Hon hör inte vad jag säger, jag hör inte vad hon säger. Eller, jag tycker att jag gör det, men det går uppenbarligen inte fram eftersom hon ändå är så förbannat needy och ynklig att jag blir galen.
Situationen kompliceras av att jag hela tiden har min egen svåra tid i gott minne, då jag sörjde barnlösheten och hon
Så får jag dåligt samvete för att jag ens tänker de här tankarna. För det är klart att jag blir orolig när hon sitter ihopsjunken över frukostgröten med handen över ögonen och suckar och knappt svarar på tilltal. Men jag förmår inte formulera min oro eller medkänsla så att den når henne. För jag blir arg också, och vill sparka mig fri.
Eller åtminstone skaka av mig. Hon ringer halvdöve styvfar (95 år förra månaden) för att meddela att han inte får besök av henne idag eftersom hon har trettioåtta och två i temp, ja trettioåtta och två. TRETTIOÅTTA OCH TVÅ!! Jag blir illa berörd och går undan när hon ryter.
Allt kokar ner till att hon är i en situation (95 år, 38,2) som hon avskyr. Jag kan inte hjälpa henne ur den. Antagligen förväntar hon sig inte det heller. Eller? Varför känns det så?
Hon är ju så charmlös i sitt elände.
Så brukade mamma säga, när hon lagt på luren efter ännu en lidande litania från mormor, som förmodligen led av kroniska odiagnosticerade depressioner.
Det är ju sannerligen mycket begärt, att man ska vara charmig när man ligger där nere på botten. Det är raljant och lite illa uttryckt. Nej, det är inte charmlösheten som är problemet. Det är den totala bristen på.... vadå?
Jag tänker på min bästa kompis L, som kämpade med depressioner i flera år. Som ibland ringde mig: Prata med mig! Om vad som helst! Jag har tagit ångestdämpande, men det dröjer en stund innan de verkar, hjälp mig tills dess och distrahera mig!
Så jag babblade på om allt och inget, det som föll mig in. Och kunde hjälpa, fick hjälpa.
Eller pappa, som slår ut fyra tänder. Eller bryter båda armarna (Jo, faktiskt. Två dagar efter mitt bröllop dessutom.) Som kan deppa ihop bortom rimlighetens gräns över skitsaker som försvunna biblioteksböcker men som utan undantag uppvisar en fantastisk stoicism när verkliga olyckor inträffar. Och som alltid går att hjälpa. Som är mottaglig. Vi sänder på samma kanal.
Mottaglighet, det kanske är det jag efterlyser. Förmåga att ta emot hjälp.
Eller så är det bara det gamla vanliga mor-dotter-köret.
2012-12-06
Goda grannar
Nejmensedärja. Y har förkylningsastma. Vilket givetvis ska konstateras den dag som hans far är bortrest och det vräker ner 40 cm snö över Stockholm.
Det är då man är glad åt sina grannar. Våra hämtade Q från skolan åt mig fast deras egen son var hemma sjuk. Dessutom skottade de gården. Q fick vara hos dem och leka och äta middag medan jag skottade fram bilen och åkte till akuten med Y.
Jag kände mig ungefär som Emil i Lönneberga när Alfred skulle köras till doktorn. Även Y blev såpass upplivad av äventyret att han var piggare än på hela dagen under den timme vi satt på akuten. Han konverserade livligt med doktor och sköterska, och andades exemplariskt i inhalationsmasken.
Och när vi kom hem var parkeringsplatsen skottad. Blev nästan gråtfärdig av lättnad.
Nu, flera hostattacker senare (usch vad otäckt det är) har O kommit hem och hjälpt mig att klura ut hur inhalationsgrunkan funkar samt övertalat Y att andas i den.
Och jag slappnar av.
Imorgon ska jag jobba. Hej och hå vad motiverad jag är.
Uppdaterad: Nä, jag jobbar inte idag. 38 graders feber. Jag och Y kurar i soffan.
Det är då man är glad åt sina grannar. Våra hämtade Q från skolan åt mig fast deras egen son var hemma sjuk. Dessutom skottade de gården. Q fick vara hos dem och leka och äta middag medan jag skottade fram bilen och åkte till akuten med Y.
Jag kände mig ungefär som Emil i Lönneberga när Alfred skulle köras till doktorn. Även Y blev såpass upplivad av äventyret att han var piggare än på hela dagen under den timme vi satt på akuten. Han konverserade livligt med doktor och sköterska, och andades exemplariskt i inhalationsmasken.
Och när vi kom hem var parkeringsplatsen skottad. Blev nästan gråtfärdig av lättnad.
Nu, flera hostattacker senare (usch vad otäckt det är) har O kommit hem och hjälpt mig att klura ut hur inhalationsgrunkan funkar samt övertalat Y att andas i den.
Och jag slappnar av.
Imorgon ska jag jobba. Hej och hå vad motiverad jag är.
Uppdaterad: Nä, jag jobbar inte idag. 38 graders feber. Jag och Y kurar i soffan.
2012-12-05
Helveteshosta och snöstorm
(Först: stort tack för alla fantastiska kommentarer till mitt jobbgnäll! Jag tror banne mig att ni har gett mig en stor insikt att suga på, nämligen den att jag inte valt så himla fel ändå. Det är inte lite det!)
Vi är sjuka. Alla fyra. Mer eller mindre. Friskast (??) är Q som gick till skolan idag för första gången på mer än en vecka. Han började hosta i förra veckan, först ganska beskedligt, så att vi nästan trodde att han simulerade lite för att få vara hemma och ta det lugnt. Men någon dag senare insåg vi att misstankarna varit skändliga.
Så vi turades om att vabba. I helgen kom farmor och höll ställningarna, och då däckade O.
Helgen var fin, trots detta. Rimfrost och bitande kyla. Adventspynt. Födelsedagsmiddag för farmor. Jag låg vaken natten mellan lördag och söndag och läste ut hela Torka aldrig tårar utan handskar. Kände mig återställd efteråt, trots sömnbristen. En nackdel med att köra bil till jobbet och gå och lägga mig tidigt är att jag aldrig hinner läsa nu för tiden. VA? sa min syster. Men du är ju inte du om du inte läser! Nä, just det.
I måndags tyckte vi att Q var frisk nog att gå i skolan igen, trots kvardröjande hosta. Då kommer grannen och berättar att barnen ska gå fackeltåg till kyrkan för adventssamling*. Klockan åtta om morgonen, femton minusgrader. Med hosta. Nej. Det blev ännu en dag hemma, och sedan ännu en.
För på måndag eftermiddag ringer dagmamman och meddelar att Y är sjuk. Och det är han, jisses så sjuk. Helveteshostan har slagit till och den som är minst har inte mycket att sätta emot.
Natten som gick var förfärlig. Kokhet unge, trots maxdos av febernedsättande, varannan gång Ipren, varannan Alvedon. Djupa hostningar som nästan liknade krampanfall och som ibland resulterade i kräkningar. Täppt näsa. Ytlig och snabb andning. Plats trettiosju i sjukvårdsrådgivningens telefonkö, en halvtimmes väntan som absolut inte var värd rådet att ge varm saft, bädda högt under huvudet, åka till akuten om vi känner oss oroliga. (När Y var liten och hostade, pratade jag med en fantastisk sjuksköterska som lyssnade på hans andning i telefon. Ta ut honom i kalluften, är han inte bättre om tjugo minuter, åk in. Han blev bättre. Jag också.)
Men det blev morgon. Och när Q och O gett sig iväg dåsade Y och jag i en timme. Nu sitter han med blanka ögon och rosiga kinder i soffan framför TV:n. Ute virvlar snön. Strax ska jag värma lite korv stroganoff åt oss.
* Ateist-Helga är kluven. Religiösa riter hör inte hemma i skolan. Skolans framförhållning har varit minimal, de föräldrar som av religiösa eller andra skäl vill att barnen ska avstå från arrangemanget, har haft små möjligheter att meddela detta. Fast å andra sidan. Fackeltåg är ju jättefint. Och advent är ett kulturarv likaväl som ett religiöst dito. Jag har inte en tanke på att kräva att mina barn ska avstå från detta. Bara de lär ungarna att sjunga Bereden väg för Herran och inte Bered en väg. Då blir jag skogstokig.
Vi är sjuka. Alla fyra. Mer eller mindre. Friskast (??) är Q som gick till skolan idag för första gången på mer än en vecka. Han började hosta i förra veckan, först ganska beskedligt, så att vi nästan trodde att han simulerade lite för att få vara hemma och ta det lugnt. Men någon dag senare insåg vi att misstankarna varit skändliga.
Så vi turades om att vabba. I helgen kom farmor och höll ställningarna, och då däckade O.
Helgen var fin, trots detta. Rimfrost och bitande kyla. Adventspynt. Födelsedagsmiddag för farmor. Jag låg vaken natten mellan lördag och söndag och läste ut hela Torka aldrig tårar utan handskar. Kände mig återställd efteråt, trots sömnbristen. En nackdel med att köra bil till jobbet och gå och lägga mig tidigt är att jag aldrig hinner läsa nu för tiden. VA? sa min syster. Men du är ju inte du om du inte läser! Nä, just det.
I måndags tyckte vi att Q var frisk nog att gå i skolan igen, trots kvardröjande hosta. Då kommer grannen och berättar att barnen ska gå fackeltåg till kyrkan för adventssamling*. Klockan åtta om morgonen, femton minusgrader. Med hosta. Nej. Det blev ännu en dag hemma, och sedan ännu en.
För på måndag eftermiddag ringer dagmamman och meddelar att Y är sjuk. Och det är han, jisses så sjuk. Helveteshostan har slagit till och den som är minst har inte mycket att sätta emot.
Natten som gick var förfärlig. Kokhet unge, trots maxdos av febernedsättande, varannan gång Ipren, varannan Alvedon. Djupa hostningar som nästan liknade krampanfall och som ibland resulterade i kräkningar. Täppt näsa. Ytlig och snabb andning. Plats trettiosju i sjukvårdsrådgivningens telefonkö, en halvtimmes väntan som absolut inte var värd rådet att ge varm saft, bädda högt under huvudet, åka till akuten om vi känner oss oroliga. (När Y var liten och hostade, pratade jag med en fantastisk sjuksköterska som lyssnade på hans andning i telefon. Ta ut honom i kalluften, är han inte bättre om tjugo minuter, åk in. Han blev bättre. Jag också.)
Men det blev morgon. Och när Q och O gett sig iväg dåsade Y och jag i en timme. Nu sitter han med blanka ögon och rosiga kinder i soffan framför TV:n. Ute virvlar snön. Strax ska jag värma lite korv stroganoff åt oss.
* Ateist-Helga är kluven. Religiösa riter hör inte hemma i skolan. Skolans framförhållning har varit minimal, de föräldrar som av religiösa eller andra skäl vill att barnen ska avstå från arrangemanget, har haft små möjligheter att meddela detta. Fast å andra sidan. Fackeltåg är ju jättefint. Och advent är ett kulturarv likaväl som ett religiöst dito. Jag har inte en tanke på att kräva att mina barn ska avstå från detta. Bara de lär ungarna att sjunga Bereden väg för Herran och inte Bered en väg. Då blir jag skogstokig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)