Fikapaus

Vintergäst och dilemma

Årets första stughelg avlöpte inte som planerat. Stugan skulle öppnas för säsongen, vattnet kopplas på. Vi packade och planerade och åkte ut på fredag eftermiddag, huttrade medan vi packade upp, eldade i öppna spisen. Barnen och jag kurade i soffan under filtar medan O lagade middag. Utanför fönstren föll ett ihärdigt regn som så småningom övergick i snö. När luften inomhus börjat bli varm visade det sig att vi haft en hyresgäst under vintern, en gäst av det trevligare slaget:

Nästa morgon vaknade vi i en vit värld, som skymtar i bakgrunden på fotot ovan. Koppla på vatten var det inte tal om, lika lite som något utomhusarbete. Vi åt frukost, packade och åkte hem till stan igen. Ibland får man bara erkänna sig besegrad.

Var det inte lite mysigt ändå, frågade O hoppfullt och jag erkände att det var det. Den börjar bli fin vår lilla stuga. Det schackrutiga köksgolvet i två blå nyanser. De ljust gråa köksluckorna från Ikea. Köket som är ett under av välplanering och rymlighet jämfört med originalet. Köksbänken som nu är av standardhöjd och inte en decimeter under densamma.


Och till sist, det dalablå innertaket som fick mig på fall redan när jag såg fotona i prospektet. Numera kompletterat med en underbar Josef Frank-tapet.

Ändå. Ändå? Ändå. Varje gång vi ska åka ut till stugan molar det i min mage av obehag. Stress, olust och irritation. Jag avskyr att leva i kappsäck, att behöva hålla reda på var saker finns. Alltid är det något man har glömt, som ligger på fel ställe.

Jag blir själv förvånad över min bräcklighet, min känslighet, att jag inte är mer robust, inte har mer motståndskraft. Är det för skitigt, stökigt, bökigt, kallt och blött omkring mig tappar jag sugen totalt.

Det är en annan sak också. När vi köpte stugan bodde vi i lägenhet på åttonde våningen. Nu bor vi i radhusversionen av Bullerbyn. Ungarna springer fritt ut och in hos varann, när de inte klättrar i träd och bygger kojor i skogsdungen mellan radhuslängorna. Bara i vår förening bor det femton barn, alla under åtta år.

Det där märker vi allt tydligare på Q. Om grannfamiljen i stugan bredvid vår är hemma, då är allt frid och fröjd. Q älskar att leka med äldsta dottern där. Men om de inte är hemma, har stuglivet klart färre lockelser än radhuslivet.

Så jag kan inte låta bli att fundera och älta, min vana trogen. Ska vi behålla stället? Är det mödan värt? Livet ska levas här och nu, avnjutas här och nu. Inte i kappsäck fram och tillbaka. Inte on-hold i väntan på någonting som ska bli bättre om bara.

Bläddrar jag bakåt till 2007, då vi köpte stugan, ser jag att jag redan då såg på arrangemanget som en investering. Kombinationen småbarn och stuga var inte optimal, vilket konstaterades än en gång första sommaren vi hade Y. Och förra sommaren renoverade O köket.

Fast i ärlighetens namn så märkte jag ju redan förra året att vi började få avkastning. När Y plötsligt blivit så stor att han klarade kortare promenader. När vi packade ryggsäcken med picknick och promenerade genom skogen till badberget, där vi hoppade från klippan (med simdyna, hälften av oss) och fikade efteråt. Eller framåt höstkanten, då svampen började komma. Bampen, menar jag, på Y-språk. Svampplockning visade sig vara en perfekt tvåårsaktivitet. Lagom marschfart och lagom höjd.

Jag hoppas på en helg med varmt och vackert väder. I så fall ska jag köpa massor med pelargoner att sätta i krukor, och annat torktåligt, i akt och mening att göra den förtorkade trädgården lite vackrare. Picknicka kan vi göra fast vattnet inte är badbart ännu, bara det inte regnar.

När det väl blir sommar på riktigt, för det blir det ju någon gång, om än kanske inte just den här helgen, då kanske vi kan börja göra utflykter med båten också. Utforska öarna i fjärden. Fiska. Bada.

Och så länge sommaren låter vänta på sig så ska jag andas djupt, skjuta undan panikkänslorna och titta på den vackra tapeten.

Harmoni

Det senaste dygnet har varit alldeles underbart. Igår fredag efter jobbet tog O med sig Y och åkte till sommarstugan för att övernatta där och fixa lite. Q var hos en kompis och lekte, och åt även middag där, vilket jag först blev lite besviken över eftersom jag planerat middag åt oss båda.

När jag gick och hämtade honom var det med viss bävan, för jag undrade om han hunnit bli för trött och därmed arg över att det roliga var slut. Inte alls. Han mindes att han och jag skulle ha en kväll för oss själva och verkade se fram emot den lika mycket som jag.

Medan jag lagade middag åt mig, satt Q på kökspallen och höll mig sällskap. Medan jag åt, satt han mitt emot mig och åt salta pinnar och drack saft.

Därefter tävlade vi om vem som först kunde byta om till pyjamas, och så installerade Q sig i TV-soffan framför Let's Dance. Jag anslöt strax med en bricka dukad med saft, salta pinnar och blandade nötter. När lillebror jordnötsallergiker är borta dansar råttorna på bordet.

Q höll ut till halv tio, sedan bad han halvsovande om att bli buren i säng. Själv satt jag uppe alldeles för länge och tittade på gamla repriser, men hade det rätt skönt.

Imorse vaknade Q klockan sju och ville titta på TV. Frukost ville han inte ha, så jag vacklade tillbaka till sängen och sov nästan två timmar till. Sedan steg jag upp och gjorde en frukost som den andre frånvarande katten O inte skulle ha gillat: avokadomacka, mangosmoothie och löskokt ägg. Men vi råttor smorde kråset.

 Mätta och snälla gick vi så ut och anslöt oss till våra grannar. Städdag i föreningen. Q lekte med sina kompisar och jag räfsade löv och pratade med grannarna.

 Ovanstående låter kanske inte så märkvärdigt, men lägg till en viktig faktor: harmoni och frånvaro av stress. Orka lyssna. Få prata till punkt. Flera gånger när Q bad om att få göra olika saker, insåg jag hur ofta jag svarar nej. Av goda skäl, oftast. För att vi inte hinner, vi ska iväg. Eller då ska lillebror göra samma sak, och det klarar han inte utan tappar glaset så att det går sönder, eller spiller saften, eller vad det nu är. Den här kvällen och förmiddagen var det inte alls så. Och vi njöt båda, i fulla drag.

 (Att man sedan undrar om det är samma unge som bara någon timme senare skriker skitmamma åt en för att han inte får gå in och leka när alla andra är ute, är en annan sak.)

Nä.

Nu tror jag att jag säger upp mig. Man ska ju ha kul på jobbet, sägs det. Brinna för det man gör. Känna passion.

Jag ska bli vokalist i ett litet skruttigt jazzband. Ska bara hitta bandet först.

(Och så var det det där med försörjningen då.)

Depp och stress

Tillbaka på jobbet efter en vecka hemma, en vecka då jag ömsom vabbat, vobbat och jobbat så att jag själv har svårt att komma ihåg när jag gjorde vad.

På gården står en dunge körsbärsträd. Grenarna blir rödare och rödare för varje gång jag tittar ut. Trots kylan. Snart slår blommorna ut.

När jag började här för drygt ett år sedan stod träden i full blom. Det gör mig vemodig att tänka på de förhoppningar jag hyste då.

Tillbaka på ruta ett. Måste ha ett nytt jobb. Tills dess: ducka, överleva, andas.

Så långt deppandet. Stressen kommer sig av att jag nu bara har ett möjligt nytt jobb kvar i potten. Fick nej på ett, och har konstaterat att ett vill jag inte ha. Besked om det tredje kommer troligen denna vecka.

Och så är jag alldeles väldigt stressad och tidvis orolig över en annan sak som inte fungerar optimalt: vår barnomsorg. Hade svårt att sova inatt på grund av detta, men lugnades något imorse. Svårt, så svårt att veta hur man ska tyda signaler, hur mycket man ska gå på sin magkänsla. Särskilt när magkänslan hela tiden ändrar sig? Och hur ska man kunna urskilja den bland alla andra impulser, varav ens egen bekvämlighet är en?

Många röster ropar i mitt öra.

En erfaren man

Kvällsbestyr, jag ber Q att börja klä av sig, medan jag röjer undan i hans rum. Som vanligt får jag be honom ett par gånger, för han reagerar först inte, men sedan med besked:

- Tjat, tjat, tjat! Varför måste alla kvinnor vara tjatkvinnor??!

(Vad jag svarade? Jag dök på honom och kittlade honom, i det att jag frågade varför alla pojkar måste vara buspojkar.)

Modersidentiteten

Jag läser om Henrietta Lacks, kvinnan från vars kropp man hämtade HeLa-celler, de första mänskliga celler som överlevt i labbmiljö, och den cellinje som odlats mest världen över.

Boken väcker förstås en massa etiska frågor om forskning och patienters rätt till information och medbestämmande. Diskriminering av svarta och fattiga är ett inte oväsentligt inslag i hela historien.

Men jag reagerar mest på något helt annat.

Henrietta födde sitt första barn vid fjorton års ålder. När hon dog vid 31 hade hon fem barn, alla med samme man (han var för övrigt hennes kusin). Hon behandlades för både syfilis och gonorré, och det verkar sannolikt att det var maken som smittat henne.

Cancern behandlades utan framgång med radium, vilket gjorde henne steril. Det fick hon veta först efteråt, och uttryckte då att det hade hon aldrig gått med på. Trots fem barn, trots stor fattigdom.

Det både skrämmer och fascinerar mig.

Hitta en nål i en.... golvkudde från Ikea

Gamla ordstäv omvärderas. Idag har jag prövat att leta efter den berömda nålen, en stoppnål som min företagsamme och fingerfärdige äldste son tryckt in i en av golvkuddarna.

Jag pratade i telefon, ett intensivt jobbsamtal, och såg men registrerade inte när Q klättrade upp på en stol och hämtade min nåldyna. Det var först senare som jag reagerade på att han lekt med nålarna. Han blickade under lugg på mig när jag frågade.

- Du blir bara arg om jag berättar vad jag gjort.

Och ja, jag måste ju medge att han hade rätt.

Men sedan hjälptes vi åt. Jag sprättade upp den eländiga kudden, och stod ute på gården och tömde ner dunet i en sopsäck, som Q höll i. Gång på gång trodde jag mig ha hittat nålen, men det var bara fjäderpennor. Var på väg att ge upp och slänga kudden, men så - heureka!

På gården ser det ut som om någon (katt? fågel?) haft en mindre orgie.

Livet med Q är sällan enformigt.

Motvikt

Ibland kan jag tycka att mina barn är lite väl... pojkiga i sina lekar. Det är lasersvärd och pickor (två ord med hög frekvens i ännu inte treårige Y:s vokabulär) för hela slanten.

Y inspireras förstås av Q, och Q inspirerades mycket av de äldre pojkarna hos förra dagmamman. Han går nu hos en ny dagmamma, och leker med en flicka och en jämnårig pojke som gillar betydligt mjukare lekar, men lasertakterna sitter i.

Men igår insåg jag att det faktiskt finns en hel del motverkande influenser. Q:s bästa tjejkompis var på besök, och de lekte olika rollekar, var varandras husdjur och mammor och pappor och jag vet inte allt. Jag satt vid datorn och Y tittade på film. Så småningom spred sig ljuva dofter genom huset. Q och kompisen hade botaniserat bland mina parfymer. Som de stank!

(Senare på kvällen kunde Q inte motstå att hälla på sig lite mer, i tron att vi inte skulle upptäcka det. Ha, vad han bedrog sig, det blev marsch in i duschen. Sovrummet vädrades. Men när jag skulle lägga mig insåg jag att den nyparfymerade unge herrn hade krupit upp i min säng. Kuddar och täcke doftade starkt. Jag fick ställa mig och byta lakan mitt i natten för att kunna somna.)

När Y:s film var slut anslöt han sig till det väldoftande paret. Han plockade fram den gemensamma smyckesväskan (de har fått överta en hög av mina gamla bijouterier) och hängde på sig precis allt. Tio halsband, tre klockor, fyra armband och två ringar. Han såg ut som en indisk brud. Napp och solglasögon fullbordade denna enastående utstyrsel.

Så länge det rasslas med juveler kan jag utstå ett och annat lasersvärd.

En prövning värd namnet

Vadå?

Jo, att vabba med sjuka barn vars förkylningar är längre gångna än ens egen. I klartext: jag är den som är sjukast.

Fy vad det är synd om mig.

(Fast pojkarna har hittills varit rent ohemult snälla. Det är knappt jag känner igen dem.)

Mystiska tecken

Åsynen av dagens DN väcker ett mer än tjugo år gammalt minne till liv. När jag bodde på adressen Framgången i studentområdet Olofshöjd, hade jag en granne som inte var student. Med jämna mellanrum fick hon maniska skov då hon smög ut på nätterna. När vi vaknade på morgonen kunde det ligga cyklar staplade på varann i trappan, eller stå havregrynspaket utanför dörren. Det låg sedlar och p-pillerkartor i postfacken.

Till sist gick det inte längre, vi var flera som klagade hos hyresvärden, och en dag var hon borta. Hennes namn fanns kvar på dörren, men jag såg henne aldrig mer under den tid jag bodde där.

Förvarningen om att ett skov var på väg, var alltid densamma. Då låg morgontidningen prydligt på sin plats utanför dörren, men den var fullklottrad med mystiska krumelurer.

Men så dramatiskt är det inte nu. Det är jag själv som har kluddat, för att räkna ut hur man minskar 168 maskor till 98, jämnt fördelat över varvet. Jag misstrodde min egen förmåga att omsätta problemet i en formel.

Fats Waller

Påskaftons förmiddag, jag ska städa köket och vill lyssna på musik under tiden. Under gårdagens Spotifyrunda snubblade jag över Fats Waller och är nu helt besatt av den här inspelningen av Ain't Misbehavin'. Pianosolot i början förtrollar mig. Inte en ton som inte är perfekt, och antagligen improviserar han. Det låter så enkelt, som om han bara lekte.

Fats Waller – Ain't Misbehavin

 Y sitter på en pall och iakttar mig, han är trött och gnällig. Bääja mej mamma, ber han, och jag överger diskmaskinen och tar upp honom i famnen. Han lutar sig intill mig när jag jazzar loss och ömsom sjunger, ömsom klappar takten mot hans rygg. Han skrattar.

Jag undrar om det inte var just Ain't Misbehavin' som väckte mitt intresse för jazz. Jag var väl sisådär tolv år och mamma köpte biljetter till musikalen med samma namn. Dess världsturne hade nått Lisebergshallen. Efteråt köpte vi skivan.

Den blev liggande något eller några år, men rätt vad det var hittade jag den. Spelade och spelade och spelade. Och lyssnade. Och sjöng. Radhuset där jag växte upp var i tre våningar, och i bottenvåningen fanns två ganska stora sällskapsrum. I det ena fanns grammofonen och mycket golvyta. Där höll jag till när jag sydde, och spisade musik. Jag krälade runt på kelimmattan och klippte ut mönsterdelar till tonerna av Ain't Misbehavin' och Honeysuckle Rose. Med jämna mellanrum kikade min styvfar (född 1917) ner på mig och uttryckte sin förtjusning över att vi numera delade musiksmak.

Sedan kom Billie och Ella och Louis och sedan kom operan och Piaf och alla möjliga andra, och det var först i samband med studenten som jag började lyssna på min egen generations musik igen.

Någon pianist blev jag tyvärr aldrig, men åtminstone körsångerska. Som sådan är jag på medelgod amatörnivå, med hyfsat gehör och notläsningsförmåga och ganska vacker klang i rösten, så länge jag får hålla mig inom altomfånget. Ingen glittrande sopran, alltså. Tyvärr.

Men en sak, nej två har jag med mig från timmarna på kelimmattan. Jag har lätt för konstiga rytmer och synkoper. Körledaren klappar före och förmanar, första på slaget, andra på off-beat, tredje på slaget. Jag fattar utan att riktigt tänka efter. Tänker man blir det fel. Likadant med de mystiska blåaktiga toner som gärna förläggs till altstämman, så där så att de nästan ligger och skär sig med övriga stämmor. Jag älskar dem, och hittar dem utan problem.

Fast i mitt nästa liv ska jag kunna spela piano som Fats. Eller sax som Lester.

Tack Harald

Det händer mycket när jag sitter och småsover på tåget. Förutom intervjuerbjudandet så ringde Harald Treutiger upp mig för att berätta hur jag bättre ska planera och prioritera på jobbet.
Nej, jag skojar faktiskt inte.

Nu när min käre kollega slutar har jag hastigt och lustigt fått ta över en del av hans arbetsuppgifter, däribland det kommersiella ansvaret för ett par projekt, däribland mitt eget. Jag har nu dubbla roller, både projektledare och säljare.

Enda anledningen till att jag tackade ja till detta är att jag gillar säljchefen skarpt, han är en av få vettiga personer på företaget. Kommer jag in under hans vingar får jag lite skydd mot You-Know-Who.

Den vettige säljchefen har också vett att utbilda sina säljare. Men inte genom att skicka dem på tredagarskurser där man tankas lika full med god mat som med information, för att sedan dimpa tillbaka ner i vardagen och fortsätta som förut. Nej, detta är en kontinuerlig och interaktiv utbildning där guldkornen portioneras ut med jämna mellanrum.

Ett sådant är veckans tips, som alltså förmedlas per telefon av den gode Harald.

Först rös jag olustigt, både över den breda dialekten (pratar folk verkligen så hemma? Jag har bestämt bott länge i Stockholm nu!) och över flosklerna om vad de bästa säljarna gör. Men så lyssnade jag, och konstaterade att påminnelsen om att planera sin arbetsdag och prioritera uppgifterna, faktiskt är allmängiltiga.

Det sista jag gjorde innan jag gick hem igår var att skriva upp allt jag borde göra. Det blev en lista på tio punkter. Sedan gulmarkerade jag de som ovillkorligen måste vara färdiga före påskledigheten. Hälften. Jag suckade och tänkte att utsikterna att klara detta var små. För torsdagen var upphackad av möten, och den första punkten var diger: skriva månadsrapport.

Men fråga mig inte hur det gick till, klockan fyra idag var faktiskt alla punkter utom en klara. Och jag mindes att det var ju så här jag brukade jobba. Förr, när jobbet var roligt och stimulerande. Förr, när inte irritation och frustration låg som en blöt kliande filt över mig.

Kanske hittar jag det efterlysta förhållningssättet här någonstans. I så fall, tack Harald. Planera och prioritera, var det.

(Dock hindrade inte mitt nyvunna goda humör mig att skälla som en bandhund när VD:n utsatte mig för veckans granskning. Eller så var det just humöret som fick mig att ta bladet från munnen. Jag brukar behärska mig på jobbet, jag vill inte vara grinig och destruktiv. Men ibland är det nog.)

(En annan förklaring till att mitt humör lyfte var att en av de avbetade uppgifterna var att ge ett motbud i en kommersiell förhandling som jag övertagit från min kollega. Jag kände mig först osäker, vilsen och oerfaren, orkade inte ta tag i det. Men när jag gjorde det mindes jag att jag ju älskar att förhandla! Motpartens svar kom nästan omedelbart, fast hon skulle vara ledig idag. Hehe, tyder på tidsbrist, vilket inte jag har. Alltså dröjer jag med mitt svar till efter påskhelgen.)

Gnälla lönar sig

Idag när jag satt och småsov på tåget hem pep telefonen till. Ett meddelande på telefonsvararen, samtalet hade gått direkt dit eftersom täckningen är usel på sina ställen.

Häpp! Företag nummer tre ber om en intervju. Under mars månad har jag sökt sex jobb, två har sagt nej, tre har velat träffa mig och ett har ännu inte hört av sig.

Rimligtvis är chanserna goda att jag snart har ett nytt jobb. Den här gången ska jag välja noggrannare. Man lär så länge man lever. En sak som känns verkligt bra är att de här tre företagen är synnerligen solida (ni har garanterat hört deras namn), inte alls som min nuvarande arbetsgivare. Skulle jag nu återigen hoppa i galen tunna, är det mycket lättare att åtgärda när man jobbar på ett stort företag.

Förhållningssätt efterlyses

Blä.

Så här är det. Jag kan inte vara kvar på det här jobbet. Jag håller på att bli galen.

Jag söker jobb, just nu har jag två på gång. De verkar bra och intressanta båda två, dock ligger de lite väl långt bort för en småbarnsmorsa i förorten som inte vill tillbringa halva arbetsdagen i bilkö, helst inte ta bilen alls till jobbet.

Om jag får något av dem kommer jag härifrån före sommaren. Så länge ska jag väl stå ut. Väl?

Om jag inte får dem, måste jag - MÅSTE! - hitta:

a) något annat jobb
b) ett radikalt annorlunda förhållningssätt till galenskaperna på mitt nuvarande

Blä.

Sa jag blä, förresten?

Närmas och fjärmas och närmas igen

Igår hade vi ett något försenat födelsedagskalas för Q. Vi var inte ute i god tid, så öppna förskolan där vi hyrt in oss förr om åren, var fullbokad. Alltså bestämde vi oss för ett kalas i litet format, för de bästa vännerna. Hemma. Sex barn totalt, inklusive våra egna.
Tillställningen blev avslappnad. Vi struntade i vuxenstyrda lekar och liknande, utöver den obligatoriska fiskdammen. Barnen lekte med lego och tågbanor, i matrummet och i Q:s rum, medan O och jag fikade med tre medföljande föräldrar. Efter ett par timmar var kalaset slut och Q frågade om han fick följa med en av kompisarna hem.

Wish me luck, muttrade jag till O när jag strax före middagen gick för att hämta hem honom. Hämtning hos kompisar är ett kritiskt moment. Q är vid det laget antingen trött eller hungrig eller båda, och dessutom sur för att det roliga är slut. Intelligent som han är vet han exakt vilka knappar han ska trycka på. Jag önskar att jag visste det lika bra som han.

Som idag. Q kommer ner för trappan hos kompisen med resterna av kalasgodispåsen i handen. Jag hejar på honom och frågar vänligt om godiset är slut. Q blänger på mig och frågar "Va?" tre gånger efter varann. Jag resignerar. Han ber i grinig ton om hjälp med att ta på skorna, så jag hjälper honom. Bakkappan viker sig på den ena skon, Q stampar ilsket (jag får dra undan fingrarna för att inte få dem i kläm) och skyller på mig. Men vi kommer iväg. Jag håller honom i handen för att han inte ska smita iväg över gatan. Kan inte avhålla mig från att tillrättavisa honom över hans grinighet.

Dumt, för Q blir arg, och sliter sig och springer i förväg hem. Hans hämnd är lika raffinerad som enkel, han har låst ytterdörren inifrån när jag kommer fram. Jag får ringa på, och förvånad O öppnar. Vid det laget är jag förstås riktigt förbannad, och O blir det också när han inser vad som hänt.

Här hade det kunnat vända. Q går faktiskt och tvättar händerna före maten utan att mucka, och kommer och sätter sig. Det är vårt fel att det inte vänder, för istället för att sansa oss och låta Q få i sig lite mat, låter både O och jag ilskan styra oss och grälar på honom. En förklaring, dock inget försvar, är att den här situationen inte är ny och vi är hjärtligt trötta på den. Vi har sedan länge märkt att Q är på otrevligt humör när han har lekt hemma hos just den här kompisen, en kille som är ett år äldre. Men varför fattar vi inte.

Middagen blir inte särskilt trevlig. Jag är arg på Q, men minst lika arg på mig själv och på O över att vi inte förmår lyfta oss hur den här situationen. Jag ser att vi lägger ett alltför stort ansvar på Q när vi gör honom till skurken i detta, jag ser det men klarar inte av att bryta det. Q motsvarar våra förväntningar genom att halvsitta på stolen, spilla mat och vatten, leka med besticken så att de slamrar mot tallriken, och så vidare.

Den ende som är glad är Y, han kvittrar och snackar och babblar middagen igenom.

Till sist har vi ätit och är i alla fall mätta. Arga är vi väl inte heller längre, bara småbuttra. Q lutar sin kind mot min arm, jag pussar honom och säger att vi älskar honom och gärna ville fixa ett bra kalas åt honom, blev det bra? Han nickar.

Alla skingras, jag röjer i köket en stund. Sedan återsamlas vi över tårtrester, och plötsligt är stämningen helt annan. Vi avslutar kvällen med det första sällskapsspelet i vår familjs historia: smätta plastgrodor i en hink. Alla fyra är lika fascinerade, och till och med Y lyckas pricka rätt ett par gånger, till allmänt jubel.

O nattar Y och jag Q, som vanligt. Q vill höra Pettson, så vi läser Kackel i grönsakslandet. Sedan är han uppskruvad och stirrig och ligger och sjunger. Nu måste du lugna dig, säger jag, och erbjuder mig att sjunga för honom. Då vill jag höra den där om mitt hjärta är ditt, svarar Q. Jag lyder och sjunger I folkviseton, och Q somnar.

Efteråt tänker jag. Bland annat på det Martin Forster skrev så fint om i DN nyligen, att en syskonrelation påverkas mer av balansen mellan gemenskap och konflikter, än antalet faktiska konflikter. Med andra ord är det inte farligt att bråka så länge man också har många stunder av gemenskap och närhet.

Jag hoppas att det är så, även för föräldrar och barn.

Moahahaha! Sova? Y?

Sedan Genombrottet har det nu gått fyra nätter, varav jag har varit hemma i två. Första natten av dessa två sov Y med undantag av lite knorrande någon timme efter insomnandet.

(På den gamla onda tiden gick de första timmarna efter att Y somnat under benämningen Gnällbältet. Han brukade nämligen vakna sisådär fyra-fem gånger varje kväll. Det var en lättnad när Y efter ett par månader nådigt accepterade att det var O som kom och tröstade. Snabbt övergick acceptansen till ett absolut krav, bara pappa dög. De där kvällstimmarna var guld värda för mig. Att få sitta i soffan eller vid datorn och vara ifred, utan någon som klättrar på en och kräver ens uppmärksamhet och engagemang, att det kan vara så nödvändigt, fast denne någon är högt älskad och efterlängtad, det är nära nog obegripligt även för mig själv. Men så var det.)

Men inatt var det gamla takter igen. Gallskrik på småtimmarna och evighetslångt tjatande om välling. Ett plötsligt framkastat krav att sova bredvid mamma, vadnudå, men visst fick han det. Han somnade på min arm, men inte kunde jag somna om. Y snaskade på sin napp så att jag trodde takfärgen skulle trilla ner på oss. Han snodde runt och krängde, och efter en riktig tjottablängare mellan lysmaskarna fick jag nog och gick in till Q och knödde ner mig bredvid honom. Där sov jag gott ända tills jag vid halvsjutiden väcktes av en glad röst:

- Nämen! Mamma! Ligger du här?!?