O är fnasslig i ansiktet efter duschen, och ska iväg ut bland folk. Jag griper efter första bästa krämburk, och ger honom.
- Lumene nattkräm, läser O.
Som förväntat kommer frågan direkt från Q.
- Mamma, vad är nattkräm för något?
- Det är kräm som man har i ansiktet på kvällen så att man ska se vackrare ut när man vaknar på morgonen.
- Nej, men på riktigt, mamma!
- Men det är ungefär det det är.
Q ser högeligen skeptisk ut.
- Det kan väl aldrig funka!
2011-08-31
Skönhetsindustrin avslöjad
O är fnasslig i ansiktet efter duschen, och ska iväg ut bland folk. Jag griper efter första bästa krämburk, och ger honom.
- Lumene nattkräm, läser O.
Som förväntat kommer frågan direkt från Q.
- Mamma, vad är nattkräm för något?
- Det är kräm som man har i ansiktet på kvällen så att man ska se vackrare ut när man vaknar på morgonen.
- Nej, men på riktigt, mamma!
- Men det är ungefär det det är.
Q ser högeligen skeptisk ut.
- Det kan väl aldrig funka!
- Lumene nattkräm, läser O.
Som förväntat kommer frågan direkt från Q.
- Mamma, vad är nattkräm för något?
- Det är kräm som man har i ansiktet på kvällen så att man ska se vackrare ut när man vaknar på morgonen.
- Nej, men på riktigt, mamma!
- Men det är ungefär det det är.
Q ser högeligen skeptisk ut.
- Det kan väl aldrig funka!
2011-08-30
Det blir bättre
För ungefär ett år sedan, minns inte exakt när, hade jag ångest när O skulle resa bort en natt. Jag vågade inte, orkade inte vara ensam med barnen på natten. Y sov så dåligt, därmed också jag, och jag var så dränerad och sliten att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Inatt gick O vakt på båtklubben, mellan kl 20 och 05. När han åkte hemifrån var stämningen irriterad. Q hade mot sin vana somnat på eftermiddagen, sovit för länge och råkat kissa på sig i sömnen. Han excellerade i pestighet, och då ska ni veta kära läsare, att när min äldste son verkligen vill jävlas, då kan han!
Men jag lyckades få i dem middag, och satte dem sedan framför en film medan jag röjde i köket och gjorde i ordning veckans matlådor. Sedan fick Q stanna uppe en stund till medan jag nattade sömnig Y, som faktiskt somnade snabbt. Jag gick och la mig tillsammans med Q redan vid tiotiden. Efter sagoläsning plöjde jag helgens tidningar och släckte halv tolv.
Jag hade svårt att somna, det kändes som jag inte sovit alls när Y vaknade vid ettiden och grät efter pappa. Förtvivlad gråt som inte ville stilla sig, men så småningom accepterade han faktum samt vällingflaskan. Nästa uppvak (och välling) var vid femtiden. Halv sju steg jag upp, då hade O kommit hem och lagt sig att sova i gästrummet.
Frukost och påklädning gick smidigt, och sedan iväg till dagmamman. Inskolning pågår. O har hittills ansvarat för den, och Y har klarat det bra, efter några dagars protester tycker han nu att det är roligt att gå dit. Men idag blev han plötsligt ledsen och grät när jag skulle gå. Kombinationen natt utan pappa och mamma som lämnar var honom tydligen övermäktig. Vi lyckades med gemensamma krafter distrahera honom, och dagmammans lilla hundvalp var till god hjälp. Han slutade gråta, och jag smet iväg.
Först på bussen kom jag på det. Det gick ju bra! Jag klarade det! Vad mycket det har hänt på ett år ändå.
Inatt gick O vakt på båtklubben, mellan kl 20 och 05. När han åkte hemifrån var stämningen irriterad. Q hade mot sin vana somnat på eftermiddagen, sovit för länge och råkat kissa på sig i sömnen. Han excellerade i pestighet, och då ska ni veta kära läsare, att när min äldste son verkligen vill jävlas, då kan han!
Men jag lyckades få i dem middag, och satte dem sedan framför en film medan jag röjde i köket och gjorde i ordning veckans matlådor. Sedan fick Q stanna uppe en stund till medan jag nattade sömnig Y, som faktiskt somnade snabbt. Jag gick och la mig tillsammans med Q redan vid tiotiden. Efter sagoläsning plöjde jag helgens tidningar och släckte halv tolv.
Jag hade svårt att somna, det kändes som jag inte sovit alls när Y vaknade vid ettiden och grät efter pappa. Förtvivlad gråt som inte ville stilla sig, men så småningom accepterade han faktum samt vällingflaskan. Nästa uppvak (och välling) var vid femtiden. Halv sju steg jag upp, då hade O kommit hem och lagt sig att sova i gästrummet.
Frukost och påklädning gick smidigt, och sedan iväg till dagmamman. Inskolning pågår. O har hittills ansvarat för den, och Y har klarat det bra, efter några dagars protester tycker han nu att det är roligt att gå dit. Men idag blev han plötsligt ledsen och grät när jag skulle gå. Kombinationen natt utan pappa och mamma som lämnar var honom tydligen övermäktig. Vi lyckades med gemensamma krafter distrahera honom, och dagmammans lilla hundvalp var till god hjälp. Han slutade gråta, och jag smet iväg.
Först på bussen kom jag på det. Det gick ju bra! Jag klarade det! Vad mycket det har hänt på ett år ändå.
Det blir bättre
För ungefär ett år sedan, minns inte exakt när, hade jag ångest när O skulle resa bort en natt. Jag vågade inte, orkade inte vara ensam med barnen på natten. Y sov så dåligt, därmed också jag, och jag var så dränerad och sliten att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Inatt gick O vakt på båtklubben, mellan kl 20 och 05. När han åkte hemifrån var stämningen irriterad. Q hade mot sin vana somnat på eftermiddagen, sovit för länge och råkat kissa på sig i sömnen. Han excellerade i pestighet, och då ska ni veta kära läsare, att när min äldste son verkligen vill jävlas, då kan han!
Men jag lyckades få i dem middag, och satte dem sedan framför en film medan jag röjde i köket och gjorde i ordning veckans matlådor. Sedan fick Q stanna uppe en stund till medan jag nattade sömnig Y, som faktiskt somnade snabbt. Jag gick och la mig tillsammans med Q redan vid tiotiden. Efter sagoläsning plöjde jag helgens tidningar och släckte halv tolv.
Jag hade svårt att somna, det kändes som jag inte sovit alls när Y vaknade vid ettiden och grät efter pappa. Förtvivlad gråt som inte ville stilla sig, men så småningom accepterade han faktum samt vällingflaskan. Nästa uppvak (och välling) var vid femtiden. Halv sju steg jag upp, då hade O kommit hem och lagt sig att sova i gästrummet.
Frukost och påklädning gick smidigt, och sedan iväg till dagmamman. Inskolning pågår. O har hittills ansvarat för den, och Y har klarat det bra, efter några dagars protester tycker han nu att det är roligt att gå dit. Men idag blev han plötsligt ledsen och grät när jag skulle gå. Kombinationen natt utan pappa och mamma som lämnar var honom tydligen övermäktig. Vi lyckades med gemensamma krafter distrahera honom, och dagmammans lilla hundvalp var till god hjälp. Han slutade gråta, och jag smet iväg.
Först på bussen kom jag på det. Det gick ju bra! Jag klarade det! Vad mycket det har hänt på ett år ändå.
Inatt gick O vakt på båtklubben, mellan kl 20 och 05. När han åkte hemifrån var stämningen irriterad. Q hade mot sin vana somnat på eftermiddagen, sovit för länge och råkat kissa på sig i sömnen. Han excellerade i pestighet, och då ska ni veta kära läsare, att när min äldste son verkligen vill jävlas, då kan han!
Men jag lyckades få i dem middag, och satte dem sedan framför en film medan jag röjde i köket och gjorde i ordning veckans matlådor. Sedan fick Q stanna uppe en stund till medan jag nattade sömnig Y, som faktiskt somnade snabbt. Jag gick och la mig tillsammans med Q redan vid tiotiden. Efter sagoläsning plöjde jag helgens tidningar och släckte halv tolv.
Jag hade svårt att somna, det kändes som jag inte sovit alls när Y vaknade vid ettiden och grät efter pappa. Förtvivlad gråt som inte ville stilla sig, men så småningom accepterade han faktum samt vällingflaskan. Nästa uppvak (och välling) var vid femtiden. Halv sju steg jag upp, då hade O kommit hem och lagt sig att sova i gästrummet.
Frukost och påklädning gick smidigt, och sedan iväg till dagmamman. Inskolning pågår. O har hittills ansvarat för den, och Y har klarat det bra, efter några dagars protester tycker han nu att det är roligt att gå dit. Men idag blev han plötsligt ledsen och grät när jag skulle gå. Kombinationen natt utan pappa och mamma som lämnar var honom tydligen övermäktig. Vi lyckades med gemensamma krafter distrahera honom, och dagmammans lilla hundvalp var till god hjälp. Han slutade gråta, och jag smet iväg.
Först på bussen kom jag på det. Det gick ju bra! Jag klarade det! Vad mycket det har hänt på ett år ändå.
Kvinnorummet
Sitter på tåget och läser The Women's Room och är alldeles fascinerad. (Förlåt annannan, jag kan inte hålla mig! Hoppas din bok kommer snart!) This novel changes lives, står det på pärmen, det log jag åt, men ja. Jag kan förstå att den har gjort det.
Historien om hemmafrun som blir feminist är fängslande i sig, beskrivningarna av uppslukande småbarnsmammeliv är på pricken. Uppslukad och invaderad blir man, samtidigt som kärleken till barnen är det starkaste man varit med om. Nära barnen lever man "at the blind true core of life".
Nästan ännu bättre är författarröstens utvikningar om livet, konsten, kärleken, allt. Jag skulle kunna peppra er med bra citat.
Tvåhundra sidor in i boken är jag redo att utnämna den till årets bästa.
Historien om hemmafrun som blir feminist är fängslande i sig, beskrivningarna av uppslukande småbarnsmammeliv är på pricken. Uppslukad och invaderad blir man, samtidigt som kärleken till barnen är det starkaste man varit med om. Nära barnen lever man "at the blind true core of life".
Nästan ännu bättre är författarröstens utvikningar om livet, konsten, kärleken, allt. Jag skulle kunna peppra er med bra citat.
Tvåhundra sidor in i boken är jag redo att utnämna den till årets bästa.
posted from Bloggeroid
Kvinnorummet
Sitter på tåget och läser The Women's Room och är alldeles fascinerad. (Förlåt annannan, jag kan inte hålla mig! Hoppas din bok kommer snart!) This novel changes lives, står det på pärmen, det log jag åt, men ja. Jag kan förstå att den har gjort det.
Historien om hemmafrun som blir feminist är fängslande i sig, beskrivningarna av uppslukande småbarnsmammeliv är på pricken. Uppslukad och invaderad blir man, samtidigt som kärleken till barnen är det starkaste man varit med om. Nära barnen lever man "at the blind true core of life".
Nästan ännu bättre är författarröstens utvikningar om livet, konsten, kärleken, allt. Jag skulle kunna peppra er med bra citat.
Tvåhundra sidor in i boken är jag redo att utnämna den till årets bästa.
Historien om hemmafrun som blir feminist är fängslande i sig, beskrivningarna av uppslukande småbarnsmammeliv är på pricken. Uppslukad och invaderad blir man, samtidigt som kärleken till barnen är det starkaste man varit med om. Nära barnen lever man "at the blind true core of life".
Nästan ännu bättre är författarröstens utvikningar om livet, konsten, kärleken, allt. Jag skulle kunna peppra er med bra citat.
Tvåhundra sidor in i boken är jag redo att utnämna den till årets bästa.
posted from Bloggeroid
2011-08-29
Kvinnor är inte kloka
Nu är det slutgiltigt bevisat.
Mattias Flink lär också ha blivit överöst av friarbrev i fängelset. Undrar om Bobbys mamma fått några? Eller den kvinna som i vredesmod ströp sin femåriga dotter i en källare i Bergsjön. Det är nog tjugo år sedan det hände men jag minns det väl. Särskilt minns jag en tv-intervju med henne. Hon var totalt ensam. Trasig uppväxt förstås, och hennes fosterföräldrar hade en kort tid efter mordet hört av sig för att meddela att de hädanefter aldrig mer ville ha kontakt med henne.
Nej, våld och aggressivitet hos en kvinna - eller ännu värre - hos en mamma, hu så hemskt.
Men för män är det ju en annan sak. De flesta av oss tänder förvisso inte på massmördare. Men Persbrandt är ju supersexig tycker alla. Lite lagom aggressiv sådär. Och Rhett Butler, en av filmhistoriens store älskare. Faktum är att han både misshandlar och våldtar Scarlett O'Hara, som bara älskar honom tillbaka. Det finns förstås massor av fler exempel på farliga, missförstådda och därmed attraktiva män. En man att tämja med kärlek. Bara jag förstår honom. Bara hos mig kommer han att gråta ut och vara svag.
Ibland blir jag bara så trött på sakernas tillstånd.
(Ja, jag började på The Women's Room imorse. Märks det?)
Mattias Flink lär också ha blivit överöst av friarbrev i fängelset. Undrar om Bobbys mamma fått några? Eller den kvinna som i vredesmod ströp sin femåriga dotter i en källare i Bergsjön. Det är nog tjugo år sedan det hände men jag minns det väl. Särskilt minns jag en tv-intervju med henne. Hon var totalt ensam. Trasig uppväxt förstås, och hennes fosterföräldrar hade en kort tid efter mordet hört av sig för att meddela att de hädanefter aldrig mer ville ha kontakt med henne.
Nej, våld och aggressivitet hos en kvinna - eller ännu värre - hos en mamma, hu så hemskt.
Men för män är det ju en annan sak. De flesta av oss tänder förvisso inte på massmördare. Men Persbrandt är ju supersexig tycker alla. Lite lagom aggressiv sådär. Och Rhett Butler, en av filmhistoriens store älskare. Faktum är att han både misshandlar och våldtar Scarlett O'Hara, som bara älskar honom tillbaka. Det finns förstås massor av fler exempel på farliga, missförstådda och därmed attraktiva män. En man att tämja med kärlek. Bara jag förstår honom. Bara hos mig kommer han att gråta ut och vara svag.
Ibland blir jag bara så trött på sakernas tillstånd.
(Ja, jag började på The Women's Room imorse. Märks det?)
Kvinnor är inte kloka
Nu är det slutgiltigt bevisat.
Mattias Flink lär också ha blivit överöst av friarbrev i fängelset. Undrar om Bobbys mamma fått några? Eller den kvinna som i vredesmod ströp sin femåriga dotter i en källare i Bergsjön. Det är nog tjugo år sedan det hände men jag minns det väl. Särskilt minns jag en tv-intervju med henne. Hon var totalt ensam. Trasig uppväxt förstås, och hennes fosterföräldrar hade en kort tid efter mordet hört av sig för att meddela att de hädanefter aldrig mer ville ha kontakt med henne.
Nej, våld och aggressivitet hos en kvinna - eller ännu värre - hos en mamma, hu så hemskt.
Men för män är det ju en annan sak. De flesta av oss tänder förvisso inte på massmördare. Men Persbrandt är ju supersexig tycker alla. Lite lagom aggressiv sådär. Och Rhett Butler, en av filmhistoriens store älskare. Faktum är att han både misshandlar och våldtar Scarlett O'Hara, som bara älskar honom tillbaka. Det finns förstås massor av fler exempel på farliga, missförstådda och därmed attraktiva män. En man att tämja med kärlek. Bara jag förstår honom. Bara hos mig kommer han att gråta ut och vara svag.
Ibland blir jag bara så trött på sakernas tillstånd.
(Ja, jag började på The Women's Room imorse. Märks det?)
Mattias Flink lär också ha blivit överöst av friarbrev i fängelset. Undrar om Bobbys mamma fått några? Eller den kvinna som i vredesmod ströp sin femåriga dotter i en källare i Bergsjön. Det är nog tjugo år sedan det hände men jag minns det väl. Särskilt minns jag en tv-intervju med henne. Hon var totalt ensam. Trasig uppväxt förstås, och hennes fosterföräldrar hade en kort tid efter mordet hört av sig för att meddela att de hädanefter aldrig mer ville ha kontakt med henne.
Nej, våld och aggressivitet hos en kvinna - eller ännu värre - hos en mamma, hu så hemskt.
Men för män är det ju en annan sak. De flesta av oss tänder förvisso inte på massmördare. Men Persbrandt är ju supersexig tycker alla. Lite lagom aggressiv sådär. Och Rhett Butler, en av filmhistoriens store älskare. Faktum är att han både misshandlar och våldtar Scarlett O'Hara, som bara älskar honom tillbaka. Det finns förstås massor av fler exempel på farliga, missförstådda och därmed attraktiva män. En man att tämja med kärlek. Bara jag förstår honom. Bara hos mig kommer han att gråta ut och vara svag.
Ibland blir jag bara så trött på sakernas tillstånd.
(Ja, jag började på The Women's Room imorse. Märks det?)
2011-08-28
De finns överallt, igen
Igår var jag tillbaka hos min kör efter ett halvårs uppehåll. Det var mycket trevligt. Roligt att sjunga igen, roligt att träffa mina vänner, roligt att bli välkomnad, de har visst saknat mig.
På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.
En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.
Sedan orkade vi inte mer.
Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.
Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.
Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.
Hur överlever man?
Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.
Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.
På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.
En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.
Sedan orkade vi inte mer.
Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.
Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.
Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.
Hur överlever man?
Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.
Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.
De finns överallt, igen
Igår var jag tillbaka hos min kör efter ett halvårs uppehåll. Det var mycket trevligt. Roligt att sjunga igen, roligt att träffa mina vänner, roligt att bli välkomnad, de har visst saknat mig.
På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.
En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.
Sedan orkade vi inte mer.
Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.
Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.
Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.
Hur överlever man?
Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.
Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.
På fikarasten småpratade jag med en av damerna som jag känner lite bättre än de andra, förhörde mig om gemensamma bekanta. En sådan gör IVF just nu, och i konversationen sa jag något i stil med att man mår ju för jävligt tidvis under behandlingarna, man är inte sitt bästa jag just då.
En av herrarna, en gråskäggig man som nyligen uppnått pensionsålder, som stått bredvid och lyssnat, nickade med emfas. Detta vet jag också något om! Vi höll också på med olika behandlingar, min fru och jag. Och när det äntligen fungerade, dog vårt barn vid förlossningen. Navelsträngen låg runt halsen.
Sedan orkade vi inte mer.
Tårarna sköt upp i mina ögon, utan förvarning, och lika snabbt vällde de över. De gick inte att dölja.
Jag la handen på hans arm och sa att jag blir alldeles tagen av det du berättar. Samlade mig sedan, och sa lite generat, här står jag och tjuter över något som du varit med om.
Han log vänligt. Det är tjugofyra år sedan nu, sa han enkelt.
Hur överlever man?
Fast det gör man ju. Min vän från kören och hans fru, jag har träffat också henne, lever ett gott liv tillsammans. Till hösten ska de resa till Nya Zeeland. De har en fin båt som de tillbringar semestrarna i. Jag har känt honom i sex år nu och alltid uppfattat honom som en lycklig människa. Sånt syns faktiskt utanpå.
Men hela eftermiddagen är min röst gråtdarrig.
2011-08-26
Citatquiz, igen
Är ni mogna för ett citat till? Detta är från en bok jag nyss har avslutat och som jag blev ganska imponerad och betryckt av. Betryckt, av flera skäl.
Kattarp, år 1859
Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.
--
Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.
Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.
Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.
Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.
- Så det är dig jag har fått.
Kattarp, år 1859
Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.
--
Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.
Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.
Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.
Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.
- Så det är dig jag har fått.
Citatquiz, igen
Är ni mogna för ett citat till? Detta är från en bok jag nyss har avslutat och som jag blev ganska imponerad och betryckt av. Betryckt, av flera skäl.
Kattarp, år 1859
Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.
--
Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.
Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.
Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.
Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.
- Så det är dig jag har fått.
Kattarp, år 1859
Nu ska jag berätta. Det är september och en man som kallas för skräddarmästaren går över sin gård i den lilla byn Kattarp. Han är storväxt och mörksvettig om halsen och ryggen. Trots den svåra, åsktunga hettan är han klädd i fodrad väst med präktiga bröstfickor. Han bär en brun påse och kring hans ben rör sig en katt oroligt. Mannen går till den fuktiga platsen under kattlekan, busken med vitrosa blommor och smala, långa blad. Där i den lösa marken har han grävt en grop. Genomskinliga rop hörs från säcken när han lägger ned den. Katten går av och an, slingrar sig runt benen på skräddaren då han, som han alltid gör, begraver hennes ungar under jord och sand.
--
Denna eftermiddag kommer en pojke åkande från Fårabäck, Sallerups socken. Han är faderlös och ska bli lärling hos gubben. Far är död, som mamma sade när hon väckte honom den morgonen och bakom henne stod Christina och Frederick med tjocka, gråa ansikten. Och han hade tittat på henne och frågat, Mamma, vart går de döda, och hon hade svarat, Inte någonstans, de blir alltid kvar. Och sedan dess hade han tänkt att pappan fortfarande var där, fanns någonstans i huset, gömd innanför skikten av tapeter och väggar där han satt som en fukt, en imma, eller vad vålnader nu består av. Där satt han i sin otydliga skepnad och betraktade dem alla genom en mörk spegel. Även i denna stund, när kärran stannar framför skräddarens hus, tycker han att han förnimmer faderns blick genom spegeln, försiktigt sökande över axlarna, ryggen.
Gossen blir stående inför skräddarens mörka tegelhus. Håller sin väska av trä tätt intill magen.
Åskan lutar sig mot slätten, mjukt kvävande. Han hör en katt jama någonstans ifrån.
Skräddarmästaren kommer runt huset. Ser på gossen.
- Så det är dig jag har fått.
2011-08-25
Trädgårdstips efterlyses
Finns det några kunniga trädgårdsfantaster bland mina läsare? Jag behöver inspiration.
Förr, i mitt förra liv, det som levdes i ett litet gult hus i Göteborg, var jag entusiastisk trädgårdsägare. Jag fixade och donade och påtade och grävde. Sådde fröplantor och satte lökar och hade mig. Ett och annat projekt blev misslyckat men de flesta blev riktigt bra. Eller är det minnet som spelar mig ett spratt? Det jag minns är i alla fall en lummig trädgård på en sluttning, där kersen visserligen var en plåga men där rhododendronhäckarna tornade högre än huset, där luktärterna klättrade och doftade, där lisorna skimrade i skuggrabatten, där tobak svajade i vinden, där djupröda lejongap tävlade med brandliljor om att fånga aftonsolens glöd. Och så vidare. (Jag blir så tagen av mitt eget bildspråk att jag glömmer bort att huset låg på en sluttning mot öster, tji aftonsol med andra ord.)
Sedan vidtog några års exil under vilka jag saknade trädgården oerhört. Så fick vi Q, och så småningom blev vi med trädgård igen. Först en, vid sommarstugan. Sedan ytterligare en, vid radhuset.
Den senare består strängt taget av tre rabatter. De är långt ifrån perfekta men med ganska liten insats går det att få dem snygga. Jag tjofsar ner massor av lök på hösten och förra året satte jag en del perenner (löjtnantshjärta, hosta, nävor, höstanemon och en pion) som börjar växa till sig. Och så lite pelargoner i krukor. Klart!
Min andra trädgård är mitt sorgebarn. Första året arbetade jag ivrigt om än möjligen något planlöst. Resultatet uteblev fullständigt. Av mina frösådder blev noll och intet. Lökarna jag planterade vågade sig knappt upp. Jag förstod ingenting, och gör det knappt ännu. Men O försäkrar mig att jag tillbringade i stort sett all ledig tid i vår trädgård i Göteborg, medan det sedan Q:s inträde i våra liv handlar om några timmar på våren och några på hösten.
Det är säkert sant, och vad värre är så har min glädje och entusiasm försvunnit fullständigt. Hur får man tillbaka den?
Förra året drog jag ner ambitionen kraftigt. Två rabatter ska jag ägna mig åt och försöka få snygga. Resten av tomten får se ut som den gör - gulnat gräs och olika sorters fetknoppar. Jo, för detta är ingen lummig trädgård, den är karg, jordfattig och solig.
I år är det en enda växt som har prunkat, och det är lavendeln jag köpte för två år sedan. Den står i en av rabatterna, som är en klippskreva fylld med jord, och blommar så det står härliga till.
Jag vill gärna hitta glädjen och inspirationen igen. Imorgon ska jag kanske ta mig till en trädgårdsbutik. Vad trivs tillsammans med lavendel? Vad trivs i en torr, solig trädgård, med för lite jord och för lite skötsel?
Förr, i mitt förra liv, det som levdes i ett litet gult hus i Göteborg, var jag entusiastisk trädgårdsägare. Jag fixade och donade och påtade och grävde. Sådde fröplantor och satte lökar och hade mig. Ett och annat projekt blev misslyckat men de flesta blev riktigt bra. Eller är det minnet som spelar mig ett spratt? Det jag minns är i alla fall en lummig trädgård på en sluttning, där kersen visserligen var en plåga men där rhododendronhäckarna tornade högre än huset, där luktärterna klättrade och doftade, där lisorna skimrade i skuggrabatten, där tobak svajade i vinden, där djupröda lejongap tävlade med brandliljor om att fånga aftonsolens glöd. Och så vidare. (Jag blir så tagen av mitt eget bildspråk att jag glömmer bort att huset låg på en sluttning mot öster, tji aftonsol med andra ord.)
Sedan vidtog några års exil under vilka jag saknade trädgården oerhört. Så fick vi Q, och så småningom blev vi med trädgård igen. Först en, vid sommarstugan. Sedan ytterligare en, vid radhuset.
Den senare består strängt taget av tre rabatter. De är långt ifrån perfekta men med ganska liten insats går det att få dem snygga. Jag tjofsar ner massor av lök på hösten och förra året satte jag en del perenner (löjtnantshjärta, hosta, nävor, höstanemon och en pion) som börjar växa till sig. Och så lite pelargoner i krukor. Klart!
Min andra trädgård är mitt sorgebarn. Första året arbetade jag ivrigt om än möjligen något planlöst. Resultatet uteblev fullständigt. Av mina frösådder blev noll och intet. Lökarna jag planterade vågade sig knappt upp. Jag förstod ingenting, och gör det knappt ännu. Men O försäkrar mig att jag tillbringade i stort sett all ledig tid i vår trädgård i Göteborg, medan det sedan Q:s inträde i våra liv handlar om några timmar på våren och några på hösten.
Det är säkert sant, och vad värre är så har min glädje och entusiasm försvunnit fullständigt. Hur får man tillbaka den?
Förra året drog jag ner ambitionen kraftigt. Två rabatter ska jag ägna mig åt och försöka få snygga. Resten av tomten får se ut som den gör - gulnat gräs och olika sorters fetknoppar. Jo, för detta är ingen lummig trädgård, den är karg, jordfattig och solig.
I år är det en enda växt som har prunkat, och det är lavendeln jag köpte för två år sedan. Den står i en av rabatterna, som är en klippskreva fylld med jord, och blommar så det står härliga till.
Jag vill gärna hitta glädjen och inspirationen igen. Imorgon ska jag kanske ta mig till en trädgårdsbutik. Vad trivs tillsammans med lavendel? Vad trivs i en torr, solig trädgård, med för lite jord och för lite skötsel?
Trädgårdstips efterlyses
Finns det några kunniga trädgårdsfantaster bland mina läsare? Jag behöver inspiration.
Förr, i mitt förra liv, det som levdes i ett litet gult hus i Göteborg, var jag entusiastisk trädgårdsägare. Jag fixade och donade och påtade och grävde. Sådde fröplantor och satte lökar och hade mig. Ett och annat projekt blev misslyckat men de flesta blev riktigt bra. Eller är det minnet som spelar mig ett spratt? Det jag minns är i alla fall en lummig trädgård på en sluttning, där kersen visserligen var en plåga men där rhododendronhäckarna tornade högre än huset, där luktärterna klättrade och doftade, där lisorna skimrade i skuggrabatten, där tobak svajade i vinden, där djupröda lejongap tävlade med brandliljor om att fånga aftonsolens glöd. Och så vidare. (Jag blir så tagen av mitt eget bildspråk att jag glömmer bort att huset låg på en sluttning mot öster, tji aftonsol med andra ord.)
Sedan vidtog några års exil under vilka jag saknade trädgården oerhört. Så fick vi Q, och så småningom blev vi med trädgård igen. Först en, vid sommarstugan. Sedan ytterligare en, vid radhuset.
Den senare består strängt taget av tre rabatter. De är långt ifrån perfekta men med ganska liten insats går det att få dem snygga. Jag tjofsar ner massor av lök på hösten och förra året satte jag en del perenner (löjtnantshjärta, hosta, nävor, höstanemon och en pion) som börjar växa till sig. Och så lite pelargoner i krukor. Klart!
Min andra trädgård är mitt sorgebarn. Första året arbetade jag ivrigt om än möjligen något planlöst. Resultatet uteblev fullständigt. Av mina frösådder blev noll och intet. Lökarna jag planterade vågade sig knappt upp. Jag förstod ingenting, och gör det knappt ännu. Men O försäkrar mig att jag tillbringade i stort sett all ledig tid i vår trädgård i Göteborg, medan det sedan Q:s inträde i våra liv handlar om några timmar på våren och några på hösten.
Det är säkert sant, och vad värre är så har min glädje och entusiasm försvunnit fullständigt. Hur får man tillbaka den?
Förra året drog jag ner ambitionen kraftigt. Två rabatter ska jag ägna mig åt och försöka få snygga. Resten av tomten får se ut som den gör - gulnat gräs och olika sorters fetknoppar. Jo, för detta är ingen lummig trädgård, den är karg, jordfattig och solig.
I år är det en enda växt som har prunkat, och det är lavendeln jag köpte för två år sedan. Den står i en av rabatterna, som är en klippskreva fylld med jord, och blommar så det står härliga till.
Jag vill gärna hitta glädjen och inspirationen igen. Imorgon ska jag kanske ta mig till en trädgårdsbutik. Vad trivs tillsammans med lavendel? Vad trivs i en torr, solig trädgård, med för lite jord och för lite skötsel?
Förr, i mitt förra liv, det som levdes i ett litet gult hus i Göteborg, var jag entusiastisk trädgårdsägare. Jag fixade och donade och påtade och grävde. Sådde fröplantor och satte lökar och hade mig. Ett och annat projekt blev misslyckat men de flesta blev riktigt bra. Eller är det minnet som spelar mig ett spratt? Det jag minns är i alla fall en lummig trädgård på en sluttning, där kersen visserligen var en plåga men där rhododendronhäckarna tornade högre än huset, där luktärterna klättrade och doftade, där lisorna skimrade i skuggrabatten, där tobak svajade i vinden, där djupröda lejongap tävlade med brandliljor om att fånga aftonsolens glöd. Och så vidare. (Jag blir så tagen av mitt eget bildspråk att jag glömmer bort att huset låg på en sluttning mot öster, tji aftonsol med andra ord.)
Sedan vidtog några års exil under vilka jag saknade trädgården oerhört. Så fick vi Q, och så småningom blev vi med trädgård igen. Först en, vid sommarstugan. Sedan ytterligare en, vid radhuset.
Den senare består strängt taget av tre rabatter. De är långt ifrån perfekta men med ganska liten insats går det att få dem snygga. Jag tjofsar ner massor av lök på hösten och förra året satte jag en del perenner (löjtnantshjärta, hosta, nävor, höstanemon och en pion) som börjar växa till sig. Och så lite pelargoner i krukor. Klart!
Min andra trädgård är mitt sorgebarn. Första året arbetade jag ivrigt om än möjligen något planlöst. Resultatet uteblev fullständigt. Av mina frösådder blev noll och intet. Lökarna jag planterade vågade sig knappt upp. Jag förstod ingenting, och gör det knappt ännu. Men O försäkrar mig att jag tillbringade i stort sett all ledig tid i vår trädgård i Göteborg, medan det sedan Q:s inträde i våra liv handlar om några timmar på våren och några på hösten.
Det är säkert sant, och vad värre är så har min glädje och entusiasm försvunnit fullständigt. Hur får man tillbaka den?
Förra året drog jag ner ambitionen kraftigt. Två rabatter ska jag ägna mig åt och försöka få snygga. Resten av tomten får se ut som den gör - gulnat gräs och olika sorters fetknoppar. Jo, för detta är ingen lummig trädgård, den är karg, jordfattig och solig.
I år är det en enda växt som har prunkat, och det är lavendeln jag köpte för två år sedan. Den står i en av rabatterna, som är en klippskreva fylld med jord, och blommar så det står härliga till.
Jag vill gärna hitta glädjen och inspirationen igen. Imorgon ska jag kanske ta mig till en trädgårdsbutik. Vad trivs tillsammans med lavendel? Vad trivs i en torr, solig trädgård, med för lite jord och för lite skötsel?
Till LR om referensbrev
Ny föresats: jag ska bli bättre på att svara på kommentarer. Tror jag, tralala. Om jag hinner och orkar.
Hur ska ett bra referensbrev se ut? Jag har skrivit ett par stycken, och läst ännu fler. Det kan finnas en del formella krav ställda av socialtjänsten eller givarlandet, de måste man förstås kolla upp.
För övrigt ska man vara ganska personlig, tror jag, och kanske lite mer översvallande än vi svenskar normalt är. Bättre att bre på för mycket än för lite!
Ett referensbrev ska beskriva hur man känner de man går i god för. Är man släkt eller vän? Hur ser umgänget ut, hur ofta träffas man? Firar man högtider ihop? Hur länge har man känt vederbörande?
Man bör också nämna vilken erfarenhet man själv har av barn, och vilka erfarenheter de som ska adoptera har. Att framhålla de blivande adoptivföräldrarnas stora längtan efter barn är förstås bra, och gärna vackra ord om vilka fantastiska föräldrar de kommer att bli.
Jag är inte mycket för överord annars, men är det någon gång man ska ta till dem, så är det när man skriver ett brev som detta!
Hur ska ett bra referensbrev se ut? Jag har skrivit ett par stycken, och läst ännu fler. Det kan finnas en del formella krav ställda av socialtjänsten eller givarlandet, de måste man förstås kolla upp.
För övrigt ska man vara ganska personlig, tror jag, och kanske lite mer översvallande än vi svenskar normalt är. Bättre att bre på för mycket än för lite!
Ett referensbrev ska beskriva hur man känner de man går i god för. Är man släkt eller vän? Hur ser umgänget ut, hur ofta träffas man? Firar man högtider ihop? Hur länge har man känt vederbörande?
Man bör också nämna vilken erfarenhet man själv har av barn, och vilka erfarenheter de som ska adoptera har. Att framhålla de blivande adoptivföräldrarnas stora längtan efter barn är förstås bra, och gärna vackra ord om vilka fantastiska föräldrar de kommer att bli.
Jag är inte mycket för överord annars, men är det någon gång man ska ta till dem, så är det när man skriver ett brev som detta!
posted from Bloggeroid
Till LR om referensbrev
Ny föresats: jag ska bli bättre på att svara på kommentarer. Tror jag, tralala. Om jag hinner och orkar.
Hur ska ett bra referensbrev se ut? Jag har skrivit ett par stycken, och läst ännu fler. Det kan finnas en del formella krav ställda av socialtjänsten eller givarlandet, de måste man förstås kolla upp.
För övrigt ska man vara ganska personlig, tror jag, och kanske lite mer översvallande än vi svenskar normalt är. Bättre att bre på för mycket än för lite!
Ett referensbrev ska beskriva hur man känner de man går i god för. Är man släkt eller vän? Hur ser umgänget ut, hur ofta träffas man? Firar man högtider ihop? Hur länge har man känt vederbörande?
Man bör också nämna vilken erfarenhet man själv har av barn, och vilka erfarenheter de som ska adoptera har. Att framhålla de blivande adoptivföräldrarnas stora längtan efter barn är förstås bra, och gärna vackra ord om vilka fantastiska föräldrar de kommer att bli.
Jag är inte mycket för överord annars, men är det någon gång man ska ta till dem, så är det när man skriver ett brev som detta!
Hur ska ett bra referensbrev se ut? Jag har skrivit ett par stycken, och läst ännu fler. Det kan finnas en del formella krav ställda av socialtjänsten eller givarlandet, de måste man förstås kolla upp.
För övrigt ska man vara ganska personlig, tror jag, och kanske lite mer översvallande än vi svenskar normalt är. Bättre att bre på för mycket än för lite!
Ett referensbrev ska beskriva hur man känner de man går i god för. Är man släkt eller vän? Hur ser umgänget ut, hur ofta träffas man? Firar man högtider ihop? Hur länge har man känt vederbörande?
Man bör också nämna vilken erfarenhet man själv har av barn, och vilka erfarenheter de som ska adoptera har. Att framhålla de blivande adoptivföräldrarnas stora längtan efter barn är förstås bra, och gärna vackra ord om vilka fantastiska föräldrar de kommer att bli.
Jag är inte mycket för överord annars, men är det någon gång man ska ta till dem, så är det när man skriver ett brev som detta!
posted from Bloggeroid
Antiklimax
När vi besökte goda vänner för några veckor sedan berättade de att deras vuxna dotter har kommit ut, hon har en flickvän som hon ska flytta ihop med. Ni kanske redan har räknat ut det, sa de. Nej, vi hade ingen aning. Vi frågar hur släkten tar det, och mycket riktigt, de konservativa morföräldrarna är inte roade.
Mamma, mamma vad pratar ni om, ropar Q otåligt, som alltid när det är något han inte förstår. Jag ber honom vänta ett ögonblick, och vänder mig sedan till honom. Jo, du vet att en del tjejer blir kära i killar, och en del tjejer blir kära i tjejer? Nu har C träffat en annan tjej, som hon är kär i.
Jaha, säger Q, med ett tonfall som faller platt till golvet. Hans besvikelse är uppenbar. Han hade väntat sig något helt annat. Något spännande, intressant, avvikande, konstigt. En skandal allra minst. Men det här?
Och jag blir lite glad över hans reaktion.
Mamma, mamma vad pratar ni om, ropar Q otåligt, som alltid när det är något han inte förstår. Jag ber honom vänta ett ögonblick, och vänder mig sedan till honom. Jo, du vet att en del tjejer blir kära i killar, och en del tjejer blir kära i tjejer? Nu har C träffat en annan tjej, som hon är kär i.
Jaha, säger Q, med ett tonfall som faller platt till golvet. Hans besvikelse är uppenbar. Han hade väntat sig något helt annat. Något spännande, intressant, avvikande, konstigt. En skandal allra minst. Men det här?
Och jag blir lite glad över hans reaktion.
Antiklimax
När vi besökte goda vänner för några veckor sedan berättade de att deras vuxna dotter har kommit ut, hon har en flickvän som hon ska flytta ihop med. Ni kanske redan har räknat ut det, sa de. Nej, vi hade ingen aning. Vi frågar hur släkten tar det, och mycket riktigt, de konservativa morföräldrarna är inte roade.
Mamma, mamma vad pratar ni om, ropar Q otåligt, som alltid när det är något han inte förstår. Jag ber honom vänta ett ögonblick, och vänder mig sedan till honom. Jo, du vet att en del tjejer blir kära i killar, och en del tjejer blir kära i tjejer? Nu har C träffat en annan tjej, som hon är kär i.
Jaha, säger Q, med ett tonfall som faller platt till golvet. Hans besvikelse är uppenbar. Han hade väntat sig något helt annat. Något spännande, intressant, avvikande, konstigt. En skandal allra minst. Men det här?
Och jag blir lite glad över hans reaktion.
Mamma, mamma vad pratar ni om, ropar Q otåligt, som alltid när det är något han inte förstår. Jag ber honom vänta ett ögonblick, och vänder mig sedan till honom. Jo, du vet att en del tjejer blir kära i killar, och en del tjejer blir kära i tjejer? Nu har C träffat en annan tjej, som hon är kär i.
Jaha, säger Q, med ett tonfall som faller platt till golvet. Hans besvikelse är uppenbar. Han hade väntat sig något helt annat. Något spännande, intressant, avvikande, konstigt. En skandal allra minst. Men det här?
Och jag blir lite glad över hans reaktion.
2011-08-24
Syns det?
Mamma, säger Q på kvällen, min nya kompis K, han frågade om jag var adopterad. Då sa jag ja. Han sa att det syntes på mig. Ser man på mig att jag är adopterad?
Jag är lite trött, men tänker gudskelov till innan jag svarar. Nej, det syns inte på dig att du är adopterad. Men om man ser dig tillsammans med mig eller pappa, eller båda, så kan man kanske gissa att du är adopterad. För du har alldeles svart hår och jag har mörkbrunt och pappa har ljusbrunt. Och du har bruna ögon och pappa har blå och jag har gröna. Det vanliga är att man har ungefär samma färg på hår och ögon som sina föräldrar.
Men i Korea finns J, du vet, som har haft dig i sin mage. Du liknar kanske henne.
Och Mrs Kim, min fostermamma, säger Q belåtet. Jag liknar nog henne.
Lite senare, vid läggdags, kramar jag honom hårt. Han verkar glad och tillfreds, inte alls samma arga grälmuckande pojke jag mötte när jag kom hem från jobbet.
Du vet väl att pappa och jag längtade så mycket efter dig och att vi blev så glada när vi fick dig, säger jag. Vi älskar dig så mycket, så mycket.
Q tittar upp i taket och ler, och i hans ena kind syns en antydan till skrattgrop.
Jag vet, säger han.
Jag är lite trött, men tänker gudskelov till innan jag svarar. Nej, det syns inte på dig att du är adopterad. Men om man ser dig tillsammans med mig eller pappa, eller båda, så kan man kanske gissa att du är adopterad. För du har alldeles svart hår och jag har mörkbrunt och pappa har ljusbrunt. Och du har bruna ögon och pappa har blå och jag har gröna. Det vanliga är att man har ungefär samma färg på hår och ögon som sina föräldrar.
Men i Korea finns J, du vet, som har haft dig i sin mage. Du liknar kanske henne.
Och Mrs Kim, min fostermamma, säger Q belåtet. Jag liknar nog henne.
Lite senare, vid läggdags, kramar jag honom hårt. Han verkar glad och tillfreds, inte alls samma arga grälmuckande pojke jag mötte när jag kom hem från jobbet.
Du vet väl att pappa och jag längtade så mycket efter dig och att vi blev så glada när vi fick dig, säger jag. Vi älskar dig så mycket, så mycket.
Q tittar upp i taket och ler, och i hans ena kind syns en antydan till skrattgrop.
Jag vet, säger han.
Syns det?
Mamma, säger Q på kvällen, min nya kompis K, han frågade om jag var adopterad. Då sa jag ja. Han sa att det syntes på mig. Ser man på mig att jag är adopterad?
Jag är lite trött, men tänker gudskelov till innan jag svarar. Nej, det syns inte på dig att du är adopterad. Men om man ser dig tillsammans med mig eller pappa, eller båda, så kan man kanske gissa att du är adopterad. För du har alldeles svart hår och jag har mörkbrunt och pappa har ljusbrunt. Och du har bruna ögon och pappa har blå och jag har gröna. Det vanliga är att man har ungefär samma färg på hår och ögon som sina föräldrar.
Men i Korea finns J, du vet, som har haft dig i sin mage. Du liknar kanske henne.
Och Mrs Kim, min fostermamma, säger Q belåtet. Jag liknar nog henne.
Lite senare, vid läggdags, kramar jag honom hårt. Han verkar glad och tillfreds, inte alls samma arga grälmuckande pojke jag mötte när jag kom hem från jobbet.
Du vet väl att pappa och jag längtade så mycket efter dig och att vi blev så glada när vi fick dig, säger jag. Vi älskar dig så mycket, så mycket.
Q tittar upp i taket och ler, och i hans ena kind syns en antydan till skrattgrop.
Jag vet, säger han.
Jag är lite trött, men tänker gudskelov till innan jag svarar. Nej, det syns inte på dig att du är adopterad. Men om man ser dig tillsammans med mig eller pappa, eller båda, så kan man kanske gissa att du är adopterad. För du har alldeles svart hår och jag har mörkbrunt och pappa har ljusbrunt. Och du har bruna ögon och pappa har blå och jag har gröna. Det vanliga är att man har ungefär samma färg på hår och ögon som sina föräldrar.
Men i Korea finns J, du vet, som har haft dig i sin mage. Du liknar kanske henne.
Och Mrs Kim, min fostermamma, säger Q belåtet. Jag liknar nog henne.
Lite senare, vid läggdags, kramar jag honom hårt. Han verkar glad och tillfreds, inte alls samma arga grälmuckande pojke jag mötte när jag kom hem från jobbet.
Du vet väl att pappa och jag längtade så mycket efter dig och att vi blev så glada när vi fick dig, säger jag. Vi älskar dig så mycket, så mycket.
Q tittar upp i taket och ler, och i hans ena kind syns en antydan till skrattgrop.
Jag vet, säger han.
2011-08-22
Förnuft och känsla
Kloka kvinnor, Winslet och Thompson. Hoppas deras initiativ får mycket uppmärksamhet.
Visst finns det grader i helvetet, men generellt sett tycker jag att skönhetsoperationer är vansinne.
Själv har jag behövt göra ett par medicinska ingrepp med och utan narkos. Jag förmodar att min kvot inte är fylld ännu, som de flesta lär jag bli sjukare med åren. Att utöver detta - det man måste - utsätta sig för risk, smärta och konvalescens i akt och mening att bli vackrare, nej det begriper jag inte.
Och ja, jag tycker att detta är en feministisk fråga.
Visst finns det grader i helvetet, men generellt sett tycker jag att skönhetsoperationer är vansinne.
Själv har jag behövt göra ett par medicinska ingrepp med och utan narkos. Jag förmodar att min kvot inte är fylld ännu, som de flesta lär jag bli sjukare med åren. Att utöver detta - det man måste - utsätta sig för risk, smärta och konvalescens i akt och mening att bli vackrare, nej det begriper jag inte.
Och ja, jag tycker att detta är en feministisk fråga.
Förnuft och känsla
Kloka kvinnor, Winslet och Thompson. Hoppas deras initiativ får mycket uppmärksamhet.
Visst finns det grader i helvetet, men generellt sett tycker jag att skönhetsoperationer är vansinne.
Själv har jag behövt göra ett par medicinska ingrepp med och utan narkos. Jag förmodar att min kvot inte är fylld ännu, som de flesta lär jag bli sjukare med åren. Att utöver detta - det man måste - utsätta sig för risk, smärta och konvalescens i akt och mening att bli vackrare, nej det begriper jag inte.
Och ja, jag tycker att detta är en feministisk fråga.
Visst finns det grader i helvetet, men generellt sett tycker jag att skönhetsoperationer är vansinne.
Själv har jag behövt göra ett par medicinska ingrepp med och utan narkos. Jag förmodar att min kvot inte är fylld ännu, som de flesta lär jag bli sjukare med åren. Att utöver detta - det man måste - utsätta sig för risk, smärta och konvalescens i akt och mening att bli vackrare, nej det begriper jag inte.
Och ja, jag tycker att detta är en feministisk fråga.
2011-08-21
Nedröstad
(Först: välkomna tillbaka alla läsare! Så trevligt med alla kommentarer på mina senaste inlägg!)
Stughelg. Jag tar pendeltåget från jobbet och blir mött av man och pojkar vid stationen. De har tillbringat eftermiddagen i stugan. Regnet och jag ankommer samtidigt.
Det regnar och blåser hela kvällen och natten. Det är svart som i en säck när jag tassar till dass. Augustistorm.
Känslan av mysighet är borta när lördagen randas. Ute är det kallt, blåsigt och blött. Inne är det trångt, stökigt och högljutt. Jag tänker att jag nog inte är gjord för den här sortens liv ändå. Jag tänker att jag liksom mamma har kommit i Sheratonåldern, den ålder då man vågar stå för att man vill ha det bekvämt och faktiskt inte vill sova i tält eller på knöliga madrasser.
Dagen blir ändå ganska bra. Besök av grannfamiljen från stan med två barn föranleder en turbostädning av stugan vilket resulterar i förhöjd trivselfaktor. Vi äter lunch och fikar och lyckas pricka in en halvtimme då regnet avtagit för promenad. Sedan fikar vi igen, och därefter åker de hem.
Då har regnet nästan slutat och jag vågar mig ut på en springrunda. Efter den samt dusch är jag så snäll och glad att jag knappt känner igen mig själv. Vart har morgonens missnöjda kverulant tagit vägen? Tur att hon höll truten åtminstone.
På söndag morgon strålar solen. Medan jag vaknar till över tekopp och DN i datorn tar O med sig pojkarna ut. Efter en stund tittar jag ut och inser att jag är nedröstad ifråga om stuglivets vara eller inte vara.
Av vilka då?
En lycklig make som sågar ved med motorsåg och och har ställt in dagens styrketräningspass på gymmet till förmån för detta.
En lycklig femåring som har sina alldeles egna riktiga snickarbyxor på sig och som hjälper pappa att stapla ved, när han inte tränar balans på en bräda lagd över en avsågad rörbit.
En lycklig tvååring, som med snoret rinnande över halva ansiktet har vält ut två askar skruv på trädäcket och ägnar sig åt att sortera dessa, i en ordning som förmodligen står klar för honom själv.
Jag tar mig ännu en kopp te och funderar på om jag skulle gå ut och rensa lite ogräs.
Stughelg. Jag tar pendeltåget från jobbet och blir mött av man och pojkar vid stationen. De har tillbringat eftermiddagen i stugan. Regnet och jag ankommer samtidigt.
Det regnar och blåser hela kvällen och natten. Det är svart som i en säck när jag tassar till dass. Augustistorm.
Känslan av mysighet är borta när lördagen randas. Ute är det kallt, blåsigt och blött. Inne är det trångt, stökigt och högljutt. Jag tänker att jag nog inte är gjord för den här sortens liv ändå. Jag tänker att jag liksom mamma har kommit i Sheratonåldern, den ålder då man vågar stå för att man vill ha det bekvämt och faktiskt inte vill sova i tält eller på knöliga madrasser.
Dagen blir ändå ganska bra. Besök av grannfamiljen från stan med två barn föranleder en turbostädning av stugan vilket resulterar i förhöjd trivselfaktor. Vi äter lunch och fikar och lyckas pricka in en halvtimme då regnet avtagit för promenad. Sedan fikar vi igen, och därefter åker de hem.
Då har regnet nästan slutat och jag vågar mig ut på en springrunda. Efter den samt dusch är jag så snäll och glad att jag knappt känner igen mig själv. Vart har morgonens missnöjda kverulant tagit vägen? Tur att hon höll truten åtminstone.
På söndag morgon strålar solen. Medan jag vaknar till över tekopp och DN i datorn tar O med sig pojkarna ut. Efter en stund tittar jag ut och inser att jag är nedröstad ifråga om stuglivets vara eller inte vara.
Av vilka då?
En lycklig make som sågar ved med motorsåg och och har ställt in dagens styrketräningspass på gymmet till förmån för detta.
En lycklig femåring som har sina alldeles egna riktiga snickarbyxor på sig och som hjälper pappa att stapla ved, när han inte tränar balans på en bräda lagd över en avsågad rörbit.
En lycklig tvååring, som med snoret rinnande över halva ansiktet har vält ut två askar skruv på trädäcket och ägnar sig åt att sortera dessa, i en ordning som förmodligen står klar för honom själv.
Jag tar mig ännu en kopp te och funderar på om jag skulle gå ut och rensa lite ogräs.
Nedröstad
(Först: välkomna tillbaka alla läsare! Så trevligt med alla kommentarer på mina senaste inlägg!)
Stughelg. Jag tar pendeltåget från jobbet och blir mött av man och pojkar vid stationen. De har tillbringat eftermiddagen i stugan. Regnet och jag ankommer samtidigt.
Det regnar och blåser hela kvällen och natten. Det är svart som i en säck när jag tassar till dass. Augustistorm.
Känslan av mysighet är borta när lördagen randas. Ute är det kallt, blåsigt och blött. Inne är det trångt, stökigt och högljutt. Jag tänker att jag nog inte är gjord för den här sortens liv ändå. Jag tänker att jag liksom mamma har kommit i Sheratonåldern, den ålder då man vågar stå för att man vill ha det bekvämt och faktiskt inte vill sova i tält eller på knöliga madrasser.
Dagen blir ändå ganska bra. Besök av grannfamiljen från stan med två barn föranleder en turbostädning av stugan vilket resulterar i förhöjd trivselfaktor. Vi äter lunch och fikar och lyckas pricka in en halvtimme då regnet avtagit för promenad. Sedan fikar vi igen, och därefter åker de hem.
Då har regnet nästan slutat och jag vågar mig ut på en springrunda. Efter den samt dusch är jag så snäll och glad att jag knappt känner igen mig själv. Vart har morgonens missnöjda kverulant tagit vägen? Tur att hon höll truten åtminstone.
På söndag morgon strålar solen. Medan jag vaknar till över tekopp och DN i datorn tar O med sig pojkarna ut. Efter en stund tittar jag ut och inser att jag är nedröstad ifråga om stuglivets vara eller inte vara.
Av vilka då?
En lycklig make som sågar ved med motorsåg och och har ställt in dagens styrketräningspass på gymmet till förmån för detta.
En lycklig femåring som har sina alldeles egna riktiga snickarbyxor på sig och som hjälper pappa att stapla ved, när han inte tränar balans på en bräda lagd över en avsågad rörbit.
En lycklig tvååring, som med snoret rinnande över halva ansiktet har vält ut två askar skruv på trädäcket och ägnar sig åt att sortera dessa, i en ordning som förmodligen står klar för honom själv.
Jag tar mig ännu en kopp te och funderar på om jag skulle gå ut och rensa lite ogräs.
Stughelg. Jag tar pendeltåget från jobbet och blir mött av man och pojkar vid stationen. De har tillbringat eftermiddagen i stugan. Regnet och jag ankommer samtidigt.
Det regnar och blåser hela kvällen och natten. Det är svart som i en säck när jag tassar till dass. Augustistorm.
Känslan av mysighet är borta när lördagen randas. Ute är det kallt, blåsigt och blött. Inne är det trångt, stökigt och högljutt. Jag tänker att jag nog inte är gjord för den här sortens liv ändå. Jag tänker att jag liksom mamma har kommit i Sheratonåldern, den ålder då man vågar stå för att man vill ha det bekvämt och faktiskt inte vill sova i tält eller på knöliga madrasser.
Dagen blir ändå ganska bra. Besök av grannfamiljen från stan med två barn föranleder en turbostädning av stugan vilket resulterar i förhöjd trivselfaktor. Vi äter lunch och fikar och lyckas pricka in en halvtimme då regnet avtagit för promenad. Sedan fikar vi igen, och därefter åker de hem.
Då har regnet nästan slutat och jag vågar mig ut på en springrunda. Efter den samt dusch är jag så snäll och glad att jag knappt känner igen mig själv. Vart har morgonens missnöjda kverulant tagit vägen? Tur att hon höll truten åtminstone.
På söndag morgon strålar solen. Medan jag vaknar till över tekopp och DN i datorn tar O med sig pojkarna ut. Efter en stund tittar jag ut och inser att jag är nedröstad ifråga om stuglivets vara eller inte vara.
Av vilka då?
En lycklig make som sågar ved med motorsåg och och har ställt in dagens styrketräningspass på gymmet till förmån för detta.
En lycklig femåring som har sina alldeles egna riktiga snickarbyxor på sig och som hjälper pappa att stapla ved, när han inte tränar balans på en bräda lagd över en avsågad rörbit.
En lycklig tvååring, som med snoret rinnande över halva ansiktet har vält ut två askar skruv på trädäcket och ägnar sig åt att sortera dessa, i en ordning som förmodligen står klar för honom själv.
Jag tar mig ännu en kopp te och funderar på om jag skulle gå ut och rensa lite ogräs.
2011-08-19
Citatquiz
Jag läser just nu en bok om en person som gjort följande intryck på några av sina medmänniskor:
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
Citatquiz
Jag läser just nu en bok om en person som gjort följande intryck på några av sina medmänniskor:
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
X:s extrema moralförsyndelser påverkade olika människor på olika sätt. Jack Higgins, amerikansk professor i engelska skrev i en essä att "X är - eller snarare har varit - den enda högljutt och genuint indignerade person som jag känner till eller har läst om. Om bara fler av oss kunde uppamma en liknande rättfärdig indignation och rikta den mot sociala frågor", fortsatte han, "skulle vi nå Utopia på mindre än ett år..."
Andra såg i X en missförstådd hjälte. Skådespelaren Tom Hulce som spelade Mozart i ... Amadeus, hade X i tankarna när han skapade sitt ytterst samtida infantila geni. "Jag behövde en förebild", förklarade Hulce. "X liknar Mozart i sin attityd. X är ung. Begåvad. Glänsande. Men det går inte att sätta munkavle på honom. Han vägrar att acceptera reglerna. Folk jämför sig med honom och försöker kontrollera honom på grund av hans brist på kontroll. Det är precis detsamma som hände Mozart."
Nå, vem söker vi? Leken blir roligare om man inte svarar rentut utan lämnar små fiffiga ledtrådar ämnade att övertyga mig om att man gissat rätt.
Påskparad
Jag har en ny favoritförfattare. Richard Yates. Har just avslutat Easter Parade och är fascinerad av hans sätt att, ja vadå? Kanske som baksidestexten uttrycker det, beskriva människor som är fångade i sina öden.
Eller nåt. Måste nog läsa Revolutionary Road också. Måste nog leta på filmen som jag faktiskt har på dvd men inte kommit mig för att se.
Eller nåt. Måste nog läsa Revolutionary Road också. Måste nog leta på filmen som jag faktiskt har på dvd men inte kommit mig för att se.
Påskparad
Jag har en ny favoritförfattare. Richard Yates. Har just avslutat Easter Parade och är fascinerad av hans sätt att, ja vadå? Kanske som baksidestexten uttrycker det, beskriva människor som är fångade i sina öden.
Eller nåt. Måste nog läsa Revolutionary Road också. Måste nog leta på filmen som jag faktiskt har på dvd men inte kommit mig för att se.
Eller nåt. Måste nog läsa Revolutionary Road också. Måste nog leta på filmen som jag faktiskt har på dvd men inte kommit mig för att se.
Tappad respekt
Jag brukar gilla det Karin Thunberg skriver, med viss reservation för att tonfallet är väl pretentiöst ibland.
Men det här snömoset? Hur kan hon se sig i spegeln? För att inte tala om Sara Lidman-citatet. Nej det är varken poesi eller livsvisdom utan bara jävligt dumt.
Och jag är fortfarande republikan.
Men det här snömoset? Hur kan hon se sig i spegeln? För att inte tala om Sara Lidman-citatet. Nej det är varken poesi eller livsvisdom utan bara jävligt dumt.
Och jag är fortfarande republikan.
Tappad respekt
Jag brukar gilla det Karin Thunberg skriver, med viss reservation för att tonfallet är väl pretentiöst ibland.
Men det här snömoset? Hur kan hon se sig i spegeln? För att inte tala om Sara Lidman-citatet. Nej det är varken poesi eller livsvisdom utan bara jävligt dumt.
Och jag är fortfarande republikan.
Men det här snömoset? Hur kan hon se sig i spegeln? För att inte tala om Sara Lidman-citatet. Nej det är varken poesi eller livsvisdom utan bara jävligt dumt.
Och jag är fortfarande republikan.
2011-08-18
Laissez-passer
Vi sitter på jobbet och småsnackar över en kopp kaffe. Jag frågar de andra om de känner till något bra program för att lagra bilder på nätet, som man kan dela med släkt och vänner. Jag orkar inte uppdatera vår gamla reseblogg från Korearesorna med vardagsbilder, fast jag vet att både mamma och svärmor älskar att titta på bilderna och går in där minst varje dag. Jag säger något om att vi startade resebloggen när vi åkte för att hämta äldste sonen i Korea.
Min chef (som jag gillar högt och rent) vänder sig till den nyanställde killen som jobbar sin första dag idag, och förklarar:
- Helga har två adoptivbarn.
Och jag blir lite sur. Över formuleringen, jag gillar inte ordet adoptivbarn, väljer hellre att säga att jag har två adopterade barn, eller ännu hellre att jag har adopterat två barn. Över att hon ser sig nödgad att förklara.
Men jag säger inget. Borde jag ha gjort det?
Min chef (som jag gillar högt och rent) vänder sig till den nyanställde killen som jobbar sin första dag idag, och förklarar:
- Helga har två adoptivbarn.
Och jag blir lite sur. Över formuleringen, jag gillar inte ordet adoptivbarn, väljer hellre att säga att jag har två adopterade barn, eller ännu hellre att jag har adopterat två barn. Över att hon ser sig nödgad att förklara.
Men jag säger inget. Borde jag ha gjort det?
Laissez-passer
Vi sitter på jobbet och småsnackar över en kopp kaffe. Jag frågar de andra om de känner till något bra program för att lagra bilder på nätet, som man kan dela med släkt och vänner. Jag orkar inte uppdatera vår gamla reseblogg från Korearesorna med vardagsbilder, fast jag vet att både mamma och svärmor älskar att titta på bilderna och går in där minst varje dag. Jag säger något om att vi startade resebloggen när vi åkte för att hämta äldste sonen i Korea.
Min chef (som jag gillar högt och rent) vänder sig till den nyanställde killen som jobbar sin första dag idag, och förklarar:
- Helga har två adoptivbarn.
Och jag blir lite sur. Över formuleringen, jag gillar inte ordet adoptivbarn, väljer hellre att säga att jag har två adopterade barn, eller ännu hellre att jag har adopterat två barn. Över att hon ser sig nödgad att förklara.
Men jag säger inget. Borde jag ha gjort det?
Min chef (som jag gillar högt och rent) vänder sig till den nyanställde killen som jobbar sin första dag idag, och förklarar:
- Helga har två adoptivbarn.
Och jag blir lite sur. Över formuleringen, jag gillar inte ordet adoptivbarn, väljer hellre att säga att jag har två adopterade barn, eller ännu hellre att jag har adopterat två barn. Över att hon ser sig nödgad att förklara.
Men jag säger inget. Borde jag ha gjort det?
2011-08-17
The quest is over
Länge var tillvaron en strid och en strävan. Jag längtade så efter barn att tillvaron var mig olidlig. När jag nu skriver orden, snart fem år efter att Q kom till oss, verkar det osannolikt att det var så. Varför kunde jag inte slappna av, känna förtröstan, vila i nuet?
Jag vet inte.
När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.
Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.
Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.
Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.
(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)
Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.
Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.
Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.
Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.
The quest is over, the balance act begins.
Får jag be om största möjliga tyssstnad..
Jag vet inte.
När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.
Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.
Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.
Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.
(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)
Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.
Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.
Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.
Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.
The quest is over, the balance act begins.
Får jag be om största möjliga tyssstnad..
The quest is over
Länge var tillvaron en strid och en strävan. Jag längtade så efter barn att tillvaron var mig olidlig. När jag nu skriver orden, snart fem år efter att Q kom till oss, verkar det osannolikt att det var så. Varför kunde jag inte slappna av, känna förtröstan, vila i nuet?
Jag vet inte.
När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.
Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.
Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.
Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.
(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)
Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.
Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.
Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.
Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.
The quest is over, the balance act begins.
Får jag be om största möjliga tyssstnad..
Jag vet inte.
När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.
Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.
Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.
Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.
(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)
Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.
Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.
Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.
Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.
The quest is over, the balance act begins.
Får jag be om största möjliga tyssstnad..
2011-08-16
Semestersummering
Tre resor på lite drygt fyra veckor: Sommarön, Legoland och Dalarna var en för mycket. Våra barn är enastående duktiga på att åka bil men det finns gränser.
Q har (nästan) på egen hand lärt sig att (nästan) simma. Med gula plastcylindrar på ryggen paddlar han på hur bra som helst. Han hoppar från poolkant och bryggor och simmar upp till ytan både med och utan flytetyg.
Y vill göra allt som storebror gör. Har Q en simdyna runt magen och hoppar från poolkanten? Då gör Y det också. Turligt nog ner i min famn.
Det är trevligt att inte höra till de tjockaste på äventyrsbaden. Att kunna ha bikini och känna sig bekväm med det.
Semesterns bästa: att jag började springa
Semesterns sämsta: maginfluensan som avslutade den
Semesterns näst bästa: att komma hem igen och återgå till vardagen
Q har (nästan) på egen hand lärt sig att (nästan) simma. Med gula plastcylindrar på ryggen paddlar han på hur bra som helst. Han hoppar från poolkant och bryggor och simmar upp till ytan både med och utan flytetyg.
Y vill göra allt som storebror gör. Har Q en simdyna runt magen och hoppar från poolkanten? Då gör Y det också. Turligt nog ner i min famn.
Det är trevligt att inte höra till de tjockaste på äventyrsbaden. Att kunna ha bikini och känna sig bekväm med det.
Semesterns bästa: att jag började springa
Semesterns sämsta: maginfluensan som avslutade den
Semesterns näst bästa: att komma hem igen och återgå till vardagen
Semestersummering
Tre resor på lite drygt fyra veckor: Sommarön, Legoland och Dalarna var en för mycket. Våra barn är enastående duktiga på att åka bil men det finns gränser.
Q har (nästan) på egen hand lärt sig att (nästan) simma. Med gula plastcylindrar på ryggen paddlar han på hur bra som helst. Han hoppar från poolkant och bryggor och simmar upp till ytan både med och utan flytetyg.
Y vill göra allt som storebror gör. Har Q en simdyna runt magen och hoppar från poolkanten? Då gör Y det också. Turligt nog ner i min famn.
Det är trevligt att inte höra till de tjockaste på äventyrsbaden. Att kunna ha bikini och känna sig bekväm med det.
Semesterns bästa: att jag började springa
Semesterns sämsta: maginfluensan som avslutade den
Semesterns näst bästa: att komma hem igen och återgå till vardagen
Q har (nästan) på egen hand lärt sig att (nästan) simma. Med gula plastcylindrar på ryggen paddlar han på hur bra som helst. Han hoppar från poolkant och bryggor och simmar upp till ytan både med och utan flytetyg.
Y vill göra allt som storebror gör. Har Q en simdyna runt magen och hoppar från poolkanten? Då gör Y det också. Turligt nog ner i min famn.
Det är trevligt att inte höra till de tjockaste på äventyrsbaden. Att kunna ha bikini och känna sig bekväm med det.
Semesterns bästa: att jag började springa
Semesterns sämsta: maginfluensan som avslutade den
Semesterns näst bästa: att komma hem igen och återgå till vardagen
2011-08-08
Typiskt
Ingen av oss har varit sjuk på länge, berättar jag lyckligt för besökande vänner. Jag minns knappt när det var senast. Inte sedan jag började jobba i maj i alla fall.
Några dagar senare reser vi till Legoland med samma vänner och ett annat par, och deras barn. Sex vuxna och fem barn i sällskapet. Första morgonen vaknar O med halsont och feber. Ett halsont som inte är av denna värld. Jag står pall ytterligare två dagar, sedan däckar jag, därefter Y. Q klarar sig bäst med lite halsont och lite snuva.
Typiskt.
Å andra sidan. En typiskt bra grej är att göra en sådan här resa med goda vänner som också har barn. För när O eller jag, trots fortifiering med Ipren och Alvedon, inte orkar mer utan måste gå hem och lägga oss, finns det förstärkning och resurser att få. Att passa två femåringar eller tre går egentligen på ett ut. Och tvååringen, han hänger liksom med av bara farten. Tills han säckar ihop i sin vagn och sover några timmar.
Hemma igen, med ännu värkande halsar*, konstaterar vi att det blev en rätt lyckad semester ändå.
* Misstänkt diagnos är höstblåsor. Visserligen har Q därmed haft det tre gånger, och Y och jag två men det stämmer rätt bra eftersom O är den som blivit sjukast. Finns det månne många virusstammar?
Några dagar senare reser vi till Legoland med samma vänner och ett annat par, och deras barn. Sex vuxna och fem barn i sällskapet. Första morgonen vaknar O med halsont och feber. Ett halsont som inte är av denna värld. Jag står pall ytterligare två dagar, sedan däckar jag, därefter Y. Q klarar sig bäst med lite halsont och lite snuva.
Typiskt.
Å andra sidan. En typiskt bra grej är att göra en sådan här resa med goda vänner som också har barn. För när O eller jag, trots fortifiering med Ipren och Alvedon, inte orkar mer utan måste gå hem och lägga oss, finns det förstärkning och resurser att få. Att passa två femåringar eller tre går egentligen på ett ut. Och tvååringen, han hänger liksom med av bara farten. Tills han säckar ihop i sin vagn och sover några timmar.
Hemma igen, med ännu värkande halsar*, konstaterar vi att det blev en rätt lyckad semester ändå.
* Misstänkt diagnos är höstblåsor. Visserligen har Q därmed haft det tre gånger, och Y och jag två men det stämmer rätt bra eftersom O är den som blivit sjukast. Finns det månne många virusstammar?
Typiskt
Ingen av oss har varit sjuk på länge, berättar jag lyckligt för besökande vänner. Jag minns knappt när det var senast. Inte sedan jag började jobba i maj i alla fall.
Några dagar senare reser vi till Legoland med samma vänner och ett annat par, och deras barn. Sex vuxna och fem barn i sällskapet. Första morgonen vaknar O med halsont och feber. Ett halsont som inte är av denna värld. Jag står pall ytterligare två dagar, sedan däckar jag, därefter Y. Q klarar sig bäst med lite halsont och lite snuva.
Typiskt.
Å andra sidan. En typiskt bra grej är att göra en sådan här resa med goda vänner som också har barn. För när O eller jag, trots fortifiering med Ipren och Alvedon, inte orkar mer utan måste gå hem och lägga oss, finns det förstärkning och resurser att få. Att passa två femåringar eller tre går egentligen på ett ut. Och tvååringen, han hänger liksom med av bara farten. Tills han säckar ihop i sin vagn och sover några timmar.
Hemma igen, med ännu värkande halsar*, konstaterar vi att det blev en rätt lyckad semester ändå.
* Misstänkt diagnos är höstblåsor. Visserligen har Q därmed haft det tre gånger, och Y och jag två men det stämmer rätt bra eftersom O är den som blivit sjukast. Finns det månne många virusstammar?
Några dagar senare reser vi till Legoland med samma vänner och ett annat par, och deras barn. Sex vuxna och fem barn i sällskapet. Första morgonen vaknar O med halsont och feber. Ett halsont som inte är av denna värld. Jag står pall ytterligare två dagar, sedan däckar jag, därefter Y. Q klarar sig bäst med lite halsont och lite snuva.
Typiskt.
Å andra sidan. En typiskt bra grej är att göra en sådan här resa med goda vänner som också har barn. För när O eller jag, trots fortifiering med Ipren och Alvedon, inte orkar mer utan måste gå hem och lägga oss, finns det förstärkning och resurser att få. Att passa två femåringar eller tre går egentligen på ett ut. Och tvååringen, han hänger liksom med av bara farten. Tills han säckar ihop i sin vagn och sover några timmar.
Hemma igen, med ännu värkande halsar*, konstaterar vi att det blev en rätt lyckad semester ändå.
* Misstänkt diagnos är höstblåsor. Visserligen har Q därmed haft det tre gånger, och Y och jag två men det stämmer rätt bra eftersom O är den som blivit sjukast. Finns det månne många virusstammar?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)