The quest is over

Länge var tillvaron en strid och en strävan. Jag längtade så efter barn att tillvaron var mig olidlig. När jag nu skriver orden, snart fem år efter att Q kom till oss, verkar det osannolikt att det var så. Varför kunde jag inte slappna av, känna förtröstan, vila i nuet?
Jag vet inte.

När vi fick Q stillade det sig. Visst var småbarnslivet tufft ibland, men någon kamp var det inte.

Sedan började jag jobba, och till en början flöt allt på bra. Men så sakteliga vreds skruvarna åt. Jag började känna mig alltmer otillräcklig på jobbet. Jobbkänslorna spillde över på det privata, tydligast manifesterat av helveteshämtningarna av Q hos dagmamman.

Så fick vi Y, som inte sov. Förra sommaren och början av hösten är en dimma. Näsan över vattnet, gråten i halsen.

Men nu. Nu känns det som att kampen är över. Dags att lägga ner vapnen, sänka axlarna, andas lugnt. Jag har precis allt det jag vill ha. Barn, man, hus, jobb. Jag har till och med lyckats få en kropp jag trivs med.

(Och nej, jag vill inte veta vad ödet har för svar i beredskap åt mig.)

Nu börjar istället balansakten. Trapetskonstnären Helga går på slak lina.

Jobbet, det roliga och givande, ska balanseras så att det inte slukar mig och invaderar mig.

Äktenskapet, samvaron med O är också en balans. För det är alltför lätt att prioritera bort tiden med honom när barn och jobb och vardag pockar på min tid. Och ju mindre vi umgås, ju mer sambandscentral det blir av oss, desto tristare blir vi, desto mer lockande är det att försjunka framför datorn eller TV:n.

Matintaget, se där ännu en balansakt. Prosaisk och tråkig men nog så svår.

The quest is over, the balance act begins.

Får jag be om största möjliga tyssstnad..