För ungefär ett år sedan, minns inte exakt när, hade jag ångest när O skulle resa bort en natt. Jag vågade inte, orkade inte vara ensam med barnen på natten. Y sov så dåligt, därmed också jag, och jag var så dränerad och sliten att jag inte visste vad jag skulle ta mig till.
Inatt gick O vakt på båtklubben, mellan kl 20 och 05. När han åkte hemifrån var stämningen irriterad. Q hade mot sin vana somnat på eftermiddagen, sovit för länge och råkat kissa på sig i sömnen. Han excellerade i pestighet, och då ska ni veta kära läsare, att när min äldste son verkligen vill jävlas, då kan han!
Men jag lyckades få i dem middag, och satte dem sedan framför en film medan jag röjde i köket och gjorde i ordning veckans matlådor. Sedan fick Q stanna uppe en stund till medan jag nattade sömnig Y, som faktiskt somnade snabbt. Jag gick och la mig tillsammans med Q redan vid tiotiden. Efter sagoläsning plöjde jag helgens tidningar och släckte halv tolv.
Jag hade svårt att somna, det kändes som jag inte sovit alls när Y vaknade vid ettiden och grät efter pappa. Förtvivlad gråt som inte ville stilla sig, men så småningom accepterade han faktum samt vällingflaskan. Nästa uppvak (och välling) var vid femtiden. Halv sju steg jag upp, då hade O kommit hem och lagt sig att sova i gästrummet.
Frukost och påklädning gick smidigt, och sedan iväg till dagmamman. Inskolning pågår. O har hittills ansvarat för den, och Y har klarat det bra, efter några dagars protester tycker han nu att det är roligt att gå dit. Men idag blev han plötsligt ledsen och grät när jag skulle gå. Kombinationen natt utan pappa och mamma som lämnar var honom tydligen övermäktig. Vi lyckades med gemensamma krafter distrahera honom, och dagmammans lilla hundvalp var till god hjälp. Han slutade gråta, och jag smet iväg.
Först på bussen kom jag på det. Det gick ju bra! Jag klarade det! Vad mycket det har hänt på ett år ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar