Både O och jag har varit rejält förkylda den här veckan. Helt fel vecka att vara det på eftersom jag 1) skulle ha gått upp till halvtid 2) har en stor körkonsert imorgon.
Dessutom väckte förkylningen och frånvaron från jobbet en del obehagliga grubblerier. Jag hade inte tänkt sno åt mig hela föräldraledigheten själv, alltså ska jag tillbaks till jobbet om en inte alltför avlägsen framtid. Hur kommer det att fungera att vara mamma till Q (i sig en stor omställning) samt ibland nästintill livegen projektledare med åttio minuters daglig restid till jobbet? Jag tror att jag är ganska bra på att prioritera och sätta gränser, men jag kommer nog att behöva utveckla dessa förmågor ytterligare.
Nåja. Detta behöver inte lösas här och nu. Jag vet i alla fall att jag prioriterar mitt välbefinnande och livet utanför jobbet högre än allt annat. För sex år sedan var jag med om en kris som lärde mig vikten av att ha ett rikt liv utanför arbetet. Det är farligt att investera för mycket i sin yrkesidentitet. Den kan när som helst tas ifrån en, då gäller det att ha andra ben att stå på.
Detta sagt så hade jag ändå en en hel del ågren över jobbet för ett par dagar sedan, men nu har jag lugnat mig och insett att världen faktiskt inte går under för att jag är förkyld en vecka. På gott och ont är jag redan uträknad som resurs den närmaste tiden. Nu ansvarar jag för ett enda projekt, i våras hade jag sju. Dessutom försvinner jag på mammaledighet nästan när som helst. Klart att cheferna inte räknar med mig. Det känns inte speciellt jobbigt.
Just nu vilar jag i ett lugn före stormen. Om ett par timmar invaderas vårt hem av mamma, styvfar och svärmor som alla ska gå på konserten imorgon. Den gamla sanningen att man blir glad när de kommer men nästan gladare när de åker, kommer nog till heders.
Konsert är alltid en kick, det är väldigt kul att stå på scen och sjunga. Den här gången är det nervösare än vanligt eftersom vi har tagit på oss en större och svårare repertoar än vi brukar ha. Och jag är inte den enda som är förkyld. Men det ordnar sig nog. Roligt blir det säkert.
2006-09-29
Det där jobbet
Både O och jag har varit rejält förkylda den här veckan. Helt fel vecka att vara det på eftersom jag 1) skulle ha gått upp till halvtid 2) har en stor körkonsert imorgon.
Dessutom väckte förkylningen och frånvaron från jobbet en del obehagliga grubblerier. Jag hade inte tänkt sno åt mig hela föräldraledigheten själv, alltså ska jag tillbaks till jobbet om en inte alltför avlägsen framtid. Hur kommer det att fungera att vara mamma till Q (i sig en stor omställning) samt ibland nästintill livegen projektledare med åttio minuters daglig restid till jobbet? Jag tror att jag är ganska bra på att prioritera och sätta gränser, men jag kommer nog att behöva utveckla dessa förmågor ytterligare.
Nåja. Detta behöver inte lösas här och nu. Jag vet i alla fall att jag prioriterar mitt välbefinnande och livet utanför jobbet högre än allt annat. För sex år sedan var jag med om en kris som lärde mig vikten av att ha ett rikt liv utanför arbetet. Det är farligt att investera för mycket i sin yrkesidentitet. Den kan när som helst tas ifrån en, då gäller det att ha andra ben att stå på.
Detta sagt så hade jag ändå en en hel del ågren över jobbet för ett par dagar sedan, men nu har jag lugnat mig och insett att världen faktiskt inte går under för att jag är förkyld en vecka. På gott och ont är jag redan uträknad som resurs den närmaste tiden. Nu ansvarar jag för ett enda projekt, i våras hade jag sju. Dessutom försvinner jag på mammaledighet nästan när som helst. Klart att cheferna inte räknar med mig. Det känns inte speciellt jobbigt.
Just nu vilar jag i ett lugn före stormen. Om ett par timmar invaderas vårt hem av mamma, styvfar och svärmor som alla ska gå på konserten imorgon. Den gamla sanningen att man blir glad när de kommer men nästan gladare när de åker, kommer nog till heders.
Konsert är alltid en kick, det är väldigt kul att stå på scen och sjunga. Den här gången är det nervösare än vanligt eftersom vi har tagit på oss en större och svårare repertoar än vi brukar ha. Och jag är inte den enda som är förkyld. Men det ordnar sig nog. Roligt blir det säkert.
Dessutom väckte förkylningen och frånvaron från jobbet en del obehagliga grubblerier. Jag hade inte tänkt sno åt mig hela föräldraledigheten själv, alltså ska jag tillbaks till jobbet om en inte alltför avlägsen framtid. Hur kommer det att fungera att vara mamma till Q (i sig en stor omställning) samt ibland nästintill livegen projektledare med åttio minuters daglig restid till jobbet? Jag tror att jag är ganska bra på att prioritera och sätta gränser, men jag kommer nog att behöva utveckla dessa förmågor ytterligare.
Nåja. Detta behöver inte lösas här och nu. Jag vet i alla fall att jag prioriterar mitt välbefinnande och livet utanför jobbet högre än allt annat. För sex år sedan var jag med om en kris som lärde mig vikten av att ha ett rikt liv utanför arbetet. Det är farligt att investera för mycket i sin yrkesidentitet. Den kan när som helst tas ifrån en, då gäller det att ha andra ben att stå på.
Detta sagt så hade jag ändå en en hel del ågren över jobbet för ett par dagar sedan, men nu har jag lugnat mig och insett att världen faktiskt inte går under för att jag är förkyld en vecka. På gott och ont är jag redan uträknad som resurs den närmaste tiden. Nu ansvarar jag för ett enda projekt, i våras hade jag sju. Dessutom försvinner jag på mammaledighet nästan när som helst. Klart att cheferna inte räknar med mig. Det känns inte speciellt jobbigt.
Just nu vilar jag i ett lugn före stormen. Om ett par timmar invaderas vårt hem av mamma, styvfar och svärmor som alla ska gå på konserten imorgon. Den gamla sanningen att man blir glad när de kommer men nästan gladare när de åker, kommer nog till heders.
Konsert är alltid en kick, det är väldigt kul att stå på scen och sjunga. Den här gången är det nervösare än vanligt eftersom vi har tagit på oss en större och svårare repertoar än vi brukar ha. Och jag är inte den enda som är förkyld. Men det ordnar sig nog. Roligt blir det säkert.
2006-09-27
Q:s mammor
Häromdagen läste jag en gripande och viktig bok: I Wish For You a Beautiful Life (på svenska heter den Jag önskar dig ett vackert liv). Det är en samling brev skrivna av koreanska mödrar till sina barn som de fött och lämnat till adoption.
Om Q:s biologiska mamma vet vi jämförelsevis ganska mycket. Vi vet vad hon heter, hur gammal hon är, hennes yrke. Vi har fått en mycket kortfattad beskrivning av hennes utseende och personlighet, liksom de omständigheter hon lever i och hennes skäl för att välja adoption.
Ändå känns det som att jag inte vet någonting om henne. Trots att jag har läst den här boken, och andra böcker som beskriver koreansk kultur, seder och normer. Hon förblir en skuggfigur. Med mitt svenska jämställda välfärdsuppfostrade sätt att tänka klarar jag inte riktigt att föreställa mig henne.
Istället tänker jag på min mormorsmor, min mammas mormor. Hon blev nittiofyra år, jag minns en urgammal tant. Mamma älskade henne mycket, och pratar ofta om henne. Så ofta att jag tappade intresset för länge sedan. Mamma är intensiv, bredvid hennes tankar och känslor kan det ibland vara trångt om plats.
Men i alla fall. Mormorsmor, vars två namn jag själv bär, blev med barn när hon var tjugoåtta år gammal. Fadern var gift och stannade hos sin hustru. (Deras äktenskap förblev barnlöst. Undrar hur frun mådde.) En pojke föddes och lämnades bort. Efter tre dagar stod mormorsmor inte ut utan hämtade honom tillbaka. Tre år senare fick hon en dotter med samme man som fortfarande var gift. Den flickan blev min mormor.
Mormorsmor var enligt alla som kände henne en stark, glad och rolig person. Hon försörjde sina barn ensam och genomdrev att de skulle få sin pappas efternamn. De gifte sig faktiskt till sist, när den barnlösa hustrun dött (som sagt, jag undrar verkligen hur hon hade det!). Då var mormor och hennes bror vuxna.
Mormor var väldigt påverkad av att vara oäkta barn. Med viss bitterhet ältade hon detta hela livet, och var snar att kritisera sin mamma. För henne var det inte alls självklart att mormorsmor hade fattat rätt beslut. "Frökenbarn" var ett begrepp på tjugotalet när mormor var liten. Att vara ett sådant var inte lätt, exempelvis blev man inte bjuden på barnkalas. Ironiskt nog blev också mormor gravid utan att vara gift. Morfar och hon blev tvungna att gifta sig, som det hette. Men det är en annan historia.
Mormorsmor, kvinnan som bröt mot normerna, och mormor, barnet som inte adopterades bort. Hjälper de mig att förstå Q:s mamma? Troligen inte, det vore förmätet att tro. Men jag försöker i alla fall.
Men Q har en annan mamma också, just nu den enda han känner. Han har bott hos sin fostermamma sedan han var drygt en månad gammal. Det är tiden hos henne som bygger en bro från hans tillblivelse och födelse i Korea till hans nya liv hos oss.
Igår fick vi nya bilder på honom. (En sanning med modifikation, på grund av postgången är de en månad gamla nu). Fotona är alldeles underbara. De visar en klarögd liten pojke i turkos tröja som leker med sin fostermamma. Hon hissar honom, och håller honom i händerna, de skrattar mot varann med stora öppna gap.
Jag blir överväldigad av tacksamhet mot denna kvinna, som är hans mamma nu. Hon ger honom det han behöver, lägger grunden för hans trygghet och tillit till omvärlden. Jag önskar att jag kunde uttrycka min tacksamhet så att hon förstår. Samtidigt är jag lite nervös för att träffa henne. Hon är äldre än jag, närmare mamma än mig i ålder, en erfaren och mogen dam som har haft hand om många bebisar. I hennes ögon kanske jag är en klumpig taffelmaja som vet alldeles för lite om barnavård.
Men när jag tittar på bilderna är jag glad att jag har stickat en sjal åt henne. Det är ett försök till en personlig present. Jag ska författa ett brev också. För säkerhets skull ska vi nog dessutom följa AC:s råd och köpa en flaska parfym, en uppskattad present enligt dem.
Och så är det jag själv då, som ska föreställa en sorts mamma, fast jag inte alls känner mig som en. Ännu. Med tiden kommer jag att bli den enda mamma Q kommer ihåg, det förefaller obegripligt nu.
På adoptera.nu har jag läst en återkommande diskussion om vad man ska kalla den biologiska mamman för. Vissa anser att ordet mamma (och pappa) är ett alltför känsloladdat begrepp för att användas hur som helst. Om man lär barnen att deras första mamma övergav dem, hur ska de då kunna lita på att den nuvarande mamman inte gör det? Jag begriper vad de menar, men jag har svårt att tro att barn tänker så. Jag tror att barn förstår om man förklarar för dem.
Tre mammor har Q, och kommer alltid att ha. Idag känns det inte som att jag någonsin skulle kunna förneka det eller känna mig hotad av deras existens. Jag tror inte att jag har behov av att utnämna mig själv till hans enda eller riktiga mamma.
Kanske kommer detta att leda till funderingar och oro hos Q. Kanske kommer han gång på gång att behöva höra vår försäkran om att vi inte kommer att överge honom. Då ska han få det.
Om Q:s biologiska mamma vet vi jämförelsevis ganska mycket. Vi vet vad hon heter, hur gammal hon är, hennes yrke. Vi har fått en mycket kortfattad beskrivning av hennes utseende och personlighet, liksom de omständigheter hon lever i och hennes skäl för att välja adoption.
Ändå känns det som att jag inte vet någonting om henne. Trots att jag har läst den här boken, och andra böcker som beskriver koreansk kultur, seder och normer. Hon förblir en skuggfigur. Med mitt svenska jämställda välfärdsuppfostrade sätt att tänka klarar jag inte riktigt att föreställa mig henne.
Istället tänker jag på min mormorsmor, min mammas mormor. Hon blev nittiofyra år, jag minns en urgammal tant. Mamma älskade henne mycket, och pratar ofta om henne. Så ofta att jag tappade intresset för länge sedan. Mamma är intensiv, bredvid hennes tankar och känslor kan det ibland vara trångt om plats.
Men i alla fall. Mormorsmor, vars två namn jag själv bär, blev med barn när hon var tjugoåtta år gammal. Fadern var gift och stannade hos sin hustru. (Deras äktenskap förblev barnlöst. Undrar hur frun mådde.) En pojke föddes och lämnades bort. Efter tre dagar stod mormorsmor inte ut utan hämtade honom tillbaka. Tre år senare fick hon en dotter med samme man som fortfarande var gift. Den flickan blev min mormor.
Mormorsmor var enligt alla som kände henne en stark, glad och rolig person. Hon försörjde sina barn ensam och genomdrev att de skulle få sin pappas efternamn. De gifte sig faktiskt till sist, när den barnlösa hustrun dött (som sagt, jag undrar verkligen hur hon hade det!). Då var mormor och hennes bror vuxna.
Mormor var väldigt påverkad av att vara oäkta barn. Med viss bitterhet ältade hon detta hela livet, och var snar att kritisera sin mamma. För henne var det inte alls självklart att mormorsmor hade fattat rätt beslut. "Frökenbarn" var ett begrepp på tjugotalet när mormor var liten. Att vara ett sådant var inte lätt, exempelvis blev man inte bjuden på barnkalas. Ironiskt nog blev också mormor gravid utan att vara gift. Morfar och hon blev tvungna att gifta sig, som det hette. Men det är en annan historia.
Mormorsmor, kvinnan som bröt mot normerna, och mormor, barnet som inte adopterades bort. Hjälper de mig att förstå Q:s mamma? Troligen inte, det vore förmätet att tro. Men jag försöker i alla fall.
Men Q har en annan mamma också, just nu den enda han känner. Han har bott hos sin fostermamma sedan han var drygt en månad gammal. Det är tiden hos henne som bygger en bro från hans tillblivelse och födelse i Korea till hans nya liv hos oss.
Igår fick vi nya bilder på honom. (En sanning med modifikation, på grund av postgången är de en månad gamla nu). Fotona är alldeles underbara. De visar en klarögd liten pojke i turkos tröja som leker med sin fostermamma. Hon hissar honom, och håller honom i händerna, de skrattar mot varann med stora öppna gap.
Jag blir överväldigad av tacksamhet mot denna kvinna, som är hans mamma nu. Hon ger honom det han behöver, lägger grunden för hans trygghet och tillit till omvärlden. Jag önskar att jag kunde uttrycka min tacksamhet så att hon förstår. Samtidigt är jag lite nervös för att träffa henne. Hon är äldre än jag, närmare mamma än mig i ålder, en erfaren och mogen dam som har haft hand om många bebisar. I hennes ögon kanske jag är en klumpig taffelmaja som vet alldeles för lite om barnavård.
Men när jag tittar på bilderna är jag glad att jag har stickat en sjal åt henne. Det är ett försök till en personlig present. Jag ska författa ett brev också. För säkerhets skull ska vi nog dessutom följa AC:s råd och köpa en flaska parfym, en uppskattad present enligt dem.
Och så är det jag själv då, som ska föreställa en sorts mamma, fast jag inte alls känner mig som en. Ännu. Med tiden kommer jag att bli den enda mamma Q kommer ihåg, det förefaller obegripligt nu.
På adoptera.nu har jag läst en återkommande diskussion om vad man ska kalla den biologiska mamman för. Vissa anser att ordet mamma (och pappa) är ett alltför känsloladdat begrepp för att användas hur som helst. Om man lär barnen att deras första mamma övergav dem, hur ska de då kunna lita på att den nuvarande mamman inte gör det? Jag begriper vad de menar, men jag har svårt att tro att barn tänker så. Jag tror att barn förstår om man förklarar för dem.
Tre mammor har Q, och kommer alltid att ha. Idag känns det inte som att jag någonsin skulle kunna förneka det eller känna mig hotad av deras existens. Jag tror inte att jag har behov av att utnämna mig själv till hans enda eller riktiga mamma.
Kanske kommer detta att leda till funderingar och oro hos Q. Kanske kommer han gång på gång att behöva höra vår försäkran om att vi inte kommer att överge honom. Då ska han få det.
Q:s mammor
Häromdagen läste jag en gripande och viktig bok: I Wish For You a Beautiful Life (på svenska heter den Jag önskar dig ett vackert liv). Det är en samling brev skrivna av koreanska mödrar till sina barn som de fött och lämnat till adoption.
Om Q:s biologiska mamma vet vi jämförelsevis ganska mycket. Vi vet vad hon heter, hur gammal hon är, hennes yrke. Vi har fått en mycket kortfattad beskrivning av hennes utseende och personlighet, liksom de omständigheter hon lever i och hennes skäl för att välja adoption.
Ändå känns det som att jag inte vet någonting om henne. Trots att jag har läst den här boken, och andra böcker som beskriver koreansk kultur, seder och normer. Hon förblir en skuggfigur. Med mitt svenska jämställda välfärdsuppfostrade sätt att tänka klarar jag inte riktigt att föreställa mig henne.
Istället tänker jag på min mormorsmor, min mammas mormor. Hon blev nittiofyra år, jag minns en urgammal tant. Mamma älskade henne mycket, och pratar ofta om henne. Så ofta att jag tappade intresset för länge sedan. Mamma är intensiv, bredvid hennes tankar och känslor kan det ibland vara trångt om plats.
Men i alla fall. Mormorsmor, vars två namn jag själv bär, blev med barn när hon var tjugoåtta år gammal. Fadern var gift och stannade hos sin hustru. (Deras äktenskap förblev barnlöst. Undrar hur frun mådde.) En pojke föddes och lämnades bort. Efter tre dagar stod mormorsmor inte ut utan hämtade honom tillbaka. Tre år senare fick hon en dotter med samme man som fortfarande var gift. Den flickan blev min mormor.
Mormorsmor var enligt alla som kände henne en stark, glad och rolig person. Hon försörjde sina barn ensam och genomdrev att de skulle få sin pappas efternamn. De gifte sig faktiskt till sist, när den barnlösa hustrun dött (som sagt, jag undrar verkligen hur hon hade det!). Då var mormor och hennes bror vuxna.
Mormor var väldigt påverkad av att vara oäkta barn. Med viss bitterhet ältade hon detta hela livet, och var snar att kritisera sin mamma. För henne var det inte alls självklart att mormorsmor hade fattat rätt beslut. "Frökenbarn" var ett begrepp på tjugotalet när mormor var liten. Att vara ett sådant var inte lätt, exempelvis blev man inte bjuden på barnkalas. Ironiskt nog blev också mormor gravid utan att vara gift. Morfar och hon blev tvungna att gifta sig, som det hette. Men det är en annan historia.
Mormorsmor, kvinnan som bröt mot normerna, och mormor, barnet som inte adopterades bort. Hjälper de mig att förstå Q:s mamma? Troligen inte, det vore förmätet att tro. Men jag försöker i alla fall.
Men Q har en annan mamma också, just nu den enda han känner. Han har bott hos sin fostermamma sedan han var drygt en månad gammal. Det är tiden hos henne som bygger en bro från hans tillblivelse och födelse i Korea till hans nya liv hos oss.
Igår fick vi nya bilder på honom. (En sanning med modifikation, på grund av postgången är de en månad gamla nu). Fotona är alldeles underbara. De visar en klarögd liten pojke i turkos tröja som leker med sin fostermamma. Hon hissar honom, och håller honom i händerna, de skrattar mot varann med stora öppna gap.
Jag blir överväldigad av tacksamhet mot denna kvinna, som är hans mamma nu. Hon ger honom det han behöver, lägger grunden för hans trygghet och tillit till omvärlden. Jag önskar att jag kunde uttrycka min tacksamhet så att hon förstår. Samtidigt är jag lite nervös för att träffa henne. Hon är äldre än jag, närmare mamma än mig i ålder, en erfaren och mogen dam som har haft hand om många bebisar. I hennes ögon kanske jag är en klumpig taffelmaja som vet alldeles för lite om barnavård.
Men när jag tittar på bilderna är jag glad att jag har stickat en sjal åt henne. Det är ett försök till en personlig present. Jag ska författa ett brev också. För säkerhets skull ska vi nog dessutom följa AC:s råd och köpa en flaska parfym, en uppskattad present enligt dem.
Och så är det jag själv då, som ska föreställa en sorts mamma, fast jag inte alls känner mig som en. Ännu. Med tiden kommer jag att bli den enda mamma Q kommer ihåg, det förefaller obegripligt nu.
På adoptera.nu har jag läst en återkommande diskussion om vad man ska kalla den biologiska mamman för. Vissa anser att ordet mamma (och pappa) är ett alltför känsloladdat begrepp för att användas hur som helst. Om man lär barnen att deras första mamma övergav dem, hur ska de då kunna lita på att den nuvarande mamman inte gör det? Jag begriper vad de menar, men jag har svårt att tro att barn tänker så. Jag tror att barn förstår om man förklarar för dem.
Tre mammor har Q, och kommer alltid att ha. Idag känns det inte som att jag någonsin skulle kunna förneka det eller känna mig hotad av deras existens. Jag tror inte att jag har behov av att utnämna mig själv till hans enda eller riktiga mamma.
Kanske kommer detta att leda till funderingar och oro hos Q. Kanske kommer han gång på gång att behöva höra vår försäkran om att vi inte kommer att överge honom. Då ska han få det.
Om Q:s biologiska mamma vet vi jämförelsevis ganska mycket. Vi vet vad hon heter, hur gammal hon är, hennes yrke. Vi har fått en mycket kortfattad beskrivning av hennes utseende och personlighet, liksom de omständigheter hon lever i och hennes skäl för att välja adoption.
Ändå känns det som att jag inte vet någonting om henne. Trots att jag har läst den här boken, och andra böcker som beskriver koreansk kultur, seder och normer. Hon förblir en skuggfigur. Med mitt svenska jämställda välfärdsuppfostrade sätt att tänka klarar jag inte riktigt att föreställa mig henne.
Istället tänker jag på min mormorsmor, min mammas mormor. Hon blev nittiofyra år, jag minns en urgammal tant. Mamma älskade henne mycket, och pratar ofta om henne. Så ofta att jag tappade intresset för länge sedan. Mamma är intensiv, bredvid hennes tankar och känslor kan det ibland vara trångt om plats.
Men i alla fall. Mormorsmor, vars två namn jag själv bär, blev med barn när hon var tjugoåtta år gammal. Fadern var gift och stannade hos sin hustru. (Deras äktenskap förblev barnlöst. Undrar hur frun mådde.) En pojke föddes och lämnades bort. Efter tre dagar stod mormorsmor inte ut utan hämtade honom tillbaka. Tre år senare fick hon en dotter med samme man som fortfarande var gift. Den flickan blev min mormor.
Mormorsmor var enligt alla som kände henne en stark, glad och rolig person. Hon försörjde sina barn ensam och genomdrev att de skulle få sin pappas efternamn. De gifte sig faktiskt till sist, när den barnlösa hustrun dött (som sagt, jag undrar verkligen hur hon hade det!). Då var mormor och hennes bror vuxna.
Mormor var väldigt påverkad av att vara oäkta barn. Med viss bitterhet ältade hon detta hela livet, och var snar att kritisera sin mamma. För henne var det inte alls självklart att mormorsmor hade fattat rätt beslut. "Frökenbarn" var ett begrepp på tjugotalet när mormor var liten. Att vara ett sådant var inte lätt, exempelvis blev man inte bjuden på barnkalas. Ironiskt nog blev också mormor gravid utan att vara gift. Morfar och hon blev tvungna att gifta sig, som det hette. Men det är en annan historia.
Mormorsmor, kvinnan som bröt mot normerna, och mormor, barnet som inte adopterades bort. Hjälper de mig att förstå Q:s mamma? Troligen inte, det vore förmätet att tro. Men jag försöker i alla fall.
Men Q har en annan mamma också, just nu den enda han känner. Han har bott hos sin fostermamma sedan han var drygt en månad gammal. Det är tiden hos henne som bygger en bro från hans tillblivelse och födelse i Korea till hans nya liv hos oss.
Igår fick vi nya bilder på honom. (En sanning med modifikation, på grund av postgången är de en månad gamla nu). Fotona är alldeles underbara. De visar en klarögd liten pojke i turkos tröja som leker med sin fostermamma. Hon hissar honom, och håller honom i händerna, de skrattar mot varann med stora öppna gap.
Jag blir överväldigad av tacksamhet mot denna kvinna, som är hans mamma nu. Hon ger honom det han behöver, lägger grunden för hans trygghet och tillit till omvärlden. Jag önskar att jag kunde uttrycka min tacksamhet så att hon förstår. Samtidigt är jag lite nervös för att träffa henne. Hon är äldre än jag, närmare mamma än mig i ålder, en erfaren och mogen dam som har haft hand om många bebisar. I hennes ögon kanske jag är en klumpig taffelmaja som vet alldeles för lite om barnavård.
Men när jag tittar på bilderna är jag glad att jag har stickat en sjal åt henne. Det är ett försök till en personlig present. Jag ska författa ett brev också. För säkerhets skull ska vi nog dessutom följa AC:s råd och köpa en flaska parfym, en uppskattad present enligt dem.
Och så är det jag själv då, som ska föreställa en sorts mamma, fast jag inte alls känner mig som en. Ännu. Med tiden kommer jag att bli den enda mamma Q kommer ihåg, det förefaller obegripligt nu.
På adoptera.nu har jag läst en återkommande diskussion om vad man ska kalla den biologiska mamman för. Vissa anser att ordet mamma (och pappa) är ett alltför känsloladdat begrepp för att användas hur som helst. Om man lär barnen att deras första mamma övergav dem, hur ska de då kunna lita på att den nuvarande mamman inte gör det? Jag begriper vad de menar, men jag har svårt att tro att barn tänker så. Jag tror att barn förstår om man förklarar för dem.
Tre mammor har Q, och kommer alltid att ha. Idag känns det inte som att jag någonsin skulle kunna förneka det eller känna mig hotad av deras existens. Jag tror inte att jag har behov av att utnämna mig själv till hans enda eller riktiga mamma.
Kanske kommer detta att leda till funderingar och oro hos Q. Kanske kommer han gång på gång att behöva höra vår försäkran om att vi inte kommer att överge honom. Då ska han få det.
2006-09-25
På tröskeln
Det är en underlig känsla att stå på tröskeln till ett helt nytt liv. För jag inser ju att jag gör det, inom någon månad eller två kommer min tillvaro att vara radikalt förändrad. För alltid. Vad som än händer kommer jag alltid att vara mamma till Q.
Det är ju allt det praktiska förstås, vilket gärna framhålls av min omgivning. Du kan inte föreställa dig vilken omvälvning det är. Slut på sovmorgnarna (hö-hö). Någon annan bestämmer, inte du.
Jag värjer mig mot detta, lätt irriterad. Jo, jo. Jag fattar också att det är en omställning. Men å andra sidan en mycket efterlängtad sådan. Känslan av att vara bunden är nog det som skrämmer mig minst. En av de otrevligaste aspekterna av infertiliteten var ofriheten. Oförmågan att planera vårt barnskaffande var långt mer begränsande än jag kunnat föreställa mig, och påverkade nästan allt. Jag kan inte tänka mig att man känner sig lika fångad och olycklig av att ha barn som att inte ha dem.
Samtidigt är det just detta. Jag står på tröskeln till att uppnå det liv, den roll som jag så länge längtat efter. Det är alldeles sant när jag säger att jag aldrig önskat mig något så hett, så kompromisslöst som ett barn. Nu har jag snart ett. Snart är jag mamma.
Kommer mina förväntningar att infrias? Jag tror det. Jag inbillar mig att jag har en ganska realistisk syn på föräldraskap. Kommer jag att uppleva en stor tomhet när detta långdragna projekt - jag hittar inget bättre ord - är fullbordat? Det vet jag inte. Kanske.
Jag undrar vilken sorts mamma jag kommer att vara. Det är svårt att tro att det kommer att innebära en stor personlighetsförändring, jag tycker att har ett ganska stadigt fotfäste i det som är jag. Men hur kan det å andra sidan inte innebära en förändring? Mitt jag ändras ju, jag är inte längre bara jag, jag är också mamma till Q.
Jag hoppas i varje fall att jag inte blir den sorts mamma som helt går upp i sina barn. Det låter vackert, men jag tycker att det finns något otäckt och lite egoistiskt i det. Man älskar sina barn inte för att de är egna personligheter, utan för att de är ens egna. Barnen blir en förlängning av ens jag. Jag hoppas att jag alltid kommer att kunna känna och visa Q respekt för den person han är, oberoende av mig. Jag sitter fast vid honom resten av livet, men han sitter inte fast i mig. Föräldrar har större skyldigheter mot sina barn än tvärtom, anser jag.
Jag skräms ibland av att så många kvinnor helt går upp i sina barn. Särskilt tydligt blir detta på nätet, fast jag inser ju att man får en allt annat än fullständig bild av människor där. Deras starkaste identitet är Mamman, inte yrkespersonen, inte frun, inte dottern, inte det egna självet. I helgen upptäckte jag att det förstås finns en särskild sida att snacka barnkläder på. Naturligtvis, bland alla andra knepiga intressen kan man väl ha barnkläder som hobby. Jag har ju själv förvånats av hur roligt det är att handla till Q, fast jag inte ens sett honom ännu. Men ändå.
De senaste åren har jag retat mig extra mycket på devota inställningar till barn och föräldraliv. För en olycklig barnlös blir det väldigt tydligt att mycket i samhället kretsar kring barn. Fel. Inte kring barnen utan den heliga föräldrarollen. Barn är lika hjälplösa och utsatta för vuxenvärldens nycker som de någonsin har varit. Hyckleriet i detta gör mig ännu argare. Nej, det är inte självklart att spädbarn ska följa med på begravningar. Nej, det är inte bara gulligt när ungar bölar vid bordet intill och förstör ens restaurangmiddag. Nej, det är inte okej att trötta föräldrar låter ungarna terrorisera hela mataffären med sina sparkcyklar. Och varför indigneras man av att dagis vill ta betalt för blöjorna? Varför får gravida kvinnor pinka gratis i Kista galleria, men inte prostatagubbar och blåskatarrbrudar?
Ilskan har komplicerats av att jag varit avundsjuk och känt mig utestängd. Jag hade gett vad som helst för att få byta med de töntiga och självupptagna föräldrarna. Samtidigt var jag alltid rädd för att uppfattas som bitter och missunnsam. En och annan tyckte att jag var det och lät mig få veta det. Det gjorde ondare än allt annat. Lösningen blev att dra sig undan.
Men nu ska jag in i den där världen. Jag hoppas att där finns föräldrar som tänker som jag. Jag hoppas att jag hittar mitt eget sätt att vara mamma på.
Det är ju allt det praktiska förstås, vilket gärna framhålls av min omgivning. Du kan inte föreställa dig vilken omvälvning det är. Slut på sovmorgnarna (hö-hö). Någon annan bestämmer, inte du.
Jag värjer mig mot detta, lätt irriterad. Jo, jo. Jag fattar också att det är en omställning. Men å andra sidan en mycket efterlängtad sådan. Känslan av att vara bunden är nog det som skrämmer mig minst. En av de otrevligaste aspekterna av infertiliteten var ofriheten. Oförmågan att planera vårt barnskaffande var långt mer begränsande än jag kunnat föreställa mig, och påverkade nästan allt. Jag kan inte tänka mig att man känner sig lika fångad och olycklig av att ha barn som att inte ha dem.
Samtidigt är det just detta. Jag står på tröskeln till att uppnå det liv, den roll som jag så länge längtat efter. Det är alldeles sant när jag säger att jag aldrig önskat mig något så hett, så kompromisslöst som ett barn. Nu har jag snart ett. Snart är jag mamma.
Kommer mina förväntningar att infrias? Jag tror det. Jag inbillar mig att jag har en ganska realistisk syn på föräldraskap. Kommer jag att uppleva en stor tomhet när detta långdragna projekt - jag hittar inget bättre ord - är fullbordat? Det vet jag inte. Kanske.
Jag undrar vilken sorts mamma jag kommer att vara. Det är svårt att tro att det kommer att innebära en stor personlighetsförändring, jag tycker att har ett ganska stadigt fotfäste i det som är jag. Men hur kan det å andra sidan inte innebära en förändring? Mitt jag ändras ju, jag är inte längre bara jag, jag är också mamma till Q.
Jag hoppas i varje fall att jag inte blir den sorts mamma som helt går upp i sina barn. Det låter vackert, men jag tycker att det finns något otäckt och lite egoistiskt i det. Man älskar sina barn inte för att de är egna personligheter, utan för att de är ens egna. Barnen blir en förlängning av ens jag. Jag hoppas att jag alltid kommer att kunna känna och visa Q respekt för den person han är, oberoende av mig. Jag sitter fast vid honom resten av livet, men han sitter inte fast i mig. Föräldrar har större skyldigheter mot sina barn än tvärtom, anser jag.
Jag skräms ibland av att så många kvinnor helt går upp i sina barn. Särskilt tydligt blir detta på nätet, fast jag inser ju att man får en allt annat än fullständig bild av människor där. Deras starkaste identitet är Mamman, inte yrkespersonen, inte frun, inte dottern, inte det egna självet. I helgen upptäckte jag att det förstås finns en särskild sida att snacka barnkläder på. Naturligtvis, bland alla andra knepiga intressen kan man väl ha barnkläder som hobby. Jag har ju själv förvånats av hur roligt det är att handla till Q, fast jag inte ens sett honom ännu. Men ändå.
De senaste åren har jag retat mig extra mycket på devota inställningar till barn och föräldraliv. För en olycklig barnlös blir det väldigt tydligt att mycket i samhället kretsar kring barn. Fel. Inte kring barnen utan den heliga föräldrarollen. Barn är lika hjälplösa och utsatta för vuxenvärldens nycker som de någonsin har varit. Hyckleriet i detta gör mig ännu argare. Nej, det är inte självklart att spädbarn ska följa med på begravningar. Nej, det är inte bara gulligt när ungar bölar vid bordet intill och förstör ens restaurangmiddag. Nej, det är inte okej att trötta föräldrar låter ungarna terrorisera hela mataffären med sina sparkcyklar. Och varför indigneras man av att dagis vill ta betalt för blöjorna? Varför får gravida kvinnor pinka gratis i Kista galleria, men inte prostatagubbar och blåskatarrbrudar?
Ilskan har komplicerats av att jag varit avundsjuk och känt mig utestängd. Jag hade gett vad som helst för att få byta med de töntiga och självupptagna föräldrarna. Samtidigt var jag alltid rädd för att uppfattas som bitter och missunnsam. En och annan tyckte att jag var det och lät mig få veta det. Det gjorde ondare än allt annat. Lösningen blev att dra sig undan.
Men nu ska jag in i den där världen. Jag hoppas att där finns föräldrar som tänker som jag. Jag hoppas att jag hittar mitt eget sätt att vara mamma på.
På tröskeln
Det är en underlig känsla att stå på tröskeln till ett helt nytt liv. För jag inser ju att jag gör det, inom någon månad eller två kommer min tillvaro att vara radikalt förändrad. För alltid. Vad som än händer kommer jag alltid att vara mamma till Q.
Det är ju allt det praktiska förstås, vilket gärna framhålls av min omgivning. Du kan inte föreställa dig vilken omvälvning det är. Slut på sovmorgnarna (hö-hö). Någon annan bestämmer, inte du.
Jag värjer mig mot detta, lätt irriterad. Jo, jo. Jag fattar också att det är en omställning. Men å andra sidan en mycket efterlängtad sådan. Känslan av att vara bunden är nog det som skrämmer mig minst. En av de otrevligaste aspekterna av infertiliteten var ofriheten. Oförmågan att planera vårt barnskaffande var långt mer begränsande än jag kunnat föreställa mig, och påverkade nästan allt. Jag kan inte tänka mig att man känner sig lika fångad och olycklig av att ha barn som att inte ha dem.
Samtidigt är det just detta. Jag står på tröskeln till att uppnå det liv, den roll som jag så länge längtat efter. Det är alldeles sant när jag säger att jag aldrig önskat mig något så hett, så kompromisslöst som ett barn. Nu har jag snart ett. Snart är jag mamma.
Kommer mina förväntningar att infrias? Jag tror det. Jag inbillar mig att jag har en ganska realistisk syn på föräldraskap. Kommer jag att uppleva en stor tomhet när detta långdragna projekt - jag hittar inget bättre ord - är fullbordat? Det vet jag inte. Kanske.
Jag undrar vilken sorts mamma jag kommer att vara. Det är svårt att tro att det kommer att innebära en stor personlighetsförändring, jag tycker att har ett ganska stadigt fotfäste i det som är jag. Men hur kan det å andra sidan inte innebära en förändring? Mitt jag ändras ju, jag är inte längre bara jag, jag är också mamma till Q.
Jag hoppas i varje fall att jag inte blir den sorts mamma som helt går upp i sina barn. Det låter vackert, men jag tycker att det finns något otäckt och lite egoistiskt i det. Man älskar sina barn inte för att de är egna personligheter, utan för att de är ens egna. Barnen blir en förlängning av ens jag. Jag hoppas att jag alltid kommer att kunna känna och visa Q respekt för den person han är, oberoende av mig. Jag sitter fast vid honom resten av livet, men han sitter inte fast i mig. Föräldrar har större skyldigheter mot sina barn än tvärtom, anser jag.
Jag skräms ibland av att så många kvinnor helt går upp i sina barn. Särskilt tydligt blir detta på nätet, fast jag inser ju att man får en allt annat än fullständig bild av människor där. Deras starkaste identitet är Mamman, inte yrkespersonen, inte frun, inte dottern, inte det egna självet. I helgen upptäckte jag att det förstås finns en särskild sida att snacka barnkläder på. Naturligtvis, bland alla andra knepiga intressen kan man väl ha barnkläder som hobby. Jag har ju själv förvånats av hur roligt det är att handla till Q, fast jag inte ens sett honom ännu. Men ändå.
De senaste åren har jag retat mig extra mycket på devota inställningar till barn och föräldraliv. För en olycklig barnlös blir det väldigt tydligt att mycket i samhället kretsar kring barn. Fel. Inte kring barnen utan den heliga föräldrarollen. Barn är lika hjälplösa och utsatta för vuxenvärldens nycker som de någonsin har varit. Hyckleriet i detta gör mig ännu argare. Nej, det är inte självklart att spädbarn ska följa med på begravningar. Nej, det är inte bara gulligt när ungar bölar vid bordet intill och förstör ens restaurangmiddag. Nej, det är inte okej att trötta föräldrar låter ungarna terrorisera hela mataffären med sina sparkcyklar. Och varför indigneras man av att dagis vill ta betalt för blöjorna? Varför får gravida kvinnor pinka gratis i Kista galleria, men inte prostatagubbar och blåskatarrbrudar?
Ilskan har komplicerats av att jag varit avundsjuk och känt mig utestängd. Jag hade gett vad som helst för att få byta med de töntiga och självupptagna föräldrarna. Samtidigt var jag alltid rädd för att uppfattas som bitter och missunnsam. En och annan tyckte att jag var det och lät mig få veta det. Det gjorde ondare än allt annat. Lösningen blev att dra sig undan.
Men nu ska jag in i den där världen. Jag hoppas att där finns föräldrar som tänker som jag. Jag hoppas att jag hittar mitt eget sätt att vara mamma på.
Det är ju allt det praktiska förstås, vilket gärna framhålls av min omgivning. Du kan inte föreställa dig vilken omvälvning det är. Slut på sovmorgnarna (hö-hö). Någon annan bestämmer, inte du.
Jag värjer mig mot detta, lätt irriterad. Jo, jo. Jag fattar också att det är en omställning. Men å andra sidan en mycket efterlängtad sådan. Känslan av att vara bunden är nog det som skrämmer mig minst. En av de otrevligaste aspekterna av infertiliteten var ofriheten. Oförmågan att planera vårt barnskaffande var långt mer begränsande än jag kunnat föreställa mig, och påverkade nästan allt. Jag kan inte tänka mig att man känner sig lika fångad och olycklig av att ha barn som att inte ha dem.
Samtidigt är det just detta. Jag står på tröskeln till att uppnå det liv, den roll som jag så länge längtat efter. Det är alldeles sant när jag säger att jag aldrig önskat mig något så hett, så kompromisslöst som ett barn. Nu har jag snart ett. Snart är jag mamma.
Kommer mina förväntningar att infrias? Jag tror det. Jag inbillar mig att jag har en ganska realistisk syn på föräldraskap. Kommer jag att uppleva en stor tomhet när detta långdragna projekt - jag hittar inget bättre ord - är fullbordat? Det vet jag inte. Kanske.
Jag undrar vilken sorts mamma jag kommer att vara. Det är svårt att tro att det kommer att innebära en stor personlighetsförändring, jag tycker att har ett ganska stadigt fotfäste i det som är jag. Men hur kan det å andra sidan inte innebära en förändring? Mitt jag ändras ju, jag är inte längre bara jag, jag är också mamma till Q.
Jag hoppas i varje fall att jag inte blir den sorts mamma som helt går upp i sina barn. Det låter vackert, men jag tycker att det finns något otäckt och lite egoistiskt i det. Man älskar sina barn inte för att de är egna personligheter, utan för att de är ens egna. Barnen blir en förlängning av ens jag. Jag hoppas att jag alltid kommer att kunna känna och visa Q respekt för den person han är, oberoende av mig. Jag sitter fast vid honom resten av livet, men han sitter inte fast i mig. Föräldrar har större skyldigheter mot sina barn än tvärtom, anser jag.
Jag skräms ibland av att så många kvinnor helt går upp i sina barn. Särskilt tydligt blir detta på nätet, fast jag inser ju att man får en allt annat än fullständig bild av människor där. Deras starkaste identitet är Mamman, inte yrkespersonen, inte frun, inte dottern, inte det egna självet. I helgen upptäckte jag att det förstås finns en särskild sida att snacka barnkläder på. Naturligtvis, bland alla andra knepiga intressen kan man väl ha barnkläder som hobby. Jag har ju själv förvånats av hur roligt det är att handla till Q, fast jag inte ens sett honom ännu. Men ändå.
De senaste åren har jag retat mig extra mycket på devota inställningar till barn och föräldraliv. För en olycklig barnlös blir det väldigt tydligt att mycket i samhället kretsar kring barn. Fel. Inte kring barnen utan den heliga föräldrarollen. Barn är lika hjälplösa och utsatta för vuxenvärldens nycker som de någonsin har varit. Hyckleriet i detta gör mig ännu argare. Nej, det är inte självklart att spädbarn ska följa med på begravningar. Nej, det är inte bara gulligt när ungar bölar vid bordet intill och förstör ens restaurangmiddag. Nej, det är inte okej att trötta föräldrar låter ungarna terrorisera hela mataffären med sina sparkcyklar. Och varför indigneras man av att dagis vill ta betalt för blöjorna? Varför får gravida kvinnor pinka gratis i Kista galleria, men inte prostatagubbar och blåskatarrbrudar?
Ilskan har komplicerats av att jag varit avundsjuk och känt mig utestängd. Jag hade gett vad som helst för att få byta med de töntiga och självupptagna föräldrarna. Samtidigt var jag alltid rädd för att uppfattas som bitter och missunnsam. En och annan tyckte att jag var det och lät mig få veta det. Det gjorde ondare än allt annat. Lösningen blev att dra sig undan.
Men nu ska jag in i den där världen. Jag hoppas att där finns föräldrar som tänker som jag. Jag hoppas att jag hittar mitt eget sätt att vara mamma på.
2006-09-22
Addict x 3
Bryta ett beroende 1: sedan en vecka tillbaka sover jag utan sömntabletter. Visserligen oroligt, jag snor runt och vänder och vrider mig, jag som annars brukar ligga som en död sill. Men i alla fall. Det känns bra att kunna somna utan, särskilt med tanke på att det relativt snart kommer att ligga en bebis mellan oss.
Bryta ett beroende 2: den här veckan har jag faktiskt missat Cityakuten hela tre gånger. När jag var som mest immobil i somras så var 16:30 ett heligt klockslag. O brukar komma hem lite efter fem, och irriterar sig på att jag sitter närmast katatonisk framför TV:n. Tja, vad kan jag säga? Det är en bra serie.
Bryta ett beroende 3: Idag hade jag bestämt mig för att inte köpa fler kläder till lille Q. Men på Debenham's var det halva priset på blå t-tröjor med giraffer på. Attans. Och en vinteroverall måste han ju ha. Vi hade tänkt vänta med större inköp tills vi får honom, men å andra sidan är det skönt att slippa rusa ut första veckan och köpa vinterkläder. För tre veckor sedan var han 68 cm lång. Undrar om en overall i stl 80 blir lagom? Ska man kosta på en svindyr från Polarn & Pyret eller nöja sig med billig från Åhléns? Eller något annat alternativ? Åsikter, någon?
Bryta ett beroende 2: den här veckan har jag faktiskt missat Cityakuten hela tre gånger. När jag var som mest immobil i somras så var 16:30 ett heligt klockslag. O brukar komma hem lite efter fem, och irriterar sig på att jag sitter närmast katatonisk framför TV:n. Tja, vad kan jag säga? Det är en bra serie.
Bryta ett beroende 3: Idag hade jag bestämt mig för att inte köpa fler kläder till lille Q. Men på Debenham's var det halva priset på blå t-tröjor med giraffer på. Attans. Och en vinteroverall måste han ju ha. Vi hade tänkt vänta med större inköp tills vi får honom, men å andra sidan är det skönt att slippa rusa ut första veckan och köpa vinterkläder. För tre veckor sedan var han 68 cm lång. Undrar om en overall i stl 80 blir lagom? Ska man kosta på en svindyr från Polarn & Pyret eller nöja sig med billig från Åhléns? Eller något annat alternativ? Åsikter, någon?
Addict x 3
Bryta ett beroende 1: sedan en vecka tillbaka sover jag utan sömntabletter. Visserligen oroligt, jag snor runt och vänder och vrider mig, jag som annars brukar ligga som en död sill. Men i alla fall. Det känns bra att kunna somna utan, särskilt med tanke på att det relativt snart kommer att ligga en bebis mellan oss.
Bryta ett beroende 2: den här veckan har jag faktiskt missat Cityakuten hela tre gånger. När jag var som mest immobil i somras så var 16:30 ett heligt klockslag. O brukar komma hem lite efter fem, och irriterar sig på att jag sitter närmast katatonisk framför TV:n. Tja, vad kan jag säga? Det är en bra serie.
Bryta ett beroende 3: Idag hade jag bestämt mig för att inte köpa fler kläder till lille Q. Men på Debenham's var det halva priset på blå t-tröjor med giraffer på. Attans. Och en vinteroverall måste han ju ha. Vi hade tänkt vänta med större inköp tills vi får honom, men å andra sidan är det skönt att slippa rusa ut första veckan och köpa vinterkläder. För tre veckor sedan var han 68 cm lång. Undrar om en overall i stl 80 blir lagom? Ska man kosta på en svindyr från Polarn & Pyret eller nöja sig med billig från Åhléns? Eller något annat alternativ? Åsikter, någon?
Bryta ett beroende 2: den här veckan har jag faktiskt missat Cityakuten hela tre gånger. När jag var som mest immobil i somras så var 16:30 ett heligt klockslag. O brukar komma hem lite efter fem, och irriterar sig på att jag sitter närmast katatonisk framför TV:n. Tja, vad kan jag säga? Det är en bra serie.
Bryta ett beroende 3: Idag hade jag bestämt mig för att inte köpa fler kläder till lille Q. Men på Debenham's var det halva priset på blå t-tröjor med giraffer på. Attans. Och en vinteroverall måste han ju ha. Vi hade tänkt vänta med större inköp tills vi får honom, men å andra sidan är det skönt att slippa rusa ut första veckan och köpa vinterkläder. För tre veckor sedan var han 68 cm lång. Undrar om en overall i stl 80 blir lagom? Ska man kosta på en svindyr från Polarn & Pyret eller nöja sig med billig från Åhléns? Eller något annat alternativ? Åsikter, någon?
2006-09-19
Olyckan växlar ju lika med lyckan*
I fredags var jag intensivt olycklig. Jag tillbringade större delen av dagen med att försöka få tag på min läkare på telefon. Vi hade avtalat att jag skulle ringa honom för att få besked om vad min LP visade. Dessutom ville jag prata med honom om sjukskrivning. Enligt den ursprungliga planen skulle jag ha gått upp till 50% i måndags, men jag kände mig lite harig inför detta. Är fortfarande så trött.
Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)
Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.
Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.
På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.
På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.
Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.
* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.
Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)
Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.
Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.
På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.
På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.
Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.
* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.
Olyckan växlar ju lika med lyckan*
I fredags var jag intensivt olycklig. Jag tillbringade större delen av dagen med att försöka få tag på min läkare på telefon. Vi hade avtalat att jag skulle ringa honom för att få besked om vad min LP visade. Dessutom ville jag prata med honom om sjukskrivning. Enligt den ursprungliga planen skulle jag ha gått upp till 50% i måndags, men jag kände mig lite harig inför detta. Är fortfarande så trött.
Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)
Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.
Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.
På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.
På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.
Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.
* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.
Hur som helst lyckades jag inte nå honom. Jag hamnade varje gång hos korkade växeltelefonister som erbjöd mig att bli kopplad till mottagningen. NÄE, det vill jag inte, för de har inte telefontid idag så det är ingen idé! (Vad är för övrigt grejen med att alltid ha telefontid på förmiddagen - ofta bara en timme - och aldrig på fredagar? Hade jag kört med detta i mitt jobb, då jävlar hade det blivit oväsen.)
Varje gång jag slog hans nummer stålsatte jag mig. Nu kanske han svarar, nu kanske jag får reda på något jag egentligen inte vill veta. Att jag har en sjukdom som aldrig kommer att gå över, som bara blir värre. I flera veckor har jag lyckats hålla tankarna ifrån mig, men nu vällde de in och körde över mig som ett expresståg. Jag grät av rädsla och oro och utmattning. Trött på att vara trött, orolig och rädd.
Det blev helg utan att jag fick besked, men på något sätt lyckades jag stoppa undan mina grubblerier i ett mörkt hörn av medvetandet. O och jag tillbringade helgen med att stöka runt i lägenheten. Jag är mycket stolt över att ha sorterat innehållet i nästan alla våra garderober. Gång på gång gör jag den fascinerande upptäckten att saker tar mindre plats när de är lagda i ordning.
På söndag kväll var O ute och fiskade med en kompis, och jag satt på balkongen och kontemplerade i solnedgången. Stadshusets kronor liksom DN-skrapans fönster glimmade i fjärran, solen glödde brandröd när den rann ner bakom skogarna i väster. Utan förvarning var jag lika intensivt lycklig som jag varit olycklig två dagar innan. Inte för något speciellt, bara över att leva och finnas till här och nu.
På måndag morgon ringde läkaren när jag satt i bilen på väg till jobbet. Beskedet var bra. Jag har inte MS, ryggmärgsinflammationen kommer att läka ut och inte komma tillbaka. Varför den uppstod lär vi aldrig få reda på. Han upprepade det han redan har sagt (och säkert talar om för alla patienter), att MS är en sjukdom som varierar stort mellan olika individer. Bara för att man har MS betyder inte det att man med säkerhet blir väldigt sjuk. Jag vet det, svarade jag, men om jag får välja föredrar jag att ha det på det här sättet. Det förstod han, och önskade oss lycka till i framtiden med vår lille Q. Innan vi la på kom vi överens om att jag jobbar 25% den här veckan också och går upp till 50% sedan.
Jag hade kunnat flyga resten av vägen till jobbet.
* Sanna ord av 1700-talspoeten Lasse Lucidor: Skulle jag sörja, då vore jag tokot / fast än det ginge mig aldrig så slätt / Lyckan min kan fulla synas gå krokot / vakta på tiden, hon lär full gå rätt. Kortare sammanfattat: man har inte roligare än man gör sig.
2006-09-15
Järtecken finns - kanske
Jag har alldeles glömt bort att berätta en sak. För någon månad sedan (här) hemföll jag åt fånig vidskepelse och efterlyste åskknallar som vägledning i vårt snåriga liv.
Jag tror ju inte på sådant här egentligen, men: när AC ringde för tre veckor sedan för att berätta att lille Q är frisk förutom synfelet, blev det ett ganska långt samtal. Jag sa att vi kommer att bestämma oss snart, och att vi nästan säkert skulle tacka ja, men att jag ville prata med O först, förstås. Vi pratade hit och dit om resa och annat, och plötsligt brakar det till. Det mest magnifika och utdragna åskdunder jag har hört i hela mitt liv. Men det var bara ett enda dunder. Inte två och inte tre. Enligt överenskommelsen med Bebisguden betydde det att härdar vi ut så får vi barn och lever lyckliga i alla våra dagar.
Mitt ingenjörsjag flinar åt mig själv och undrar om jag ska börja tro på horoskop nu också. (Men jag är inte bara ingenjör - jag är ju mamma också! Mwah-ha-ha. Slut parentes!) Med en ganska stor del av mitt jag är jag glad åt den där åskan.
Förresten gjorde det mig verkligt gott att läsa era kommentarer på mitt förra inlägg. Jag tror att jag kan lämna uttalandet om pengar bakom mig nu.
Med risk för att bli jolmig så vill jag också säga att jag är väldigt glad och rörd över att ni finns, alla ni som läser min dagbok och lever med i mina bekymmer. Tack.
Jag tror ju inte på sådant här egentligen, men: när AC ringde för tre veckor sedan för att berätta att lille Q är frisk förutom synfelet, blev det ett ganska långt samtal. Jag sa att vi kommer att bestämma oss snart, och att vi nästan säkert skulle tacka ja, men att jag ville prata med O först, förstås. Vi pratade hit och dit om resa och annat, och plötsligt brakar det till. Det mest magnifika och utdragna åskdunder jag har hört i hela mitt liv. Men det var bara ett enda dunder. Inte två och inte tre. Enligt överenskommelsen med Bebisguden betydde det att härdar vi ut så får vi barn och lever lyckliga i alla våra dagar.
Mitt ingenjörsjag flinar åt mig själv och undrar om jag ska börja tro på horoskop nu också. (Men jag är inte bara ingenjör - jag är ju mamma också! Mwah-ha-ha. Slut parentes!) Med en ganska stor del av mitt jag är jag glad åt den där åskan.
Förresten gjorde det mig verkligt gott att läsa era kommentarer på mitt förra inlägg. Jag tror att jag kan lämna uttalandet om pengar bakom mig nu.
Med risk för att bli jolmig så vill jag också säga att jag är väldigt glad och rörd över att ni finns, alla ni som läser min dagbok och lever med i mina bekymmer. Tack.
Järtecken finns - kanske
Jag har alldeles glömt bort att berätta en sak. För någon månad sedan (här) hemföll jag åt fånig vidskepelse och efterlyste åskknallar som vägledning i vårt snåriga liv.
Jag tror ju inte på sådant här egentligen, men: när AC ringde för tre veckor sedan för att berätta att lille Q är frisk förutom synfelet, blev det ett ganska långt samtal. Jag sa att vi kommer att bestämma oss snart, och att vi nästan säkert skulle tacka ja, men att jag ville prata med O först, förstås. Vi pratade hit och dit om resa och annat, och plötsligt brakar det till. Det mest magnifika och utdragna åskdunder jag har hört i hela mitt liv. Men det var bara ett enda dunder. Inte två och inte tre. Enligt överenskommelsen med Bebisguden betydde det att härdar vi ut så får vi barn och lever lyckliga i alla våra dagar.
Mitt ingenjörsjag flinar åt mig själv och undrar om jag ska börja tro på horoskop nu också. (Men jag är inte bara ingenjör - jag är ju mamma också! Mwah-ha-ha. Slut parentes!) Med en ganska stor del av mitt jag är jag glad åt den där åskan.
Förresten gjorde det mig verkligt gott att läsa era kommentarer på mitt förra inlägg. Jag tror att jag kan lämna uttalandet om pengar bakom mig nu.
Med risk för att bli jolmig så vill jag också säga att jag är väldigt glad och rörd över att ni finns, alla ni som läser min dagbok och lever med i mina bekymmer. Tack.
Jag tror ju inte på sådant här egentligen, men: när AC ringde för tre veckor sedan för att berätta att lille Q är frisk förutom synfelet, blev det ett ganska långt samtal. Jag sa att vi kommer att bestämma oss snart, och att vi nästan säkert skulle tacka ja, men att jag ville prata med O först, förstås. Vi pratade hit och dit om resa och annat, och plötsligt brakar det till. Det mest magnifika och utdragna åskdunder jag har hört i hela mitt liv. Men det var bara ett enda dunder. Inte två och inte tre. Enligt överenskommelsen med Bebisguden betydde det att härdar vi ut så får vi barn och lever lyckliga i alla våra dagar.
Mitt ingenjörsjag flinar åt mig själv och undrar om jag ska börja tro på horoskop nu också. (Men jag är inte bara ingenjör - jag är ju mamma också! Mwah-ha-ha. Slut parentes!) Med en ganska stor del av mitt jag är jag glad åt den där åskan.
Förresten gjorde det mig verkligt gott att läsa era kommentarer på mitt förra inlägg. Jag tror att jag kan lämna uttalandet om pengar bakom mig nu.
Med risk för att bli jolmig så vill jag också säga att jag är väldigt glad och rörd över att ni finns, alla ni som läser min dagbok och lever med i mina bekymmer. Tack.
2006-09-13
Glädjedamm och brinnande försvarstal
Jag är märkvärdigt lugn, men jag är inte oberörd. Inuti mig finns en stilla liten damm av glädje. Ibland bubblar det till i dammen, vid de mest skilda tillfällen. Ofta förknippade med konsumtion av något slag. När jag får syn på en nyutgåva av Det blåser på månen och tanken slår mig att nu finns det någon som jag om sju-åtta år kan läsa den för. När jag tvättar och viker spjälsängslakanen från Ikea. När O kommer hem med en liten fleecekostym, lämplig för vinterns skidturer (ska vi ha honom i pulka eller bärsele?). När jag packar upp de talrika postorderpaket som jag beställt på sistone. En färgglad trämobil som föreställer alla djur i skogen. En sparkdräkt med sjömanskrage (med lite planering är det kanske den han ska ha när våra familjer ska möta oss på Arlanda?).
Den märkligaste känslan infinner sig när jag pratar om honom. I måndags visade jag kort för mina körkompisar. Någon kom fram mitt i visandet och frågade vem det var på bilderna. Min son. Min! Son! Jag har aldrig sagt så förut.
Jag har funderat mycket på vad jag ska kalla honom här. Hans namn vill jag inte använda, och O tyckte inte att jag skulle skriva ut initialen. Vi enades om täcknamnet lille Q. Det är en söt bokstav med lite lagom coola agentassociationer.
O och jag har alltså ägnat oss åt lite shopping igen. I helgen införskaffades ett antal förnödenheter såsom spjälsäng, skötbädd, babygym, tvättlappar, haklapp i plast. Samtidigt passade vi på att fnissa åt hur mycket anskrämlig design det finns i bebisvärlden. Ikea är det lysande undantaget. Jag hade kunnat köpa nästan vartenda ett av deras bebislakan. Favoriten är rött med vita prickar och en bård med vilda djur på. Överhuvudtaget har O och jag en faiblesse för djur. På skötbädden är det giraffer (fast syrran och hennes pojkvän hävdade bestämt att det var hästar). I babygymet hänger lejon, zebra och elefant. Till och med på haklappen figurerar en giraff.
Vi är fortfarande lika förundrade och frikopplade från verkligheten. Men vi är också mer synkade än vi någon gång har varit under vår sjuåriga resa mot lille Q. Det är verkligen sant att adoption är ett jämställt sätt att bli förälder på. O är minst lika engagerad som jag. Jag kan inte säga hur skönt det känns efter alla träliga år då alla ingrepp skulle göras i min kropp.
Oron finns där också, men den är lättare att bära eftersom vi delar den. ”Måtte vi verkligen få honom nu”, sa O häromdagen. Det är underbart att inte vara ensam om sådana tankar.
Men allt är inte bräkande idyll, som vanligt finns det dalar också. I söndags kväll damp jag ner i en sådan efter några okänsliga kommentarer av en släkting, som här ska få vara anonym. Kontentan var ungefär att vi borde ha sparat ihop till adoptionen och att det var lite oansvarigt av oss att inte göra det. Den finansieras genom lån på huset och försäljning av aktier som jag fick av min farmor när jag var sex år.
Jag vet att jag är onödigt känslig för kritik, och att jag uppfattar en del kommentarer som kritik när de inte är menade så. Det är något jag borde jobba med. Är jag sjuk eller trött eller allmänt nere är jag ännu mer ömhudad. Sedan jag blev sjuk i somras har jag varit ganska obalanserad och tagit illa vid mig av en del bagatellartade händelser.
Trots denna vetskap så var denna moralkaka svår att svälja. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Personen ifråga tänker inte längre än näsan räcker. Det är sant att O och jag tjänar bra och att vi det senaste året har varit lite lättsinniga med pengar. Vi har unnat oss två ganska dyra resor till exempel. Men å andra sidan har vi bara haft de här inkomsterna i drygt ett år. Innan dess har vi under fem år turats om att försörja den andre, någon av oss har studerat eller varit arbetslös. Inte att förglömma har vi också lagt ut nära hundratusen på fullkomligt fruktlösa provrörsförsök, det senaste så sent som i höstas.
Allt detta skulle jag vilja täppa till truten på vederbörande med, men jag gör det inte. Jag är för feg och för lat, antar jag. Istället kommer jag att älta detta i några dagar, glömma det för en stund, komma ihåg det och bli arg igen. Till sist kommer det att blekna.
Det är förstås den unkna gamla barnlösheten som hemsöker mig igen. Känslan av orättvisa känner jag igen, alltför väl. Inte nog med att vi får vänta alldeles för länge på barn, och betala först en massa pengar, och vänta ännu mer, och sedan betala ännu massa mer pengar, sedan får vi förebråelser för att vi inte plågat oss själva ännu mer och sparat och gnetat.
Nu måste jag göra en ansträngning att lägga detta bakom mig och inte låta det grumla glädjen över lille Q.
Den märkligaste känslan infinner sig när jag pratar om honom. I måndags visade jag kort för mina körkompisar. Någon kom fram mitt i visandet och frågade vem det var på bilderna. Min son. Min! Son! Jag har aldrig sagt så förut.
Jag har funderat mycket på vad jag ska kalla honom här. Hans namn vill jag inte använda, och O tyckte inte att jag skulle skriva ut initialen. Vi enades om täcknamnet lille Q. Det är en söt bokstav med lite lagom coola agentassociationer.
O och jag har alltså ägnat oss åt lite shopping igen. I helgen införskaffades ett antal förnödenheter såsom spjälsäng, skötbädd, babygym, tvättlappar, haklapp i plast. Samtidigt passade vi på att fnissa åt hur mycket anskrämlig design det finns i bebisvärlden. Ikea är det lysande undantaget. Jag hade kunnat köpa nästan vartenda ett av deras bebislakan. Favoriten är rött med vita prickar och en bård med vilda djur på. Överhuvudtaget har O och jag en faiblesse för djur. På skötbädden är det giraffer (fast syrran och hennes pojkvän hävdade bestämt att det var hästar). I babygymet hänger lejon, zebra och elefant. Till och med på haklappen figurerar en giraff.
Vi är fortfarande lika förundrade och frikopplade från verkligheten. Men vi är också mer synkade än vi någon gång har varit under vår sjuåriga resa mot lille Q. Det är verkligen sant att adoption är ett jämställt sätt att bli förälder på. O är minst lika engagerad som jag. Jag kan inte säga hur skönt det känns efter alla träliga år då alla ingrepp skulle göras i min kropp.
Oron finns där också, men den är lättare att bära eftersom vi delar den. ”Måtte vi verkligen få honom nu”, sa O häromdagen. Det är underbart att inte vara ensam om sådana tankar.
Men allt är inte bräkande idyll, som vanligt finns det dalar också. I söndags kväll damp jag ner i en sådan efter några okänsliga kommentarer av en släkting, som här ska få vara anonym. Kontentan var ungefär att vi borde ha sparat ihop till adoptionen och att det var lite oansvarigt av oss att inte göra det. Den finansieras genom lån på huset och försäljning av aktier som jag fick av min farmor när jag var sex år.
Jag vet att jag är onödigt känslig för kritik, och att jag uppfattar en del kommentarer som kritik när de inte är menade så. Det är något jag borde jobba med. Är jag sjuk eller trött eller allmänt nere är jag ännu mer ömhudad. Sedan jag blev sjuk i somras har jag varit ganska obalanserad och tagit illa vid mig av en del bagatellartade händelser.
Trots denna vetskap så var denna moralkaka svår att svälja. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Personen ifråga tänker inte längre än näsan räcker. Det är sant att O och jag tjänar bra och att vi det senaste året har varit lite lättsinniga med pengar. Vi har unnat oss två ganska dyra resor till exempel. Men å andra sidan har vi bara haft de här inkomsterna i drygt ett år. Innan dess har vi under fem år turats om att försörja den andre, någon av oss har studerat eller varit arbetslös. Inte att förglömma har vi också lagt ut nära hundratusen på fullkomligt fruktlösa provrörsförsök, det senaste så sent som i höstas.
Allt detta skulle jag vilja täppa till truten på vederbörande med, men jag gör det inte. Jag är för feg och för lat, antar jag. Istället kommer jag att älta detta i några dagar, glömma det för en stund, komma ihåg det och bli arg igen. Till sist kommer det att blekna.
Det är förstås den unkna gamla barnlösheten som hemsöker mig igen. Känslan av orättvisa känner jag igen, alltför väl. Inte nog med att vi får vänta alldeles för länge på barn, och betala först en massa pengar, och vänta ännu mer, och sedan betala ännu massa mer pengar, sedan får vi förebråelser för att vi inte plågat oss själva ännu mer och sparat och gnetat.
Nu måste jag göra en ansträngning att lägga detta bakom mig och inte låta det grumla glädjen över lille Q.
Glädjedamm och brinnande försvarstal
Jag är märkvärdigt lugn, men jag är inte oberörd. Inuti mig finns en stilla liten damm av glädje. Ibland bubblar det till i dammen, vid de mest skilda tillfällen. Ofta förknippade med konsumtion av något slag. När jag får syn på en nyutgåva av Det blåser på månen och tanken slår mig att nu finns det någon som jag om sju-åtta år kan läsa den för. När jag tvättar och viker spjälsängslakanen från Ikea. När O kommer hem med en liten fleecekostym, lämplig för vinterns skidturer (ska vi ha honom i pulka eller bärsele?). När jag packar upp de talrika postorderpaket som jag beställt på sistone. En färgglad trämobil som föreställer alla djur i skogen. En sparkdräkt med sjömanskrage (med lite planering är det kanske den han ska ha när våra familjer ska möta oss på Arlanda?).
Den märkligaste känslan infinner sig när jag pratar om honom. I måndags visade jag kort för mina körkompisar. Någon kom fram mitt i visandet och frågade vem det var på bilderna. Min son. Min! Son! Jag har aldrig sagt så förut.
Jag har funderat mycket på vad jag ska kalla honom här. Hans namn vill jag inte använda, och O tyckte inte att jag skulle skriva ut initialen. Vi enades om täcknamnet lille Q. Det är en söt bokstav med lite lagom coola agentassociationer.
O och jag har alltså ägnat oss åt lite shopping igen. I helgen införskaffades ett antal förnödenheter såsom spjälsäng, skötbädd, babygym, tvättlappar, haklapp i plast. Samtidigt passade vi på att fnissa åt hur mycket anskrämlig design det finns i bebisvärlden. Ikea är det lysande undantaget. Jag hade kunnat köpa nästan vartenda ett av deras bebislakan. Favoriten är rött med vita prickar och en bård med vilda djur på. Överhuvudtaget har O och jag en faiblesse för djur. På skötbädden är det giraffer (fast syrran och hennes pojkvän hävdade bestämt att det var hästar). I babygymet hänger lejon, zebra och elefant. Till och med på haklappen figurerar en giraff.
Vi är fortfarande lika förundrade och frikopplade från verkligheten. Men vi är också mer synkade än vi någon gång har varit under vår sjuåriga resa mot lille Q. Det är verkligen sant att adoption är ett jämställt sätt att bli förälder på. O är minst lika engagerad som jag. Jag kan inte säga hur skönt det känns efter alla träliga år då alla ingrepp skulle göras i min kropp.
Oron finns där också, men den är lättare att bära eftersom vi delar den. ”Måtte vi verkligen få honom nu”, sa O häromdagen. Det är underbart att inte vara ensam om sådana tankar.
Men allt är inte bräkande idyll, som vanligt finns det dalar också. I söndags kväll damp jag ner i en sådan efter några okänsliga kommentarer av en släkting, som här ska få vara anonym. Kontentan var ungefär att vi borde ha sparat ihop till adoptionen och att det var lite oansvarigt av oss att inte göra det. Den finansieras genom lån på huset och försäljning av aktier som jag fick av min farmor när jag var sex år.
Jag vet att jag är onödigt känslig för kritik, och att jag uppfattar en del kommentarer som kritik när de inte är menade så. Det är något jag borde jobba med. Är jag sjuk eller trött eller allmänt nere är jag ännu mer ömhudad. Sedan jag blev sjuk i somras har jag varit ganska obalanserad och tagit illa vid mig av en del bagatellartade händelser.
Trots denna vetskap så var denna moralkaka svår att svälja. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Personen ifråga tänker inte längre än näsan räcker. Det är sant att O och jag tjänar bra och att vi det senaste året har varit lite lättsinniga med pengar. Vi har unnat oss två ganska dyra resor till exempel. Men å andra sidan har vi bara haft de här inkomsterna i drygt ett år. Innan dess har vi under fem år turats om att försörja den andre, någon av oss har studerat eller varit arbetslös. Inte att förglömma har vi också lagt ut nära hundratusen på fullkomligt fruktlösa provrörsförsök, det senaste så sent som i höstas.
Allt detta skulle jag vilja täppa till truten på vederbörande med, men jag gör det inte. Jag är för feg och för lat, antar jag. Istället kommer jag att älta detta i några dagar, glömma det för en stund, komma ihåg det och bli arg igen. Till sist kommer det att blekna.
Det är förstås den unkna gamla barnlösheten som hemsöker mig igen. Känslan av orättvisa känner jag igen, alltför väl. Inte nog med att vi får vänta alldeles för länge på barn, och betala först en massa pengar, och vänta ännu mer, och sedan betala ännu massa mer pengar, sedan får vi förebråelser för att vi inte plågat oss själva ännu mer och sparat och gnetat.
Nu måste jag göra en ansträngning att lägga detta bakom mig och inte låta det grumla glädjen över lille Q.
Den märkligaste känslan infinner sig när jag pratar om honom. I måndags visade jag kort för mina körkompisar. Någon kom fram mitt i visandet och frågade vem det var på bilderna. Min son. Min! Son! Jag har aldrig sagt så förut.
Jag har funderat mycket på vad jag ska kalla honom här. Hans namn vill jag inte använda, och O tyckte inte att jag skulle skriva ut initialen. Vi enades om täcknamnet lille Q. Det är en söt bokstav med lite lagom coola agentassociationer.
O och jag har alltså ägnat oss åt lite shopping igen. I helgen införskaffades ett antal förnödenheter såsom spjälsäng, skötbädd, babygym, tvättlappar, haklapp i plast. Samtidigt passade vi på att fnissa åt hur mycket anskrämlig design det finns i bebisvärlden. Ikea är det lysande undantaget. Jag hade kunnat köpa nästan vartenda ett av deras bebislakan. Favoriten är rött med vita prickar och en bård med vilda djur på. Överhuvudtaget har O och jag en faiblesse för djur. På skötbädden är det giraffer (fast syrran och hennes pojkvän hävdade bestämt att det var hästar). I babygymet hänger lejon, zebra och elefant. Till och med på haklappen figurerar en giraff.
Vi är fortfarande lika förundrade och frikopplade från verkligheten. Men vi är också mer synkade än vi någon gång har varit under vår sjuåriga resa mot lille Q. Det är verkligen sant att adoption är ett jämställt sätt att bli förälder på. O är minst lika engagerad som jag. Jag kan inte säga hur skönt det känns efter alla träliga år då alla ingrepp skulle göras i min kropp.
Oron finns där också, men den är lättare att bära eftersom vi delar den. ”Måtte vi verkligen få honom nu”, sa O häromdagen. Det är underbart att inte vara ensam om sådana tankar.
Men allt är inte bräkande idyll, som vanligt finns det dalar också. I söndags kväll damp jag ner i en sådan efter några okänsliga kommentarer av en släkting, som här ska få vara anonym. Kontentan var ungefär att vi borde ha sparat ihop till adoptionen och att det var lite oansvarigt av oss att inte göra det. Den finansieras genom lån på huset och försäljning av aktier som jag fick av min farmor när jag var sex år.
Jag vet att jag är onödigt känslig för kritik, och att jag uppfattar en del kommentarer som kritik när de inte är menade så. Det är något jag borde jobba med. Är jag sjuk eller trött eller allmänt nere är jag ännu mer ömhudad. Sedan jag blev sjuk i somras har jag varit ganska obalanserad och tagit illa vid mig av en del bagatellartade händelser.
Trots denna vetskap så var denna moralkaka svår att svälja. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Personen ifråga tänker inte längre än näsan räcker. Det är sant att O och jag tjänar bra och att vi det senaste året har varit lite lättsinniga med pengar. Vi har unnat oss två ganska dyra resor till exempel. Men å andra sidan har vi bara haft de här inkomsterna i drygt ett år. Innan dess har vi under fem år turats om att försörja den andre, någon av oss har studerat eller varit arbetslös. Inte att förglömma har vi också lagt ut nära hundratusen på fullkomligt fruktlösa provrörsförsök, det senaste så sent som i höstas.
Allt detta skulle jag vilja täppa till truten på vederbörande med, men jag gör det inte. Jag är för feg och för lat, antar jag. Istället kommer jag att älta detta i några dagar, glömma det för en stund, komma ihåg det och bli arg igen. Till sist kommer det att blekna.
Det är förstås den unkna gamla barnlösheten som hemsöker mig igen. Känslan av orättvisa känner jag igen, alltför väl. Inte nog med att vi får vänta alldeles för länge på barn, och betala först en massa pengar, och vänta ännu mer, och sedan betala ännu massa mer pengar, sedan får vi förebråelser för att vi inte plågat oss själva ännu mer och sparat och gnetat.
Nu måste jag göra en ansträngning att lägga detta bakom mig och inte låta det grumla glädjen över lille Q.
2006-09-07
När det äntligen händer
Det är en sak jag måste berätta.
Vi har fått en son.
På andra sidan världen bor en halvårsgammal bebis hos sin fostermamma. Han vet det inte ännu, men han ska bli vår. Om inte något oförutsett händer. Jag vågar inte låta bli att göra detta tillägg.
Det har gått mycket fortare än vi kunde ana, och detta är vad som har hänt. När beskedet om stoppet i Korea kom för några veckor sedan bad vi AC ta reda på om kunde vara kortare väntetid för att få ett barn med - ja, vad skriver man? Medicinska frågetecken tror jag var formuleringen AC använde. Skavanker, sådana vi alla har.
Vår underbara AC-tant ringde tillbaka en vecka senare när vi var på Sommarön. Det finns en liten pojke, han är född i mars och han har ett ganska rejält synfel. Några dagar senare fick vi hans foto med posten, och en beskrivning av honom och hans bakgrund. Innerst inne bestämde vi oss redan då, men vi bad om några dagar för att kunna rådfråga läkare. Jag är ganska nära släkt med en barnneurolog, specialist på utvecklingsstörningar. Hon är gift med en ögonläkare. Det verkar nästan uppgjort, inte sant?
Jag pratade flera gånger med min släkting och fick snabbt klart för mig att synfelet inte var något att oroa sig för. Han får glasögon, och kanske kan han inte bli stridspilot när han blir stor. Vi bryr oss inte om någondera. Men hon tyckte att vi skulle ställa en del frågor för att få veta mer om hans utveckling.
Svaret kom en vecka senare. Förutom synen så verkar han frisk och normalt utvecklad på alla sätt. Såvitt man kan veta nu. Några garantier finns inte, men det gör det ju aldrig.
Så vi sa ja. Vår officiella förfrågan om att få adoptera honom skickades till Korea nu i veckan. Nytagna bilder och till och med en film av honom är på väg hit.
Vi vet inte när vi får resa och hämta honom. De familjer som senast har fått resebesked hade väntat ungefär två månader. Kanske går det lite fortare för oss.
Konstigt nog bekymrar detta oss inte. Vi vet att hans fostermamma tar väl hand om honom, det är helt uppenbart när man läser beskrivningen av honom och ser bilderna. Vi vet att han finns och har det bra, det är nog för oss just nu.
Det är underligt att det äntligen har hänt. Lika lite som något annat blev detta som jag hade tänkt mig. Jag trodde att vi skulle få vänta och vänta på barnbesked, en sniglande dag i taget, och till slut få samtalet som fick hela världen att stanna upp och sedan explodera i glädje.
Istället har vi fått barn lite i taget, några dagar mellan varje etapp. Vi fick veta att det fanns en pojke. Vi fick veta hur han såg ut. Vi fick veta att han var frisk. Vi fick veta att Korea accepterade oss.
Jag har inte känt av några explosioner ännu. Kanske är jag rent onormalt behärskad. Som tur är reagerar O likadant, det är skönt att inte vara ensam. I gengäld är alla i vår omgivning rent hysteriskt glada och försäkrar ömsom att detta är det vackraste barn de sett, ömsom att vi reagerar helt normalt efter alla besvikelser.
Det dröjer nog några dagar innan jag kan beskriva vad jag känner. Istället ska jag beskriva vår son, för några bilder av honom tänker jag inte posta.
Han har tunt kort svart hår som ligger platt på huvudet. Han har lång överläpp med tydlig amorbåge. Hans ögonbryn är välvda. Hans ögon är mörka och mycket tankfulla. Han har en rolig liten näsa som ser ut som en pyramid av tre kulor ungefär. Han har de mest bedårande hängande hamsterkinder och tjocka tassar till händer med gropar.
Tre förnamn kommer han att ha. Först en variant på svärfars namn, som betyder klippa. Jag hoppas att det betyder att han blir lika lugn och trygg och självklar som sin farfar och sin pappa. De två koreanska förnamnen ska han få behålla, och mer välfunna namn kan jag inte tänka mig. De betyder välsignad skatt.
Vi har fått en son.
På andra sidan världen bor en halvårsgammal bebis hos sin fostermamma. Han vet det inte ännu, men han ska bli vår. Om inte något oförutsett händer. Jag vågar inte låta bli att göra detta tillägg.
Det har gått mycket fortare än vi kunde ana, och detta är vad som har hänt. När beskedet om stoppet i Korea kom för några veckor sedan bad vi AC ta reda på om kunde vara kortare väntetid för att få ett barn med - ja, vad skriver man? Medicinska frågetecken tror jag var formuleringen AC använde. Skavanker, sådana vi alla har.
Vår underbara AC-tant ringde tillbaka en vecka senare när vi var på Sommarön. Det finns en liten pojke, han är född i mars och han har ett ganska rejält synfel. Några dagar senare fick vi hans foto med posten, och en beskrivning av honom och hans bakgrund. Innerst inne bestämde vi oss redan då, men vi bad om några dagar för att kunna rådfråga läkare. Jag är ganska nära släkt med en barnneurolog, specialist på utvecklingsstörningar. Hon är gift med en ögonläkare. Det verkar nästan uppgjort, inte sant?
Jag pratade flera gånger med min släkting och fick snabbt klart för mig att synfelet inte var något att oroa sig för. Han får glasögon, och kanske kan han inte bli stridspilot när han blir stor. Vi bryr oss inte om någondera. Men hon tyckte att vi skulle ställa en del frågor för att få veta mer om hans utveckling.
Svaret kom en vecka senare. Förutom synen så verkar han frisk och normalt utvecklad på alla sätt. Såvitt man kan veta nu. Några garantier finns inte, men det gör det ju aldrig.
Så vi sa ja. Vår officiella förfrågan om att få adoptera honom skickades till Korea nu i veckan. Nytagna bilder och till och med en film av honom är på väg hit.
Vi vet inte när vi får resa och hämta honom. De familjer som senast har fått resebesked hade väntat ungefär två månader. Kanske går det lite fortare för oss.
Konstigt nog bekymrar detta oss inte. Vi vet att hans fostermamma tar väl hand om honom, det är helt uppenbart när man läser beskrivningen av honom och ser bilderna. Vi vet att han finns och har det bra, det är nog för oss just nu.
Det är underligt att det äntligen har hänt. Lika lite som något annat blev detta som jag hade tänkt mig. Jag trodde att vi skulle få vänta och vänta på barnbesked, en sniglande dag i taget, och till slut få samtalet som fick hela världen att stanna upp och sedan explodera i glädje.
Istället har vi fått barn lite i taget, några dagar mellan varje etapp. Vi fick veta att det fanns en pojke. Vi fick veta hur han såg ut. Vi fick veta att han var frisk. Vi fick veta att Korea accepterade oss.
Jag har inte känt av några explosioner ännu. Kanske är jag rent onormalt behärskad. Som tur är reagerar O likadant, det är skönt att inte vara ensam. I gengäld är alla i vår omgivning rent hysteriskt glada och försäkrar ömsom att detta är det vackraste barn de sett, ömsom att vi reagerar helt normalt efter alla besvikelser.
Det dröjer nog några dagar innan jag kan beskriva vad jag känner. Istället ska jag beskriva vår son, för några bilder av honom tänker jag inte posta.
Han har tunt kort svart hår som ligger platt på huvudet. Han har lång överläpp med tydlig amorbåge. Hans ögonbryn är välvda. Hans ögon är mörka och mycket tankfulla. Han har en rolig liten näsa som ser ut som en pyramid av tre kulor ungefär. Han har de mest bedårande hängande hamsterkinder och tjocka tassar till händer med gropar.
Tre förnamn kommer han att ha. Först en variant på svärfars namn, som betyder klippa. Jag hoppas att det betyder att han blir lika lugn och trygg och självklar som sin farfar och sin pappa. De två koreanska förnamnen ska han få behålla, och mer välfunna namn kan jag inte tänka mig. De betyder välsignad skatt.
När det äntligen händer
Det är en sak jag måste berätta.
Vi har fått en son.
På andra sidan världen bor en halvårsgammal bebis hos sin fostermamma. Han vet det inte ännu, men han ska bli vår. Om inte något oförutsett händer. Jag vågar inte låta bli att göra detta tillägg.
Det har gått mycket fortare än vi kunde ana, och detta är vad som har hänt. När beskedet om stoppet i Korea kom för några veckor sedan bad vi AC ta reda på om kunde vara kortare väntetid för att få ett barn med - ja, vad skriver man? Medicinska frågetecken tror jag var formuleringen AC använde. Skavanker, sådana vi alla har.
Vår underbara AC-tant ringde tillbaka en vecka senare när vi var på Sommarön. Det finns en liten pojke, han är född i mars och han har ett ganska rejält synfel. Några dagar senare fick vi hans foto med posten, och en beskrivning av honom och hans bakgrund. Innerst inne bestämde vi oss redan då, men vi bad om några dagar för att kunna rådfråga läkare. Jag är ganska nära släkt med en barnneurolog, specialist på utvecklingsstörningar. Hon är gift med en ögonläkare. Det verkar nästan uppgjort, inte sant?
Jag pratade flera gånger med min släkting och fick snabbt klart för mig att synfelet inte var något att oroa sig för. Han får glasögon, och kanske kan han inte bli stridspilot när han blir stor. Vi bryr oss inte om någondera. Men hon tyckte att vi skulle ställa en del frågor för att få veta mer om hans utveckling.
Svaret kom en vecka senare. Förutom synen så verkar han frisk och normalt utvecklad på alla sätt. Såvitt man kan veta nu. Några garantier finns inte, men det gör det ju aldrig.
Så vi sa ja. Vår officiella förfrågan om att få adoptera honom skickades till Korea nu i veckan. Nytagna bilder och till och med en film av honom är på väg hit.
Vi vet inte när vi får resa och hämta honom. De familjer som senast har fått resebesked hade väntat ungefär två månader. Kanske går det lite fortare för oss.
Konstigt nog bekymrar detta oss inte. Vi vet att hans fostermamma tar väl hand om honom, det är helt uppenbart när man läser beskrivningen av honom och ser bilderna. Vi vet att han finns och har det bra, det är nog för oss just nu.
Det är underligt att det äntligen har hänt. Lika lite som något annat blev detta som jag hade tänkt mig. Jag trodde att vi skulle få vänta och vänta på barnbesked, en sniglande dag i taget, och till slut få samtalet som fick hela världen att stanna upp och sedan explodera i glädje.
Istället har vi fått barn lite i taget, några dagar mellan varje etapp. Vi fick veta att det fanns en pojke. Vi fick veta hur han såg ut. Vi fick veta att han var frisk. Vi fick veta att Korea accepterade oss.
Jag har inte känt av några explosioner ännu. Kanske är jag rent onormalt behärskad. Som tur är reagerar O likadant, det är skönt att inte vara ensam. I gengäld är alla i vår omgivning rent hysteriskt glada och försäkrar ömsom att detta är det vackraste barn de sett, ömsom att vi reagerar helt normalt efter alla besvikelser.
Det dröjer nog några dagar innan jag kan beskriva vad jag känner. Istället ska jag beskriva vår son, för några bilder av honom tänker jag inte posta.
Han har tunt kort svart hår som ligger platt på huvudet. Han har lång överläpp med tydlig amorbåge. Hans ögonbryn är välvda. Hans ögon är mörka och mycket tankfulla. Han har en rolig liten näsa som ser ut som en pyramid av tre kulor ungefär. Han har de mest bedårande hängande hamsterkinder och tjocka tassar till händer med gropar.
Tre förnamn kommer han att ha. Först en variant på svärfars namn, som betyder klippa. Jag hoppas att det betyder att han blir lika lugn och trygg och självklar som sin farfar och sin pappa. De två koreanska förnamnen ska han få behålla, och mer välfunna namn kan jag inte tänka mig. De betyder välsignad skatt.
Vi har fått en son.
På andra sidan världen bor en halvårsgammal bebis hos sin fostermamma. Han vet det inte ännu, men han ska bli vår. Om inte något oförutsett händer. Jag vågar inte låta bli att göra detta tillägg.
Det har gått mycket fortare än vi kunde ana, och detta är vad som har hänt. När beskedet om stoppet i Korea kom för några veckor sedan bad vi AC ta reda på om kunde vara kortare väntetid för att få ett barn med - ja, vad skriver man? Medicinska frågetecken tror jag var formuleringen AC använde. Skavanker, sådana vi alla har.
Vår underbara AC-tant ringde tillbaka en vecka senare när vi var på Sommarön. Det finns en liten pojke, han är född i mars och han har ett ganska rejält synfel. Några dagar senare fick vi hans foto med posten, och en beskrivning av honom och hans bakgrund. Innerst inne bestämde vi oss redan då, men vi bad om några dagar för att kunna rådfråga läkare. Jag är ganska nära släkt med en barnneurolog, specialist på utvecklingsstörningar. Hon är gift med en ögonläkare. Det verkar nästan uppgjort, inte sant?
Jag pratade flera gånger med min släkting och fick snabbt klart för mig att synfelet inte var något att oroa sig för. Han får glasögon, och kanske kan han inte bli stridspilot när han blir stor. Vi bryr oss inte om någondera. Men hon tyckte att vi skulle ställa en del frågor för att få veta mer om hans utveckling.
Svaret kom en vecka senare. Förutom synen så verkar han frisk och normalt utvecklad på alla sätt. Såvitt man kan veta nu. Några garantier finns inte, men det gör det ju aldrig.
Så vi sa ja. Vår officiella förfrågan om att få adoptera honom skickades till Korea nu i veckan. Nytagna bilder och till och med en film av honom är på väg hit.
Vi vet inte när vi får resa och hämta honom. De familjer som senast har fått resebesked hade väntat ungefär två månader. Kanske går det lite fortare för oss.
Konstigt nog bekymrar detta oss inte. Vi vet att hans fostermamma tar väl hand om honom, det är helt uppenbart när man läser beskrivningen av honom och ser bilderna. Vi vet att han finns och har det bra, det är nog för oss just nu.
Det är underligt att det äntligen har hänt. Lika lite som något annat blev detta som jag hade tänkt mig. Jag trodde att vi skulle få vänta och vänta på barnbesked, en sniglande dag i taget, och till slut få samtalet som fick hela världen att stanna upp och sedan explodera i glädje.
Istället har vi fått barn lite i taget, några dagar mellan varje etapp. Vi fick veta att det fanns en pojke. Vi fick veta hur han såg ut. Vi fick veta att han var frisk. Vi fick veta att Korea accepterade oss.
Jag har inte känt av några explosioner ännu. Kanske är jag rent onormalt behärskad. Som tur är reagerar O likadant, det är skönt att inte vara ensam. I gengäld är alla i vår omgivning rent hysteriskt glada och försäkrar ömsom att detta är det vackraste barn de sett, ömsom att vi reagerar helt normalt efter alla besvikelser.
Det dröjer nog några dagar innan jag kan beskriva vad jag känner. Istället ska jag beskriva vår son, för några bilder av honom tänker jag inte posta.
Han har tunt kort svart hår som ligger platt på huvudet. Han har lång överläpp med tydlig amorbåge. Hans ögonbryn är välvda. Hans ögon är mörka och mycket tankfulla. Han har en rolig liten näsa som ser ut som en pyramid av tre kulor ungefär. Han har de mest bedårande hängande hamsterkinder och tjocka tassar till händer med gropar.
Tre förnamn kommer han att ha. Först en variant på svärfars namn, som betyder klippa. Jag hoppas att det betyder att han blir lika lugn och trygg och självklar som sin farfar och sin pappa. De två koreanska förnamnen ska han få behålla, och mer välfunna namn kan jag inte tänka mig. De betyder välsignad skatt.
2006-09-04
Första dagen på jobbet
Åhh, vad trött jag är! Efter bara fyra timmar (och en och en halv i bilen, inte att förglömma). Det enda vettiga jag har gjort är att svara ungefär femtio gånger på olika varianter av följande frågor:
hur mår du?
vad är det du har haft?
hur/varför får man inflammation i ryggmärgen?
vad får man för mediciner mot det?
du jobbar väl heltid nu?
Kan konstatera att mina kollegor har betydligt större tilltro till läkarvetenskapen än vad jag har. Alla blir förvånade när de hör att det inte finns någon entydig förklaring till min sjukdom, eller mediciner som gör en frisk på ett litet kick. Själv tycker jag att de är lite naiva. Usch vad jag har blivit cynisk, är det infertiliteten som har gjort mig sådan?
Annars är jag lite orolig för hur det ska gå att jobba ynka 25% och sätta gränser när folk sliter i mig. Jag blev mycket tröttare idag än jag trodde. Nåja, jag tröstar mig med att jag har två kraftiga handikapp just idag: huvudvärken efter provet har inte riktigt gått över samt mensvärk. Say no more. På onsdag är båda borta, förhoppningsvis.
Nu intar jag soffläge och tar mig en grundlig funderare på om jag orkar med kören idag eller inte.
hur mår du?
vad är det du har haft?
hur/varför får man inflammation i ryggmärgen?
vad får man för mediciner mot det?
du jobbar väl heltid nu?
Kan konstatera att mina kollegor har betydligt större tilltro till läkarvetenskapen än vad jag har. Alla blir förvånade när de hör att det inte finns någon entydig förklaring till min sjukdom, eller mediciner som gör en frisk på ett litet kick. Själv tycker jag att de är lite naiva. Usch vad jag har blivit cynisk, är det infertiliteten som har gjort mig sådan?
Annars är jag lite orolig för hur det ska gå att jobba ynka 25% och sätta gränser när folk sliter i mig. Jag blev mycket tröttare idag än jag trodde. Nåja, jag tröstar mig med att jag har två kraftiga handikapp just idag: huvudvärken efter provet har inte riktigt gått över samt mensvärk. Say no more. På onsdag är båda borta, förhoppningsvis.
Nu intar jag soffläge och tar mig en grundlig funderare på om jag orkar med kören idag eller inte.
Första dagen på jobbet
Åhh, vad trött jag är! Efter bara fyra timmar (och en och en halv i bilen, inte att förglömma). Det enda vettiga jag har gjort är att svara ungefär femtio gånger på olika varianter av följande frågor:
hur mår du?
vad är det du har haft?
hur/varför får man inflammation i ryggmärgen?
vad får man för mediciner mot det?
du jobbar väl heltid nu?
Kan konstatera att mina kollegor har betydligt större tilltro till läkarvetenskapen än vad jag har. Alla blir förvånade när de hör att det inte finns någon entydig förklaring till min sjukdom, eller mediciner som gör en frisk på ett litet kick. Själv tycker jag att de är lite naiva. Usch vad jag har blivit cynisk, är det infertiliteten som har gjort mig sådan?
Annars är jag lite orolig för hur det ska gå att jobba ynka 25% och sätta gränser när folk sliter i mig. Jag blev mycket tröttare idag än jag trodde. Nåja, jag tröstar mig med att jag har två kraftiga handikapp just idag: huvudvärken efter provet har inte riktigt gått över samt mensvärk. Say no more. På onsdag är båda borta, förhoppningsvis.
Nu intar jag soffläge och tar mig en grundlig funderare på om jag orkar med kören idag eller inte.
hur mår du?
vad är det du har haft?
hur/varför får man inflammation i ryggmärgen?
vad får man för mediciner mot det?
du jobbar väl heltid nu?
Kan konstatera att mina kollegor har betydligt större tilltro till läkarvetenskapen än vad jag har. Alla blir förvånade när de hör att det inte finns någon entydig förklaring till min sjukdom, eller mediciner som gör en frisk på ett litet kick. Själv tycker jag att de är lite naiva. Usch vad jag har blivit cynisk, är det infertiliteten som har gjort mig sådan?
Annars är jag lite orolig för hur det ska gå att jobba ynka 25% och sätta gränser när folk sliter i mig. Jag blev mycket tröttare idag än jag trodde. Nåja, jag tröstar mig med att jag har två kraftiga handikapp just idag: huvudvärken efter provet har inte riktigt gått över samt mensvärk. Say no more. På onsdag är båda borta, förhoppningsvis.
Nu intar jag soffläge och tar mig en grundlig funderare på om jag orkar med kören idag eller inte.
2006-09-02
Läskigt prov och börja jobba
I onsdags var jag hos doktorn igen. Vi pratade om framtiden, att inflammationen håller på att läka ut och kanske aldrig mer kommer tillbaka. De isande och brännande förnimmelser jag har haft i benen den senaste veckan är tecken på att nerverna återhämtar sig, en god nyhet således. Och när han satte en stämgaffel mot min tå eller fotknöl kunde jag känna vibrationerna. När vi träffades för drygt tre veckor sedan gjorde jag inte det.
Förra gången hade vi bestämt att han skulle ta ett ryggmärgsprov (på läkarspråk LP=lumbalpunktion och bland patienter och vårdpersonal omsusat som ett riktigt Läskigt Prov att ta) för att kunna bedöma lite bättre om det verkar troligt att inflammationen kommer tillbaka någon gång. Han ville göra det redan då, men eftersom vi var på väg till Sommarön bestämde han sig för att skjuta upp det. Man får ofta huvudvärk efter provet nämligen, och han ville inte förstöra min semester. Omtänksam doktor. Jag fick se röntgenbilder av min hjärna (häftigt, kände igen mig själv på näsan!). Och han inskärpte ännu en gång att han definitivt inte avråder från att skaffa barn under nuvarande omständigheter.
Och så provet då, jag börjar bli veteran nu eftersom det var andra gången. Ryktet är betydligt överdrivet. Det gjorde inte ens ont, det enda obehagliga var vetskapen om att doktorn stack mig i ryggen och att det var väldigt viktigt att ligga still. Men hellre LP än äggplock, alla gånger.
Men min kaxiga attityd fick sig något av en knäck när den omtalade huvudvärken kom, den slapp jag faktiskt förra gången. Konstigt nog, eftersom jag har väldigt lätt för att få ont i huvudet. Det är alltså inte överraskande, bara irriterande och jobbigt. Särskilt nu på tredje dagen. Det enda som hjälper är att ligga ned. Stå upp går ganska bra, sitta ner går inte alls. Det finns säkert en fysiologisk förklaring till detta.
Om huvudvärken ger med sig ska jag börja jobba på måndag. Efter att ha varit ganska hysterisk inför denna utsikt lugnade jag ner mig för ungefär en vecka sedan och insåg att det kanske rentav skulle vara riktigt skönt. Alltså hade jag tänkt till innan jag träffade doktorn och jag fick precis som jag ville. Jag börjar på 25% i två veckor och om det går bra går jag sedan upp till 50%. Jag tänkte (på O:s förslag) jobba 4 timmar på måndagar och onsdagar och 2 timmar hemifrån på fredagar. Min chef accepterade detta utan protester.
Värst vad folk är medgörliga och snälla då. Jag börjar nästan tro att jag är något.
Förra gången hade vi bestämt att han skulle ta ett ryggmärgsprov (på läkarspråk LP=lumbalpunktion och bland patienter och vårdpersonal omsusat som ett riktigt Läskigt Prov att ta) för att kunna bedöma lite bättre om det verkar troligt att inflammationen kommer tillbaka någon gång. Han ville göra det redan då, men eftersom vi var på väg till Sommarön bestämde han sig för att skjuta upp det. Man får ofta huvudvärk efter provet nämligen, och han ville inte förstöra min semester. Omtänksam doktor. Jag fick se röntgenbilder av min hjärna (häftigt, kände igen mig själv på näsan!). Och han inskärpte ännu en gång att han definitivt inte avråder från att skaffa barn under nuvarande omständigheter.
Och så provet då, jag börjar bli veteran nu eftersom det var andra gången. Ryktet är betydligt överdrivet. Det gjorde inte ens ont, det enda obehagliga var vetskapen om att doktorn stack mig i ryggen och att det var väldigt viktigt att ligga still. Men hellre LP än äggplock, alla gånger.
Men min kaxiga attityd fick sig något av en knäck när den omtalade huvudvärken kom, den slapp jag faktiskt förra gången. Konstigt nog, eftersom jag har väldigt lätt för att få ont i huvudet. Det är alltså inte överraskande, bara irriterande och jobbigt. Särskilt nu på tredje dagen. Det enda som hjälper är att ligga ned. Stå upp går ganska bra, sitta ner går inte alls. Det finns säkert en fysiologisk förklaring till detta.
Om huvudvärken ger med sig ska jag börja jobba på måndag. Efter att ha varit ganska hysterisk inför denna utsikt lugnade jag ner mig för ungefär en vecka sedan och insåg att det kanske rentav skulle vara riktigt skönt. Alltså hade jag tänkt till innan jag träffade doktorn och jag fick precis som jag ville. Jag börjar på 25% i två veckor och om det går bra går jag sedan upp till 50%. Jag tänkte (på O:s förslag) jobba 4 timmar på måndagar och onsdagar och 2 timmar hemifrån på fredagar. Min chef accepterade detta utan protester.
Värst vad folk är medgörliga och snälla då. Jag börjar nästan tro att jag är något.
Läskigt prov och börja jobba
I onsdags var jag hos doktorn igen. Vi pratade om framtiden, att inflammationen håller på att läka ut och kanske aldrig mer kommer tillbaka. De isande och brännande förnimmelser jag har haft i benen den senaste veckan är tecken på att nerverna återhämtar sig, en god nyhet således. Och när han satte en stämgaffel mot min tå eller fotknöl kunde jag känna vibrationerna. När vi träffades för drygt tre veckor sedan gjorde jag inte det.
Förra gången hade vi bestämt att han skulle ta ett ryggmärgsprov (på läkarspråk LP=lumbalpunktion och bland patienter och vårdpersonal omsusat som ett riktigt Läskigt Prov att ta) för att kunna bedöma lite bättre om det verkar troligt att inflammationen kommer tillbaka någon gång. Han ville göra det redan då, men eftersom vi var på väg till Sommarön bestämde han sig för att skjuta upp det. Man får ofta huvudvärk efter provet nämligen, och han ville inte förstöra min semester. Omtänksam doktor. Jag fick se röntgenbilder av min hjärna (häftigt, kände igen mig själv på näsan!). Och han inskärpte ännu en gång att han definitivt inte avråder från att skaffa barn under nuvarande omständigheter.
Och så provet då, jag börjar bli veteran nu eftersom det var andra gången. Ryktet är betydligt överdrivet. Det gjorde inte ens ont, det enda obehagliga var vetskapen om att doktorn stack mig i ryggen och att det var väldigt viktigt att ligga still. Men hellre LP än äggplock, alla gånger.
Men min kaxiga attityd fick sig något av en knäck när den omtalade huvudvärken kom, den slapp jag faktiskt förra gången. Konstigt nog, eftersom jag har väldigt lätt för att få ont i huvudet. Det är alltså inte överraskande, bara irriterande och jobbigt. Särskilt nu på tredje dagen. Det enda som hjälper är att ligga ned. Stå upp går ganska bra, sitta ner går inte alls. Det finns säkert en fysiologisk förklaring till detta.
Om huvudvärken ger med sig ska jag börja jobba på måndag. Efter att ha varit ganska hysterisk inför denna utsikt lugnade jag ner mig för ungefär en vecka sedan och insåg att det kanske rentav skulle vara riktigt skönt. Alltså hade jag tänkt till innan jag träffade doktorn och jag fick precis som jag ville. Jag börjar på 25% i två veckor och om det går bra går jag sedan upp till 50%. Jag tänkte (på O:s förslag) jobba 4 timmar på måndagar och onsdagar och 2 timmar hemifrån på fredagar. Min chef accepterade detta utan protester.
Värst vad folk är medgörliga och snälla då. Jag börjar nästan tro att jag är något.
Förra gången hade vi bestämt att han skulle ta ett ryggmärgsprov (på läkarspråk LP=lumbalpunktion och bland patienter och vårdpersonal omsusat som ett riktigt Läskigt Prov att ta) för att kunna bedöma lite bättre om det verkar troligt att inflammationen kommer tillbaka någon gång. Han ville göra det redan då, men eftersom vi var på väg till Sommarön bestämde han sig för att skjuta upp det. Man får ofta huvudvärk efter provet nämligen, och han ville inte förstöra min semester. Omtänksam doktor. Jag fick se röntgenbilder av min hjärna (häftigt, kände igen mig själv på näsan!). Och han inskärpte ännu en gång att han definitivt inte avråder från att skaffa barn under nuvarande omständigheter.
Och så provet då, jag börjar bli veteran nu eftersom det var andra gången. Ryktet är betydligt överdrivet. Det gjorde inte ens ont, det enda obehagliga var vetskapen om att doktorn stack mig i ryggen och att det var väldigt viktigt att ligga still. Men hellre LP än äggplock, alla gånger.
Men min kaxiga attityd fick sig något av en knäck när den omtalade huvudvärken kom, den slapp jag faktiskt förra gången. Konstigt nog, eftersom jag har väldigt lätt för att få ont i huvudet. Det är alltså inte överraskande, bara irriterande och jobbigt. Särskilt nu på tredje dagen. Det enda som hjälper är att ligga ned. Stå upp går ganska bra, sitta ner går inte alls. Det finns säkert en fysiologisk förklaring till detta.
Om huvudvärken ger med sig ska jag börja jobba på måndag. Efter att ha varit ganska hysterisk inför denna utsikt lugnade jag ner mig för ungefär en vecka sedan och insåg att det kanske rentav skulle vara riktigt skönt. Alltså hade jag tänkt till innan jag träffade doktorn och jag fick precis som jag ville. Jag börjar på 25% i två veckor och om det går bra går jag sedan upp till 50%. Jag tänkte (på O:s förslag) jobba 4 timmar på måndagar och onsdagar och 2 timmar hemifrån på fredagar. Min chef accepterade detta utan protester.
Värst vad folk är medgörliga och snälla då. Jag börjar nästan tro att jag är något.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)