Glädjedamm och brinnande försvarstal

Jag är märkvärdigt lugn, men jag är inte oberörd. Inuti mig finns en stilla liten damm av glädje. Ibland bubblar det till i dammen, vid de mest skilda tillfällen. Ofta förknippade med konsumtion av något slag. När jag får syn på en nyutgåva av Det blåser på månen och tanken slår mig att nu finns det någon som jag om sju-åtta år kan läsa den för. När jag tvättar och viker spjälsängslakanen från Ikea. När O kommer hem med en liten fleecekostym, lämplig för vinterns skidturer (ska vi ha honom i pulka eller bärsele?). När jag packar upp de talrika postorderpaket som jag beställt på sistone. En färgglad trämobil som föreställer alla djur i skogen. En sparkdräkt med sjömanskrage (med lite planering är det kanske den han ska ha när våra familjer ska möta oss på Arlanda?).

Den märkligaste känslan infinner sig när jag pratar om honom. I måndags visade jag kort för mina körkompisar. Någon kom fram mitt i visandet och frågade vem det var på bilderna. Min son. Min! Son! Jag har aldrig sagt så förut.

Jag har funderat mycket på vad jag ska kalla honom här. Hans namn vill jag inte använda, och O tyckte inte att jag skulle skriva ut initialen. Vi enades om täcknamnet lille Q. Det är en söt bokstav med lite lagom coola agentassociationer.

O och jag har alltså ägnat oss åt lite shopping igen. I helgen införskaffades ett antal förnödenheter såsom spjälsäng, skötbädd, babygym, tvättlappar, haklapp i plast. Samtidigt passade vi på att fnissa åt hur mycket anskrämlig design det finns i bebisvärlden. Ikea är det lysande undantaget. Jag hade kunnat köpa nästan vartenda ett av deras bebislakan. Favoriten är rött med vita prickar och en bård med vilda djur på. Överhuvudtaget har O och jag en faiblesse för djur. På skötbädden är det giraffer (fast syrran och hennes pojkvän hävdade bestämt att det var hästar). I babygymet hänger lejon, zebra och elefant. Till och med på haklappen figurerar en giraff.

Vi är fortfarande lika förundrade och frikopplade från verkligheten. Men vi är också mer synkade än vi någon gång har varit under vår sjuåriga resa mot lille Q. Det är verkligen sant att adoption är ett jämställt sätt att bli förälder på. O är minst lika engagerad som jag. Jag kan inte säga hur skönt det känns efter alla träliga år då alla ingrepp skulle göras i min kropp.

Oron finns där också, men den är lättare att bära eftersom vi delar den. ”Måtte vi verkligen få honom nu”, sa O häromdagen. Det är underbart att inte vara ensam om sådana tankar.

Men allt är inte bräkande idyll, som vanligt finns det dalar också. I söndags kväll damp jag ner i en sådan efter några okänsliga kommentarer av en släkting, som här ska få vara anonym. Kontentan var ungefär att vi borde ha sparat ihop till adoptionen och att det var lite oansvarigt av oss att inte göra det. Den finansieras genom lån på huset och försäljning av aktier som jag fick av min farmor när jag var sex år.

Jag vet att jag är onödigt känslig för kritik, och att jag uppfattar en del kommentarer som kritik när de inte är menade så. Det är något jag borde jobba med. Är jag sjuk eller trött eller allmänt nere är jag ännu mer ömhudad. Sedan jag blev sjuk i somras har jag varit ganska obalanserad och tagit illa vid mig av en del bagatellartade händelser.

Trots denna vetskap så var denna moralkaka svår att svälja. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Personen ifråga tänker inte längre än näsan räcker. Det är sant att O och jag tjänar bra och att vi det senaste året har varit lite lättsinniga med pengar. Vi har unnat oss två ganska dyra resor till exempel. Men å andra sidan har vi bara haft de här inkomsterna i drygt ett år. Innan dess har vi under fem år turats om att försörja den andre, någon av oss har studerat eller varit arbetslös. Inte att förglömma har vi också lagt ut nära hundratusen på fullkomligt fruktlösa provrörsförsök, det senaste så sent som i höstas.

Allt detta skulle jag vilja täppa till truten på vederbörande med, men jag gör det inte. Jag är för feg och för lat, antar jag. Istället kommer jag att älta detta i några dagar, glömma det för en stund, komma ihåg det och bli arg igen. Till sist kommer det att blekna.

Det är förstås den unkna gamla barnlösheten som hemsöker mig igen. Känslan av orättvisa känner jag igen, alltför väl. Inte nog med att vi får vänta alldeles för länge på barn, och betala först en massa pengar, och vänta ännu mer, och sedan betala ännu massa mer pengar, sedan får vi förebråelser för att vi inte plågat oss själva ännu mer och sparat och gnetat.

Nu måste jag göra en ansträngning att lägga detta bakom mig och inte låta det grumla glädjen över lille Q.