2006-09-13

Glädjedamm och brinnande försvarstal

Jag är märkvärdigt lugn, men jag är inte oberörd. Inuti mig finns en stilla liten damm av glädje. Ibland bubblar det till i dammen, vid de mest skilda tillfällen. Ofta förknippade med konsumtion av något slag. När jag får syn på en nyutgåva av Det blåser på månen och tanken slår mig att nu finns det någon som jag om sju-åtta år kan läsa den för. När jag tvättar och viker spjälsängslakanen från Ikea. När O kommer hem med en liten fleecekostym, lämplig för vinterns skidturer (ska vi ha honom i pulka eller bärsele?). När jag packar upp de talrika postorderpaket som jag beställt på sistone. En färgglad trämobil som föreställer alla djur i skogen. En sparkdräkt med sjömanskrage (med lite planering är det kanske den han ska ha när våra familjer ska möta oss på Arlanda?).

Den märkligaste känslan infinner sig när jag pratar om honom. I måndags visade jag kort för mina körkompisar. Någon kom fram mitt i visandet och frågade vem det var på bilderna. Min son. Min! Son! Jag har aldrig sagt så förut.

Jag har funderat mycket på vad jag ska kalla honom här. Hans namn vill jag inte använda, och O tyckte inte att jag skulle skriva ut initialen. Vi enades om täcknamnet lille Q. Det är en söt bokstav med lite lagom coola agentassociationer.

O och jag har alltså ägnat oss åt lite shopping igen. I helgen införskaffades ett antal förnödenheter såsom spjälsäng, skötbädd, babygym, tvättlappar, haklapp i plast. Samtidigt passade vi på att fnissa åt hur mycket anskrämlig design det finns i bebisvärlden. Ikea är det lysande undantaget. Jag hade kunnat köpa nästan vartenda ett av deras bebislakan. Favoriten är rött med vita prickar och en bård med vilda djur på. Överhuvudtaget har O och jag en faiblesse för djur. På skötbädden är det giraffer (fast syrran och hennes pojkvän hävdade bestämt att det var hästar). I babygymet hänger lejon, zebra och elefant. Till och med på haklappen figurerar en giraff.

Vi är fortfarande lika förundrade och frikopplade från verkligheten. Men vi är också mer synkade än vi någon gång har varit under vår sjuåriga resa mot lille Q. Det är verkligen sant att adoption är ett jämställt sätt att bli förälder på. O är minst lika engagerad som jag. Jag kan inte säga hur skönt det känns efter alla träliga år då alla ingrepp skulle göras i min kropp.

Oron finns där också, men den är lättare att bära eftersom vi delar den. ”Måtte vi verkligen få honom nu”, sa O häromdagen. Det är underbart att inte vara ensam om sådana tankar.

Men allt är inte bräkande idyll, som vanligt finns det dalar också. I söndags kväll damp jag ner i en sådan efter några okänsliga kommentarer av en släkting, som här ska få vara anonym. Kontentan var ungefär att vi borde ha sparat ihop till adoptionen och att det var lite oansvarigt av oss att inte göra det. Den finansieras genom lån på huset och försäljning av aktier som jag fick av min farmor när jag var sex år.

Jag vet att jag är onödigt känslig för kritik, och att jag uppfattar en del kommentarer som kritik när de inte är menade så. Det är något jag borde jobba med. Är jag sjuk eller trött eller allmänt nere är jag ännu mer ömhudad. Sedan jag blev sjuk i somras har jag varit ganska obalanserad och tagit illa vid mig av en del bagatellartade händelser.

Trots denna vetskap så var denna moralkaka svår att svälja. Det kändes så fruktansvärt orättvist. Personen ifråga tänker inte längre än näsan räcker. Det är sant att O och jag tjänar bra och att vi det senaste året har varit lite lättsinniga med pengar. Vi har unnat oss två ganska dyra resor till exempel. Men å andra sidan har vi bara haft de här inkomsterna i drygt ett år. Innan dess har vi under fem år turats om att försörja den andre, någon av oss har studerat eller varit arbetslös. Inte att förglömma har vi också lagt ut nära hundratusen på fullkomligt fruktlösa provrörsförsök, det senaste så sent som i höstas.

Allt detta skulle jag vilja täppa till truten på vederbörande med, men jag gör det inte. Jag är för feg och för lat, antar jag. Istället kommer jag att älta detta i några dagar, glömma det för en stund, komma ihåg det och bli arg igen. Till sist kommer det att blekna.

Det är förstås den unkna gamla barnlösheten som hemsöker mig igen. Känslan av orättvisa känner jag igen, alltför väl. Inte nog med att vi får vänta alldeles för länge på barn, och betala först en massa pengar, och vänta ännu mer, och sedan betala ännu massa mer pengar, sedan får vi förebråelser för att vi inte plågat oss själva ännu mer och sparat och gnetat.

Nu måste jag göra en ansträngning att lägga detta bakom mig och inte låta det grumla glädjen över lille Q.

8 kommentarer:

  1. Lilla Q, vilket underbart namn!

    Och det är bara den som inte förstår vad varenda djävla dag i barnlöshetsträsket kostar på psyket som kan komma och säga att ni borde väntat lite till och första sparat ihop pengarna.

    Herregud, varenda människa idag har ju lån. Och att låna för att kunna få sin älskade son är ju en tusen gånger bättre investering än att köpa en sportbil!

    SvaraRadera
  2. Grattis till lilla Q!
    Klart stt man tröstat sig under IVF- åren, speciellt när folk omkring en inte fattar nåt. Dessa resor kan man väl se som en investering i förhållandet när livet varit tufft. Det har ni varit väl värda.
    Grattis igen, det låter underbart med den lille.

    SvaraRadera
  3. Amen Helga...det är såklart att ni skulle ha sparat era aktiepengar till nåt nyttigare än en bebis! Ni kunde ju ha...äää...eee...ja, nåt finns det ju säkert som är en smartare investering?
    Dessutom så kommer ju bebisen att kosta er massor av pengar också i framtiden.

    Vi var lika sorgligt lättsinniga som ni. Vi sålde alla våra aktier för att betala IVF-försöken och tog också extralån på huset, plus att vi levde på och under smärtgränsen ett bra tag. Var nära att vi fick sälja vårt älskade hus.

    Tokigt nog tycker vi fortfarande att det var värt vartenda surt öre att få våra två fina flickor, och som tur är så har vi inte fått höra några såna blä-kommentarer som du fått från någon i vår omgivning.
    Vårt senaste försök fick vi t o m finansierat av svärföräldrarna:O)

    SvaraRadera
  4. Folk som säger såna dumheter... jag har inga ord!

    SvaraRadera
  5. Herregud, jag kan inte tänka mig något bättre att ta lån för, än att få sitt efterlängtade barn.

    Låt det rinna av bara!

    Åh jag riktigt avundas dig som får kolla på bebisprylar. Andra gången man väntar barn så är det inte riktigt på samma sätt, tror jag. Vi har ju inte väntat så länge ännu och vår väntan på 2:an lär bli lång. Men nu har man allting från första barnet och någonstans slår väl förnuftet till (om inte annat min man) och säger till mig att jag inte kan shoppa ny vagn, säng, filtar mm mm. Fast lite nya kläder blir det allt och lite annat. Lillis nr 2 ska ju också få egna saker och kan ju inte bara ärva syrrans.

    SvaraRadera
  6. Som vanligt glömmer jag att skriva under

    Malva skrev ovanstående inlägg

    SvaraRadera
  7. Hej Helga

    Besked om barnbesked brukar lämna mig ganska oberörd - ditt gör det inte. Jag har följt din blog sedan "adoptionsstoppet från Korea och en tråd vi möttes då, i ett annat forum.

    Jag vet inte varför, men det finns några få pesoner vars texter jag läst på internet där jag nästan tveklöst har förstått att de kommer att bli - eller är - alldeles fantastiska föräldrar, i all vardaglighet. Du är en av dem.

    Förävrigt tycker jag att du ska försöka få dina texter publicerade.

    K

    SvaraRadera
  8. Det är DYRT att vara ofrivilligt barnlös. Man måste ju trösta sig på något vis för att orka. Inte tusan orkar man gneta på och spara dessutom. Spara och leva på luft och kärlek går jättebra när man är lycklig, men inte inne i en livskris. Så bort med eventuellt dåligt samvete!!! Finns det någonting bättre att låna till än till sitt eget barn?

    Det är underbart att läsa det du skriver. Jag hoppas innerligt att du fortsätter att skriva när ni har fått Lille Q till er

    Anna

    SvaraRadera