Järtecken finns - kanske

Jag har alldeles glömt bort att berätta en sak. För någon månad sedan (här) hemföll jag åt fånig vidskepelse och efterlyste åskknallar som vägledning i vårt snåriga liv.

Jag tror ju inte på sådant här egentligen, men: när AC ringde för tre veckor sedan för att berätta att lille Q är frisk förutom synfelet, blev det ett ganska långt samtal. Jag sa att vi kommer att bestämma oss snart, och att vi nästan säkert skulle tacka ja, men att jag ville prata med O först, förstås. Vi pratade hit och dit om resa och annat, och plötsligt brakar det till. Det mest magnifika och utdragna åskdunder jag har hört i hela mitt liv. Men det var bara ett enda dunder. Inte två och inte tre. Enligt överenskommelsen med Bebisguden betydde det att härdar vi ut så får vi barn och lever lyckliga i alla våra dagar.

Mitt ingenjörsjag flinar åt mig själv och undrar om jag ska börja tro på horoskop nu också. (Men jag är inte bara ingenjör - jag är ju mamma också! Mwah-ha-ha. Slut parentes!) Med en ganska stor del av mitt jag är jag glad åt den där åskan.

Förresten gjorde det mig verkligt gott att läsa era kommentarer på mitt förra inlägg. Jag tror att jag kan lämna uttalandet om pengar bakom mig nu.

Med risk för att bli jolmig så vill jag också säga att jag är väldigt glad och rörd över att ni finns, alla ni som läser min dagbok och lever med i mina bekymmer. Tack.