När det äntligen händer

Det är en sak jag måste berätta.

Vi har fått en son.

På andra sidan världen bor en halvårsgammal bebis hos sin fostermamma. Han vet det inte ännu, men han ska bli vår. Om inte något oförutsett händer. Jag vågar inte låta bli att göra detta tillägg.

Det har gått mycket fortare än vi kunde ana, och detta är vad som har hänt. När beskedet om stoppet i Korea kom för några veckor sedan bad vi AC ta reda på om kunde vara kortare väntetid för att få ett barn med - ja, vad skriver man? Medicinska frågetecken tror jag var formuleringen AC använde. Skavanker, sådana vi alla har.

Vår underbara AC-tant ringde tillbaka en vecka senare när vi var på Sommarön. Det finns en liten pojke, han är född i mars och han har ett ganska rejält synfel. Några dagar senare fick vi hans foto med posten, och en beskrivning av honom och hans bakgrund. Innerst inne bestämde vi oss redan då, men vi bad om några dagar för att kunna rådfråga läkare. Jag är ganska nära släkt med en barnneurolog, specialist på utvecklingsstörningar. Hon är gift med en ögonläkare. Det verkar nästan uppgjort, inte sant?

Jag pratade flera gånger med min släkting och fick snabbt klart för mig att synfelet inte var något att oroa sig för. Han får glasögon, och kanske kan han inte bli stridspilot när han blir stor. Vi bryr oss inte om någondera. Men hon tyckte att vi skulle ställa en del frågor för att få veta mer om hans utveckling.

Svaret kom en vecka senare. Förutom synen så verkar han frisk och normalt utvecklad på alla sätt. Såvitt man kan veta nu. Några garantier finns inte, men det gör det ju aldrig.

Så vi sa ja. Vår officiella förfrågan om att få adoptera honom skickades till Korea nu i veckan. Nytagna bilder och till och med en film av honom är på väg hit.

Vi vet inte när vi får resa och hämta honom. De familjer som senast har fått resebesked hade väntat ungefär två månader. Kanske går det lite fortare för oss.

Konstigt nog bekymrar detta oss inte. Vi vet att hans fostermamma tar väl hand om honom, det är helt uppenbart när man läser beskrivningen av honom och ser bilderna. Vi vet att han finns och har det bra, det är nog för oss just nu.

Det är underligt att det äntligen har hänt. Lika lite som något annat blev detta som jag hade tänkt mig. Jag trodde att vi skulle få vänta och vänta på barnbesked, en sniglande dag i taget, och till slut få samtalet som fick hela världen att stanna upp och sedan explodera i glädje.

Istället har vi fått barn lite i taget, några dagar mellan varje etapp. Vi fick veta att det fanns en pojke. Vi fick veta hur han såg ut. Vi fick veta att han var frisk. Vi fick veta att Korea accepterade oss.

Jag har inte känt av några explosioner ännu. Kanske är jag rent onormalt behärskad. Som tur är reagerar O likadant, det är skönt att inte vara ensam. I gengäld är alla i vår omgivning rent hysteriskt glada och försäkrar ömsom att detta är det vackraste barn de sett, ömsom att vi reagerar helt normalt efter alla besvikelser.

Det dröjer nog några dagar innan jag kan beskriva vad jag känner. Istället ska jag beskriva vår son, för några bilder av honom tänker jag inte posta.

Han har tunt kort svart hår som ligger platt på huvudet. Han har lång överläpp med tydlig amorbåge. Hans ögonbryn är välvda. Hans ögon är mörka och mycket tankfulla. Han har en rolig liten näsa som ser ut som en pyramid av tre kulor ungefär. Han har de mest bedårande hängande hamsterkinder och tjocka tassar till händer med gropar.

Tre förnamn kommer han att ha. Först en variant på svärfars namn, som betyder klippa. Jag hoppas att det betyder att han blir lika lugn och trygg och självklar som sin farfar och sin pappa. De två koreanska förnamnen ska han få behålla, och mer välfunna namn kan jag inte tänka mig. De betyder välsignad skatt.