I höstas fick en av Q:s kompisar ett syskon. Synnerligen vältajmat, tyckte vi, eftersom det då föll sig lämpligt att börja prata om att bebisar ligger i sina mammors magar och att reda ut vems mage man egentligen legat i.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
2009-03-08
Bebis i magen
I höstas fick en av Q:s kompisar ett syskon. Synnerligen vältajmat, tyckte vi, eftersom det då föll sig lämpligt att börja prata om att bebisar ligger i sina mammors magar och att reda ut vems mage man egentligen legat i.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
Så värst långt i detta resonemang har vi inte kommit, eftersom Q får bestämma takten. En enda gång har han själv frågat vems mage han har legat i.
Mest pratar Q om sin bebis som han har i magen. Förut hette den Pelle, nu har den bytt namn till Olle. När vi häromdagen på vuxenvis pratade om att åka till Korea och hämta en bebis, tyckte Q att det var alldeles onödigt - jag har en bebis i magen ju!
Blir du pappa åt den bebisen då, frågade jag. Q tittade på mig med milt överseende. Nej, jag blir storebror förstår du väl. Pappa blir pappa och du blir mamma.
Jaha.
Det som vi trodde var en tillfällig tankelek i höstas när Q besviket upptäckte att varken jag eller hans pappa hade några bebisar i magen, tycks ha blivit permanent.
Jag har inte för avsikt att ta Q ur hans villfarelse. Tids nog kommer han att få veta. Och jag ägnar mig åt en egen tankelek: att detta kanske kan vara ett sätt för Q att bearbeta sin historia. Samt det faktum att det så småningom är ett syskon på ingång.
2009-03-05
Överskottsenergi? Moahaha!
Vi var på soc igår och stämde av vad som hänt sedan sist. Tiden går fort, hemutredningen har pågått så länge att vår utredare kommer att få bassning om den inte blir klar snart. För vår del brådskar det inte särskilt. Enligt AC blir det vår tur att skicka papper någon gång i höst, och Korea vill inte ha för gamla utredningar. Ett godkännande i juni skulle sitta finfint.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
Överskottsenergi? Moahaha!
Vi var på soc igår och stämde av vad som hänt sedan sist. Tiden går fort, hemutredningen har pågått så länge att vår utredare kommer att få bassning om den inte blir klar snart. För vår del brådskar det inte särskilt. Enligt AC blir det vår tur att skicka papper någon gång i höst, och Korea vill inte ha för gamla utredningar. Ett godkännande i juni skulle sitta finfint.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
(Skicka papper i höst kan betyda att vi är tvåbarnsföräldrar om ungefär ett år. Hick!)
Vi berättade förstås om vårt nyinköpta hus och kunde inte låta bli att raljera över det faktum att våra utredningar aldrig slutförs där vi bor eftersom vi alltid lyckas flytta. (För den som undrar: om man flyttar inom Stockholms stad så påverkas inte en pågående adoptionsutredning, den ligger kvar och slutförs av soc i den stadsdelsnämnd där man började. Att byta kommun under utredningen kan däremot innebära problem.)
Vår utredare frågade om våra tankar inför flytten, om vi funderat över hur den kan påverka Q:s trygghet. Hon var noga med att betona att hon inte menade att ifrågasätta vår föräldrakompetens, hon gillar det hon har sett och kommer att godkänna oss, men hon ville veta hur vi resonerar. Vi svarade att vi faktiskt inte har tänkt så mycket på saken. Vi tycker att Q verkar trygg. Vi reser en del, vi träffar många människor, och har märkt att Q alltid verkar uppskatta den stimulans han får då. Men han är också duktig på att ta för sig när han behöver tanka trygghet från någon av oss. Trotsandet och bråkandet hemma intensifieras när han har varit stor och duktig borta. Han somnar i egen säng (oftast) men kommer till vår säng om natten. Då lägger han sig tätt intill någon av oss, alltid den han träffat minst under dagen.
Å andra sidan har vi visst tänkt till, påpekade O. Vi har inte för avsikt att flytta Q från hans dagmamma trots att vi flyttar en bit bort. Flytt till nytt hem och ett nytt syskon på ingång. Nä, man kan inte ändra på allt i livet samtidigt.
Vidare fick vi höra att våra referenter beskriver ett par som har överskottsenergi, som tar sig tid för träning och egna hobbies och rentav orkar fixa kalas ibland. Som inte alls verkar gå på knäna.
Hohoho, säger jag och gäspar stort. Och går ut och kollar varför min man är så tyst därute i TV-fåtöljen.
Men det är ju bra att vi lyckas hålla skenet uppe.
2009-03-03
Jubileum, beslut och uppdatering
Nu är det mars 2009 vilket betyder att det är fem år sedan jag började hälla ut mina tankar på nätet.
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Jubileum, beslut och uppdatering
Nu är det mars 2009 vilket betyder att det är fem år sedan jag började hälla ut mina tankar på nätet.
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
Då var jag arbetslös och ägnade mig åt att plugga projektledning, söka jobb (dock inte alltför entusiastiskt) och framför allt, med hela min varelse och väsen, alla mina tankar och drömmar: att längta efter barn. Samt göra vad jag kunde för att få några. Då hade vi genomgått tre IVF:er. Jag var inte särskilt hoppfull inför framtiden. Jag tänkte mycket på adoption men såg stora hinder på vägen: jobb till mig, jobb till O, ökad balans och psykisk styrka hos mig för att alls klara av adoptionsprocessen. Jag var så bräcklig och jag inbillade mig att den skulle vara svår. Och så var vi långt ifrån färdiga med projektet IVF. Tyckte vi.
På fem år kan mycket hända. Det liv jag lever idag är fjärran från det jag levde då.
Med jämna mellanrum funderar jag på vad jag egentligen vill med mitt bloggande. För några veckor sedan hade jag nästan bestämt mig för att stänga ner Helgas dagbok och eventuellt börja på ny kula under annan pseudonym, med något annorlunda inriktning. Q börjar bli stor nu, det blir alltmer problematiskt att blogga om honom. Han uppfyller mig och gör mitt liv helt, hur skulle jag inte kunna skriva om honom? Men jag är rädd om hans integritet och vill inte lämna ut honom. Hur klara denna balansgång?
Nu tror jag att jag har bestämt mig. Vi ska ju ha en till, en nummer två. Ännu är det helt ogripbart för mig, trots att en del praktiska förberedelser pågår. Men så tänker jag på de parallella processer som bevisligen ledde fram till mitt livs lyckligaste möte. Och inser att nummer två kanske redan finns. En färdig liten människa med alldeles egna förutsättningar som kommer att göra entré i våra liv och bli lika viktig och självklar och älskad som Q. Hur märkligt det än verkar att mirakel ska kunna upprepas.
Denna dagbok kommer att fortsätta tills nummer två är hemma med oss. För då kommer även Helga att vara hemma, mer än hemma. Två barn är mer än jag någonsin vågade önska mig.
Hur mitt bloggliv artar sig efter detta får vi se. Men jag tror att jag kommer att vilja ha bättre koll på mina läsare då, förmodligen till priset av en minskad läsarskara. Men jag kommer inte att försvinna ut i rymden utan att lämna ett flyttkort efter mig!
2009-03-01
Ögonblicksbild av mitt liv enligt Google
barn arg boktips
test centraldammsugare
eco tapeter easy-up
hysterektomi dysmenorré
barnkalas tips
inbyggt badkar
p-stav minskad sexlust
golvvärme linoleum
gratis tapetprover
lackera köksluckor
bouché smördeg (hoppsan, det var O som googlade här)
barnskiva lejonungarna (med Cilla Ingvar, finns inte att få tag på)
vallatips halvvasan (O igen)
morrissey ny skiva
temperature in beijing
Jag längtar till våren när mycket av ovanstående förhoppningsvis är inaktuellt.
test centraldammsugare
eco tapeter easy-up
hysterektomi dysmenorré
barnkalas tips
inbyggt badkar
p-stav minskad sexlust
golvvärme linoleum
gratis tapetprover
lackera köksluckor
bouché smördeg (hoppsan, det var O som googlade här)
barnskiva lejonungarna (med Cilla Ingvar, finns inte att få tag på)
vallatips halvvasan (O igen)
morrissey ny skiva
temperature in beijing
Jag längtar till våren när mycket av ovanstående förhoppningsvis är inaktuellt.
Ögonblicksbild av mitt liv enligt Google
barn arg boktips
test centraldammsugare
eco tapeter easy-up
hysterektomi dysmenorré
barnkalas tips
inbyggt badkar
p-stav minskad sexlust
golvvärme linoleum
gratis tapetprover
lackera köksluckor
bouché smördeg (hoppsan, det var O som googlade här)
barnskiva lejonungarna (med Cilla Ingvar, finns inte att få tag på)
vallatips halvvasan (O igen)
morrissey ny skiva
temperature in beijing
Jag längtar till våren när mycket av ovanstående förhoppningsvis är inaktuellt.
test centraldammsugare
eco tapeter easy-up
hysterektomi dysmenorré
barnkalas tips
inbyggt badkar
p-stav minskad sexlust
golvvärme linoleum
gratis tapetprover
lackera köksluckor
bouché smördeg (hoppsan, det var O som googlade här)
barnskiva lejonungarna (med Cilla Ingvar, finns inte att få tag på)
vallatips halvvasan (O igen)
morrissey ny skiva
temperature in beijing
Jag längtar till våren när mycket av ovanstående förhoppningsvis är inaktuellt.
2009-02-27
Förebild, självdito och beröm
Min aversion mot jobbet ebbade ut något igår när jag hade stökat undan en stor projektpresentation för ledningen. Eftersom dylika tillhör min vardag så trodde jag mig inte vara särskilt nervös inför den, men lättnaden jag kände efteråt tyder på att jag lyckas lura mig själv. Åt det bättre hållet.
Ännu en gång var det videokonferens och ännu en gång såg jag mig själv på skärmen, ännu en gång frågade jag mig vem den rultiga (nåja, vi kanske kan nöja oss med kurviga) och definitivt medelåldriga damen var. Sedan fixerade jag på den tuffaste av cheferna och pratade på.
Efteråt kom jag att tänka på en intervju jag nyligen läste med Marit Paulsen. Reportern kommenterade att hon såg smalare ut, varpå Marit buttert svarade att det berodde på att hon ännu inte skaffat sig några tältiga jobbkläder. Jag förstår inte varför kvinnor vill se små och smala ut, förklarade hon vidare. Det är bättre att se stor och respektingivande ut. Det finns inte en karl som inte blir rädd när morsan blir arg!
Heja Marit, hon är verkligen underbar och en förebild på mer än ett sätt! Om än kanske inte någon stilikon.
Idag hejdades jag vid kaffeautomaten av en kvinnlig kollega som jag inte känner så väl. Hon hade suttit med på alla projektpresentationer. Jag måste få gratulera dig till en bra uppvisning igår, sa hon. Vilket driv, det är några av dina kollegor som borde gå kurs hos dig.
Naturligtvis blev jag glad, och förstås talade jag om det för henne. Och tänkte ännu en gång på det faktum att de enda som delar ut beröm på mitt jobb är kvinnorna.
Ännu en gång var det videokonferens och ännu en gång såg jag mig själv på skärmen, ännu en gång frågade jag mig vem den rultiga (nåja, vi kanske kan nöja oss med kurviga) och definitivt medelåldriga damen var. Sedan fixerade jag på den tuffaste av cheferna och pratade på.
Efteråt kom jag att tänka på en intervju jag nyligen läste med Marit Paulsen. Reportern kommenterade att hon såg smalare ut, varpå Marit buttert svarade att det berodde på att hon ännu inte skaffat sig några tältiga jobbkläder. Jag förstår inte varför kvinnor vill se små och smala ut, förklarade hon vidare. Det är bättre att se stor och respektingivande ut. Det finns inte en karl som inte blir rädd när morsan blir arg!
Heja Marit, hon är verkligen underbar och en förebild på mer än ett sätt! Om än kanske inte någon stilikon.
Idag hejdades jag vid kaffeautomaten av en kvinnlig kollega som jag inte känner så väl. Hon hade suttit med på alla projektpresentationer. Jag måste få gratulera dig till en bra uppvisning igår, sa hon. Vilket driv, det är några av dina kollegor som borde gå kurs hos dig.
Naturligtvis blev jag glad, och förstås talade jag om det för henne. Och tänkte ännu en gång på det faktum att de enda som delar ut beröm på mitt jobb är kvinnorna.
Förebild, självdito och beröm
Min aversion mot jobbet ebbade ut något igår när jag hade stökat undan en stor projektpresentation för ledningen. Eftersom dylika tillhör min vardag så trodde jag mig inte vara särskilt nervös inför den, men lättnaden jag kände efteråt tyder på att jag lyckas lura mig själv. Åt det bättre hållet.
Ännu en gång var det videokonferens och ännu en gång såg jag mig själv på skärmen, ännu en gång frågade jag mig vem den rultiga (nåja, vi kanske kan nöja oss med kurviga) och definitivt medelåldriga damen var. Sedan fixerade jag på den tuffaste av cheferna och pratade på.
Efteråt kom jag att tänka på en intervju jag nyligen läste med Marit Paulsen. Reportern kommenterade att hon såg smalare ut, varpå Marit buttert svarade att det berodde på att hon ännu inte skaffat sig några tältiga jobbkläder. Jag förstår inte varför kvinnor vill se små och smala ut, förklarade hon vidare. Det är bättre att se stor och respektingivande ut. Det finns inte en karl som inte blir rädd när morsan blir arg!
Heja Marit, hon är verkligen underbar och en förebild på mer än ett sätt! Om än kanske inte någon stilikon.
Idag hejdades jag vid kaffeautomaten av en kvinnlig kollega som jag inte känner så väl. Hon hade suttit med på alla projektpresentationer. Jag måste få gratulera dig till en bra uppvisning igår, sa hon. Vilket driv, det är några av dina kollegor som borde gå kurs hos dig.
Naturligtvis blev jag glad, och förstås talade jag om det för henne. Och tänkte ännu en gång på det faktum att de enda som delar ut beröm på mitt jobb är kvinnorna.
Ännu en gång var det videokonferens och ännu en gång såg jag mig själv på skärmen, ännu en gång frågade jag mig vem den rultiga (nåja, vi kanske kan nöja oss med kurviga) och definitivt medelåldriga damen var. Sedan fixerade jag på den tuffaste av cheferna och pratade på.
Efteråt kom jag att tänka på en intervju jag nyligen läste med Marit Paulsen. Reportern kommenterade att hon såg smalare ut, varpå Marit buttert svarade att det berodde på att hon ännu inte skaffat sig några tältiga jobbkläder. Jag förstår inte varför kvinnor vill se små och smala ut, förklarade hon vidare. Det är bättre att se stor och respektingivande ut. Det finns inte en karl som inte blir rädd när morsan blir arg!
Heja Marit, hon är verkligen underbar och en förebild på mer än ett sätt! Om än kanske inte någon stilikon.
Idag hejdades jag vid kaffeautomaten av en kvinnlig kollega som jag inte känner så väl. Hon hade suttit med på alla projektpresentationer. Jag måste få gratulera dig till en bra uppvisning igår, sa hon. Vilket driv, det är några av dina kollegor som borde gå kurs hos dig.
Naturligtvis blev jag glad, och förstås talade jag om det för henne. Och tänkte ännu en gång på det faktum att de enda som delar ut beröm på mitt jobb är kvinnorna.
2009-02-25
Helt enkelt
Idag kände jag för första gången på ganska många år att jag verkligen tyckte illa om mitt jobb.
Imorgon kanske jag förklarar varför. Efter att ha lämnat Q hos dagmamman en halvtimme tidigare än vanligt, satt mig i bilen och forcerat köerna för att förhoppningsvis hinna med andan i halsen till en telefonkonferens med kollegor på andra sidan jorden, under det korta fönster då vi alla befinner oss på arbetet samtidigt.
Geografi och dygnsrytm har mycket med saken att göra. Varför kan jag inte få jobba med Mexiko istället för med Kina?
Imorgon kanske jag förklarar varför. Efter att ha lämnat Q hos dagmamman en halvtimme tidigare än vanligt, satt mig i bilen och forcerat köerna för att förhoppningsvis hinna med andan i halsen till en telefonkonferens med kollegor på andra sidan jorden, under det korta fönster då vi alla befinner oss på arbetet samtidigt.
Geografi och dygnsrytm har mycket med saken att göra. Varför kan jag inte få jobba med Mexiko istället för med Kina?
Helt enkelt
Idag kände jag för första gången på ganska många år att jag verkligen tyckte illa om mitt jobb.
Imorgon kanske jag förklarar varför. Efter att ha lämnat Q hos dagmamman en halvtimme tidigare än vanligt, satt mig i bilen och forcerat köerna för att förhoppningsvis hinna med andan i halsen till en telefonkonferens med kollegor på andra sidan jorden, under det korta fönster då vi alla befinner oss på arbetet samtidigt.
Geografi och dygnsrytm har mycket med saken att göra. Varför kan jag inte få jobba med Mexiko istället för med Kina?
Imorgon kanske jag förklarar varför. Efter att ha lämnat Q hos dagmamman en halvtimme tidigare än vanligt, satt mig i bilen och forcerat köerna för att förhoppningsvis hinna med andan i halsen till en telefonkonferens med kollegor på andra sidan jorden, under det korta fönster då vi alla befinner oss på arbetet samtidigt.
Geografi och dygnsrytm har mycket med saken att göra. Varför kan jag inte få jobba med Mexiko istället för med Kina?
2009-02-24
Därför är jag republikan
Erinrade mig Vilhelm Mobergs ord imorse när jag hörde på radionyheterna.
Förutom att jag inte tycker att det är förenligt med demokratiska principer att hålla sig med något så mossigt som monarki, så räckte det med att lyssna på den av P1 inkallade hovreportern för att revolutionslustan skulle bubbla upp.
Denna dam har ägnat tio år åt att "bevaka" kungahuset och klichéerna forsade entusiastiskt ur henne. Att det var underbart att vakna till denna fan-tas-tiska nyhet. Att kungahuset är nationalklenoder som ligger hela svenska folket varmt om hjärtat (vem är hon att utnämna sig till taleskvinna?). Att Daniel minsann har fått kämpa för sin prinsessa och har visat sig värdig.
Är detta viktigt? Det är klart att även jag fattar att det är en ur skvallersynpunkt intressant nyhet, och inte ens jag är så världsfrånvänd att jag inte kommer att titta på vigseln när den TV-sänds, men denna grad av bevakning? Krigsrubriker, specialsajter, skicka ditt eget grattis-SMS?
Ytterst handlar det om att jag vill leva i ett land där det går att nå det högsta ämbetet genom meriter, eget arbete och demokratiska val. Mycket kan man säga om USA, särskilt under de senaste åtta åren, men de tog ett språng framåt i november och lämnade oss långt bakom.
Yes we can.
Förutom att jag inte tycker att det är förenligt med demokratiska principer att hålla sig med något så mossigt som monarki, så räckte det med att lyssna på den av P1 inkallade hovreportern för att revolutionslustan skulle bubbla upp.
Denna dam har ägnat tio år åt att "bevaka" kungahuset och klichéerna forsade entusiastiskt ur henne. Att det var underbart att vakna till denna fan-tas-tiska nyhet. Att kungahuset är nationalklenoder som ligger hela svenska folket varmt om hjärtat (vem är hon att utnämna sig till taleskvinna?). Att Daniel minsann har fått kämpa för sin prinsessa och har visat sig värdig.
Är detta viktigt? Det är klart att även jag fattar att det är en ur skvallersynpunkt intressant nyhet, och inte ens jag är så världsfrånvänd att jag inte kommer att titta på vigseln när den TV-sänds, men denna grad av bevakning? Krigsrubriker, specialsajter, skicka ditt eget grattis-SMS?
Ytterst handlar det om att jag vill leva i ett land där det går att nå det högsta ämbetet genom meriter, eget arbete och demokratiska val. Mycket kan man säga om USA, särskilt under de senaste åtta åren, men de tog ett språng framåt i november och lämnade oss långt bakom.
Yes we can.
Därför är jag republikan
Erinrade mig Vilhelm Mobergs ord imorse när jag hörde på radionyheterna.
Förutom att jag inte tycker att det är förenligt med demokratiska principer att hålla sig med något så mossigt som monarki, så räckte det med att lyssna på den av P1 inkallade hovreportern för att revolutionslustan skulle bubbla upp.
Denna dam har ägnat tio år åt att "bevaka" kungahuset och klichéerna forsade entusiastiskt ur henne. Att det var underbart att vakna till denna fan-tas-tiska nyhet. Att kungahuset är nationalklenoder som ligger hela svenska folket varmt om hjärtat (vem är hon att utnämna sig till taleskvinna?). Att Daniel minsann har fått kämpa för sin prinsessa och har visat sig värdig.
Är detta viktigt? Det är klart att även jag fattar att det är en ur skvallersynpunkt intressant nyhet, och inte ens jag är så världsfrånvänd att jag inte kommer att titta på vigseln när den TV-sänds, men denna grad av bevakning? Krigsrubriker, specialsajter, skicka ditt eget grattis-SMS?
Ytterst handlar det om att jag vill leva i ett land där det går att nå det högsta ämbetet genom meriter, eget arbete och demokratiska val. Mycket kan man säga om USA, särskilt under de senaste åtta åren, men de tog ett språng framåt i november och lämnade oss långt bakom.
Yes we can.
Förutom att jag inte tycker att det är förenligt med demokratiska principer att hålla sig med något så mossigt som monarki, så räckte det med att lyssna på den av P1 inkallade hovreportern för att revolutionslustan skulle bubbla upp.
Denna dam har ägnat tio år åt att "bevaka" kungahuset och klichéerna forsade entusiastiskt ur henne. Att det var underbart att vakna till denna fan-tas-tiska nyhet. Att kungahuset är nationalklenoder som ligger hela svenska folket varmt om hjärtat (vem är hon att utnämna sig till taleskvinna?). Att Daniel minsann har fått kämpa för sin prinsessa och har visat sig värdig.
Är detta viktigt? Det är klart att även jag fattar att det är en ur skvallersynpunkt intressant nyhet, och inte ens jag är så världsfrånvänd att jag inte kommer att titta på vigseln när den TV-sänds, men denna grad av bevakning? Krigsrubriker, specialsajter, skicka ditt eget grattis-SMS?
Ytterst handlar det om att jag vill leva i ett land där det går att nå det högsta ämbetet genom meriter, eget arbete och demokratiska val. Mycket kan man säga om USA, särskilt under de senaste åtta åren, men de tog ett språng framåt i november och lämnade oss långt bakom.
Yes we can.
2009-02-21
Musikminne
Jag tar en paus från kören nu i några veckor, jag hinner helt enkelt inte med den. Det obestämda tomrum jag känt av fylldes igår när jag lämnade boken hemma och istället lyssnade på musik på tunnelbanan.
Luktmänniska skrev jag om för ett tag sedan, och hur lukter triggar minnen. Detsamma gäller för musik.
Äntligen har jag kommit mig för att köpa alla Abbas skivor i en box, så att jag nu har allt och inte bara det som får vara med på hitsamlingarna. Alltså lyssnade jag imorse på If It Wasn't for the Nights, en låt som jag förmodligen inte hört på tjugo år. Ändå mindes jag varje taktslag, varje ton. Den var en av mina favoriter innan jag hade förmågan att formulera varför: en vacker melodi och den optimala kombinationen av Fridas varma röst i det lägre registret, Agnetha som gnistrar i refrängen och det omisskännliga Benny-pianot.
Jag är nio år igen och har just fått min första egna kassettbandspelare. Nu ska jag få handla lite egen musik, förutom Voulez-Vous som jag redan har. Jag ber min något äldre och världsvana kompis Annika om hjälp, och hon vet precis. Vi kommer hem med Grease, Saturday Night Fever, Village People, Donna Summer On the Radio samt C'est Chic (minns någon dem idag?).
Sedan spelas det sjuttiotalsdisco för hela slanten. I efterhand är jag imponerad över Annikas näsa för vad som var inne.
Allt det där kommer tillbaka när jag hör Abba i lurarna. Jag får lust att brista ut i dans på tunnelbaneperrongen. Som Meryl Streep, jag som egentligen hatar musikaler.
I eftermiddag ska helt andra minnen väckas till liv. Då ska jag lyssna på Noice.
Luktmänniska skrev jag om för ett tag sedan, och hur lukter triggar minnen. Detsamma gäller för musik.
Äntligen har jag kommit mig för att köpa alla Abbas skivor i en box, så att jag nu har allt och inte bara det som får vara med på hitsamlingarna. Alltså lyssnade jag imorse på If It Wasn't for the Nights, en låt som jag förmodligen inte hört på tjugo år. Ändå mindes jag varje taktslag, varje ton. Den var en av mina favoriter innan jag hade förmågan att formulera varför: en vacker melodi och den optimala kombinationen av Fridas varma röst i det lägre registret, Agnetha som gnistrar i refrängen och det omisskännliga Benny-pianot.
Jag är nio år igen och har just fått min första egna kassettbandspelare. Nu ska jag få handla lite egen musik, förutom Voulez-Vous som jag redan har. Jag ber min något äldre och världsvana kompis Annika om hjälp, och hon vet precis. Vi kommer hem med Grease, Saturday Night Fever, Village People, Donna Summer On the Radio samt C'est Chic (minns någon dem idag?).
Sedan spelas det sjuttiotalsdisco för hela slanten. I efterhand är jag imponerad över Annikas näsa för vad som var inne.
Allt det där kommer tillbaka när jag hör Abba i lurarna. Jag får lust att brista ut i dans på tunnelbaneperrongen. Som Meryl Streep, jag som egentligen hatar musikaler.
I eftermiddag ska helt andra minnen väckas till liv. Då ska jag lyssna på Noice.
Musikminne
Jag tar en paus från kören nu i några veckor, jag hinner helt enkelt inte med den. Det obestämda tomrum jag känt av fylldes igår när jag lämnade boken hemma och istället lyssnade på musik på tunnelbanan.
Luktmänniska skrev jag om för ett tag sedan, och hur lukter triggar minnen. Detsamma gäller för musik.
Äntligen har jag kommit mig för att köpa alla Abbas skivor i en box, så att jag nu har allt och inte bara det som får vara med på hitsamlingarna. Alltså lyssnade jag imorse på If It Wasn't for the Nights, en låt som jag förmodligen inte hört på tjugo år. Ändå mindes jag varje taktslag, varje ton. Den var en av mina favoriter innan jag hade förmågan att formulera varför: en vacker melodi och den optimala kombinationen av Fridas varma röst i det lägre registret, Agnetha som gnistrar i refrängen och det omisskännliga Benny-pianot.
Jag är nio år igen och har just fått min första egna kassettbandspelare. Nu ska jag få handla lite egen musik, förutom Voulez-Vous som jag redan har. Jag ber min något äldre och världsvana kompis Annika om hjälp, och hon vet precis. Vi kommer hem med Grease, Saturday Night Fever, Village People, Donna Summer On the Radio samt C'est Chic (minns någon dem idag?).
Sedan spelas det sjuttiotalsdisco för hela slanten. I efterhand är jag imponerad över Annikas näsa för vad som var inne.
Allt det där kommer tillbaka när jag hör Abba i lurarna. Jag får lust att brista ut i dans på tunnelbaneperrongen. Som Meryl Streep, jag som egentligen hatar musikaler.
I eftermiddag ska helt andra minnen väckas till liv. Då ska jag lyssna på Noice.
Luktmänniska skrev jag om för ett tag sedan, och hur lukter triggar minnen. Detsamma gäller för musik.
Äntligen har jag kommit mig för att köpa alla Abbas skivor i en box, så att jag nu har allt och inte bara det som får vara med på hitsamlingarna. Alltså lyssnade jag imorse på If It Wasn't for the Nights, en låt som jag förmodligen inte hört på tjugo år. Ändå mindes jag varje taktslag, varje ton. Den var en av mina favoriter innan jag hade förmågan att formulera varför: en vacker melodi och den optimala kombinationen av Fridas varma röst i det lägre registret, Agnetha som gnistrar i refrängen och det omisskännliga Benny-pianot.
Jag är nio år igen och har just fått min första egna kassettbandspelare. Nu ska jag få handla lite egen musik, förutom Voulez-Vous som jag redan har. Jag ber min något äldre och världsvana kompis Annika om hjälp, och hon vet precis. Vi kommer hem med Grease, Saturday Night Fever, Village People, Donna Summer On the Radio samt C'est Chic (minns någon dem idag?).
Sedan spelas det sjuttiotalsdisco för hela slanten. I efterhand är jag imponerad över Annikas näsa för vad som var inne.
Allt det där kommer tillbaka när jag hör Abba i lurarna. Jag får lust att brista ut i dans på tunnelbaneperrongen. Som Meryl Streep, jag som egentligen hatar musikaler.
I eftermiddag ska helt andra minnen väckas till liv. Då ska jag lyssna på Noice.
2009-02-20
Fler tankar om idrottslig fostran
Roligt att mitt inlägg om skolidrotten väckte sådant gensvar. Envis som jag är låter jag mig inte övertygas om att det ligger i sakens natur att dåliga elever ska förnedras och plågas på lektionerna. (Detta gäller för övrigt förstås all undervisning.) Egentligen borde jag väl läsa in mig på ämnet och för det första ta reda på om arten Birgit är på utdöende, för det andra kolla vad det egentligen står i läroplanen om idrottsundervisningens syfte. Min åsikt är att skolan borde se till att barn motionerar och förknippar det med lust och nöje, och att detta borde prioriteras framför att utbilda alla i konstiga avarter av plinthopp, kulstötning eller bollspel, eller att vaska fram talanger inom desamma.
Hur som helst har det dykt upp fler minnen och åsikter i frågan.
På min trettonårsdag fick jag besked om att jag hade skolios och därmed måste undergå en smärtsam operation och därefter bära en synnerligen synlig korsett i sex månader. Det var ett omvälvande och ledsamt besked. Dock inte utan en skimrande silverkant. Jag skulle slippa delta i jumpan under ett helt år. Ett helt år i frihet! Jag tyckte nästan att detta uppvägde smärtorna och stigmat.
Jag trodde att jag mindes hur jävligt jag tyckte det var med idrott, men trots detta häpnar jag när jag nu minns detta. Jag tyckte alltså på fullt allvar att en sjukdom och operation var ett rimligt pris för att slippa idrottsplågan.
När jag i vuxen ålder väl började motionera fick jag rätt stora problem med benhinnorna. Jag kan fortfarande känna av dem ibland, när jag tagit i för hårt eller slarvat med uppvärmningen. Det tog mig några år att lära mig hur min kropp fungerade. Att jag måste vara varm innan jag börjar springa, att jag måste vara väldigt varm innan jag hoppar, att det är säkrast att behålla en fot i golvet. Att det hjälper att stretcha. Mycket värdefulla kunskaper, som borde ha kunnat förmedlas redan i skolan.
Men det är inte bara Birgit som ska ha en släng av sleven. Jag tycker också att mina föräldrar var alldeles för passiva och ansvarslösa när det gäller att bibringa mig någon sorts fysisk fostran. Just på grund av mina usla förutsättningar och den katastrofala konfrontationen med skolidrotten borde de ha hjälpt mig, visat mig att det finns sätt att röra på sig som kan vara roliga. Problemet är att de inte kände så själva.
Q förefaller ha den begåvning som jag totalt saknade. Han älskar att röra sig och är trygg och säker i sin kropp. Troligtvis kommer han inte att behöva något stöd, allra minst från sin taffliga mor, men han ska få det i alla fall. Vi ska åka skidor och skridskor tillsammans. Vi har redan testat lekgympa och ska göra det igen när han är lite äldre (resultatet: han är fysiskt försigkommen men ännu för liten och okoncentrerad för att uppskatta det). Vi ska ta cykelturer. Vi åker ofta till badhuset.
Jag undrar om det bara är jag, eller om det är en generationsfråga? Att inte lita på att skolan tillgodoser en barns behov, och att då göra det själv.
Hur som helst har det dykt upp fler minnen och åsikter i frågan.
På min trettonårsdag fick jag besked om att jag hade skolios och därmed måste undergå en smärtsam operation och därefter bära en synnerligen synlig korsett i sex månader. Det var ett omvälvande och ledsamt besked. Dock inte utan en skimrande silverkant. Jag skulle slippa delta i jumpan under ett helt år. Ett helt år i frihet! Jag tyckte nästan att detta uppvägde smärtorna och stigmat.
Jag trodde att jag mindes hur jävligt jag tyckte det var med idrott, men trots detta häpnar jag när jag nu minns detta. Jag tyckte alltså på fullt allvar att en sjukdom och operation var ett rimligt pris för att slippa idrottsplågan.
När jag i vuxen ålder väl började motionera fick jag rätt stora problem med benhinnorna. Jag kan fortfarande känna av dem ibland, när jag tagit i för hårt eller slarvat med uppvärmningen. Det tog mig några år att lära mig hur min kropp fungerade. Att jag måste vara varm innan jag börjar springa, att jag måste vara väldigt varm innan jag hoppar, att det är säkrast att behålla en fot i golvet. Att det hjälper att stretcha. Mycket värdefulla kunskaper, som borde ha kunnat förmedlas redan i skolan.
Men det är inte bara Birgit som ska ha en släng av sleven. Jag tycker också att mina föräldrar var alldeles för passiva och ansvarslösa när det gäller att bibringa mig någon sorts fysisk fostran. Just på grund av mina usla förutsättningar och den katastrofala konfrontationen med skolidrotten borde de ha hjälpt mig, visat mig att det finns sätt att röra på sig som kan vara roliga. Problemet är att de inte kände så själva.
Q förefaller ha den begåvning som jag totalt saknade. Han älskar att röra sig och är trygg och säker i sin kropp. Troligtvis kommer han inte att behöva något stöd, allra minst från sin taffliga mor, men han ska få det i alla fall. Vi ska åka skidor och skridskor tillsammans. Vi har redan testat lekgympa och ska göra det igen när han är lite äldre (resultatet: han är fysiskt försigkommen men ännu för liten och okoncentrerad för att uppskatta det). Vi ska ta cykelturer. Vi åker ofta till badhuset.
Jag undrar om det bara är jag, eller om det är en generationsfråga? Att inte lita på att skolan tillgodoser en barns behov, och att då göra det själv.
Fler tankar om idrottslig fostran
Roligt att mitt inlägg om skolidrotten väckte sådant gensvar. Envis som jag är låter jag mig inte övertygas om att det ligger i sakens natur att dåliga elever ska förnedras och plågas på lektionerna. (Detta gäller för övrigt förstås all undervisning.) Egentligen borde jag väl läsa in mig på ämnet och för det första ta reda på om arten Birgit är på utdöende, för det andra kolla vad det egentligen står i läroplanen om idrottsundervisningens syfte. Min åsikt är att skolan borde se till att barn motionerar och förknippar det med lust och nöje, och att detta borde prioriteras framför att utbilda alla i konstiga avarter av plinthopp, kulstötning eller bollspel, eller att vaska fram talanger inom desamma.
Hur som helst har det dykt upp fler minnen och åsikter i frågan.
På min trettonårsdag fick jag besked om att jag hade skolios och därmed måste undergå en smärtsam operation och därefter bära en synnerligen synlig korsett i sex månader. Det var ett omvälvande och ledsamt besked. Dock inte utan en skimrande silverkant. Jag skulle slippa delta i jumpan under ett helt år. Ett helt år i frihet! Jag tyckte nästan att detta uppvägde smärtorna och stigmat.
Jag trodde att jag mindes hur jävligt jag tyckte det var med idrott, men trots detta häpnar jag när jag nu minns detta. Jag tyckte alltså på fullt allvar att en sjukdom och operation var ett rimligt pris för att slippa idrottsplågan.
När jag i vuxen ålder väl började motionera fick jag rätt stora problem med benhinnorna. Jag kan fortfarande känna av dem ibland, när jag tagit i för hårt eller slarvat med uppvärmningen. Det tog mig några år att lära mig hur min kropp fungerade. Att jag måste vara varm innan jag börjar springa, att jag måste vara väldigt varm innan jag hoppar, att det är säkrast att behålla en fot i golvet. Att det hjälper att stretcha. Mycket värdefulla kunskaper, som borde ha kunnat förmedlas redan i skolan.
Men det är inte bara Birgit som ska ha en släng av sleven. Jag tycker också att mina föräldrar var alldeles för passiva och ansvarslösa när det gäller att bibringa mig någon sorts fysisk fostran. Just på grund av mina usla förutsättningar och den katastrofala konfrontationen med skolidrotten borde de ha hjälpt mig, visat mig att det finns sätt att röra på sig som kan vara roliga. Problemet är att de inte kände så själva.
Q förefaller ha den begåvning som jag totalt saknade. Han älskar att röra sig och är trygg och säker i sin kropp. Troligtvis kommer han inte att behöva något stöd, allra minst från sin taffliga mor, men han ska få det i alla fall. Vi ska åka skidor och skridskor tillsammans. Vi har redan testat lekgympa och ska göra det igen när han är lite äldre (resultatet: han är fysiskt försigkommen men ännu för liten och okoncentrerad för att uppskatta det). Vi ska ta cykelturer. Vi åker ofta till badhuset.
Jag undrar om det bara är jag, eller om det är en generationsfråga? Att inte lita på att skolan tillgodoser en barns behov, och att då göra det själv.
Hur som helst har det dykt upp fler minnen och åsikter i frågan.
På min trettonårsdag fick jag besked om att jag hade skolios och därmed måste undergå en smärtsam operation och därefter bära en synnerligen synlig korsett i sex månader. Det var ett omvälvande och ledsamt besked. Dock inte utan en skimrande silverkant. Jag skulle slippa delta i jumpan under ett helt år. Ett helt år i frihet! Jag tyckte nästan att detta uppvägde smärtorna och stigmat.
Jag trodde att jag mindes hur jävligt jag tyckte det var med idrott, men trots detta häpnar jag när jag nu minns detta. Jag tyckte alltså på fullt allvar att en sjukdom och operation var ett rimligt pris för att slippa idrottsplågan.
När jag i vuxen ålder väl började motionera fick jag rätt stora problem med benhinnorna. Jag kan fortfarande känna av dem ibland, när jag tagit i för hårt eller slarvat med uppvärmningen. Det tog mig några år att lära mig hur min kropp fungerade. Att jag måste vara varm innan jag börjar springa, att jag måste vara väldigt varm innan jag hoppar, att det är säkrast att behålla en fot i golvet. Att det hjälper att stretcha. Mycket värdefulla kunskaper, som borde ha kunnat förmedlas redan i skolan.
Men det är inte bara Birgit som ska ha en släng av sleven. Jag tycker också att mina föräldrar var alldeles för passiva och ansvarslösa när det gäller att bibringa mig någon sorts fysisk fostran. Just på grund av mina usla förutsättningar och den katastrofala konfrontationen med skolidrotten borde de ha hjälpt mig, visat mig att det finns sätt att röra på sig som kan vara roliga. Problemet är att de inte kände så själva.
Q förefaller ha den begåvning som jag totalt saknade. Han älskar att röra sig och är trygg och säker i sin kropp. Troligtvis kommer han inte att behöva något stöd, allra minst från sin taffliga mor, men han ska få det i alla fall. Vi ska åka skidor och skridskor tillsammans. Vi har redan testat lekgympa och ska göra det igen när han är lite äldre (resultatet: han är fysiskt försigkommen men ännu för liten och okoncentrerad för att uppskatta det). Vi ska ta cykelturer. Vi åker ofta till badhuset.
Jag undrar om det bara är jag, eller om det är en generationsfråga? Att inte lita på att skolan tillgodoser en barns behov, och att då göra det själv.
2009-02-18
Krax krax
Q har närapå tappat rösten. Han har skrikit sig hes. Söndag, måndag och tisdag hade han fruktansvärda raseriutbrott, han skrek för full hals i närapå en timme. Orsaken?
Fullkomliga bagateller. Vill ta på pyjamasen själv, vill trycka på hissknappen, vill överlämna krya-på-dig-bukett till mamma (jo, jag blev sjuk på riktigt).
Är föräldrarna då så hårdhjärtade att han inte får göra detta? Nej. Han erbjuds ta på sig pyjamasen, vägrar, pappan fattar tag i pyjamasen, Q vrålar NEEJ, jamen ta på dig själv då, Q vägrar. Upprepa gång på gång på gång tills föräldratålamodet brister. Och Q har fått en orsak att bli rasande.
Han provocerar alltså fram utbrotten, det går inte att komma ifrån. På sätt och vis är jag glad att de handlar om bagateller, vad hade vi gjort om ungen plötsligt vägrat äta, sova eller bajsa?
Men det är fan så slitsamt. Igår låg jag och sov, febrig och darrig då två furier stormade in i sovrummet, med jackor och kängor på, och vräkte ner en tulpanbukett på täcket. Allt ackompanjerat av gräl och illvrål. Efter det uppvaknandet övervägde jag att ringa BUP.
Det gjorde jag inte, men väl en klok kvinna som vi alla tre ofta träffat på öppna förskolan. Tack och lov att sådana finns. När Q lugnat sig (han gör ju alltid det till sist, och det tycks som att det egentligen inte spelar någon roll vad vi gör, utbrottet tar den tid det tar) och vi alla sovit på saken var min oro borta. Jag trodde inte längre att något var allvarligt fel på ungen, men jag ville få det bekräftat och dessutom få några råd om vad vi borde göra och kanske viktigare, inte göra.
Han är helt åldersadekvat, sa min rådgiverska. Vidare sa hon det jag egentligen visste men så innerligt behövde höra. Att vi gör ungefär rätt. Inte försöka resonera med honom, det gör honom bara argare. Inte bli arg tillbaka, lätt att säga, svårare att efterleva beroende på hur trött man själv är. Markera att sparkar och slag absolut inte är okej. Efteråt, när allt är över, krama och pussa och trösta. Visa att hans beteende inte är acceptabelt men att han själv är det. Att vi älskar honom hur arg han än varit.
Och, en sak vi själva inte tänkt på: inte prata om utbrottet efteråt. Han är för liten för att förstå. Jag insåg att vi nog ställer ganska stora krav på vår pojke ibland. Han pratar så bra och verkar så mogen att vi kanske glömmer att han faktiskt bara är tre år.
Ikväll skreks det inte.
Förresten! Boktips om att vara arg mottages tacksamt. För barn alltså.
Fullkomliga bagateller. Vill ta på pyjamasen själv, vill trycka på hissknappen, vill överlämna krya-på-dig-bukett till mamma (jo, jag blev sjuk på riktigt).
Är föräldrarna då så hårdhjärtade att han inte får göra detta? Nej. Han erbjuds ta på sig pyjamasen, vägrar, pappan fattar tag i pyjamasen, Q vrålar NEEJ, jamen ta på dig själv då, Q vägrar. Upprepa gång på gång på gång tills föräldratålamodet brister. Och Q har fått en orsak att bli rasande.
Han provocerar alltså fram utbrotten, det går inte att komma ifrån. På sätt och vis är jag glad att de handlar om bagateller, vad hade vi gjort om ungen plötsligt vägrat äta, sova eller bajsa?
Men det är fan så slitsamt. Igår låg jag och sov, febrig och darrig då två furier stormade in i sovrummet, med jackor och kängor på, och vräkte ner en tulpanbukett på täcket. Allt ackompanjerat av gräl och illvrål. Efter det uppvaknandet övervägde jag att ringa BUP.
Det gjorde jag inte, men väl en klok kvinna som vi alla tre ofta träffat på öppna förskolan. Tack och lov att sådana finns. När Q lugnat sig (han gör ju alltid det till sist, och det tycks som att det egentligen inte spelar någon roll vad vi gör, utbrottet tar den tid det tar) och vi alla sovit på saken var min oro borta. Jag trodde inte längre att något var allvarligt fel på ungen, men jag ville få det bekräftat och dessutom få några råd om vad vi borde göra och kanske viktigare, inte göra.
Han är helt åldersadekvat, sa min rådgiverska. Vidare sa hon det jag egentligen visste men så innerligt behövde höra. Att vi gör ungefär rätt. Inte försöka resonera med honom, det gör honom bara argare. Inte bli arg tillbaka, lätt att säga, svårare att efterleva beroende på hur trött man själv är. Markera att sparkar och slag absolut inte är okej. Efteråt, när allt är över, krama och pussa och trösta. Visa att hans beteende inte är acceptabelt men att han själv är det. Att vi älskar honom hur arg han än varit.
Och, en sak vi själva inte tänkt på: inte prata om utbrottet efteråt. Han är för liten för att förstå. Jag insåg att vi nog ställer ganska stora krav på vår pojke ibland. Han pratar så bra och verkar så mogen att vi kanske glömmer att han faktiskt bara är tre år.
Ikväll skreks det inte.
Förresten! Boktips om att vara arg mottages tacksamt. För barn alltså.
Krax krax
Q har närapå tappat rösten. Han har skrikit sig hes. Söndag, måndag och tisdag hade han fruktansvärda raseriutbrott, han skrek för full hals i närapå en timme. Orsaken?
Fullkomliga bagateller. Vill ta på pyjamasen själv, vill trycka på hissknappen, vill överlämna krya-på-dig-bukett till mamma (jo, jag blev sjuk på riktigt).
Är föräldrarna då så hårdhjärtade att han inte får göra detta? Nej. Han erbjuds ta på sig pyjamasen, vägrar, pappan fattar tag i pyjamasen, Q vrålar NEEJ, jamen ta på dig själv då, Q vägrar. Upprepa gång på gång på gång tills föräldratålamodet brister. Och Q har fått en orsak att bli rasande.
Han provocerar alltså fram utbrotten, det går inte att komma ifrån. På sätt och vis är jag glad att de handlar om bagateller, vad hade vi gjort om ungen plötsligt vägrat äta, sova eller bajsa?
Men det är fan så slitsamt. Igår låg jag och sov, febrig och darrig då två furier stormade in i sovrummet, med jackor och kängor på, och vräkte ner en tulpanbukett på täcket. Allt ackompanjerat av gräl och illvrål. Efter det uppvaknandet övervägde jag att ringa BUP.
Det gjorde jag inte, men väl en klok kvinna som vi alla tre ofta träffat på öppna förskolan. Tack och lov att sådana finns. När Q lugnat sig (han gör ju alltid det till sist, och det tycks som att det egentligen inte spelar någon roll vad vi gör, utbrottet tar den tid det tar) och vi alla sovit på saken var min oro borta. Jag trodde inte längre att något var allvarligt fel på ungen, men jag ville få det bekräftat och dessutom få några råd om vad vi borde göra och kanske viktigare, inte göra.
Han är helt åldersadekvat, sa min rådgiverska. Vidare sa hon det jag egentligen visste men så innerligt behövde höra. Att vi gör ungefär rätt. Inte försöka resonera med honom, det gör honom bara argare. Inte bli arg tillbaka, lätt att säga, svårare att efterleva beroende på hur trött man själv är. Markera att sparkar och slag absolut inte är okej. Efteråt, när allt är över, krama och pussa och trösta. Visa att hans beteende inte är acceptabelt men att han själv är det. Att vi älskar honom hur arg han än varit.
Och, en sak vi själva inte tänkt på: inte prata om utbrottet efteråt. Han är för liten för att förstå. Jag insåg att vi nog ställer ganska stora krav på vår pojke ibland. Han pratar så bra och verkar så mogen att vi kanske glömmer att han faktiskt bara är tre år.
Ikväll skreks det inte.
Förresten! Boktips om att vara arg mottages tacksamt. För barn alltså.
Fullkomliga bagateller. Vill ta på pyjamasen själv, vill trycka på hissknappen, vill överlämna krya-på-dig-bukett till mamma (jo, jag blev sjuk på riktigt).
Är föräldrarna då så hårdhjärtade att han inte får göra detta? Nej. Han erbjuds ta på sig pyjamasen, vägrar, pappan fattar tag i pyjamasen, Q vrålar NEEJ, jamen ta på dig själv då, Q vägrar. Upprepa gång på gång på gång tills föräldratålamodet brister. Och Q har fått en orsak att bli rasande.
Han provocerar alltså fram utbrotten, det går inte att komma ifrån. På sätt och vis är jag glad att de handlar om bagateller, vad hade vi gjort om ungen plötsligt vägrat äta, sova eller bajsa?
Men det är fan så slitsamt. Igår låg jag och sov, febrig och darrig då två furier stormade in i sovrummet, med jackor och kängor på, och vräkte ner en tulpanbukett på täcket. Allt ackompanjerat av gräl och illvrål. Efter det uppvaknandet övervägde jag att ringa BUP.
Det gjorde jag inte, men väl en klok kvinna som vi alla tre ofta träffat på öppna förskolan. Tack och lov att sådana finns. När Q lugnat sig (han gör ju alltid det till sist, och det tycks som att det egentligen inte spelar någon roll vad vi gör, utbrottet tar den tid det tar) och vi alla sovit på saken var min oro borta. Jag trodde inte längre att något var allvarligt fel på ungen, men jag ville få det bekräftat och dessutom få några råd om vad vi borde göra och kanske viktigare, inte göra.
Han är helt åldersadekvat, sa min rådgiverska. Vidare sa hon det jag egentligen visste men så innerligt behövde höra. Att vi gör ungefär rätt. Inte försöka resonera med honom, det gör honom bara argare. Inte bli arg tillbaka, lätt att säga, svårare att efterleva beroende på hur trött man själv är. Markera att sparkar och slag absolut inte är okej. Efteråt, när allt är över, krama och pussa och trösta. Visa att hans beteende inte är acceptabelt men att han själv är det. Att vi älskar honom hur arg han än varit.
Och, en sak vi själva inte tänkt på: inte prata om utbrottet efteråt. Han är för liten för att förstå. Jag insåg att vi nog ställer ganska stora krav på vår pojke ibland. Han pratar så bra och verkar så mogen att vi kanske glömmer att han faktiskt bara är tre år.
Ikväll skreks det inte.
Förresten! Boktips om att vara arg mottages tacksamt. För barn alltså.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)