Min aversion mot jobbet ebbade ut något igår när jag hade stökat undan en stor projektpresentation för ledningen. Eftersom dylika tillhör min vardag så trodde jag mig inte vara särskilt nervös inför den, men lättnaden jag kände efteråt tyder på att jag lyckas lura mig själv. Åt det bättre hållet.
Ännu en gång var det videokonferens och ännu en gång såg jag mig själv på skärmen, ännu en gång frågade jag mig vem den rultiga (nåja, vi kanske kan nöja oss med kurviga) och definitivt medelåldriga damen var. Sedan fixerade jag på den tuffaste av cheferna och pratade på.
Efteråt kom jag att tänka på en intervju jag nyligen läste med Marit Paulsen. Reportern kommenterade att hon såg smalare ut, varpå Marit buttert svarade att det berodde på att hon ännu inte skaffat sig några tältiga jobbkläder. Jag förstår inte varför kvinnor vill se små och smala ut, förklarade hon vidare. Det är bättre att se stor och respektingivande ut. Det finns inte en karl som inte blir rädd när morsan blir arg!
Heja Marit, hon är verkligen underbar och en förebild på mer än ett sätt! Om än kanske inte någon stilikon.
Idag hejdades jag vid kaffeautomaten av en kvinnlig kollega som jag inte känner så väl. Hon hade suttit med på alla projektpresentationer. Jag måste få gratulera dig till en bra uppvisning igår, sa hon. Vilket driv, det är några av dina kollegor som borde gå kurs hos dig.
Naturligtvis blev jag glad, och förstås talade jag om det för henne. Och tänkte ännu en gång på det faktum att de enda som delar ut beröm på mitt jobb är kvinnorna.
Den där fällan går jag också alltsomoftast i, den där att när något är jobbigt så blir hela jobbet jobbigt och kanske borde jag egentligen göra något annat. Det är ju inte sant. Och inte heller är det så att i det där andra är det alltid bara roligt och aldrig jobbigt.
SvaraRaderaVore man yngre än den unga medelålder man befinner sig i så vore man ju en oerfaren jänta. När jag var 26 och på mitt första riktiga jobb på det Statliga Verket föll det så småningom på min lott att Föredraga Ett Ärende för Generaldirektören. Dennes sekreterare annonserade min ankomst med orden "Svante, det har kommit en liten flicka för att tala med dig". Kanske sa hon inte liten, men det var vad jag kände mig som i just det ögonblicket!
Läste också Marits kommenatar i DN, underbar tycker jag. Att inte jag tänkt på det nån gång!
SvaraRaderaFör övrigt är jag en av dina anonyma beundrare, läser din blogg och går dagligen in och längtar efter fler inlägg, alltid lika kloka ord.
Hittade hit via barnlöshet och älskar din farmors ord när Q kom. Det inlägget har jag läst om och om igen, blir så lycklig av det.