Fler tankar om idrottslig fostran

Roligt att mitt inlägg om skolidrotten väckte sådant gensvar. Envis som jag är låter jag mig inte övertygas om att det ligger i sakens natur att dåliga elever ska förnedras och plågas på lektionerna. (Detta gäller för övrigt förstås all undervisning.) Egentligen borde jag väl läsa in mig på ämnet och för det första ta reda på om arten Birgit är på utdöende, för det andra kolla vad det egentligen står i läroplanen om idrottsundervisningens syfte. Min åsikt är att skolan borde se till att barn motionerar och förknippar det med lust och nöje, och att detta borde prioriteras framför att utbilda alla i konstiga avarter av plinthopp, kulstötning eller bollspel, eller att vaska fram talanger inom desamma.

Hur som helst har det dykt upp fler minnen och åsikter i frågan.

På min trettonårsdag fick jag besked om att jag hade skolios och därmed måste undergå en smärtsam operation och därefter bära en synnerligen synlig korsett i sex månader. Det var ett omvälvande och ledsamt besked. Dock inte utan en skimrande silverkant. Jag skulle slippa delta i jumpan under ett helt år. Ett helt år i frihet! Jag tyckte nästan att detta uppvägde smärtorna och stigmat.

Jag trodde att jag mindes hur jävligt jag tyckte det var med idrott, men trots detta häpnar jag när jag nu minns detta. Jag tyckte alltså på fullt allvar att en sjukdom och operation var ett rimligt pris för att slippa idrottsplågan.

När jag i vuxen ålder väl började motionera fick jag rätt stora problem med benhinnorna. Jag kan fortfarande känna av dem ibland, när jag tagit i för hårt eller slarvat med uppvärmningen. Det tog mig några år att lära mig hur min kropp fungerade. Att jag måste vara varm innan jag börjar springa, att jag måste vara väldigt varm innan jag hoppar, att det är säkrast att behålla en fot i golvet. Att det hjälper att stretcha. Mycket värdefulla kunskaper, som borde ha kunnat förmedlas redan i skolan.

Men det är inte bara Birgit som ska ha en släng av sleven. Jag tycker också att mina föräldrar var alldeles för passiva och ansvarslösa när det gäller att bibringa mig någon sorts fysisk fostran. Just på grund av mina usla förutsättningar och den katastrofala konfrontationen med skolidrotten borde de ha hjälpt mig, visat mig att det finns sätt att röra på sig som kan vara roliga. Problemet är att de inte kände så själva.

Q förefaller ha den begåvning som jag totalt saknade. Han älskar att röra sig och är trygg och säker i sin kropp. Troligtvis kommer han inte att behöva något stöd, allra minst från sin taffliga mor, men han ska få det i alla fall. Vi ska åka skidor och skridskor tillsammans. Vi har redan testat lekgympa och ska göra det igen när han är lite äldre (resultatet: han är fysiskt försigkommen men ännu för liten och okoncentrerad för att uppskatta det). Vi ska ta cykelturer. Vi åker ofta till badhuset.

Jag undrar om det bara är jag, eller om det är en generationsfråga? Att inte lita på att skolan tillgodoser en barns behov, och att då göra det själv.