2009-02-20

Fler tankar om idrottslig fostran

Roligt att mitt inlägg om skolidrotten väckte sådant gensvar. Envis som jag är låter jag mig inte övertygas om att det ligger i sakens natur att dåliga elever ska förnedras och plågas på lektionerna. (Detta gäller för övrigt förstås all undervisning.) Egentligen borde jag väl läsa in mig på ämnet och för det första ta reda på om arten Birgit är på utdöende, för det andra kolla vad det egentligen står i läroplanen om idrottsundervisningens syfte. Min åsikt är att skolan borde se till att barn motionerar och förknippar det med lust och nöje, och att detta borde prioriteras framför att utbilda alla i konstiga avarter av plinthopp, kulstötning eller bollspel, eller att vaska fram talanger inom desamma.

Hur som helst har det dykt upp fler minnen och åsikter i frågan.

På min trettonårsdag fick jag besked om att jag hade skolios och därmed måste undergå en smärtsam operation och därefter bära en synnerligen synlig korsett i sex månader. Det var ett omvälvande och ledsamt besked. Dock inte utan en skimrande silverkant. Jag skulle slippa delta i jumpan under ett helt år. Ett helt år i frihet! Jag tyckte nästan att detta uppvägde smärtorna och stigmat.

Jag trodde att jag mindes hur jävligt jag tyckte det var med idrott, men trots detta häpnar jag när jag nu minns detta. Jag tyckte alltså på fullt allvar att en sjukdom och operation var ett rimligt pris för att slippa idrottsplågan.

När jag i vuxen ålder väl började motionera fick jag rätt stora problem med benhinnorna. Jag kan fortfarande känna av dem ibland, när jag tagit i för hårt eller slarvat med uppvärmningen. Det tog mig några år att lära mig hur min kropp fungerade. Att jag måste vara varm innan jag börjar springa, att jag måste vara väldigt varm innan jag hoppar, att det är säkrast att behålla en fot i golvet. Att det hjälper att stretcha. Mycket värdefulla kunskaper, som borde ha kunnat förmedlas redan i skolan.

Men det är inte bara Birgit som ska ha en släng av sleven. Jag tycker också att mina föräldrar var alldeles för passiva och ansvarslösa när det gäller att bibringa mig någon sorts fysisk fostran. Just på grund av mina usla förutsättningar och den katastrofala konfrontationen med skolidrotten borde de ha hjälpt mig, visat mig att det finns sätt att röra på sig som kan vara roliga. Problemet är att de inte kände så själva.

Q förefaller ha den begåvning som jag totalt saknade. Han älskar att röra sig och är trygg och säker i sin kropp. Troligtvis kommer han inte att behöva något stöd, allra minst från sin taffliga mor, men han ska få det i alla fall. Vi ska åka skidor och skridskor tillsammans. Vi har redan testat lekgympa och ska göra det igen när han är lite äldre (resultatet: han är fysiskt försigkommen men ännu för liten och okoncentrerad för att uppskatta det). Vi ska ta cykelturer. Vi åker ofta till badhuset.

Jag undrar om det bara är jag, eller om det är en generationsfråga? Att inte lita på att skolan tillgodoser en barns behov, och att då göra det själv.

3 kommentarer:

  1. Härligt att Q har det medfött!

    Om det är en generationsfråga att inte lita på att skolan tillgodoser behovet och att engagera sig själv? Det är nog en blandning av generations- och klassfrågor. Har också att göra med vad skolan kan erbjuda.

    Vad jag tycker mig se definitivt är en generationsfråga är hälso- och kroppsmedvetandet. På gott och ont, förstås. Eller, vad är en generationsfråga egentligen? Det är väl en blandning av vad man varit med om och vad som ligger i tiden. Även min 71-årige far följer med i debatten om vad man ska och inte ska äta, för den pågår ju. Men vad gäller motion kan jag aldrig tänka mig att han skulle engagera sina tankar och sin kropp i något annat än trädgårds- och stallskötsel samt promenader. Och där tror jag att han är representativ för sin generation - medan vår och kanske också de mellanliggande har huvudet fullt av friskisar och yogisar och tjejmilar och lycra och tusenkronorsskor.

    Skolgympan borde förmedla: rimlig kunskap om den egna kroppen och hur den ska skötas, idrottslig allmänbildning (kunna skilja en basketmatch från en handbollsdito etc) men framför allt förmåga och glädje i att röra sig på vettigt sätt. Och vettigt sätt är ett sätt som man kan och vill fortsätta med utanför skolan.

    Tycker jag. Det vore rackarns intressant om det kom någon gympalärare och kommenterade!

    SvaraRadera
  2. Det är ju intressant att jämföra med ett annat, huvudsakligen praktiskt, skolämne, tänker dottern till en hushållslärare. Hemkunskapen är upplagd för att ge kunskap om hur man tar hand om sin vardag. Inte för att plocka fram talanger för kock-landslaget. Eller för att låta ungar briljera i att baka kladdkaka.

    Och är kul för de flesta för det mesta. Har någon hört talas om ett hemkunskapstrauma för att man alltid brände vid eller fick klumpar eller skar snett?

    SvaraRadera
  3. Kropps- och hälsomedvetandet är definitivt en generationsfråga. Men tidigare generationer behövde inte bekymra sig på samma sätt som vi. Min farmor cyklade överallt, vart hon än skulle. Så var hon också rörlig upp i hög ålder. Själv tillbringar jag mindre tid i bilen än många andra, men ändå alldeles för mycket. Det är ett bra trick att hänga på sig en stegräknare, då ser man hur mycket vardagsmotion man faktiskt får en dag då man låter bilen stå.

    Jag håller helt med dig i vad skolgympan borde förmedla. Jag fann inget av detta. Och vilken utmärkt liknelse med hemkunskapen! Visserligen har jag läst en och annan mördande beskrivning av forna tiders skolkök (bl a hos Ingrid Sjöstrand om jag inte missminner mig) men inte lika traumatisk som gympan. Väl?

    SvaraRadera