Musikminne

Jag tar en paus från kören nu i några veckor, jag hinner helt enkelt inte med den. Det obestämda tomrum jag känt av fylldes igår när jag lämnade boken hemma och istället lyssnade på musik på tunnelbanan.

Luktmänniska skrev jag om för ett tag sedan, och hur lukter triggar minnen. Detsamma gäller för musik.

Äntligen har jag kommit mig för att köpa alla Abbas skivor i en box, så att jag nu har allt och inte bara det som får vara med på hitsamlingarna. Alltså lyssnade jag imorse på If It Wasn't for the Nights, en låt som jag förmodligen inte hört på tjugo år. Ändå mindes jag varje taktslag, varje ton. Den var en av mina favoriter innan jag hade förmågan att formulera varför: en vacker melodi och den optimala kombinationen av Fridas varma röst i det lägre registret, Agnetha som gnistrar i refrängen och det omisskännliga Benny-pianot.

Jag är nio år igen och har just fått min första egna kassettbandspelare. Nu ska jag få handla lite egen musik, förutom Voulez-Vous som jag redan har. Jag ber min något äldre och världsvana kompis Annika om hjälp, och hon vet precis. Vi kommer hem med Grease, Saturday Night Fever, Village People, Donna Summer On the Radio samt C'est Chic (minns någon dem idag?).

Sedan spelas det sjuttiotalsdisco för hela slanten. I efterhand är jag imponerad över Annikas näsa för vad som var inne.

Allt det där kommer tillbaka när jag hör Abba i lurarna. Jag får lust att brista ut i dans på tunnelbaneperrongen. Som Meryl Streep, jag som egentligen hatar musikaler.

I eftermiddag ska helt andra minnen väckas till liv. Då ska jag lyssna på Noice.