Q har närapå tappat rösten. Han har skrikit sig hes. Söndag, måndag och tisdag hade han fruktansvärda raseriutbrott, han skrek för full hals i närapå en timme. Orsaken?
Fullkomliga bagateller. Vill ta på pyjamasen själv, vill trycka på hissknappen, vill överlämna krya-på-dig-bukett till mamma (jo, jag blev sjuk på riktigt).
Är föräldrarna då så hårdhjärtade att han inte får göra detta? Nej. Han erbjuds ta på sig pyjamasen, vägrar, pappan fattar tag i pyjamasen, Q vrålar NEEJ, jamen ta på dig själv då, Q vägrar. Upprepa gång på gång på gång tills föräldratålamodet brister. Och Q har fått en orsak att bli rasande.
Han provocerar alltså fram utbrotten, det går inte att komma ifrån. På sätt och vis är jag glad att de handlar om bagateller, vad hade vi gjort om ungen plötsligt vägrat äta, sova eller bajsa?
Men det är fan så slitsamt. Igår låg jag och sov, febrig och darrig då två furier stormade in i sovrummet, med jackor och kängor på, och vräkte ner en tulpanbukett på täcket. Allt ackompanjerat av gräl och illvrål. Efter det uppvaknandet övervägde jag att ringa BUP.
Det gjorde jag inte, men väl en klok kvinna som vi alla tre ofta träffat på öppna förskolan. Tack och lov att sådana finns. När Q lugnat sig (han gör ju alltid det till sist, och det tycks som att det egentligen inte spelar någon roll vad vi gör, utbrottet tar den tid det tar) och vi alla sovit på saken var min oro borta. Jag trodde inte längre att något var allvarligt fel på ungen, men jag ville få det bekräftat och dessutom få några råd om vad vi borde göra och kanske viktigare, inte göra.
Han är helt åldersadekvat, sa min rådgiverska. Vidare sa hon det jag egentligen visste men så innerligt behövde höra. Att vi gör ungefär rätt. Inte försöka resonera med honom, det gör honom bara argare. Inte bli arg tillbaka, lätt att säga, svårare att efterleva beroende på hur trött man själv är. Markera att sparkar och slag absolut inte är okej. Efteråt, när allt är över, krama och pussa och trösta. Visa att hans beteende inte är acceptabelt men att han själv är det. Att vi älskar honom hur arg han än varit.
Och, en sak vi själva inte tänkt på: inte prata om utbrottet efteråt. Han är för liten för att förstå. Jag insåg att vi nog ställer ganska stora krav på vår pojke ibland. Han pratar så bra och verkar så mogen att vi kanske glömmer att han faktiskt bara är tre år.
Ikväll skreks det inte.
Förresten! Boktips om att vara arg mottages tacksamt. För barn alltså.
Viggos nej - Birgitta Westin och Mati Lepps fina illustrationer. Treårstrots på pricken.
SvaraRaderaJag heter Karlsson - Katti Hoflin Underbart om arg liten kille som heter Krut men vill kallas för Karlsson. Fint slut!
Arg, tvåtusentalets argaste bok
SvaraRaderaav Joanna Rubin Dranger & Anna Karin Cullberg.
Jättebra barnbok om att vara arg. Men kanske skriven för barn i 4-5-års åldern, jag minns inte hur stor min dotter var när hon fick den.
/Pernilla
Jag tycker Q låter som de flesta barn i hans ålder som jag känner. Utbrott.En del av vardagen. Inte så kul för stackars föräldrarna såklart. Men kasnke kan man försöka hoppas att om de har sådana utbrott i småbarnsåldern kanske det blir lugnare i tonåren?????? ;-)
SvaraRaderaKramar till hela familjen!
Vi har en lika dan... skrek och grät i en halvtimme i morse för att jag provsmakade vällingen så att den inte var för varm. Det var den defenetivt inte när han lugnat sig och drack den :)
SvaraRaderaFår lite dåligt samvete när jag läser dina sista rader - min pojke har precis fyllt två men eftersom han är så verbal behandlar man honom lätt som mycket större. Märker själv att jag kräver mindre av de tysta tre-fyraåringarna på förskolan än jag gör av honom.
Det är svårt det där.
Förlåt att jag fnissade lite när jag såg scenen framför mig med de två galningarna som rusade in och skulle överlämna blombuketten. Det var nog också igenkänningsfaktorn som fick mig att se de komiska i situationen.
SvaraRaderaTack för tips, å vad bra!
SvaraRaderaJo man kan ju hysa den fromma förhoppningen att tonåren blir lugnare..
Och det är mer än OK att fnissa, jag skrattar själv åt scenen i efterhand!
Jag tar tillbaka det där om lika svårt att vara handledare som förälder...
SvaraRaderaSaring har någonstans i sin blogg en så väldigt fin vers (Britt G Hallquist, tror jag) om att vara så där arg. Som det förstås är jobbigt för alla parter att vara.