Det är något

Söndag kväll:
Jag mår inte riktigt bra, sedan ett par veckor tillbaka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Mina fötter har börjat hetta och bränna igen, en känsla jag inte har haft på månader. Jag känner mig obalanserad och blir lätt stressad och arg.

Antagligen är jag helt enkelt trött och lite sliten. Husköp och renoveringsplanering är roligt men också ansträngande. På jobbet har det varit intensivt den sista tiden, och det behövs ingen stor ökning för att mina marginaler ska försvinna, eftersom jag jobbar 75%.

Häromdagen hade alla projektledarna möte med cheferna. Kvalitetschefen höll en lång föreläsning om ett nytt, bättre och mer strukturerat sätt att räkna ut viktiga kvalitetsparametrar. Han är engagerad och entusiastisk och vände sig till oss för att få kommentarer och gensvar. Ideligen inskärpte han vikten av att just vi projektledare anammar förändringarna och sprider dem och bevakar att de införs.

Jag satt där och ilsknade till allt mer. Till slut var jag tvungen att ta ett djupt andetag och försöka tänka efter varför jag blev så provocerad. Förutom att mötet drog en timme över tiden, sånt gör mig alltid vansinnig. Men också projektledarens eviga dilemma: stort ansvar, få befogenheter. Man är helt enkelt ansvarig för allt, samtidigt som det är ytterst lite som man utför själv och därmed har någon större kontroll över.

Allt detta vet jag mycket väl, förutom flera års praktisk erfarenhet har jag också läst 20p projektledning där vi ofta diskuterade just denna problematik. Varför blir jag så förbannad nu?

Hemma blir jag ännu argare, och klarar inte att kontrollera det. Arg på min ljuvliga pestiga treåring som är just tre år. Han sparkar, skriker och slåss. Det kan jag oftast hantera ganska bra. Det som gör mig skogstokig är när han ignorerar mig. En vänlig tillsägelse, två, tre faller på hälleberget. Då brister det för mig och jag blir tvärarg. "Du måste lära dig att lyda!"

Orden fastnar i halsen, nej det gör de inte, men de borde gjort det. För som min man påpekar, är lydnad egentligen något eftersträvansvärt?

Å andra sidan är det ovant att bli så totalt skiten i. Ovant och fruktansvärt provocerande.

Fruktstund med clementin, smetig Q glider ner från stolen och gör min av att susa iväg till golvkudden, soffan, leksakerna. Jag sticker till honom ett hushållspapper och ber honom torka händerna. Han håller upp pappret framför sig, jag möter hans svarta ögon över kanten. En lång stund. Jag ber honom igen, vänligt. Då börjar han riva sönder pappret i småbitar.

Mitt sinne rinner, jag reser mig och torkar omilt av honom medan jag grälar och småsvär. O blir också arg. Vad är det för mening med att bli så förbannad över en sådan småsak?

Ingen jävla mening alls. Just därför känner jag mig usel efteråt, och i desperat behov av bekräftelse att jag oftast gör rätt, att jag oftast är en bra mamma. Jag ville så gärna bli mamma, och jag vill så gärna vara en bra sådan.

Vem är den här arga och obalanserade människan, mamman? Det var ju inte en sådan här mamma jag skulle vara. Hur fan blev det såhär?

Måndag kväll:
Idag har jag varit hemma från jobbet. Q är hes idag, antingen håller han på att bli förkyld men jag misstänker att gårdagens skrikstund på 45 minuter har något med saken att göra. Nu ikväll skrek han 30 minuter.

Ändå känns det lite bättre.