Mors jävla skitdag

Egentligen börjar det redan på torsdagskvällen. Vi är på orienteringstävling och kommer hem sent, men jag ringer ändå mamma eftersom jag har dåligt samvete över att inte ha gjort det tidigare. Styvfars gravsättning skedde i helgen, jag vet att mamma var spänd, men jag har haft så mycket att göra att jag inte orkat eller hunnit ringa.

Vi pratar rätt länge och egentligen är det väl ett bra samtal, fast jag retar mig hela tiden på hur självupptagen hon är. Hon frågar inte en enda sak om mig. På slutet säger hon att vi hörs väl på söndag, Mors dag, fast egentligen bryr jag mig ju inte om sånt där.

Åh dessa dubbla budskap, de driver mig till vansinne.

Så randas helgen och med den en massa planering. O och Y ska ut med Mullegruppen och tälta på lördagen, Q och jag blir ensamma. I stugan, det vore mysigt. Kanske bjuda dit någon (hej Annika!)? Fast det måste vara någon med bil, själva är vi strandsatta utan. Så hör syrran av sig och undrar om vi kan ses, länge sen sist. Jodå fast då är det nog bäst att vi är i stan, för bökigt annars.

Det blir fredagkväll i stugan, med ganska mycket bråk från övertrötta barn. Senast vi åkte ut en fredag åt vi middag hemma först. Men den här gången vill O komma iväg direkt, stanna på vägen och köpa gott kött att grilla.

Jag borde ha bromsat, det här har vi varit med om förut, men jag är för trött eller ouppmärksam. Innan vi kommit ut och fått i oss middag är vi rejält osams alla fyra. Jag är nästan argast på O som är lika arg på mig som på ungarna, fast det är de som bråkar. Han fäller ut alla taggar och även jag sticker mig, jag hatar det där.

Till sist sover de, O lägger sig också tidigt. Jag sitter uppe en stund med en bok och lyssnar på musik. Känner mig vemodig. Kärlek och ilska, så nära varann att det gör ont.

Nästa morgon är det bättre. Fast regnet börjar ösa ner vid lunchtid är vi vid gott mod. Jag skattar rabarberståndet och syrenbuskarna, det är härligt att ha en trädgård. Så åker vi in till stan.

Y ska på kalas och Q hem till en kompis, det är mycket logistik. Men alla samarbetar och alla hamnar där de ska. Jag tar en kort promenad i ösregnet, kommer hem och läser tidningen. O packar inför tältningen och hämtar hem Y. Det regnar, och regnar och regnar. Jag vinkar av dem, de har regnrockar och sydvästar och all packning insvept i sopsäckar.

Min syster och jag messar med varandra. Lite krumbukter hit och dit, hon verkar inte pigg på att komma hem till oss. Jag blir lite sur men orkar inte tjafsa. Vi åkte faktiskt hem från stugan för hennes skull, men det säger jag inte. Det hade inte varit kul att vara kvar där i hällregnet. Till sist skriver jag som det är, att jag vill prata av mig om mamma och lite annat. Hon ringer, och vi pratar ostört eftersom Q duschar. När han kommer upp från duschen och får veta att moster inte kommer som förväntat, blir han så besviken att han börjar gråta. Hon hör det i telefonen och blir bestört och får dåligt samvete. Men kom hem till mig imorgon och ät frukost så får ni se min nya lägenhet! Det bestämmer vi, och alla är nöjda.

Q och jag äter middag och sedan lördagsgodis framför TV:n, ett par avsnitt av Emil i Lönneberga. Idyllen är fullständig så när som på ett fånigt gräl. Jag pratar om att göra rabarberpaj, om vi har havregryn förstås. Nej, Q vill göra strövargodis, det är jättegott, smör och havregryn. Han blir sur när jag inte vill och lyssnar inte på mina argument att strövargodis görs ute i skogen, det är poängen liksom, men rabarberpaj får man bara en gång om året. Nehej, han tjurar, och jag blir otålig. Varför förstöra en trevlig kväll med denna oresonlighet?

Men vi lugnar oss, han fixar en lång stund i sovrummet med stängd dörr, det visar sig att han staplat min säng nästan full med gosedjur. Där ska han sova, jag sover i O:s. Vi läser flera kapitel i Sandvargen och sedan somnar han som en stock.

Via SMS får jag veta att O och Y fortfarande är vakna. O skickar fina bilder, de sitter vid lägerelden, alla andra sover. Just då är det uppehåll men sedan återkommer regnet. Men de har lånat ett bra tält av grannarna och tycks klara sig bra.

Nästa morgon vaknar jag tidigt av att Q buffar på mig, jag tassar upp och går på toa, hoppas hoppas jag inte väcker honom. När jag återkommer till sovrummet har han rullat över i O:s säng i min sängvärme. Jag får plocka undan ett smärre menageri för att alls få plats på andra sidan av dubbelsängen.

Så sover vi till nio och går upp och äter lite yoghurt. Q sölar orimligt mycket med påklädning, tandborstning, allt. Jag förundras, det är ju något roligt vi ska iväg på. Men vi kommer iväg. Tunnelbaneresan till stan är lång tycker han, han hinner bli rejält hungrig innan vi är framme.

J:s lägenhet är jättefin, och själv verkar hon mer harmonisk än på länge. Hon har landat nu, efter mer än ett år i kappsäck i andrahandslägenheter. Framtiden med Karlfan är ytterst oviss, men jag tycker att hon resonerar klokt och balanserat. Jag påminner henne om att ringa mamma, själv har jag skickat ett foto på leende Q. Just jävlar, det är Mors dag. Jag visar alla foton som tapetserats på Facebook av fantastiska morsdagsfrukostar med barnteckningar och blombuketter och jag vet inte allt. Vi grimaserar. Grattis på morsdag, säger hon, frukost med din singelsyster som ligger med en gift man.

Efter frukosten tar vi en promenad och stannar vid en lekplats, och så åker Q och jag hem.

Innan vi kommer hem tänker jag att jag måste stålsätta mig. När O kommit hem från en utflykt brukar huset vara belamrat med prylar, jag vet ju det. Ändå är det värre än jag väntat mig, förutom ryggsäckar och blöta sovsäckar överallt står det halväten lunch uppdukad, han sitter vid TV:n och Y vid datorn. Hur har ni haft det, ropar han vänligt. Jotack, svarar jag surt, men nu ska jag tydligen bara kavla upp ärmarna. Du kunde väl ha dukat av åtminstone. Han blir också sur, vem gillar att bli skälld på, och så tycker han att han flängt som en dåre hela förmiddagen.

Q bevärdigar mig knappt med en blick och Y är arg och skriker. Det svider. Mors dag är ett jävla dumt påfund, det tycker jag helhjärtat, och inte kan jag begära att ungarna ska begripa företeelsen, än mindre mina egna dubbla känslor inför den.

En eventuellt nödvändig explosion kommer när mina ögon faller på en fickplunta som står på bänken. Hade du sprit med dig på tältningen? Är du inte riktigt klok? Dessutom är det ju uttalat att Friluftsfrämjandets arrangemang är alkoholfria? Jag är iskallt rasande.

O försvarar sig. Han drack inget! Det var Apfelkorn, om han skulle bli sugen.

Jag orkar inte tjafsa mer, men är fortfarande arg. Messar en stund med syrran, som ger mig stöd. Ja, så jävla urbota dumt på många sätt. Och Apfelkorn av all skit. Inte direkt alkisdricka förstås. Nästan komiskt i eländet. O har ju alltid gillat sliskig fruktdricka. Gud ja, all jävla äcklig cider han köpt hem och påstått att den var till mig, jag som inte gillar sånt.

Men det gnager, och jag måste återvända till det. Jag är fortfarande arg på dig! Hur tänkte du? Vad hade hänt om Y blivit sjuk och du måst köra? Man skulle kunna tro att du passar på när du är borta från mig! O medger att det var dumt, utan bortförklaringar. Och han drack ju inget, det är en minimal fördel i sammanhanget. Och han smusslade inte, pluntan stod fullt synlig, och han ljög inte, bortförklarade inte. Och min ilska är stark och tar plats, det känns också bra.

Men ändå, skärp dig. För faan. Jag måste kunna lita på dig.

Ja.

Mors jävla skitdag avslutas med en god middag. Y är tydligt trött efter uppesittarkvällen och krånglar vid matbordet. Q äter snällt, men var å andra sidan väldigt otrevlig när vi sa till om att komma in och äta. Jag säger att efter middagen får de byta till pyjamas och hjälpa till att flytta undan alla gosedjur inför renbäddning av sängarna. Medan de gör detta ska jag göra en rabarberpaj som vi alla äter tillsammans. Jag gillar inte rabarber, trumpetar Y, och ormar än mer på stolen. Jag matar honom och till sist har han fått i sig middagen.

Planen havererar. Ungarna bara slåss istället för att byta om, och inga tillsägelser hörsammas. Jag ger upp tanken på rabarberpaj. Här behövs både O:s och mina gemensamma krafter för att få dem i säng snarast möjligt. Nej, det blir ingen paj, det går inte. Medan jag bäddar den ena sängen ligger de i den andra och fnissar. Men plötsligt frågar Q: ska du inte göra rabarberpaj? När han inser faktum blir han rasande och sparkar på säng och vägg och gosedjur.

Mitt tålamod har brustit otaliga gånger under dagen, men nu är det slutgiltigt. Jag slänger lakan och täcken på golvet och klampar ut. Ni kan bädda själva! Jag diskar istället, det behövs också göras. Men bakom den stängda pojkrumsdörren hörs fortfarande fniss och fnitter, jag och O behöver gå in tillsammans och strängt säga till att nu räcker det, nu ska de lägga sig och sova. Givetvis kan de inte bädda själva, jag gör det åt dem. Men nu tycks budskapet ha gått hem, Y är arg och skriker att han vill ha rabarber, Q surar.

Det eviga dilemmat. Hur agera för att barnen ska begripa och ta oss på allvar? En, två, tre, fyra tillsägelser i sansat tonfall räcker inte. Vi måste bli galet arga för att det ska gå in, och knappt ens då. Barnen måste bli ledsna innan de ger sig, slutar busa, bråka, provocera, jävlas. Jag är en varm anhängare av kids do well if they can, kompetenta barn, autentiska vuxna, allt det där. I teorin. Men det är ibland fasen så svårt att omsätta i praktik.

Till sist somnade de. Y fick nattas av O i gästrummet där han snabbt lugnade ner sig. Q grät en stund och uttryckte stark ånger och visst självförakt ("jag vill inte vara mig själv utan någon annan som inte bråkar så mycket") men verkade förstå när jag förklarade att den man är och det man gör är två olika saker. Alla gör dumma saker ibland, men det går oftast att ordna upp. Och nu kan du ge mig en kram och sedan ska du lägga dig ner och sova, så kommer det att kännas bättre imorgon.

Imorgon, ja. Då man utvilad återvänder till arbetet. Yippie-fucking-yay.

Dialog

- En del barn tycker att filmerna om Emil är läskiga för att pappan blir så arg, tycker du det?
- Nä, jag är ju ganska van vid att få gräl för jag busar rätt mycket.
- Men vi stänger inte in dig i in dig i någon snickarbod i alla fall. Fast du skjuter ju heller inte prick på skålar med slangbella.
- Nä. Men det är ju för att jag inte har någon slangbella!

Ny kollega, ny inspiration

Sedan två månader tillbaka har jag en ny kollega på jobbet, en kvinna som är ett par år yngre än jag. Hon är konsult och projektledare, och har tagit över som projektledare inom ett specifikt ämnesområde, i alla projekt på företaget. Men det övergripande ansvaret är fortfarande mitt.

 

Vi fann varann direkt. Våra möten blir långa, för vi börjar snacka om annat. Oftast jobbrelaterat, ibland inte. Ledarskapsfrågor. Hur ska man begripa sig på den här personen? Hur motivera? Hur ska vi förmedla det här budskapet? Vad är det som inte funkar, var ligger problemet egentligen, och hur ska vi angripa det?

 

Och, som sagt, ibland annat. Redan första veckan upptäckte vi att vi har sommarställen i närheten av varann. Hon och hennes man har en stuga inte långt från Sommarön, de har söner i våra barns ålder. Såklart ska vi se till att träffas i sommar!

 

Det var först förra veckan som vi hade tid att fika och avhandla Sommarön ordentligt, peka ut för varann på kartan var husen ligger, berätta för varann om ställenas historia. Deras upplägg är snarlikt vårt. Hus som köptes av en äldre generation, som ärvts eller övertagits av många yngre anförvanter. Problematiken i att samäga. Jag beskrev Kusin helt kort och hon fattade precis.

 

I tisdags när jag behövde vabba var det henne jag ringde. Det är ju projektmöte i eftermiddag, givetvis kan vi skjuta på det till imorgon då jag är tillbaks, men det finns ett symbolvärde i att ta det idag. Jag leder mötet, sa hon självklart. Vi pratade en stund om vad som behövde göras, nämligen att tillsammans med projektgruppen spåna ihop en lista på saker som ovillkorligen måste vara färdiga före semestern.

 

Dagen därpå gick vi igenom listan tillsammans, och idag har vi grubblat på hur vi bäst ska presentera och följa upp att allt blir gjort. Vi har ritat på tavlor och laborerat med färgglada klisterlappar. Från och med nästa vecka ersätts veckomötet med dagliga korta morgonmöten. På så sätt kommer vi att få koll på vad folk gör och om de blir klara i tid. Och - ännu viktigare! - folk kommer SJÄLVA att upptäcka samma sak.

 

Så fantastiskt mycket lättare och roligare allt blir när man inte är ensam. Hon är det bollplank och den inspiration jag saknat och letat efter utan att hitta. Och jag tror att hon tycker sig få hjälp av mig också.

 

Hastigt snuddar jag vid tanken att jag hade ju kunnat känna mig hotad av henne också. När hon leder mitt möte, och gör det på ett bra sätt. När hon föreslår förändringar som leder till påtagligt ökad motivation och inspiration. Hade jag varit yngre och osäkrare och mer karriärkåt så kanske. Men absolut inte nu.

Upphämtning

Och där hann själen och självet ifatt kroppen.

Redan inatt hörde jag hur Q hostade. Imorse kände han sig förkyld vid förfrågan men verkade gräsligt pigg. En vanlig dag hade vi kanske skickat honom till skolan, men imorse var det kallt och mulet och dessutom friluftsdag.

O leder ett stormöte idag med massa långväga resande, så fast jag egentligen har rätt mycket att göra var vabbfrågan klar. Men det löste sig med ett telefonsamtal.

Dagen har varit alldeles underbar. Efter frukost löste vi korsord. Varför bekymrar jag mig alls över hans bristande intresse för läs- och skrivläxor när han gissar både asteroid och semesterledig?

Sedan fick jag gå och träna en timme medan Q tittade på film med instruktion att springa in till pensionerade grannen om något hände.

Sedan åt vi lunch, konversationen var helt i paritet med lunchsnacket på jobbet, om inte trevligare. När jag och Q är ensamma blir han så stor och förståndig.

Därefter åkte vi till en secondhand och lämnade några kassar med utrangerade böcker och urvuxna kläder. Hem kom vi med två påsar glaskulor, två Kalle Anka-pocket, hallspegel och vedkorg till stugan. Vi hämtade Y tidigt, han blev själaglad över storebrors fynd.

Jag sitter på gården och njuter av fågelsång och harmoniskt lekprat, bröderna delar upp sina nya glaskulor.

Känner mig som världens bästa mamma till världens bästa barn.

Trött men pigg

För en stund sedan var jag nästan gråtfärdig av trötthet, och irriterad på O som är stressad över jobbet, och eftersom jag också har haft alldeles för mycket att göra på sistone, så har vi inte pratat ordentligt på länge med en massa fåniga kommunikationsmissar som följd. Eller äsch, så många är de väl inte. Men i alla fall.

Så vi snackade ihop oss om råddning av barnkalas och Mulleutflykt med övernattning i tält (inget snack om vems tur det är den här gången, remember?) och vem ska ha bilen och hinner vi ut till stugan och hur gör vi egentligen med allting.

Vill du fika, frågar han sedan, medan jag hänger tvätten, och jag hade ju bara tänkt betala en räkning och svara på ett mejl och sedan gå och lägga mig, men han värmer te och rabarberpaj från igår och vi fikar och pratar om Jens Liljestrands dissning av Måns och Kajsa Ekis Ekmans dito av Zaremba, båda orättvisa enas vi om. Vad länge sedan vi snackade. Där är du ju, skönt att du är kvar.

Nu har han återgått till att jobba fast klockan är halv elva, det han gruvar sig för går av stapeln imorgon, och jag är förstås jättepigg efter både te och paj.

Så då skriver jag väl om det jag tänkte att jag var för trött för att skriva om: anledningen till att jag är trött idag, för det är jag ju när jag känner efter.

Igår sjöng jag två drygt timslånga konserter med kören, tema jazz. Det var helt sanslöst roligt. Jag var knappt ens nervös. Detta är det närmaste ren lek jag kommit som vuxen. Att få klä ut sig till 20-talsvamp, vara uppe på scen och tramsa och leka och dessutom sjunga den ena låten roligare än den andra till ett riktigt bra band.

Rösten höll också, det är ju sant som det sägs att sång är något man lär sig, en förvärvad kunskap. Jag tyckte förr att jag hade svag röst och problem med stödet, så är det (oftast) inte längre. Altar, mer power i er insats, säger dirigenten och tittar skarpt på oss. Det får hon, jag tar i och får en gillande nick. Det är en fantastisk känsla att ta i och ha något att ge.

Mer smink än jag normalt använder under ett halvår, ögonen uppspärrade av fokus och adrenalin. Ingen middag blev det, vilket normalt är en katastrof, men igår gick det bra.

Mormorsmors gamla stola fick komma ut och dansa igen. Det är äkta päls men det är väl preskriberat så här nästan åttio år senare? Handskarna var dock nyköpta, jag undrar om jag någonsin får tillfälle att använda dem igen.

Nu är det sommarlov från kören och det känns både tomt och skönt. Det är med extra saknad jag skils från den här repertoaren. Nästa konsert blir med musikaltema, inte alls lika roligt. Jag googlar på jazzsång och hittar ett veckolångt internat på Visingsö där man tar sånglektioner och sjunger med band. Någon gång, när barnen är lite större. Då ska jag.

Men nu ska jag. Lägga mig.

Sunkstugebulletin

Med reservation för att man aldrig ska ropa hej så verkar hantverkare nummer 4 vara svaret på våra böner. Han träffade O i onsdags och verkade duktig och vettig. Idag åkte han (hantverkaren alltså) ensam ut till stugan och nödlagade taket på ett ställe där det har regnat in. Han har lovat offert till nästa vecka. Visserligen har han tid att göra jobbet först i september, men han verkar vara värd att vänta på.

(Bara en sån sak: han säger "jag lovar inget, men kanske kan jag åka ut på fredag och laga taket". Och så gör han det! Inte som vissa andra som lovat att komma ett visst datum men hoppsan och ursäkta, det kom visst något annat emellan.)

Innan snickaren kom ut hade O bokat tid med en mäklare för att få en värdering av stugan. Han var ärlig med att vi förmodligen inte vill sälja, men vi vill ha en värdering.

För två veckor sedan när det var dags att åka ut för första gången efter vintern och öppna, pratade vi om stugans framtid. För första gången någonsin, tror jag, uttryckte O tankar om att sälja. Jag har ju tidvis varit mycket tveksam, redan under den allra första sommaren. Men O har aldrig vacklat. Förrän nu.

När han är fundersam och inte tvärsäker, inte står långt inne i sitt vanliga hörn, utan rör sig oroligt ut mot mitten, då kan jag plötsligt inta en annan hållning, mindre kritisk, mindre kategorisk.

Samtalet landade i att vi vill behålla stugan. Visst, det är en hel del jobb men inte mer än att vi orkar och hinner med, om vi också skärper till oss och håller oss på jorden och inte gör upp alldeles orimliga planer. Och barnen är ju stora nu och måste inte passas ideligen, de dränker sig inte i färgpytsar eller käkar upp småspik eller klättrar ner i mulltoan. Och ju prydligare och mer välorganiserat det blir därute, desto roligare är det att jobba och fixa där.

(Just detta har jag tagit till mitt hjärta, de två senaste helgerna har jag ställt till med gammal hederlig vårrengöring och piskat madrasser, mattor och soffdynor, sopat, dammsugit och skurat. Stuga, dass och gästrum är renare och snyggare än på länge. Snart ska jag drabba duschen och verktygsförrådet också. Om jag slipper springa och fråga O var alla jävla verktyg ligger gömda kanske jag också kan få för mig att snickra ibland.)

(Andra saker som gör stuglivet roligare är att bjuda ditt folk och att åka på utflykter. Den gångna helgen gjorde vi bäggedera, åkte till en annan handelsträdgård än den vanliga, och bjöd in grannfamiljen. De tältade på tomten eftersom gästrummet är lite trångt och de är friluftsgalningar. Efteråt skrev de lyriskt på Fejan om näktergalssång och gökotta.)

Och barnen! De gillar ju stugan. Inför första helgen hade Q tjatat i flera dagar om att åka dit. Y var lika på han. De kastade sig över O:s gamla lego och Playmobil som vi förvarar därute. Sedan duschade de varann med trädgårdsslangen, drog fram sina verktygslådor - de har varsin - och spikade ihop allehanda träkonstruktioner, plockade blommor och gjorde parfym, samlade sniglar och gråsuggor och hade som husdjur.

 Idag ringde mobilen mitt under projektmötet, jag tryckte bort samtalet men såg att det var O. En stund senare damp det in ett mejl som jag inte kunde låta bli att läsa. Tjena riking, stod det. Mäklaren hade svarat att ett rimligt acceptpris är en dryg miljon, vilket är nästan dubbelt så mycket som vi köpte stugan för. Och vi som knappt trodde att vi skulle få tillbaka de pengarna. Nej, vi ska inte sälja. Men ändå är vi väldigt glada. Sunkstugan känns mer värdefull nu, men på mer än ett sätt.

Bilderna är från lördagens fiskeutflykt.

Trasiga, begåvade, uppriktiga

Packade upp senaste bokpaketet idag.

Hata hantverkare

Ja, ja, jag vet. Det jag tänker gnälla om är i-lands-privilegierad-bortskämd-medelklass-problem så det skriker om det. Egentligen borde jag bara hålla käft och begrunda hur jävla bra jag har det med min inkomst av fast anställning/som lever i ett stabilt parförhållande/med min gedigna akademiker-medelklassbakgrund/välj det alternativ som passar bäst. Silversked i munnen och allt det där, lyckad potträning eller vafan.

Men i alla fall. Sunkstugan, O:s och min alldeles egna lilla sommarstuga på pendelavstånd, som vi köpte för pengar som vi fick när vi sålde huset i Göteborg, som vi köpte eftersom vi aldrig trodde att tjafset om Sommarön skulle upphöra, den behöver nytt tak. Ungefär nu.

Sedan förra sommaren har vi försökt få tag i någon som kan tänka sig att lägga om taket och ta betalt för det och ge oss ett kvitto på det. Möjligen är det just där haken sitter.

Idag fick vi svar från.. jag tror det är hantverkare nummer tre, att tyvärr tyvärr kan han inte åta sig jobbet för de har alldeles precis fått ett annat, större. Hantverkare nummer två svarade redan i höstas att attans också, hans medhjälpare har fått bältros så han kan inte åta sig några jobb alls just nu. Vad det var för krångel med hantverkare nummer ett har jag faktiskt glömt.

Och jag räknar heller inte de hantverkare som vi försökt ringa eller mejla men som aldrig svarat oss.

På onsdag ska hantverkare nummer fyra komma ut till stugan och titta på det eländiga taket och därefter avkunna sin dom. Han besvarade mitt lämnade meddelande, lät trevlig på telefon och har dessutom goda rekommendationer från en bekant. Men luttrad som jag är hoppas jag inte för mycket.

Närmaste grannen hemma i stan anlitade en polsk firma förra året. Frun i huset förklarade för oss att svenska firmor är omöjliga, de vill inte jiddra med småjobb åt privatpersoner, de tar bara större företagsjobb. Men polackerna jobbar tio timmar om dagen, de renoverade halva huset invändigt, och fixade dränering och nya stenplattor på gården. Nu har de fixat gården åt en annan granne också. Säkert skulle de kunna lägga om ett papptak på en liten stuga.

Svart, förstås. Och det vill inte vi. Det vore väl själva fan om vi blev tvungna.

Något är fel i själva systemet, känns det som.

Ganska uttrycksfullt

Välskrivning
Q klass 2C
X-skolan

Utvärdering
I min rastgrupp var jag, P, A och M. På rastmötet bestemde vi inte så mycket för att A bara tramsade men vi fick ner lite grana i slutet. Vi har lekt dunken. Sen har vi lekt med några andra rastgrupper. Jag har känt mig ganska dålikt för att det är alltid någon som börjar bråka eller något sont. Min grupp kände sig lite, lite dålikt tror jag. Nästa gång så vill jag ha någon betre grupp eller vara ensam tack.

Premiär

Vi är ju inga aktivitetsmänniskor direkt. I alla fall inte om man jämför med många i vår omgivning. Bland Q:s nioåriga klasskompisar är det flera som har tre-fyra aktiviteter i veckan. Jag fattar inte hur vare sig föräldrar eller barn orkar, men alla är vi olika.

Våra barn är Skogsmulle respektive Strövare i Friluftsfrämjandets regi. Det har räckt, tycker vi, och uppenbarligen de också, eftersom de alltid svarar nej när vi frågar om de vill prova någon idrott eller sjunga i kör eller spela något instrument.

Men i våras fick vi en propå om orientering. Det kunde kanske passa Q? Springer gör han ju snabbt och gärna, och han gillar att vara ute. Efter en första tveksamhet gick han med på att prova.

Så på måndagkvällar när jag åker till kören, har Q orientering.

Igår var det dags för den första tävlingen, vi åkte dit hela familjen. O skuggade Q och gav honom lite lagom kartläsningshjälp, enligt ledarens instruktioner "man kan ju drabbas av en våldsam hostattack om ungen springer åt helt fel håll". Jag och Y gick en prova-på-runda speciellt utformad för nybörjare. Inte vet jag hur mycket Y begrep av det hela, men han verkade åtminstone fatta principen för kartläsning, vilket jag tycker är gott nog för en snart-sexåring.

Q hade slarvat lite med kartläsandet och sprungit fel en gång, men på upploppet la han in sin berömda överväxel. Som den ungen kan springa! I sommar ska han få prova friidrott.

Jag är lycklig och förvånad. Tänk att jag skulle bli frilufts- och orienteringsmorsa. (Jag som misströstade om att bli morsa alls.) Och vilken sympatisk idrott detta! Skogen är enormt mycket trevligare att hållas i än illaluktande och bullriga sporthallar. (Ja, årstiden är ju optimal.)

Den nybakade orienterarens stolta leende kan jag inte undanhålla er.

Långhelg - kläder och trädgård

(Gammalt dagboksinlägg som blivit liggande.)

Åhh, vad det är skönt med långhelg. Jag vill ha fler sådana (och det blir det ju snart, ljuvliga maj!). Det är så hjärtskärande vackert ute - och det gör mig inget alls att det är kyligt, bara jag kommer ihåg att klä mig ordentligt - och på jobbet är det trögt, tråkigt och frustrerande.

Förvisso fortsatte långhelgen i den anda som jag beskrev här. Som jag också skrev, fast i en kommentar under detsamma, tycks Y var inne i en speciell fas just nu. När han är ensam med någon av oss är han hur snäll som helst, inte nog med det, han är lillgammal och pratsam och förnumstig. Men i större sammanhang flippar han ur och blir superpestig. Middag med familjen, mormor och moster - öörk. Nattning - ta betäckning. När jag skriver detta inser jag att det är kombon konkurrens med storebror och trötthet som får honom att balla ur. Inte ett dugg konstigt egentligen.

Y var länge en boren hang-around, så rutinerad i att leka med äldre barn. När Q och hans kompisar röjde runt satt Y på perfekt avvägt avstånd, med i leken men ett par pinnhål ner i hierarkin. Samtidigt lät han sig inte köras över hur som helst. (Q å sin sida är bra på att leka med yngre barn. Grannbarn både tre och fyra år yngre kommer pilande och frågar om han är hemma.) Länge var också Y den mer sociale av pojkarna. Det är han fortfarande, när det gäller vuxna. Eller lite äldre flickor, jo för han är ju så söt! Men när han och Q leker i grupp med andra barn, då gnisslar det betänkligt, då kommer Y ofta skrikande, arg och kränkt och rapporterar oförrätter.

Men nu ska jag sluta tjata om bråken här hemma. Det är som det är. Som så ofta får jag perspektiv när jag skriver ner det. De är troligen högst normala barn, kanske något livligare än genomsnittet. Vi är troligen högst normala föräldrar, kanske något ilsknare och mindre tålmodiga än genomsnittet. Eller inte.

I lördags vaknade jag med ett ryck 8:56. Fan, inbokad på träningspass kl 9:30, för sent att avboka, O skulle ha väckt mig halv nio men glömt. Orka störta iväg? Mitt dåliga morgonhumör tycktes ta överhanden.

Men min man har ett helt annat morgonhumör än jag och var dessutom ovanligt solig denna morgon (gissa varför). Klart du ska träna! Klä dig medan jag gör en macka, du måste äta!

Inom tjugo minuter efter revelj var jag alltså på plats på gymmet, det låter inte klokt men är sant. Givetvis var det bra och roligt på alla sätt att träna, jag gick med lätta steg därifrån och tackade O ordentligt.

Efter dusch och mera mat åkte jag så ner på stan. Det drar alltså ihop sig till körkonsert och då ska vi ha kostymer. Detta är ett känsligt kapitel i körens historia som det har utspelats många dramer kring. För några år sedan hade vi 70-talskonsert och hon som då var klädansvarig miste all sans och balans i sina till tips maskerade krav på vad vi skulle ha på oss, hur vi skulle sminka och frisera oss. I år är hon avsatt och andra personer - som tidigare klagat mycket - ansvarar för koordinering och direktiv angående kostymerna. De har fått erfara att det inte är så lätt som de trodde.

Hur som helst. I år sjunger vi jazz, musiken spänner över många decennier men våra kläder ska andas tjugotal. Nedhasade midjor, löst åtsittande klänningar, pannband. Jaha.

Jag åkte alltså till stan, till en butik som enligt uppgift hyrde ut klänningar i 20-talsstil. Jodå, de hade en del på lager.

Första provningen var nedslående. Second-hand och större storlekar brukar inte vara en bra kombination, även om jag är mindre numera än vad jag varit. Vidare insåg jag snabbt varför jag inte äger några klänningar med nedhasad midja och lös passform. Det är verkligen, verkligen inte ett smickrande snitt för mig. Låt oss säga att tjugotalets pojkflicka med smala höfter och platt byst... inte är jag. Dessutom är jag ju lång, alla klänningar i första provningen slutade strax ovan knät vilket fick mig att se ut som en förryckt blandning av dagisbarn, lolita och gammal tant. Och så färgerna! Grått, blekgrönt, ljusgult, puderrosa. Nej. Pasteller är inte heller jag.

Men i andra provhögen fanns en acceptabel klänning. Snittet var okej, den är svart vilket är tråkigt men funkar bra på mig, och från urringningen och ner över bysten rinner det en glittrande rad med fransar, mycket effektfullt. Toaletten fullbordades med rejält glittriga örhängen, dito armring och pannband. Hela paketet kostar 250 kr att hyra. Bara lättnaden över att allt är ordnat är värd mer.

I triumfen kunde jag inte motstå att kika in på Indiska där jag givetvis hittade en blommig draperad vårklänning i vitt, grönt och turkost. Min hundrafemtionde från Indiska, ungefär. Men vafan.

På vägen hem sammanstrålade jag med min syster som skulle äta middag hos oss. Det var skönt att sitta på tunnelbanan en stund och prata i lugn och ro. Snart får hon sin nya lägenhet, snart har hon ett eget hem efter mer än ett år i kappsäck och andrahandslägenheter. Hur det blir med Karlfan återstår ännu att se. Fort går det inte.

Medan syrran var ute och sprang passade jag på att flytta om och rensa bland mina kläder. Nästan alla gamla stora kläder i stl 46-48 är utgallrade, med ett fåtal undantag. Detsamma gäller för de storlekar 38-40 som jag skaffade i ett anfall av hybris för några år sedan, då jag just bantat ner mig. Nu väger jag nästan lika mycket som före nedgången men passar ändå i 42, ibland 40, ibland 44. Förklaringen stavas muskler (och inkonsistenta klädstorlekar).

Trots detta har jag osannolikt mycket kläder och leker ibland med tanken att införa köpstopp. Förmodligen skulle jag klara mig i åratal innan jag verkligen behövde införskaffa något för att skyla kroppen med. Jag dövar samvetet genom att skänka bort det jag inte använder till Myrorna och liknande. Kombinationen städa-röja-organisera och skänka bort är förresten väldigt bra för sinnesfriden.

Söndagen ägnades huvudsakligen åt trädgårdsarbete, men nu med nya aktörer. O är egentligen rätt road av växter och trädgård, men under de senaste åren har det helt varit min domän, av ganska oklara skäl.

Men under hans sjukskrivning bestämde han sig för att göra något avslappnande och roligt och valet föll på att dra upp plantor från frö. Han har beställt fröer på postorder och riggat upp lampor och bord i källaren, så nu prunkar det därnere (om nu gröna blad kan prunka?).

Jag hade i år inte alls orkat ägna mig åt trädgården. Den vi har i radhuset består strängt taget av tre rabatter, så den kräver inte mycket. Den lilla plätten på baksidan kan man välja att strunta i om man vill.

Fast vi valde tvärtom. Nu är den lilla plätten tämligen överfylld, för där står två pallkragar fyllda med jord som besåtts med blomsterfröer respektive grönsaksfröer. O har lovat mig grönkål till jul, och två sorters morötter. Vidare har han grävt upp de gamla vinbärsbuskarna, vars skörd vi ändå inte orkade ta rätt på, och gjort ett trädgårdsland där istället, samt planerat en hallonbuske.

Jag blev så inspirerad av denna iver att jag köpte lite plantor på måfå och satte i krukor. Inte välplanerat alls, jag högg bara tag i det som såg vackert ut. Men jisses vilken skillnad ett par tre krukor gör när de är fyllda med limegrön tobak, svart petunia, rosa pelargon och lila verbena.

Snart är det långhelg igen. Då ska vi drabba sommarstugan med vår gemensamma trädgårdsiver. Vad mycket roligare det är att göra saker tillsammans.

Efter kriget

I dessa ljuvliga majdagar, då man uppmärksammar sjuttioårsminnet av freden i Europa, råkar min läslyssning vara särdeles välvald.

Den för mig helt okända Ett rum i Berlin av Emanuel Litvinoff utspelar sig i slutet av femtiotalet, en tid som de flesta svenskar och amerikaner (antar jag) uppfattar som begynnelsen av en guldålder. Men så var det inte i Berlin. Krigets efterverkningar och minnet av dess fasor håller ännu invånarna i ett fast grepp. Den förr så tydliga bilden av offer och förövare blir allt mer nyanserad.

Djupast intryck gör de skickligt tecknade bifigurerna. Den bortom sin medelålder slitne forne SS-soldaten, som återvänt till sin hemstad efter ett decennium i sibiriskt fångläger, och som nätt och jämnt klarar hålla svälten från dörren. Är inte han ett offer?

Eller den djupt osympatiske gamle mannen Goldberg, som terroriserar sina medboende på pensionatet med småaktiga olater, och värre ändå, som agerar djupt fördomsfullt och fördömande mot oskyldiga. Men på den ensamme gamlingens nattduksbord står dammiga fotografier: en kvinna, en ung pojke med vackert ansikte, en flicka med stela lockar. Hustru, son och dotter. Alla döda. Vem förundras då över hans bitterhet?

En fantastisk upplevelse alltså, dessutom i utmärkt uppläsning av Björn Wahlberg. Endast ett aber: måste laddas ner före den 13 maj, då filerna tas bort från Radioföljetongens hemsida.

Väder och kärlek

Vad det är konstigt med vädret. I tisdags när det var skolans dag drog snålkalla vindar över skolgården, så kalla att jag efter ett par timmar huttrade hemåt och tog på mig termobyxor och tjock vinterjacka. Sedan frös jag inte mer den kvällen.

På onsdag morgon hällregnade det, och jag log sardoniskt åt SMHI som på radion förkunnade att det var en vacker dag i Götaland och Svealand (exakt var går gränsen, det har jag aldrig fattat?)

Men si, som så ofta i min nya hemstad (adress till den gamla) klarnade det upp framåt lunchtid. Jag jobbade hemifrån på eftermiddagen och åkte på kvällen in till stan för att klippa mig.

Efteråt kunde jag bara inte gå ner i tunnelbanan. Istället gick jag en ganska lång omväg längs kajerna och gnolade på Sakta vi gå genom stan. Hemligt går träden i blom.

Samma vackra väder idag. Inte så varmt, men det gör inget. Det blommar och doftar överallt, lite kyla förlänger ljuvligheten.

Efter middagen blev jag först sittande och kände mig melankolisk, av ren trötthet. Mycket på jobbet och ont i axeln, inte svårare än så. Men så tog jag mig i kragen och gick ut på en promenad. Barnen var förstås ute redan.

På vägen hem kom jag ikapp Q och ett par jämnåriga granntjejer. De har tidigare varit i luven på varandra, förbittrat och målande brukar han förklara hur dumma han tycker de är.

Men inte nu, det såg jag på hans kroppsspråk lång väg. Min älskade unge, min stora granna pojke. Han bröstade upp sig och gick med schvung i stegen. Men skrattet var lika ljuvligt kvillrande som det brukar.

Det var väl bortom läggdags och Q är kvällstrött och bryter lätt ihop och blir oresonlig om han får vara uppe för sent. Ändå hade jag inte hjärta att chikanera honom och beordra omedelbar hemgång. Om en liten stund får du komma in, bad jag istället. Jorå, jorå.

Det gjorde han förstås inte, jag fick ge mig ut på jakt. Men han följde med ganska beskedligt. Fast tjejerna sprang ikapp oss och han dröjde sig kvar en stund för att prata med dem, jag fick ropa in honom.

Vid tandborstningen var han förtrolig. Mamma, J sa en sak som jag vill berätta bara för dig. Vet du vad fråga chans betyder? Hon gjorde det på mig. Men jag sa nej. Jag vill inte vara ihop med någon. Måste man det? Jag har väl typ åttio år på mig!

När de lagt sig fortsatte vi samtalet, med nyfiken och lyssnande lillebror i överslafen (som effektfullt avbröt det hela med att snurra in sina fingrar i mitt hår så att jag knappt kom loss). Q blev betänksam efter en stund när jag sagt att man såklart får svara nej, men att det är viktigt att göra det på ett snällt sätt. Kanske J blev ledsen, sa han oroligt. Jag svarade nog inte så snällt, jag var så uppspelt liksom. Ska jag skicka ett SMS till J:s pappa, föreslog jag. Q hängde över min axel och tittade på när jag skrev: Q är orolig för att J kanske är ledsen för något han sa till henne. Han vill hälsa förlåt och att han inte menade att göra henne ledsen. Det blir bra, mamma. Och så en glad gubbe! Får jag trycka på Skicka?

Det där var snyggt gjort Q, berömde jag. Så ska man göra. Du är en riktig gentleman.

Från överslafen: Jag är ingen gentleman! Jag är världens dummaste unge! Paus. Mamma, förlåt att jag drog dig i håret?

Men Q hade mer på hjärtat: Mamma, vet du vad runka betyder? L i skolan, han säger att om man gör det med snoppen när den är hård, och man är typ mellan 15 och 40 år, då kommer det spermier. Är det verkligen sant?

När jag bekräftat och undervisat en stund sa Q eftertänksamt: L vet mycket om sånt där, det är för att hans pappa är arkeolog. (Är han inte, men forskare är han.)

Ja jösses. Nu sover de, och jag har skrattat av mig tillsammans med O. Och imorgon ska jag berätta för Q att J:s pappa svarat att hon inte alls blev ledsen, ingen fara.

Vardag, tisdag

Jag har ett puttrigt pratigt inlägg liggande som utkast, det redogör för helgen som gick. Den var fin (förutom barnabråken dårå).

Men idag är det tisdag, jävlar vad det är tisdag, ända in i märgen.

Nackspärren är bättre men har flyttat ner i axeln som stramar oroväckande. Jag vet inte om jag vågar träna. Väskan är packad och ligger i bilen, men kanske är en lunchpromenad nyttigare.

Vädret är grått och kallt med hotande regnmoln. Det är både en välsignelse och en förbannelse, liksom eftermiddagens och kvällens aktivitet. Skolans dag anordnas idag med tävlingar och jippon på skolgården. Knappt har man hämtat sig efter klassdiscot så är det dags för nästa aktivitet. Givetvis är jag som klassförälder ansvarig. Givetvis har antalet mejl om arrangemanget redan överskridit min toleransnivå. Givetvis älskar jag mina barn och vill engagera mig i deras liv. Givetvis är mina känslor kluvna. Majoriteten av föräldrarna i Q:s klass verkar tycka ungefär som jag, att tillvaron är nog inrutad och uppbokad som den är, vi försöker hålla aktiviteterna på en rimlig nivå, men andas man något om detta kan man ge sig fan på att någon beskäftig typ (läs Kassandra, för det är nästan alltid hon) tjoar om motsatsen.

Nåja, regnar det på skolans dag får man i alla fall packa ihop och gå hem i förtid. Alltid något.

Nu ska jag gå på möte.

Att curla eller icke samt det inre barnet

Jo, nog är jag baksmälld idag alltid, men inte av toxikologiska skäl, snarare andliga efter den gångna veckan. Valborgsmässoafton var trevlig och firades enligt vårt radhusområdes traditioner. Gammelgrannen agerade brandvakt av brasan. Musikläraren som bor tre hus bort spelade gitarr och vi sjöng vårsånger (Q klämde stolt i på båda verserna av Vintern ra), det grillades korv och marshmallows, vi minglade och huttrade och småpratade med grannarna. Vid tiotiden fångades alla ungar in och var och en gick hem till sitt. Perfekt, kravlös samvaro.

Idag har jag hunnit tvätta några maskiner och gräva upp några maskrosor, äta lunch och bråka ordentligt med ungarna. De är så jävla ohängda och otrevliga och griniga ibland att både O och jag tappar geist och humör.

Jag vacklar mellan två lägen. Å ena sidan: det är vi som är vuxna och har ansvar för situationen. Barnen är sex och nio år och beter sig antagligen rätt adekvat. Om O uppoffrar sig och ställer sig och gör våffelsmet tidigt på morgonen och gräddar våfflor, för vems skull gör han det? Och hur mycket tacksamhet i form av gott uppförande är rimligt att begära av barnen i retur? (Jag ställer säkert till med liknande scener, men ni vet, bjälken i det egna ögat.) Å andra sidan: föräldrar är väl också människor? Det är faktiskt inte okej att komma in till lunchen först efter tre, fyra tillsägelser och då med släpande steg, att sitta så ihopsjunken på stolen att alla tappade tuggor hamnar i knät istället för på tallriken, att blåvägra äta köttfärssås fast man rimligtvis är vrålhungrig och arg på grund av det, att skrika åt, sparka på och visa fingret åt sin bror så fort han gör en åtbörd i ens riktning.

Det är Q som skildras ovan. Y är mer subtil:

- Får jag gå till K?
- Javisst, gör det du.
(Fem minuter förflyter, så smäller det i ytterdörren.)
- De skulle åka bort! Får jag gå till M?
- Nej, hon bor så långt bort. Du kan väl leka hemma med någon av barnen här istället.
- Får jag gå till M?
- Nej sa jag ju precis.
- Får jag gå till M?
- Nej!
- Får jag gå till M?
(upprepa ännu ett antal gånger, tills jag är ganska irriterad)
- Tack snälla mamma för att jag får gå till M!
- Men du får inte gå till M har jag ju sagt, sluta retas nu Y.
- Joho, joho, joho! (Sjunger och hoar och överröstar därmed alla förmaningar och protester.)

När jag skriver ner detta blir jag oväntat nog full i skratt, det ter sig inte hälften så enerverande som det var i verkligheten. De är kreativa små odjur i alla fall.

Nej, jag undrar alltmer om det inte är min inre nioåring som reagerar, framför allt mot Q:s olater. Helga, nio år, åser honom med förfäran. Sådär får man verkligen inte göra! Men hon är nog också rätt avundsjuk. Hennes tillvaro är väldigt annorlunda.

Hur är den annorlunda? När jag tänker på den tiden i min barndom så minns jag att jag ofta var rädd och nervös för allt möjligt. Rädd för att missa skolbussen var jag varje dag, och nästan lika rädd för att nästan missa den. Jag minns en gång när den kom till hållplatsen när jag fortfarande var en bit ifrån, och hur jag sprang. Chauffören väntade, men tittade sedan föraktfullt på mig: Can't you run?

(Hur kunde en missad skolbuss vara en sådan katastrof? Vad skulle jag ha gjort? Gått hem igen och bett mamma köra mig? Eller var hon inte hemma?)

Rädd för simskolan var jag också, och till och med lite rädd för ridlektionerna, fast jag huvudsakligen tyckte att de var roliga. Gympan var jag ständigt rädd för. Och så var jag rädd för att gå och lägga mig, rädd för att ligga vaken och ensam och rädd och inte kunna somna, och rädd för att drömma hemska mardrömmar. Rädd för att gå på bio, för att filmen skulle vara läskig.

Var all denna rädsla kom ifrån vet jag inte. Men jag vet att när jag var hos pappa på somrar och jular, då var jag mindre rädd. Bland annat av en så enkel sak som att jag då sov hos honom. Jag minns den totala tryggheten: jag låg innerst mot väggen i sovalkoven och han sov på sida med ryggen vänd mot mig, hans rygg tornade upp sig som en väldig vägg av trygghet. Innan jag somnade njöt jag av att kunna låta tankarna löpa fritt, utan rädsla för att börja tänka på något otäckt, utan rädsla för att bli rädd. För då var jag trygg.

Det kan ju inte bara ha handlat om sovplatsen, det måste ha varit annan trygghet också som pappa förmedlade men inte mamma. Eller? Som vuxen vet jag ju att mamma är långt mer ångestriden än vad pappa är. Men det var hon som hade det större ansvaret för mig, det var henne jag bodde hos.

Inte önskar jag mina barn en sådan tillvaro. Jag är glad och stolt och tacksam över att kunna ge dem den trygghet jag aldrig fick. Men å andra sidan blev jag tidigt självständig, och lillgammal och framför allt duktig. Och duktiga barn går det bra för, de får beröm och bra betyg och stipendier.

Fast det går nog bra för trygga barn också.

Medan jag skrev detta hölls Q i sitt rum, först sur över att han inte hade någon att leka med. Sedan var han så tyst att jag hoppades att läste en bok. Men nej. Han skapade en fredstrevare och kärleksförklaring: