Jo, vi tittade på Skavlan i fredags. I början med en växande motvillig... tja sympati är ett för starkt ord, men respekt för JÅ:s öppenhet och ärlighet om sin sjukdom. Det var ganska imponerande, faktiskt.
Sedan började Skavlan med sina frågor som gett honom beröm i vissa kretsar och orsakat storm i andra. Själv vet jag inte riktigt. Det var inte orimligt tuffa frågor för en politiker, det tycker jag inte. Å andra sidan är det inte riktigt de frågorna jag vill ha svar på heller.
Dagen därpå läser jag en krönika som sätter ord på mina känslor. SD:s retorik skrämmer mig på djupet, precis. Den träffar mig rakt i hjärtat. Det hade jag velat höra ett resonemang om.
Någon dag tidigare hände en sak som fick mig att fundera. Q frågade vem som bestämmer i Sverige, efter en kort förvirring förstod jag att han menade vilket parti, och jag svarade kort: Socialdemokraterna. Bra, sa Q. För om Sverigedemokraterna får bestämma så får inte vi som är bruna vara kvar här.
Jag tog honom i knät och förklarade att inte ens SD tycker så. Du och Y är svenskar, ni har svenska pass, det kan ingen ta ifrån er. Han verkade lugnad, och så var det dags att gå till skolan.
Inom mig snurrar frågorna. Intressant att han definierar sig själv som brun, så självklart och tydligt. Vem har pratat om SD? Förmodligen någon kompis. På ett hotfullt sätt? Nej, det verkade inte så, Q var snarast saklig. Överdriften är inte så konstig att förstå, barn är kategoriska, världen är svart och vit. SD är dumma, helt enkelt.
Fast jag inser ju att det bara är en tidsfråga innan Q på något sätt möter någon som inte tycker att han hör hit. Det gör ont att tänka på, men det vore ett svek att inte göra det.
2015-03-31
2015-03-30
On a completely different note
Så var jag på utvecklingssamtal med Q idag. Som i all kontakt med skolan med viss bävan. Särskilt med tanke på förra samtalet, då fröken klagade på Q:s koncentration.
Men idag kom alla farhågor på skam. Fröken var betydligt mer koncentrerad själv än vad hon brukar vara. (Vad vet jag om hennes arbetssituation? Den är antagligen för jävlig. Klassens störste bråkstake går nu enligt Q på ett särskilt fritis och är bara med klassen ibland. Kanske har det lättat lite för henne.) Hon plockade fram lite papper som Q fyllt i på förhand.
Med reservation för att jag tycker att det är överambitiöst att prata om målbilder och förbättringsområden med nioåringar, så gav papprena en god bild. Q tycker att han är bra på svenska, matte och musik. Han kunde inte komma på något han är dålig på. Han trivs bra i skolan, han har kompisar, han upplever att det finns vuxna till hands. Maten är jättegod och rasterna är roliga.
Samma bild återkom på nästa sida, betydligt vettigare enkätfrågor, där Q hade fyllt i grönt-gult-rött beroende på om något var svårt eller lätt. Fast inget var rött (kan inte/förstår inte/klarar inte av), bara grönt i långa banor och något enstaka gult.
Jo, jag har reflekterat över det på sistone när läxorna har hopat sig. Stavning drillas de i nu, och Q och jag har tillsammans kommit på att det är betydligt roligare att traggla stavning med hjälp av ett alfabetspussel än att plita orden. Han stavar bra, och visst blir det lättare när mamma kan förklara att MISSTÄNGT bygger på ordet tänka med K fast det inte låter så, eller att KANSJE består av orden KAN och SKE och ske betyder ju hända, eller hur.
Tack och lov att han har lätt för sig, stavning ligger uppenbarligen för honom precis som matte, det rinner lätt ur honom. Att organisation och persedelvård sedan inte är hans starka sidor, det är en annan sak. Försvunna fruktburkar och trasiga skor och leriga kläder lever jag gärna med, jämförelsevis.
Sedan berättade jag om middagen i helgen då Q förmedlat vad de lärt sig om asatron i skolan. Han höll ett smärre föredrag tills O imponerat sa: så där mycket kan inte jag!
(Fast vi läste faktiskt Min skattkammare om asarna i somras. Och jag förhörde Q lite: varför hade Oden bara ett öga? Jo, han hade offrat det! Just det, för att dricka ur Mimers brunn och bli vis. Och varför mer visste han så mycket, vilka hjälpte honom? Mm... Munin och Hugin, hans korpar! Och så vidare.)
Då sken fröken upp och blev mycket glad, det syntes. SO och NO är hennes älsklingsämnen, hon tycker att det är så roligt att berätta! Det märks, enades Q och jag om.
Det förlåter mycket. Att tycka att det är roligt att berätta, bättre egenskap finns väl knappt för en lärare. Jag minns min älskade mellanstadiefröken Kerstin, hon hade nog sagt precis samma sak. Det är henne jag har att tacka för en stor del av min allmänbildning, det är jag övertygad om.
Med lätta steg travade vi så in i klassrummet, Q satte sig i sin bänk (han har ensambänk nu, inga problem mer med koncentrationen!) och jag fick en stor kram och en puss i hela klassens åsyn, så att jag såg lärarassistentens blick mjukna.
Vi seglar vidare i för tillfället lugna vatten. Q är rorsman och jag är lots.
Men idag kom alla farhågor på skam. Fröken var betydligt mer koncentrerad själv än vad hon brukar vara. (Vad vet jag om hennes arbetssituation? Den är antagligen för jävlig. Klassens störste bråkstake går nu enligt Q på ett särskilt fritis och är bara med klassen ibland. Kanske har det lättat lite för henne.) Hon plockade fram lite papper som Q fyllt i på förhand.
Med reservation för att jag tycker att det är överambitiöst att prata om målbilder och förbättringsområden med nioåringar, så gav papprena en god bild. Q tycker att han är bra på svenska, matte och musik. Han kunde inte komma på något han är dålig på. Han trivs bra i skolan, han har kompisar, han upplever att det finns vuxna till hands. Maten är jättegod och rasterna är roliga.
Samma bild återkom på nästa sida, betydligt vettigare enkätfrågor, där Q hade fyllt i grönt-gult-rött beroende på om något var svårt eller lätt. Fast inget var rött (kan inte/förstår inte/klarar inte av), bara grönt i långa banor och något enstaka gult.
Jo, jag har reflekterat över det på sistone när läxorna har hopat sig. Stavning drillas de i nu, och Q och jag har tillsammans kommit på att det är betydligt roligare att traggla stavning med hjälp av ett alfabetspussel än att plita orden. Han stavar bra, och visst blir det lättare när mamma kan förklara att MISSTÄNGT bygger på ordet tänka med K fast det inte låter så, eller att KANSJE består av orden KAN och SKE och ske betyder ju hända, eller hur.
Tack och lov att han har lätt för sig, stavning ligger uppenbarligen för honom precis som matte, det rinner lätt ur honom. Att organisation och persedelvård sedan inte är hans starka sidor, det är en annan sak. Försvunna fruktburkar och trasiga skor och leriga kläder lever jag gärna med, jämförelsevis.
Sedan berättade jag om middagen i helgen då Q förmedlat vad de lärt sig om asatron i skolan. Han höll ett smärre föredrag tills O imponerat sa: så där mycket kan inte jag!
(Fast vi läste faktiskt Min skattkammare om asarna i somras. Och jag förhörde Q lite: varför hade Oden bara ett öga? Jo, han hade offrat det! Just det, för att dricka ur Mimers brunn och bli vis. Och varför mer visste han så mycket, vilka hjälpte honom? Mm... Munin och Hugin, hans korpar! Och så vidare.)
Då sken fröken upp och blev mycket glad, det syntes. SO och NO är hennes älsklingsämnen, hon tycker att det är så roligt att berätta! Det märks, enades Q och jag om.
Det förlåter mycket. Att tycka att det är roligt att berätta, bättre egenskap finns väl knappt för en lärare. Jag minns min älskade mellanstadiefröken Kerstin, hon hade nog sagt precis samma sak. Det är henne jag har att tacka för en stor del av min allmänbildning, det är jag övertygad om.
Med lätta steg travade vi så in i klassrummet, Q satte sig i sin bänk (han har ensambänk nu, inga problem mer med koncentrationen!) och jag fick en stor kram och en puss i hela klassens åsyn, så att jag såg lärarassistentens blick mjukna.
Vi seglar vidare i för tillfället lugna vatten. Q är rorsman och jag är lots.
Stora syster moraliserar
Syster och jag tränar boxning på söndagkvällen, ett roligt och jobbigt pass. Efteråt i omklädningsrummet berättar hon att en kompis på jobbet vill träna boxning med henne. Eller, kompis, säger hon generat, han är faktiskt mer än en kompis.
Men hon ser inte glad ut när hon säger det, och jag tittar frågande på henne. Äsch, det är så komplicerat. Han håller på att separera. Hon skruvar på sig.
Jag undrar fortfarande varför hon ser så skyldig ut. Är det för hans skull du ville skilja dig? Nej, nej, det här är bara ett par månader gammalt! Jag har känt honom länge och alltid tyckt bra om honom men nu är det mer.
Jaja, livet är inte enkelt, säger jag obetänksamt, men han har väl inte barn i alla fall. Jo, säger hon ynkligt. Små är de också, riktigt små.
Nämen J!
Då kommer det i en strid ström. Jo, separationen är på gång men frun vill inte samarbeta alls. Hon verkar besvärlig rent objektivt, fast han inte talar illa om henne. Han har varit olycklig länge men inte kommit sig för att bryta. Han är nog ganska konflikträdd och lite jagsvag, säger J.
Nämen J, fnissar jag igen, och ursäktar mig för min reaktion. Förlåt, jag vill verkligen inte vara fördömande. Äsch, jag hör ju själv hur det låter, suckar syrran uppgivet.
Jag tiger en stund, men säger sedan det jag tänker. Världen är ju för fan full av karlar. Är han verkligen värd detta? Det låter så himla bökigt. Barn är väl en sak, men en ofärdig separation och ett besvärligt ex. Hon berättar mer om exfrun. Jojo, säger jag, undra på att han faller pladask för dig, vem hade inte gjort det.
Du kommer alltid att komma i andra hand för honom, om han inte är en gris som inte bryr sig om sina barn, men det fattar du väl. Ja, det är klart, svarar hon. Och flytta inte ihop med eländet, snälla. Gud nej. Hon har precis köpt en lägenhet som hon är så lycklig över och ska bo i själv, ingen annan tanke än det.
Nåja, det känns bra att du vet i alla fall säger hon, och så skrattar vi åt tanken att presentera den här stackars karlen för familjen. Svåger S var och är ju en tiopoängare och svärmorsdröm. Med det här bagaget behövs nog femton poäng på en tiogradig skala för att uppväga.
Vi kramas och hon går till tunnelbanan.
Senare på kvällen messar hon att hon knappt kunde lyfta armarna för att tvätta håret, så stel är hon efter passet. På mig känns det mest i benen.
Skönt att ha en klok storasyster iaf. Han är knappast en femtonpoängare. Kram från förvirrad lillasyster.
Klok men moraliserande, skriver jag. Fast mest av omsorg hoppas jag. Storasyster tycker absolut du ska ha femton poäng, han finns därute någonstans.
Sedan går veckan, jag är uppfylld av vardagsbestyr, jobb och trasig kökskran och trasiga Q-skor och trasig make (fast han mår allt bättre) och så börjar jag själv hosta och får ont i huvudet.
På lördagen konstaterar jag att vårt familjeliv inte håller för två sjuka vuxna. Jävlar vad grinigt och trist allting blir. Vi låter solen gå ner - inte över vår vrede men väl över grinighet och surhet.
På söndagen vaknar jag med huvudvärk och ett humör som är därefter. Syster messar och frågar om hon får komma och vi konstaterar att vi behöver muntras upp bägge två. Men O mår bättre och kommer iväg och tränar. Q försvinner iväg på kalas och jag bestämmer mig för att kärleksbomba Y under tiden, vi spelar memo och kalaha och fia. Mitt i kalaha anländer syster, och det märks att hon är nere.
Kemisk ångest, säger hon, lite bakis efter fest på lördagen. Men visst, också: karlfan (mitt epitet, inte hennes) umgås med familjen idag. Det är barnkalas. De skulle skriva på skilsmässopappren men frun vägrade. Han berättade redan i höstas att han ville skiljas.
Mm, säger jag bistert. Samtidigt pratar vi bra, jag vågar säga vad jag tycker och hon går inte i försvarsställning. Det är ju den här jävla tvåsamhetsnormen, suckar vi i korus. Lätt för mig att spotta på som levt med O mer än halva livet. Hon har inte varit singel alls sedan hon var arton år, det vill säga inte alls, som vuxen. Klart det känns konstigt och otryggt.
När hon åkt hem kan jag inte motstå att sniffa runt på Facebook lite grann, med lätthet hittar jag förstås både karlfan och hans än så länge äkta hälft. Med reservation för att man inte ska bedöma folk helt efter ytan (fast det gör man ju alltid ändå!) så kan jag knappt tänka mig två kvinnor som liknar varann mindre. Fruktansvärt söta barn. Förstås.
(Det kanske finns något bra med att de är små, lättare för dem att vänja sig och acceptera någon ny, sade syster osäkert. Fast jävligt mycket längre tid innan de blir vuxna. Satsa på någon med tonåringar istället, svarar jag brutalt, och vi suckar och skrattar om vartannat.)
Tittar på bilder av frun, hon är vacker och välmejkad. Bröllopsbilder - ja hon är typen som lägger ut sådana till allmän beskådan. Tror fan att hon inte samarbetar, hennes värld håller ju på att rämna.
Lilla dumma syster, du måste väl få göra dina egna misstag, men ibland vill jag bara ruska om dig. Med stor kärlek från din förnumstiga storasyster.
Men hon ser inte glad ut när hon säger det, och jag tittar frågande på henne. Äsch, det är så komplicerat. Han håller på att separera. Hon skruvar på sig.
Jag undrar fortfarande varför hon ser så skyldig ut. Är det för hans skull du ville skilja dig? Nej, nej, det här är bara ett par månader gammalt! Jag har känt honom länge och alltid tyckt bra om honom men nu är det mer.
Jaja, livet är inte enkelt, säger jag obetänksamt, men han har väl inte barn i alla fall. Jo, säger hon ynkligt. Små är de också, riktigt små.
Nämen J!
Då kommer det i en strid ström. Jo, separationen är på gång men frun vill inte samarbeta alls. Hon verkar besvärlig rent objektivt, fast han inte talar illa om henne. Han har varit olycklig länge men inte kommit sig för att bryta. Han är nog ganska konflikträdd och lite jagsvag, säger J.
Nämen J, fnissar jag igen, och ursäktar mig för min reaktion. Förlåt, jag vill verkligen inte vara fördömande. Äsch, jag hör ju själv hur det låter, suckar syrran uppgivet.
Jag tiger en stund, men säger sedan det jag tänker. Världen är ju för fan full av karlar. Är han verkligen värd detta? Det låter så himla bökigt. Barn är väl en sak, men en ofärdig separation och ett besvärligt ex. Hon berättar mer om exfrun. Jojo, säger jag, undra på att han faller pladask för dig, vem hade inte gjort det.
Du kommer alltid att komma i andra hand för honom, om han inte är en gris som inte bryr sig om sina barn, men det fattar du väl. Ja, det är klart, svarar hon. Och flytta inte ihop med eländet, snälla. Gud nej. Hon har precis köpt en lägenhet som hon är så lycklig över och ska bo i själv, ingen annan tanke än det.
Nåja, det känns bra att du vet i alla fall säger hon, och så skrattar vi åt tanken att presentera den här stackars karlen för familjen. Svåger S var och är ju en tiopoängare och svärmorsdröm. Med det här bagaget behövs nog femton poäng på en tiogradig skala för att uppväga.
Vi kramas och hon går till tunnelbanan.
Senare på kvällen messar hon att hon knappt kunde lyfta armarna för att tvätta håret, så stel är hon efter passet. På mig känns det mest i benen.
Skönt att ha en klok storasyster iaf. Han är knappast en femtonpoängare. Kram från förvirrad lillasyster.
Klok men moraliserande, skriver jag. Fast mest av omsorg hoppas jag. Storasyster tycker absolut du ska ha femton poäng, han finns därute någonstans.
Sedan går veckan, jag är uppfylld av vardagsbestyr, jobb och trasig kökskran och trasiga Q-skor och trasig make (fast han mår allt bättre) och så börjar jag själv hosta och får ont i huvudet.
På lördagen konstaterar jag att vårt familjeliv inte håller för två sjuka vuxna. Jävlar vad grinigt och trist allting blir. Vi låter solen gå ner - inte över vår vrede men väl över grinighet och surhet.
På söndagen vaknar jag med huvudvärk och ett humör som är därefter. Syster messar och frågar om hon får komma och vi konstaterar att vi behöver muntras upp bägge två. Men O mår bättre och kommer iväg och tränar. Q försvinner iväg på kalas och jag bestämmer mig för att kärleksbomba Y under tiden, vi spelar memo och kalaha och fia. Mitt i kalaha anländer syster, och det märks att hon är nere.
Kemisk ångest, säger hon, lite bakis efter fest på lördagen. Men visst, också: karlfan (mitt epitet, inte hennes) umgås med familjen idag. Det är barnkalas. De skulle skriva på skilsmässopappren men frun vägrade. Han berättade redan i höstas att han ville skiljas.
Mm, säger jag bistert. Samtidigt pratar vi bra, jag vågar säga vad jag tycker och hon går inte i försvarsställning. Det är ju den här jävla tvåsamhetsnormen, suckar vi i korus. Lätt för mig att spotta på som levt med O mer än halva livet. Hon har inte varit singel alls sedan hon var arton år, det vill säga inte alls, som vuxen. Klart det känns konstigt och otryggt.
När hon åkt hem kan jag inte motstå att sniffa runt på Facebook lite grann, med lätthet hittar jag förstås både karlfan och hans än så länge äkta hälft. Med reservation för att man inte ska bedöma folk helt efter ytan (fast det gör man ju alltid ändå!) så kan jag knappt tänka mig två kvinnor som liknar varann mindre. Fruktansvärt söta barn. Förstås.
(Det kanske finns något bra med att de är små, lättare för dem att vänja sig och acceptera någon ny, sade syster osäkert. Fast jävligt mycket längre tid innan de blir vuxna. Satsa på någon med tonåringar istället, svarar jag brutalt, och vi suckar och skrattar om vartannat.)
Tittar på bilder av frun, hon är vacker och välmejkad. Bröllopsbilder - ja hon är typen som lägger ut sådana till allmän beskådan. Tror fan att hon inte samarbetar, hennes värld håller ju på att rämna.
Lilla dumma syster, du måste väl få göra dina egna misstag, men ibland vill jag bara ruska om dig. Med stor kärlek från din förnumstiga storasyster.
2015-03-27
Senaste skörden
Högläsningstips
Närmast på måfå högg jag en bok i hyllan. Jag har ingen aning om när jag köpte den här, det är nog ett bra tag sedan. Antagligen har jag råkat hitta den på Adlibris. En bok för alla brukar borga för bra kvalitet.
Så också nu. Vi har läst ett par kapitel om tant Mittiprick, som är en snällare variant av Mary Poppins, men minst lika absurd. Mammorna i den lilla staden rådfrågar tant Mittiprick när deras barn inte vill plocka undan sina leksaker, eller hjälpa till med disken, eller bada. Tant Mittiprick har en kur för allt. Samtidigt står hon otvetydigt på barnens sida, den för mig okända Betty Macdonald är tveklöst själsfrände med Astrid.
Omslagets vackra illustration matchas tyvärr inte av de svartvita teckningarna i boken, men man kan inte få allt. Historien är bra och rolig, precis lagom för Y, kanske lite för barnslig för Q men han lyssnar snällt utan att gruffa.
2015-03-25
Slitvarg och ordervägrare
Igår var en Tycho Brahe-dag. Vi kom hem till ett nystädat hus, men också till en trasig kökskran och ett sorgmodig lapp med ledsna gubbar och hjärtan. Vår rara och duktiga städerska varken pratar eller skriver särskilt bra svenska. Hon visste inte varför kranen gått sönder, men det vet nog vi. Ikea-kvalitet.
Sedan gick jag för att möta Q i skolan. Han sken upp när han såg mig, men glädjen blev kortvarig. Jag upptäckte nämligen att hans nyinköpta gympaskor var trasiga. Tvärs över tårna gick rejäla olagbara revor. Han har inte haft skorna i två veckor ens.
Q hängde med huvudet och visste inte alls vad som åstadkommit detta. Hoppstylta, kanske.
Jag grälade faktiskt inte särskilt, men Q började ändå gråta. När vi kom hem blev han ännu mer upprörd och stängde in sig på sitt rum och bankade i väggen och blockerade dörren med byrån.
Häromdagen läste jag igenom blogginlägg från i höstas, och tänkte då att Q lugnat ner sig sedan dess. Det stämmer nog, han är ganska harmonisk nu men humöret har han förstås kvar.
Jag med. För hans utbrott gjorde mig ännu argare. Nej, det är inte alls sant som du påstår att jag bryr mig mer om gympaskorna än om dig. Jag köper skor till dig, fina skor som du blev glad för, för att jag bryr mig om dig, men jag blir arg när du inte sköter om dem! Det är inget konstigt det här, att du råkar göra hål på skorna och att jag grälar på dig för det, måste det bli en härdsmälta av det hela?
Jo, tydligen. Efter en stund gav jag upp och la mig på sängen och läste en stund. Q kom och la sig bredvid mig och grät och hulkade men lugnade sig så småningom. En banan senare var han ännu mer resonabel och kommunikativ och berättade att han bråkat med en kompis under dagen också.
Jag hostade, och hostade. Börjar du bli sjuk, undrade O. Jo, kanske. Numera är det hostan som är värst. En slurk av Y:s astmamedicin gjorde susen.
På kvällen när barnen somnat ringde mamma och jag relaterade våra vedermödor. Q är otrolig, det är hål på alla hans ytterkläder! Jag tror det är fem hål på överdragsbyxorna, och idag hade han fullt med sand i håret. Jag undrar om han rullar sig på skolgården?
Mamma skrattade. Jag läste häromdagen att dagens barn är alltför stillasittande, de bör vara ute en halvtimme varje dag och bli rejält svettiga åtminstone tre gånger i veckan, och då tänkte jag att jag sannerligen inte behöver oroa mig för mina barnbarn ur den aspekten!
Närå. Och det är ju en god sak.
Sedan berättade jag hur grälet avslutats. Efter middagen fikade vi, och Q kletade med chokladkakan som han och O bakat i söndags. O förmanade honom, och Q muttrade till svar. Vad sa du? Mutter. Hör du vad han säger, Helga? Mutter. Vad säger du för något?
- JAG SA: JAG TAR BARA ORDER AV MAMMA!
Sedan gick jag för att möta Q i skolan. Han sken upp när han såg mig, men glädjen blev kortvarig. Jag upptäckte nämligen att hans nyinköpta gympaskor var trasiga. Tvärs över tårna gick rejäla olagbara revor. Han har inte haft skorna i två veckor ens.
Q hängde med huvudet och visste inte alls vad som åstadkommit detta. Hoppstylta, kanske.
Jag grälade faktiskt inte särskilt, men Q började ändå gråta. När vi kom hem blev han ännu mer upprörd och stängde in sig på sitt rum och bankade i väggen och blockerade dörren med byrån.
Häromdagen läste jag igenom blogginlägg från i höstas, och tänkte då att Q lugnat ner sig sedan dess. Det stämmer nog, han är ganska harmonisk nu men humöret har han förstås kvar.
Jag med. För hans utbrott gjorde mig ännu argare. Nej, det är inte alls sant som du påstår att jag bryr mig mer om gympaskorna än om dig. Jag köper skor till dig, fina skor som du blev glad för, för att jag bryr mig om dig, men jag blir arg när du inte sköter om dem! Det är inget konstigt det här, att du råkar göra hål på skorna och att jag grälar på dig för det, måste det bli en härdsmälta av det hela?
Jo, tydligen. Efter en stund gav jag upp och la mig på sängen och läste en stund. Q kom och la sig bredvid mig och grät och hulkade men lugnade sig så småningom. En banan senare var han ännu mer resonabel och kommunikativ och berättade att han bråkat med en kompis under dagen också.
Jag hostade, och hostade. Börjar du bli sjuk, undrade O. Jo, kanske. Numera är det hostan som är värst. En slurk av Y:s astmamedicin gjorde susen.
På kvällen när barnen somnat ringde mamma och jag relaterade våra vedermödor. Q är otrolig, det är hål på alla hans ytterkläder! Jag tror det är fem hål på överdragsbyxorna, och idag hade han fullt med sand i håret. Jag undrar om han rullar sig på skolgården?
Mamma skrattade. Jag läste häromdagen att dagens barn är alltför stillasittande, de bör vara ute en halvtimme varje dag och bli rejält svettiga åtminstone tre gånger i veckan, och då tänkte jag att jag sannerligen inte behöver oroa mig för mina barnbarn ur den aspekten!
Närå. Och det är ju en god sak.
Sedan berättade jag hur grälet avslutats. Efter middagen fikade vi, och Q kletade med chokladkakan som han och O bakat i söndags. O förmanade honom, och Q muttrade till svar. Vad sa du? Mutter. Hör du vad han säger, Helga? Mutter. Vad säger du för något?
- JAG SA: JAG TAR BARA ORDER AV MAMMA!
2015-03-23
Stress
Imorse var O hos doktorn igen, ännu en ny doktor, men förhoppningvis blir detta en återkommande kontakt. Vårdcentralläkaren hade han inte lust att träffa mer. Hon skulle ha bokat återbesök och tid hos blodtryckssköterska men gjorde ingetdera.
Men nu har han hittat en läkare alldeles nära jobbet (apropå stresshantering), och denna läkare tror att alltihop beror på stress. Hm, var hans egen kommentar, det här går inte riktigt ihop med min självbild.
Nä, men även kolugna klippor blir ju stressade. Och visst har han haft ett elände på jobbet, värre på förra (som han lämnade efter sommaren) men inte optimalt nu heller.
Själv vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa honom. Det blir lätt förebråelser av det hela. Gå och lägg dig och vila, sa jag igår, och blev irriterad när han först inte gjorde det utan velade runt och gjorde annat. Och så blir jag ju stressad och orolig och irriterad i en enda röra när jag märker att han inte fungerar. Det är inte alltid lätt att leka Florence Nightingale.
Utöver detta har han också fräckheten att inte fungera exakt som jag gör. Det som ger mig avkoppling funkar inte för honom*. Förstås. Fast kanske, kanske har jag kommit lite längre på vägen att känna mig själv och ta reda på vad som dränerar mig och vad som fyller på. Kanske behöver han göra samma resa.
Jag gör ju inte annat än slappar, säger han. Jo, du tittar på TV och surfar. Men frågan är hur avkopplande det är egentligen. Hur ofta leker du? (Det frågade min psykolog mig för över tio år sedan. Vad gör du som bara är på lek, för din egen skull, utan krav på prestation? Jag tänkte och svarade trädgården, för det var sant då. Bloggen, som fanns redan då. Numera också stickning, fast det ibland kan bli lite kravfyllt. Träning, faktiskt. Träningen är kanske inte lustfylld som en lek men definitivt något som kopplar bort mig och ger mig en paus. Körsången också.)
Nåja. Livet delar ideligen ut nya läxor och lärdomar. Vem har sagt att man en dag skulle kunna slå sig till ro och vara fullärd?
*Och vice versa. Jag avskyr att bada bastu, varmt och äckligt och huvudvärksframkallande. Men O gillar det, att läsa en stund i bastun före middagen är avkoppling för honom. Eftersom han numera dricker alkoholfri öl där har jag inte längre några invändningar alls.
Men nu har han hittat en läkare alldeles nära jobbet (apropå stresshantering), och denna läkare tror att alltihop beror på stress. Hm, var hans egen kommentar, det här går inte riktigt ihop med min självbild.
Nä, men även kolugna klippor blir ju stressade. Och visst har han haft ett elände på jobbet, värre på förra (som han lämnade efter sommaren) men inte optimalt nu heller.
Själv vet jag inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa honom. Det blir lätt förebråelser av det hela. Gå och lägg dig och vila, sa jag igår, och blev irriterad när han först inte gjorde det utan velade runt och gjorde annat. Och så blir jag ju stressad och orolig och irriterad i en enda röra när jag märker att han inte fungerar. Det är inte alltid lätt att leka Florence Nightingale.
Utöver detta har han också fräckheten att inte fungera exakt som jag gör. Det som ger mig avkoppling funkar inte för honom*. Förstås. Fast kanske, kanske har jag kommit lite längre på vägen att känna mig själv och ta reda på vad som dränerar mig och vad som fyller på. Kanske behöver han göra samma resa.
Jag gör ju inte annat än slappar, säger han. Jo, du tittar på TV och surfar. Men frågan är hur avkopplande det är egentligen. Hur ofta leker du? (Det frågade min psykolog mig för över tio år sedan. Vad gör du som bara är på lek, för din egen skull, utan krav på prestation? Jag tänkte och svarade trädgården, för det var sant då. Bloggen, som fanns redan då. Numera också stickning, fast det ibland kan bli lite kravfyllt. Träning, faktiskt. Träningen är kanske inte lustfylld som en lek men definitivt något som kopplar bort mig och ger mig en paus. Körsången också.)
Nåja. Livet delar ideligen ut nya läxor och lärdomar. Vem har sagt att man en dag skulle kunna slå sig till ro och vara fullärd?
*Och vice versa. Jag avskyr att bada bastu, varmt och äckligt och huvudvärksframkallande. Men O gillar det, att läsa en stund i bastun före middagen är avkoppling för honom. Eftersom han numera dricker alkoholfri öl där har jag inte längre några invändningar alls.
2015-03-20
Fryst ögonblick och min klippa
Det är lustigt med livet, hur det vindlar och slingrar i kringelikrokar och berg och dalar.
I lördags kväll läste jag ut en bok jag fått i julklapp av min syster. Den var bra men inte minnesvärd. Men en sak dröjde kvar i minnet, huvudpersonen diskuterar ett tankeexperiment. Om ens själ förblir evigt i ett enda av livets ögonblick, vilket skulle man välja då?
Jag la ner boken på täcket och tittade upp i taket och funderade en stund. Varför inte just detta? Här och nu. Lördagkväll, jag hör O borsta tänderna. Barnen sover i sina sängar, vi har tittat på Mello och haft en trevlig kväll tillsammans (nå, Y blev lite för trött och därmed arg men inte farligt). Imorgon är det ännu en ledig dag. Alla har lungor och ingen fattas, som det står i dikten. Märkvärdigare behöver det inte vara. Ändå är det inget mindre än ett under i all sin vardaglighet.
Söndagen blev som söndagar brukar, en ganska tjafsig och seg dag men dessutom vaknade en oro i mig och stegrades alltmer under dagen.
För det var så här. En hel vecka tidigare, på söndagen då vi höll nioårskalas för Q, kände O sig dålig och drog sig undan. Själv trodde han att han ätit för mycket socker. Han var yr och illamående men hade svårt att sätta ord på det.
Mamma var på besök, så hon tittade på honom utan att se något alarmerande. Min syster konsulterades. På måndagen stannade O hemma och vilade, dock utan bättring. På tisdagen skjutsade jag honom till vårdcentral, där man ställde diagnosen godartad lägesyrsel, populärt kallad kristallsjuka. Sjukskrivning en vecka.
Men en vecka senare tyckte jag alltså att han var betydligt sämre, och han medgav det själv. Yr, trött och illamående. Sök akuten, rådde min syster, så det gjorde vi på måndag morgon. Händelsevis samma akut som hon jobbar på, de möttes i dörren när hon gick av sitt nattpass.
Under måndagen fick jag sedan rapporter om att han hade högt blodtryck, att han skulle göra magnetröntgen av hjärnan, att han rentav skulle läggas in under natten. På kvällen utackorderade jag barnen hos grannen, bad skamlöst att de skulle få middag där, och åkte in till sjukhuset med läsglasögon, rena kläder och andra förnödenheter till O.
I hissen tänkte jag att stroke- och neurologavdelningen inte är en plats man vill besöka någon anhörig på, särskilt inte ens make som ännu inte fyllt femtio år. Jag drog mig också till minnes min egen sjukdomstid sommaren 2006. Jag var faktiskt också inlagd på neurologen i ett par dygn för att få kortisondropp. Men min resoluta och underbara doktor sa bestämt ifrån att jag inte skulle vistas på avdelningen mer än den tid droppet tog, sova fick jag göra hemma. Det där är inget ställe för dig, sa hon. Är man inte sjuk och ledsen innan så blir man det garanterat där.
O var visserligen vid gott mod där han låg på en fyrbäddssal, vid hans sida satt min syster och hade så gjort i några timmar. Övriga patienter på salen verkade mer döda än levande. Vi pratade en stund, sedan åkte jag hem till barnen. Q storgrät när han insåg att pappa inte skulle komma hem på kvällen, Y var mer behärskad. Jag tröstade och lugnade, och sa inte så mycket om min egen oro. Om pappa dör slår jag ihjäl mig själv, utbrast Q. Jag med, ekade Y. Men hörni, då blir ju jag alldeles ensam! Mitt i eländet var det svårt att låta bli att skratta. De somnade gott i dubbelsängen och det gjorde faktiskt jag också. Kanske är det bra att sätta ord på det värsta.
Nästa dag fick O tid för magnetröntgen, den undersökning som skulle utesluta de värsta alternativen - stroke, tumörer. Klockan tretton och femtio. Får man svar direkt, frågade jag mamma i telefon. Det går nog ganska snabbt, svarade hon. Särskilt om man har en pigg och vass liten svägerska som hänger över ansvarig läkare.
Ändå gick det bra att jobba på tisdagen. Jag tränade på lunchen, höll undan tankarna, fast de kom ändå. Och sådana konstiga tankar! Saklig behärskning, absurditet, panik. Nu måste jag verkligen lära mig att köra med släpvagn. Vilket sommarställe ska jag sälja, stugan eller Sommarön? Nej jävlar, jag ska fantamig behålla båda två, det ska gå! Om O är riktigt sjuk och dör ifrån oss, ska jag ta hans efternamn då, som barnen har? Hur ska vi kunna berätta för svärmor?
Jag genomförde mitt möte och sedan åkte jag från jobbet och parkerade i förortscentret. Handlade lite mat, drack kaffe på konditoriet. Tänkte att det är inte värst, barnen hade varit värre.
Medan jag satt där kom SMS:et. Ingen stroke, remiss till öron. Hjärnan ok alltså? OK vet jag inte men inte värre än vanligt, kom det galghumoristiska svaret.
På kvällen kom han hem, och nästa dag sökte vi öronläkare. Inget fel hittades. Kristallsjuka är det alltså inte heller.
Status nu är att han möjligen är något lite bättre. Blodtrycket måste åtgärdas, man får högt blodtryck av yrsel och blir yr av att ha högt blodtryck. Frågan är vad som är orsak och verkan.
Min klippa vacklar, har jag tänkt under de gångna dagarna. Fast det gör han ju inte. O vacklar inte i första taget. Han tar gåstavarna och går och hämtar Y hos dagmamman, sedan Q i skolan. Han vill börja jobba nästa vecka på deltid fast han egentligen är sjukskriven. Han lagar mat som vanligt. Han ringer och bokar tid hos blodtryckssköterska.
Och jag andas ut. Återigen lever jag i ögonblick jag gärna hade stannat kvar i.
I lördags kväll läste jag ut en bok jag fått i julklapp av min syster. Den var bra men inte minnesvärd. Men en sak dröjde kvar i minnet, huvudpersonen diskuterar ett tankeexperiment. Om ens själ förblir evigt i ett enda av livets ögonblick, vilket skulle man välja då?
Jag la ner boken på täcket och tittade upp i taket och funderade en stund. Varför inte just detta? Här och nu. Lördagkväll, jag hör O borsta tänderna. Barnen sover i sina sängar, vi har tittat på Mello och haft en trevlig kväll tillsammans (nå, Y blev lite för trött och därmed arg men inte farligt). Imorgon är det ännu en ledig dag. Alla har lungor och ingen fattas, som det står i dikten. Märkvärdigare behöver det inte vara. Ändå är det inget mindre än ett under i all sin vardaglighet.
Söndagen blev som söndagar brukar, en ganska tjafsig och seg dag men dessutom vaknade en oro i mig och stegrades alltmer under dagen.
För det var så här. En hel vecka tidigare, på söndagen då vi höll nioårskalas för Q, kände O sig dålig och drog sig undan. Själv trodde han att han ätit för mycket socker. Han var yr och illamående men hade svårt att sätta ord på det.
Mamma var på besök, så hon tittade på honom utan att se något alarmerande. Min syster konsulterades. På måndagen stannade O hemma och vilade, dock utan bättring. På tisdagen skjutsade jag honom till vårdcentral, där man ställde diagnosen godartad lägesyrsel, populärt kallad kristallsjuka. Sjukskrivning en vecka.
Men en vecka senare tyckte jag alltså att han var betydligt sämre, och han medgav det själv. Yr, trött och illamående. Sök akuten, rådde min syster, så det gjorde vi på måndag morgon. Händelsevis samma akut som hon jobbar på, de möttes i dörren när hon gick av sitt nattpass.
Under måndagen fick jag sedan rapporter om att han hade högt blodtryck, att han skulle göra magnetröntgen av hjärnan, att han rentav skulle läggas in under natten. På kvällen utackorderade jag barnen hos grannen, bad skamlöst att de skulle få middag där, och åkte in till sjukhuset med läsglasögon, rena kläder och andra förnödenheter till O.
I hissen tänkte jag att stroke- och neurologavdelningen inte är en plats man vill besöka någon anhörig på, särskilt inte ens make som ännu inte fyllt femtio år. Jag drog mig också till minnes min egen sjukdomstid sommaren 2006. Jag var faktiskt också inlagd på neurologen i ett par dygn för att få kortisondropp. Men min resoluta och underbara doktor sa bestämt ifrån att jag inte skulle vistas på avdelningen mer än den tid droppet tog, sova fick jag göra hemma. Det där är inget ställe för dig, sa hon. Är man inte sjuk och ledsen innan så blir man det garanterat där.
O var visserligen vid gott mod där han låg på en fyrbäddssal, vid hans sida satt min syster och hade så gjort i några timmar. Övriga patienter på salen verkade mer döda än levande. Vi pratade en stund, sedan åkte jag hem till barnen. Q storgrät när han insåg att pappa inte skulle komma hem på kvällen, Y var mer behärskad. Jag tröstade och lugnade, och sa inte så mycket om min egen oro. Om pappa dör slår jag ihjäl mig själv, utbrast Q. Jag med, ekade Y. Men hörni, då blir ju jag alldeles ensam! Mitt i eländet var det svårt att låta bli att skratta. De somnade gott i dubbelsängen och det gjorde faktiskt jag också. Kanske är det bra att sätta ord på det värsta.
Nästa dag fick O tid för magnetröntgen, den undersökning som skulle utesluta de värsta alternativen - stroke, tumörer. Klockan tretton och femtio. Får man svar direkt, frågade jag mamma i telefon. Det går nog ganska snabbt, svarade hon. Särskilt om man har en pigg och vass liten svägerska som hänger över ansvarig läkare.
Ändå gick det bra att jobba på tisdagen. Jag tränade på lunchen, höll undan tankarna, fast de kom ändå. Och sådana konstiga tankar! Saklig behärskning, absurditet, panik. Nu måste jag verkligen lära mig att köra med släpvagn. Vilket sommarställe ska jag sälja, stugan eller Sommarön? Nej jävlar, jag ska fantamig behålla båda två, det ska gå! Om O är riktigt sjuk och dör ifrån oss, ska jag ta hans efternamn då, som barnen har? Hur ska vi kunna berätta för svärmor?
Jag genomförde mitt möte och sedan åkte jag från jobbet och parkerade i förortscentret. Handlade lite mat, drack kaffe på konditoriet. Tänkte att det är inte värst, barnen hade varit värre.
Medan jag satt där kom SMS:et. Ingen stroke, remiss till öron. Hjärnan ok alltså? OK vet jag inte men inte värre än vanligt, kom det galghumoristiska svaret.
På kvällen kom han hem, och nästa dag sökte vi öronläkare. Inget fel hittades. Kristallsjuka är det alltså inte heller.
Status nu är att han möjligen är något lite bättre. Blodtrycket måste åtgärdas, man får högt blodtryck av yrsel och blir yr av att ha högt blodtryck. Frågan är vad som är orsak och verkan.
Min klippa vacklar, har jag tänkt under de gångna dagarna. Fast det gör han ju inte. O vacklar inte i första taget. Han tar gåstavarna och går och hämtar Y hos dagmamman, sedan Q i skolan. Han vill börja jobba nästa vecka på deltid fast han egentligen är sjukskriven. Han lagar mat som vanligt. Han ringer och bokar tid hos blodtryckssköterska.
Och jag andas ut. Återigen lever jag i ögonblick jag gärna hade stannat kvar i.
2015-03-18
Försoningsgåva
Jag hade ju aldrig plockat sådana mängder snödroppar, de vissnar ju nästan genast.
Men Q ville göra mig glad efter att vi bråkat (han tjurade när jag grälade över att han hällt pulvriserade torra löv innanför lillebrors tröja).
När jag obetänksamt sa att man inte får plocka så många blommor, brast Q i gråt. Men jag rättade upp det, faktiskt.
På kvällen var det jag som grät över läsningen av Madicken och Junibackens Pims. När magra lilla Mia får stryk av överläraren, då brast min röst och tårarna rann. Barnen tittade intresserat på mig. Har du inte läst den här massor med gånger, sa Q förundrat.
Nu sover de. Och snödropparna har redan börjat vissna. Men de doftar ännu, svagt, av honung.
2015-03-14
Femårig amoral
Hur mår pojkarna, frågar pappa/morfar i telefon. Har Y kommit över balalajkan ännu?
Nja. Det har han väl, men man ska helst inte påminna honom om saken.
Det är tydligt att en femåring förkroppsligar alla högst mänskliga och primitiva känslor, utan civilisationens tunna fernissa. De som tror att barn är genuint goda, har de någonsin levt nära ett litet barn?
Det är i alla fall stor skillnad på en nioåring och en femåring. Q är nog den som orsakar flest stormar i hushållet, men han är ändå långt mer resonabel än lillebror. Precis som det ska vara.
På kvällen läser jag sista kapitlet i Madicken, där det firas påsk i Junibacken. Madicken och Lisabet får varsin chokladpojke i present. Q lyssnar med strålande ögon, men kanske är det tur att Y somnar redan efter några meningar.
Madicken döper sin chokladpojke till Jerker och Lisabet döper sin till Sverker. Hela påsken leker de med Jerker och Sverker utan att så mycket som slicka på dem.
- Jag ska spara Jerker så länge jag lever, säjer Madicken. Aldrig i livet ska jag äta opp honom.
- Jag ska spara Sverker, säjer Lisabet. Så länge som det går.
På annandagens eftermiddag är Lisabet ensam i barnkammaren en stund. Madicken är i köket och spelar svälta räv med Alva. Bäst som de sitter där öppnas dörren och Lisabet kommer in med choklad i hela ansiktet.
-Nu har jag ätit opp Sverker, säjer hon lugnt.
Madicken ger till ett tjut.
- Hur kunde du göra det? Nu har du ju ätit opp ditt eget barn!
Lisabet nickar.
- Ja, just det. Precis som suggan i Apelkullen, hon åt opp sina barn, minns du det? Nio stycken till och med!
Madicken tycker att Lisabet är förskräcklig.
- Du är väl inte suggan i Apelkullen heller. Du ska väl inte bära dej åt som en gris.
- Nä, man tycker det, säjer Lisabet som Alva brukar säja. Men nu är det gjort, säjer hon och nickar belåtet, ångrar sig gör hon tydligen inte alls.
Fast morgonen därpå, när Madicken sitter i sängen och leker med Jerker, då börjar Lisabet ångra sej. Kanske inte så mycket för att Sverker är borta utan mera för att Jerker finns kvar.
- Madicken, vet du vad, säjer Lisabet lömskt. Ta och ät opp Jerker!
Madicken skakar på huvudet.
- Aldrig i livet! Aldrig nånsin!
----
Snart är påsklovet slut, Madicken börjar skolan igen, och Lisabet huserar ensam i barnkammaren hela förmiddagarna.
Så kommer Madicken hem en dag, och vad hittar hon under sidentäcket i cigarrlådan i dockskåpet? Inte Jerker! Bara en eländig stackars dockkropp utan huvud. Då hörs ett illtjut som skakar Junibacken. Mamma skyndar till alldeles förskrämd, hon tror att Madicken är i dödsfara allra minst. Men Madicken ligger bara framstupa över sängen och gastar för full hals:
-Lisabet har bitit huvet av Jerker! Ååååå!
Lisabet är ute i trädgården med Sasso. Nu blir hon inkallad, och mamma frågar henne strängt:
- Har du bitit huvet av Jerker?
Lisabet tittar åt höger och hon tittar åt vänster, sedan tittar hon rakt fram och säjer:
- Det kan hända. Fast jag har glömt det.
Då tjuter Madicken ännu högre, och mamma grälar länge på Lisabet. Sedan säjer hon:
- Be nu Madicken om förlåtelse, Lisabet.
Lisabet står knäpp tyst och rör inte en min.
- Nå, säjer mamma.
- Hur sa, säjer Lisabet.
- Du ska be Madicken om förlåtelse.
- Det gör jag apselut inte, säjer Lisabet och kniper ihop munnen på det där envisa sättet, som hon gör, när hon är trilsk.
Mamma försöker få henne att förstå, hur illa hon gjort, och Lisabet förstår det säkert mycket bra, men be om förlåtelse vill hon ändå inte. Och det kan också kvitta, tycker Madicken, Jerker är lika huvudlös för det.
Madicken gråter en stund till, sedan äter hon sorgmodigt upp vad som är kvar av Jerker. Lisabet står bredvid och tigger, för hon har ingen hut i sej.
Nja. Det har han väl, men man ska helst inte påminna honom om saken.
Det är tydligt att en femåring förkroppsligar alla högst mänskliga och primitiva känslor, utan civilisationens tunna fernissa. De som tror att barn är genuint goda, har de någonsin levt nära ett litet barn?
Det är i alla fall stor skillnad på en nioåring och en femåring. Q är nog den som orsakar flest stormar i hushållet, men han är ändå långt mer resonabel än lillebror. Precis som det ska vara.
På kvällen läser jag sista kapitlet i Madicken, där det firas påsk i Junibacken. Madicken och Lisabet får varsin chokladpojke i present. Q lyssnar med strålande ögon, men kanske är det tur att Y somnar redan efter några meningar.
Madicken döper sin chokladpojke till Jerker och Lisabet döper sin till Sverker. Hela påsken leker de med Jerker och Sverker utan att så mycket som slicka på dem.
- Jag ska spara Jerker så länge jag lever, säjer Madicken. Aldrig i livet ska jag äta opp honom.
- Jag ska spara Sverker, säjer Lisabet. Så länge som det går.
På annandagens eftermiddag är Lisabet ensam i barnkammaren en stund. Madicken är i köket och spelar svälta räv med Alva. Bäst som de sitter där öppnas dörren och Lisabet kommer in med choklad i hela ansiktet.
-Nu har jag ätit opp Sverker, säjer hon lugnt.
Madicken ger till ett tjut.
- Hur kunde du göra det? Nu har du ju ätit opp ditt eget barn!
Lisabet nickar.
- Ja, just det. Precis som suggan i Apelkullen, hon åt opp sina barn, minns du det? Nio stycken till och med!
Madicken tycker att Lisabet är förskräcklig.
- Du är väl inte suggan i Apelkullen heller. Du ska väl inte bära dej åt som en gris.
- Nä, man tycker det, säjer Lisabet som Alva brukar säja. Men nu är det gjort, säjer hon och nickar belåtet, ångrar sig gör hon tydligen inte alls.
Fast morgonen därpå, när Madicken sitter i sängen och leker med Jerker, då börjar Lisabet ångra sej. Kanske inte så mycket för att Sverker är borta utan mera för att Jerker finns kvar.
- Madicken, vet du vad, säjer Lisabet lömskt. Ta och ät opp Jerker!
Madicken skakar på huvudet.
- Aldrig i livet! Aldrig nånsin!
----
Snart är påsklovet slut, Madicken börjar skolan igen, och Lisabet huserar ensam i barnkammaren hela förmiddagarna.
Så kommer Madicken hem en dag, och vad hittar hon under sidentäcket i cigarrlådan i dockskåpet? Inte Jerker! Bara en eländig stackars dockkropp utan huvud. Då hörs ett illtjut som skakar Junibacken. Mamma skyndar till alldeles förskrämd, hon tror att Madicken är i dödsfara allra minst. Men Madicken ligger bara framstupa över sängen och gastar för full hals:
-Lisabet har bitit huvet av Jerker! Ååååå!
Lisabet är ute i trädgården med Sasso. Nu blir hon inkallad, och mamma frågar henne strängt:
- Har du bitit huvet av Jerker?
Lisabet tittar åt höger och hon tittar åt vänster, sedan tittar hon rakt fram och säjer:
- Det kan hända. Fast jag har glömt det.
Då tjuter Madicken ännu högre, och mamma grälar länge på Lisabet. Sedan säjer hon:
- Be nu Madicken om förlåtelse, Lisabet.
Lisabet står knäpp tyst och rör inte en min.
- Nå, säjer mamma.
- Hur sa, säjer Lisabet.
- Du ska be Madicken om förlåtelse.
- Det gör jag apselut inte, säjer Lisabet och kniper ihop munnen på det där envisa sättet, som hon gör, när hon är trilsk.
Mamma försöker få henne att förstå, hur illa hon gjort, och Lisabet förstår det säkert mycket bra, men be om förlåtelse vill hon ändå inte. Och det kan också kvitta, tycker Madicken, Jerker är lika huvudlös för det.
Madicken gråter en stund till, sedan äter hon sorgmodigt upp vad som är kvar av Jerker. Lisabet står bredvid och tigger, för hon har ingen hut i sej.
2015-03-11
Att hantera sig
Jag har frågat förr: hur gammal ska man bli innan man kan konsten att hantera sig själv?
En fingervisning kanske jag får om jag lyssnar färdigt på detta program, varav jag bara hann höra ett brottstycke när jag körde hem från lunchträningen.
Lunchträning, ja. Också ett sätt att hantera mig. Just nu får lunchpromenaderna stryka på foten några dagar i veckan till förmån för träning. När vädret och föret återigen är sådant att jag blir lika glad av att promenera som av att träna, kanske jag tänker om.
Jag skriver detta i rasande fart, inte som förr då det kunde ta en hel dag att författa ett inlägg, något jag gjorde på lediga stunder (de jag till skillnad från fröken Janton alltid hade) och med skuldmedveten attityd. Nu knattrar jag hastigt ner tankarna strax innan jag ska stänga av datorn och åka hem, utan tillstymmelse av dåligt samvete. För idag och igår och dagen innan har jag verkligen gjort nytta.
Och så mycket bättre jag mår. Apropå självhanteringen.
Helgen som gick blev bra, förresten. Mammabesök, nioårsdag, sjuttioårskalas, barnkalas, allt förlöpte väl. Mina känslor av ynklighet och övergivenhet är nu som bortblåsta.
Vad var det som hjälpte? (Apropå att hantera sig.) Att skriva om det och att läsa era kommentarer, särskilt från de som kände igen sig. Min systers självklara erbjudande att passa barnen.
Men också det faktum att O och jag kunde samtala helt kort och fredligt om svärmor. Under fredagen kom det nämligen rapporter som tydde på att hennes beslut att avboka besöket hos oss och istället resa till svågern med familj var något förhastat. Deras behov var inte fullt så akuta som det först verkat, och konsekvenserna för oss hade möjligen inte framgått helt.
O gick inte alls i försvarsställning utan höll med om att bilden var oklar och att han ska fråga sin mamma om detta vid tillfälle. Det och det ovan nämnda räckte för att jag skulle kunna lägga det bakom mig.
Jag vet att jag triggar på sånt här och känner mig undanskuffad och oviktig. Till omgivningens förvåning och i viss mån min egen, jag som klarar mig så bra och verkar så kapabel. Nästa gång känslorna väcks kommer jag att ha ännu lite bättre reda på dem, vara ännu lite mer tillåtande och generös mot mig själv, vara ännu lite bättre på att söka stöd där jag vet att det finns.
Men om jag får säga det själv så hanterade jag mig riktigt bra.
En fingervisning kanske jag får om jag lyssnar färdigt på detta program, varav jag bara hann höra ett brottstycke när jag körde hem från lunchträningen.
Lunchträning, ja. Också ett sätt att hantera mig. Just nu får lunchpromenaderna stryka på foten några dagar i veckan till förmån för träning. När vädret och föret återigen är sådant att jag blir lika glad av att promenera som av att träna, kanske jag tänker om.
Jag skriver detta i rasande fart, inte som förr då det kunde ta en hel dag att författa ett inlägg, något jag gjorde på lediga stunder (de jag till skillnad från fröken Janton alltid hade) och med skuldmedveten attityd. Nu knattrar jag hastigt ner tankarna strax innan jag ska stänga av datorn och åka hem, utan tillstymmelse av dåligt samvete. För idag och igår och dagen innan har jag verkligen gjort nytta.
Och så mycket bättre jag mår. Apropå självhanteringen.
Helgen som gick blev bra, förresten. Mammabesök, nioårsdag, sjuttioårskalas, barnkalas, allt förlöpte väl. Mina känslor av ynklighet och övergivenhet är nu som bortblåsta.
Vad var det som hjälpte? (Apropå att hantera sig.) Att skriva om det och att läsa era kommentarer, särskilt från de som kände igen sig. Min systers självklara erbjudande att passa barnen.
Men också det faktum att O och jag kunde samtala helt kort och fredligt om svärmor. Under fredagen kom det nämligen rapporter som tydde på att hennes beslut att avboka besöket hos oss och istället resa till svågern med familj var något förhastat. Deras behov var inte fullt så akuta som det först verkat, och konsekvenserna för oss hade möjligen inte framgått helt.
O gick inte alls i försvarsställning utan höll med om att bilden var oklar och att han ska fråga sin mamma om detta vid tillfälle. Det och det ovan nämnda räckte för att jag skulle kunna lägga det bakom mig.
Jag vet att jag triggar på sånt här och känner mig undanskuffad och oviktig. Till omgivningens förvåning och i viss mån min egen, jag som klarar mig så bra och verkar så kapabel. Nästa gång känslorna väcks kommer jag att ha ännu lite bättre reda på dem, vara ännu lite mer tillåtande och generös mot mig själv, vara ännu lite bättre på att söka stöd där jag vet att det finns.
Men om jag får säga det själv så hanterade jag mig riktigt bra.
2015-03-08
Originellaste födelsedagspresenten
Kom förstås från morfar.
Jag köpte den i Tallinn för några år sedan, roligt att den kommer till användning.
Q knäpper hänfört på strängarna.
Y stänger in sig i garderoben och gråter i vredesmod och svartsjuka.
Jag köpte den i Tallinn för några år sedan, roligt att den kommer till användning.
Q knäpper hänfört på strängarna.
Y stänger in sig i garderoben och gråter i vredesmod och svartsjuka.
2015-03-06
Com(SMS)miseration
Syster: När är festen? Har en dejt OBS kompis-dejt som är planerad sen rätt länge och vill eg ogärna ställa in men kan gärna sällskapa pojkarna en stund om nån kanske avlöser mig 8-9. Blir det kris kan jag såklart stanna längre, man får ju prioritera sitt mosterskap!
-------
Syster: Träffar M på fre lr sön ist så kan barnpassa lör. Blir mysigt!
Jag: Jättesnällt! Tack! Kände mig lätt övergiven o ynklig en stund igår. ---- Längtade plötsligt efter mer stabila och pålitliga föräldrar liksom.
Syster: Haha. Helt rimligt. Skönt för mig att antalet föräldrar decimerats en aning. Det finns tydligen människor som har helt välfungerande äldre som faktiskt utgör ett stöd både praktiskt och psykologiskt. Kul för dem.
-------
Syster: Träffar M på fre lr sön ist så kan barnpassa lör. Blir mysigt!
Jag: Jättesnällt! Tack! Kände mig lätt övergiven o ynklig en stund igår. ---- Längtade plötsligt efter mer stabila och pålitliga föräldrar liksom.
Syster: Haha. Helt rimligt. Skönt för mig att antalet föräldrar decimerats en aning. Det finns tydligen människor som har helt välfungerande äldre som faktiskt utgör ett stöd både praktiskt och psykologiskt. Kul för dem.
2015-03-05
Kursiva känslor
För ett bra tag sedan, någon gång före jul, blev vi bjudna på 70-årskalas, min ingifta faster. Vi står inte varann särskilt nära men hon är en snäll person som visat stort intresse för barnen. Vi brukar äta middag hos dem på annandagen varje år.
Kalaset infaller dagen efter Q:s nioårsdag. Det kunde ju passa bra att farmor kommer och hälsar på då, tyckte vi. Så får vi barnvakt och kan gå på kalaset och Q får ännu en gratulant på födelsedagen.
Några dagar senare ringer mamma och är förtjust över att även hon är bjuden på kalaset. Så snällt av dem att tänka på mig!
Jaha, men gästrummet är ju upptaget av farmor. Och inte får hon plats att bo hos syrran heller. Hotell? Jo, syrran lovar att fixa hotell.
Fan, jag får dåligt samvete för att vi inte frågade mamma först om att vara barnvakt. Men å andra sidan, då hade hon ju inte kunnat gå på kalaset. Och så får jag på något bisarrt sätt dåligt samvete för att hon inte kan bo hos oss. Och vilken helvetes tid det tar att boka det där hotellet, hur svårt kan det vara? Varför pratar hon om det varje gång vi talas vid? Och varför behöver hon plötsligt syrrans hjälp? Borde jag ha hjälpt till på något sätt?
Mamma ringer och bubblar om att hon kommer på fredagen, eller lördagen. Fast på fredagen är det ju Q:s födelsedag. Jo, den vill hon vara med och fira! Hon kommer på torsdag och bor hos oss, flyttar till hotellet på fredag, då kommer svärmor. Sedan checkar hon ut på söndagen och kommer tillbaka till oss, då behöver både hon och svärmor husrum innan de reser hem på måndagen.
Jaha. Då bäddar vi ena sängen åt mamma, hon vill alltid sova i den till vänster för den är bekvämast. Vilken säng brukar svärmor ta, det är nog faktiskt den till höger? Då kan vi flytta ut den i lekrummet, så gjorde vi ju när syrran också sov här i julas. Hoppas svärmor tycker det är okej men det gör hon nog. Jag frågar O, jo det tror han. Märker och försöker parera hans irritation på mamma som han tycker breder ut sig och styr och ställer och domderar. Jo, det tycker ju jag med. Jag känner mig också trängd samtidigt som jag borde försvara henne mot honom.
Frid och fröjd och förberedelser. På fredagen ska vi fira Q, ännu på tisdagen har jag ingen aning om vad han ska få i present och är stressad över det. Han önskar sig kläder, faktiskt. På lunchen går jag på Åhléns i förorten och hittar fan ingenting, de skyltar stolt med att de har storlekar upp till 152 men det enda jag hittar är 116. Q är 140 cm lång nu, jag törs inte längre köpa dubbelstorleken 134-140. Dessutom avskyr han trånga kläder. Min lille pojke som börjar bli stor. Sedan i somras har han blivit så bred över axlarna och faktiskt en liten antydan till mage. Han som aldrig tidigare vuxit ur något plagg på bredden, utan tappat byxorna ännu när de slutade på halva vaden.
På kvällen är jag hos min fine frisör och klipper mig, och vi blir färdiga i god tid, jag hinner botanisera i en timme på Åhléns inne i stan. Svetten rinner nerför ryggen, här är utbudet större men inte gigantiskt. Hittar till sist flera fina tröjor i klara färger. Och ett Kalahaspel! Det önskade han sig också. Samt ett par Playmobildjur, koalor till Q och pandor till Y, som tröstpresent. Jag har hela 20% rabatt på ett köp på barnavdelningen, därav min önskan att handla just där. Förutom att de har trevliga barnkläder som inte är alltför könsuppdelade. Min favorit är en ljusblå tröja med huggtandsmönster på ärmarna, men den är så klart slut i de större storlekarna.
Torsdag morgon, det mesta har satt sig. O har handlat till födelsedagsmiddagen på fredag, och till barnkalaset på söndag. Jag har beställt tårta och håller koll på vilka som svarat att de kommer.
I bilen på väg till jobbet ringer jag pappa, jag mejlade honom häromdagen utan svar. Han svarar och hostar och rosslar men säger sig må bra. Som vanligt får jag ropa i telefonen för att han ska höra. Vi ses ju på kalaset på lördag, men jag vill också bjuda honom på middag på fredag, födelsedagen. Särskilt ber jag honom att se över sin klädsel, den var inte lyckad sist. Nej, säger han eftertänksamt, det är bra att du påminner mig, jag måste boka tvättid. Han förlorar sig i en lång tirad om någon bok han läst, jag återför honom på spåret kläder, vi blir överens och så lägger vi på.
Pappa. Den ständiga oron. Nu har han just avslutat ett större översättningsarbete, nu borde jag kunna övertala honom att göra något åt hörseln, han verkar faktiskt gå med på att han behöver hörapparat. Tänk att slippa skrika i telefon. Tänk om han hörde telefonen varje gång jag ringer. Tänk om han hörde vad barnen säger.
Hoppas han uppträder någorlunda prydlig och väldoftande imorgon och på lördag. Att det kan vara så svårt. Jag hjälper honom gärna, men oftast vill han inte ha någon hjälp. Antagligen är det dags att övertala honom att handla nya kläder igen, det var ett tag sedan sist.
Lördag, ja. Vad fan ska jag ha på mig. Hoppas mamma inte blir för full. Pappa blir det aldrig numer, inte i sällskap åtminstone.
Medan jag pratade med pappa har det pipit av inkommande samtal, som jag ignorerat. Men nu ringer O. Hörde du mammas meddelande? Hon kan inte komma. Hon måste hals över huvud ge sig av till O:s bror med familj. Deras dotter är svårt sjuk och svägerskan som dragit ett orimligt tungt lass under lång tid, håller knappt ihop längre.
Åh. Suck. Bök. Ingen barnvakt.
Nåja, det löser vi. Skärp dig, det är ingen stor grej.
Fast ändå. Känner mig så övergiven plötsligt.
Typiskt att det skulle hända just nu, svärmor har inte hälsat på oss på evigheter, minns faktiskt inte när det var sist, och så är det ju Q:s födelsedag också.
Men hallå, sluta vara så jävla småaktig. Du har två friska barn! Q kanske blir ytligt besviken på att farmor inte kommer precis just nu, men inte mer. Unna din svärmor, svåger och svägerska detta utan att ens tänka några tankar andra än tacksamhet och generositet. (Fast svägerskan har faktiskt sina föräldrar boende i samma hus. Nåja, de kanske är bortresta, vad vet jag.)
Yppa framför allt ingen irritation så att O hör det, han blir med rätta arg då. Svärmor är inte bråkdelen så besvärlig som mamma.
Nä det är inte ett dugg synd om dig. Du. Har. Två. Friska. Barn.
Ja, jag vet. Å gud, jag vet. Det går faktiskt inte en dag utan att jag besinnar det, och vilka barn sedan. Jag har allt, varför känner jag mig ändå undanskuffad och övergiven?
------
Jo. Jag har allt men jag skulle ändå vilja bli omhändertagen. Inte vara den som oroar sig, som ängsligt ringer, som parerar, som grubblar över befarad osnygghet och fylla.
Jag har allt, en tillvaro som går som på räls. Men vem fångar mig om jag faller? Vem har fångat mig när jag har fallit tidigare? Inte mamma, inte pappa.
De älskar mig och jag älskar dem och det är det viktigaste. Men någon trygghet har de aldrig varit. Tänk att ha föräldrar i närheten, som våra grannar har, mormor och morfar som kan hämta någon gång ibland. Tryggheten.
Fast mina barn är trygga. Det är jag som inte är det.
Kalaset infaller dagen efter Q:s nioårsdag. Det kunde ju passa bra att farmor kommer och hälsar på då, tyckte vi. Så får vi barnvakt och kan gå på kalaset och Q får ännu en gratulant på födelsedagen.
Några dagar senare ringer mamma och är förtjust över att även hon är bjuden på kalaset. Så snällt av dem att tänka på mig!
Jaha, men gästrummet är ju upptaget av farmor. Och inte får hon plats att bo hos syrran heller. Hotell? Jo, syrran lovar att fixa hotell.
Fan, jag får dåligt samvete för att vi inte frågade mamma först om att vara barnvakt. Men å andra sidan, då hade hon ju inte kunnat gå på kalaset. Och så får jag på något bisarrt sätt dåligt samvete för att hon inte kan bo hos oss. Och vilken helvetes tid det tar att boka det där hotellet, hur svårt kan det vara? Varför pratar hon om det varje gång vi talas vid? Och varför behöver hon plötsligt syrrans hjälp? Borde jag ha hjälpt till på något sätt?
Mamma ringer och bubblar om att hon kommer på fredagen, eller lördagen. Fast på fredagen är det ju Q:s födelsedag. Jo, den vill hon vara med och fira! Hon kommer på torsdag och bor hos oss, flyttar till hotellet på fredag, då kommer svärmor. Sedan checkar hon ut på söndagen och kommer tillbaka till oss, då behöver både hon och svärmor husrum innan de reser hem på måndagen.
Jaha. Då bäddar vi ena sängen åt mamma, hon vill alltid sova i den till vänster för den är bekvämast. Vilken säng brukar svärmor ta, det är nog faktiskt den till höger? Då kan vi flytta ut den i lekrummet, så gjorde vi ju när syrran också sov här i julas. Hoppas svärmor tycker det är okej men det gör hon nog. Jag frågar O, jo det tror han. Märker och försöker parera hans irritation på mamma som han tycker breder ut sig och styr och ställer och domderar. Jo, det tycker ju jag med. Jag känner mig också trängd samtidigt som jag borde försvara henne mot honom.
Frid och fröjd och förberedelser. På fredagen ska vi fira Q, ännu på tisdagen har jag ingen aning om vad han ska få i present och är stressad över det. Han önskar sig kläder, faktiskt. På lunchen går jag på Åhléns i förorten och hittar fan ingenting, de skyltar stolt med att de har storlekar upp till 152 men det enda jag hittar är 116. Q är 140 cm lång nu, jag törs inte längre köpa dubbelstorleken 134-140. Dessutom avskyr han trånga kläder. Min lille pojke som börjar bli stor. Sedan i somras har han blivit så bred över axlarna och faktiskt en liten antydan till mage. Han som aldrig tidigare vuxit ur något plagg på bredden, utan tappat byxorna ännu när de slutade på halva vaden.
På kvällen är jag hos min fine frisör och klipper mig, och vi blir färdiga i god tid, jag hinner botanisera i en timme på Åhléns inne i stan. Svetten rinner nerför ryggen, här är utbudet större men inte gigantiskt. Hittar till sist flera fina tröjor i klara färger. Och ett Kalahaspel! Det önskade han sig också. Samt ett par Playmobildjur, koalor till Q och pandor till Y, som tröstpresent. Jag har hela 20% rabatt på ett köp på barnavdelningen, därav min önskan att handla just där. Förutom att de har trevliga barnkläder som inte är alltför könsuppdelade. Min favorit är en ljusblå tröja med huggtandsmönster på ärmarna, men den är så klart slut i de större storlekarna.
Torsdag morgon, det mesta har satt sig. O har handlat till födelsedagsmiddagen på fredag, och till barnkalaset på söndag. Jag har beställt tårta och håller koll på vilka som svarat att de kommer.
I bilen på väg till jobbet ringer jag pappa, jag mejlade honom häromdagen utan svar. Han svarar och hostar och rosslar men säger sig må bra. Som vanligt får jag ropa i telefonen för att han ska höra. Vi ses ju på kalaset på lördag, men jag vill också bjuda honom på middag på fredag, födelsedagen. Särskilt ber jag honom att se över sin klädsel, den var inte lyckad sist. Nej, säger han eftertänksamt, det är bra att du påminner mig, jag måste boka tvättid. Han förlorar sig i en lång tirad om någon bok han läst, jag återför honom på spåret kläder, vi blir överens och så lägger vi på.
Pappa. Den ständiga oron. Nu har han just avslutat ett större översättningsarbete, nu borde jag kunna övertala honom att göra något åt hörseln, han verkar faktiskt gå med på att han behöver hörapparat. Tänk att slippa skrika i telefon. Tänk om han hörde telefonen varje gång jag ringer. Tänk om han hörde vad barnen säger.
Hoppas han uppträder någorlunda prydlig och väldoftande imorgon och på lördag. Att det kan vara så svårt. Jag hjälper honom gärna, men oftast vill han inte ha någon hjälp. Antagligen är det dags att övertala honom att handla nya kläder igen, det var ett tag sedan sist.
Lördag, ja. Vad fan ska jag ha på mig. Hoppas mamma inte blir för full. Pappa blir det aldrig numer, inte i sällskap åtminstone.
Medan jag pratade med pappa har det pipit av inkommande samtal, som jag ignorerat. Men nu ringer O. Hörde du mammas meddelande? Hon kan inte komma. Hon måste hals över huvud ge sig av till O:s bror med familj. Deras dotter är svårt sjuk och svägerskan som dragit ett orimligt tungt lass under lång tid, håller knappt ihop längre.
Åh. Suck. Bök. Ingen barnvakt.
Nåja, det löser vi. Skärp dig, det är ingen stor grej.
Fast ändå. Känner mig så övergiven plötsligt.
Typiskt att det skulle hända just nu, svärmor har inte hälsat på oss på evigheter, minns faktiskt inte när det var sist, och så är det ju Q:s födelsedag också.
Men hallå, sluta vara så jävla småaktig. Du har två friska barn! Q kanske blir ytligt besviken på att farmor inte kommer precis just nu, men inte mer. Unna din svärmor, svåger och svägerska detta utan att ens tänka några tankar andra än tacksamhet och generositet. (Fast svägerskan har faktiskt sina föräldrar boende i samma hus. Nåja, de kanske är bortresta, vad vet jag.)
Yppa framför allt ingen irritation så att O hör det, han blir med rätta arg då. Svärmor är inte bråkdelen så besvärlig som mamma.
Nä det är inte ett dugg synd om dig. Du. Har. Två. Friska. Barn.
Ja, jag vet. Å gud, jag vet. Det går faktiskt inte en dag utan att jag besinnar det, och vilka barn sedan. Jag har allt, varför känner jag mig ändå undanskuffad och övergiven?
------
Jo. Jag har allt men jag skulle ändå vilja bli omhändertagen. Inte vara den som oroar sig, som ängsligt ringer, som parerar, som grubblar över befarad osnygghet och fylla.
Jag har allt, en tillvaro som går som på räls. Men vem fångar mig om jag faller? Vem har fångat mig när jag har fallit tidigare? Inte mamma, inte pappa.
De älskar mig och jag älskar dem och det är det viktigaste. Men någon trygghet har de aldrig varit. Tänk att ha föräldrar i närheten, som våra grannar har, mormor och morfar som kan hämta någon gång ibland. Tryggheten.
Fast mina barn är trygga. Det är jag som inte är det.
2015-03-04
Att man aldrig lär sig, kapitel 54 eller nåt
Igår hade jag mitt första projektmöte i projektet jag tar över från glade kollegan. Idag var det styrgruppsmöte i projektet. Dessutom har jag hunnit gräla med herr Snäll över att han inte vill acceptera mina realistiska och väl förankrade tidplaner utan alltid försöker sig på någon glädjekalkyl.
När jag går genom kontorslandskapet för att fråga någon om något, är det flera andra personer som ropar på mig med frågor och ärenden, jag ber dem vänta ett ögonblick, jag kommer strax. Tillbaka vid skrivbordet antecknar jag febrilt och markerar det jag måste komma ihåg med neonpenna.
Jösses. Var det så här det kändes. Det var ju evigheter sedan.
Äntligen, äntligen får jag göra något som jag kan och faktiskt är ganska bra på.
Letargin och dysterheten är borta. Jag hade för lite att göra, helt enkelt. Så jävla enkelt var det.
När jag går genom kontorslandskapet för att fråga någon om något, är det flera andra personer som ropar på mig med frågor och ärenden, jag ber dem vänta ett ögonblick, jag kommer strax. Tillbaka vid skrivbordet antecknar jag febrilt och markerar det jag måste komma ihåg med neonpenna.
Jösses. Var det så här det kändes. Det var ju evigheter sedan.
Äntligen, äntligen får jag göra något som jag kan och faktiskt är ganska bra på.
Letargin och dysterheten är borta. Jag hade för lite att göra, helt enkelt. Så jävla enkelt var det.
2015-03-02
Häpp
När jag fyller i månadsrapporten inser jag att hela februari har gått utan en enda vabbdag. Är tvungen att fråga O för säkerhets skull. Kan det vara möjligt? Jo, tydligen.
(Nejdå, jag vet att vintern inte är slut än!)
(Nejdå, jag vet att vintern inte är slut än!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)