Syster och jag tränar boxning på söndagkvällen, ett roligt och jobbigt pass. Efteråt i omklädningsrummet berättar hon att en kompis på jobbet vill träna boxning med henne. Eller, kompis, säger hon generat, han är faktiskt mer än en kompis.
Men hon ser inte glad ut när hon säger det, och jag tittar frågande på henne. Äsch, det är så komplicerat. Han håller på att separera. Hon skruvar på sig.
Jag undrar fortfarande varför hon ser så skyldig ut. Är det för hans skull du ville skilja dig? Nej, nej, det här är bara ett par månader gammalt! Jag har känt honom länge och alltid tyckt bra om honom men nu är det mer.
Jaja, livet är inte enkelt, säger jag obetänksamt, men han har väl inte barn i alla fall. Jo, säger hon ynkligt. Små är de också, riktigt små.
Nämen J!
Då kommer det i en strid ström. Jo, separationen är på gång men frun vill inte samarbeta alls. Hon verkar besvärlig rent objektivt, fast han inte talar illa om henne. Han har varit olycklig länge men inte kommit sig för att bryta. Han är nog ganska konflikträdd och lite jagsvag, säger J.
Nämen J, fnissar jag igen, och ursäktar mig för min reaktion. Förlåt, jag vill verkligen inte vara fördömande. Äsch, jag hör ju själv hur det låter, suckar syrran uppgivet.
Jag tiger en stund, men säger sedan det jag tänker. Världen är ju för fan full av karlar. Är han verkligen värd detta? Det låter så himla bökigt. Barn är väl en sak, men en ofärdig separation och ett besvärligt ex. Hon berättar mer om exfrun. Jojo, säger jag, undra på att han faller pladask för dig, vem hade inte gjort det.
Du kommer alltid att komma i andra hand för honom, om han inte är en gris som inte bryr sig om sina barn, men det fattar du väl. Ja, det är klart, svarar hon. Och flytta inte ihop med eländet, snälla. Gud nej. Hon har precis köpt en lägenhet som hon är så lycklig över och ska bo i själv, ingen annan tanke än det.
Nåja, det känns bra att du vet i alla fall säger hon, och så skrattar vi åt tanken att presentera den här stackars karlen för familjen. Svåger S var och är ju en tiopoängare och svärmorsdröm. Med det här bagaget behövs nog femton poäng på en tiogradig skala för att uppväga.
Vi kramas och hon går till tunnelbanan.
Senare på kvällen messar hon att hon knappt kunde lyfta armarna för att tvätta håret, så stel är hon efter passet. På mig känns det mest i benen.
Skönt att ha en klok storasyster iaf. Han är knappast en femtonpoängare. Kram från förvirrad lillasyster.
Klok men moraliserande, skriver jag. Fast mest av omsorg hoppas jag. Storasyster tycker absolut du ska ha femton poäng, han finns därute någonstans.
Sedan går veckan, jag är uppfylld av vardagsbestyr, jobb och trasig kökskran och trasiga Q-skor och trasig make (fast han mår allt bättre) och så börjar jag själv hosta och får ont i huvudet.
På lördagen konstaterar jag att vårt familjeliv inte håller för två sjuka vuxna. Jävlar vad grinigt och trist allting blir. Vi låter solen gå ner - inte över vår vrede men väl över grinighet och surhet.
På söndagen vaknar jag med huvudvärk och ett humör som är därefter. Syster messar och frågar om hon får komma och vi konstaterar att vi behöver muntras upp bägge två. Men O mår bättre och kommer iväg och tränar. Q försvinner iväg på kalas och jag bestämmer mig för att kärleksbomba Y under tiden, vi spelar memo och kalaha och fia. Mitt i kalaha anländer syster, och det märks att hon är nere.
Kemisk ångest, säger hon, lite bakis efter fest på lördagen. Men visst, också: karlfan (mitt epitet, inte hennes) umgås med familjen idag. Det är barnkalas. De skulle skriva på skilsmässopappren men frun vägrade. Han berättade redan i höstas att han ville skiljas.
Mm, säger jag bistert. Samtidigt pratar vi bra, jag vågar säga vad jag tycker och hon går inte i försvarsställning. Det är ju den här jävla tvåsamhetsnormen, suckar vi i korus. Lätt för mig att spotta på som levt med O mer än halva livet. Hon har inte varit singel alls sedan hon var arton år, det vill säga inte alls, som vuxen. Klart det känns konstigt och otryggt.
När hon åkt hem kan jag inte motstå att sniffa runt på Facebook lite grann, med lätthet hittar jag förstås både karlfan och hans än så länge äkta hälft. Med reservation för att man inte ska bedöma folk helt efter ytan (fast det gör man ju alltid ändå!) så kan jag knappt tänka mig två kvinnor som liknar varann mindre. Fruktansvärt söta barn. Förstås.
(Det kanske finns något bra med att de är små, lättare för dem att vänja sig och acceptera någon ny, sade syster osäkert. Fast jävligt mycket längre tid innan de blir vuxna. Satsa på någon med tonåringar istället, svarar jag brutalt, och vi suckar och skrattar om vartannat.)
Tittar på bilder av frun, hon är vacker och välmejkad. Bröllopsbilder - ja hon är typen som lägger ut sådana till allmän beskådan. Tror fan att hon inte samarbetar, hennes värld håller ju på att rämna.
Lilla dumma syster, du måste väl få göra dina egna misstag, men ibland vill jag bara ruska om dig. Med stor kärlek från din förnumstiga storasyster.
Nu är det ju faktiskt syster och inte släkten som lever ihop med systers val av karl! (Appropå oavsett hur bra på alla sätt och vis svåger är, så är inte en tiopoängare objektivt ingen värdemätare på hur förälskad man är och oavsett hur bra man gillar varandra så krävs det en gnutta förälskelse också för att det ska bli mer än ett projekt)
SvaraRaderaOch spontant kan jag tänka att om man har kommit på att tiopängaren inte är mr right, så är det väl inte en ny likasamma man vill prova. Utan något annat.
Det sagt tror jag inte heller man gör livet så enkelt som det skulle kunna vara om man involverar sig i någon mitt i en separation. Men måste man sträva efter enkelt? Kan det inte finnas en spänning och utmaning i att välja det svåra? (alldeles oavsett om huruvida man väljer att vara/bli förälskad)
Oh vad jag har funderat på vad jag ska skriva här. För det finns mycket. Spontant tänker jag att Karlfan låter ungefär som Pelle när det blåste som värst. Och det blivande exet, hon låter som jag. En jobbig typ som inte vill separera, som inte vill skriva på skilsmässopappren.
SvaraRaderaAtt säga att Karlfan är jagsvag och konflikträdd är nog att göra det lite väl enkelt för sig. Jag kan tänka mig att han helt enkelt inte varit säker på att han vill gå. Olycklig, visst. Men det blir ju så mycket enklare om man hittar sig ett övergångsobjekt, en väg ut. Kanske är det vad din syrra får agera just nu. Å andra sidan behöver ju inte det heller vara så tokigt, även hon är ju relativt nyseparerad.
Jo, alltså... Att se på någon som ett potentiellt objekt, en tiopoängare eller en femtonpoängare för att duga, det är ju lätt att göra utifrån. Men mitt inne i alltihop så ligger det många saker och påverkar. Man kan behöva en och annan galen affär, en och annan felsatsning för att lära sig vad man egentligen vill ha och behöver. Och just där din syrra är just nu så kanske det är en Karlfan som hon behöver. Kanske för att utvecklas, kanske för att släppa tankar på tidigare relation, kanske för att få prata av sig med någon som lyssnar ohämmat (fantastiska prat mellan två nyseparerade människor, där ingen annan kan förstå just så väl som någon annan som också går igenom processen), kanske bara att få ligga ordentligt.
Tvåsamhetsnormen har du ju skrivit om tidigare hos mig. Men jag har inte ändrat uppfattning. En relation kan inte ersättas av goda vänner, åtminstone inte för mig. Man vill ha någon som man är självklar för, någon som man får ta i så mycket man vill. Även mentalt är skillnaden enorm. Att vara ensam på ett hotellrum i Umeå är inte alls lika ensamt bara för att jag vet att någon hemma längtar efter mig, att det inte bara är ett tomt radhus att komma hem till på sena kvällar efter tre timmars bilkörning.
Så jag tror inte att du ska moralisera så mycket. Om man moraliserar så blir det svårare för syrran att komma och prata när hon behöver prata. Mestadels, tror jag, behöver man inte goda råd. Man behöver möjligheten att bolla med någon för att kunna hitta sin egen väg.
Maja, du är så klok!
SvaraRaderaJag var i en liknande (fast ändå helt olik) situation. Olyckskorparna kraxade. Men efter 30 år är vi fortfarande tillsammans.
Moraliserandet försiggår huvudsakligen i mitt eget huvud, det trodde jag framgick.
SvaraRaderaAlltså, att svågern inte var rätt för syster är ju uppenbart. Grejen är att hon själv inte riktigt förstår eller vill acceptera att det är så, än idag när skilsmässan gått igenom och han träffat en annan. Givetvis blir det inte lättare av omgivningens tydliga förtjusning i honom. Fast till mitt försvar vill jag säga att jag om någon har gett henne stöd i beslutet att separera, och jag har tagit henne i försvar mot t ex mamma som var ifrågasättande.
Jag förstår att mina formuleringar om poäng kan verka provocerande. Det är jargong, förstås. Fast det ligger viss eftertanke och erfarenhet bakom. Naturligtvis vet jag att attraktion och förälskelse inte är fullt ut rationellt, att det finns en lockelse i det som är förbjudet och allt det där. Men det finns vissa negativa faktorer som är svåra att bortse från. I mitt eget liv är det för mig så oerhört tydligt att alla former av missbruk går bort, något jag inte vill ha i mitt liv helt enkelt. Den insikten blev så klar för mig i somras när jag ställde O inför ultimatum. Om du inte reder upp spriten så vill jag inte mer. Inget kan kompensera det.
I den här konstellationen finns liknande faktorer men jag vill inte gå in på dem närmare.
J och jag är förresten ganska lika, hon är snarare mer kategorisk och rationell och fyrkantig och mindre reflekterande än jag.
Och ja, hon kanske behöver det här. Fast just nu är det uppenbart att det gör henne olycklig, ganska ordentligt också. Det är främst det som bekymrar mig.
Men visst, jag skulle ljuga om jag sa att jag stödde hennes och karlfans agerande. Det är helt enkelt inte snyggt, särskilt inte hans beteende. Mänskligt och vanligt, absolut, men det gör det inte mer försvarbart. Och lite grann så tänker jag väl att jag trodde J om mer. Fast det har jag inte sagt. Jag är ganska säker på att hon känner så själv.
Jag tror att själva knäckpunkten ligger i dina sista meningar: "Och lite grann så tänker jag väl att jag trodde J om mer. Fast det har jag inte sagt. Jag är ganska säker på att hon känner så själv."
SvaraRaderaFör det är nämligen precis så. Man vet inte själv hur det blir förrän man själv är där. Hon kanske trodde mer om sig själv, men det var då, som hon var och kanske blir igen. Det är snarare en grej att ödmjukt landa i, att inse att världen ser olika ut från olika vinklar. Han kanske inte alls är Mr Right, men ibland behöver man en Mr Right Now.
Sedan, att det verkar göra henne olycklig. Så kan det vara men ibland behöver man kanske få vara olycklig över någonting nytt och ganska fjantigt, en rätt befriande och distraherande ledsenhet som inte har ett skvatt att göra med en mängd bortkastade år ihop och sorg och gjorde man verkligen rätt osv.
Jag instämmer i allt Maja säger!
SvaraRaderaAh, det var fasiken vad ni var storsinta och vidsynta då. Här får man sitta och skämmas för sina moralismer.
SvaraRaderaSå klart förstår jag att det finns olika aspekter av frågan. Framför allt kan jag föreställa mig situationen när nära vänskap kollegor emellan övergår i attraktion. Att jobba nära tillsammans i krissituationer gör att man kommer varann väldigt nära, det känner jag igen. Det är inte en slump att många träffas på jobbet.
Givetvis ska jag vara ett stöd för min syster, det är inte det. Men i och med att vi står varann så nära har jag också oerhört svårt att förställa mig och inte svara ärligt när hon frågar. (Givetvis begriper jag varför hon dröjt så länge med att berätta för mig!) För jag tycker att hela situationen är så eländig. Han är inte ens en Mr Right Now, utan en Mr Ibland-när-frun-tror-att-han-jobbar-över. Nä, för han har ju inte berättat om J:s existens för frun ännu. Sedan över ett halvår tillbaka är de i smyg- och smusselfasen. Och det är så jäkla.. jag vet inte.. ovärdigt?
Jag vill så klart det allra bästa för min syster. Hon är värd något bättre än att vara ett övergångsobjekt för en karlfan. Och den där stackars frun är värd bättre än att hennes man sätter på en kollega i lönndom. Antar att det inte är något större fel på honom heller, även om mina sympatier inte direkt ligger hos honom just nu, tycker han verkar ha trasslat till det mer än lovligt för sig.
Mitt råd till henne var för övrigt att hålla dörren öppen tills (om?) karlfan bestämmer sig, men att under tiden undersöka en annan intressant möjlighet. Varför sitta och vänta på honom, liksom.
Helga!
SvaraRaderaJag förstår helt ditt resonemang. Attraktion mellan kollegor kan vara otroligt svår att värja sig ifrån. Men, en ovärdig ”smyg- och smusselfas” kan svärta ner och såra så bedrövligt för flera parter och för lång framtid. Så lite moral, även i skilsmässosituationer, skulle göra världen en smula mindre plågsam.
Också storasyster. RK.
"Han är inte ens en Mr Right Now, utan en Mr Ibland-när-frun-tror-att-han-jobbar-över. Nä, för han har ju inte berättat om J:s existens för frun ännu. Sedan över ett halvår tillbaka är de i smyg- och smusselfasen. "
SvaraRaderaDet framgick inte riktigt tydligt för mig i själva inlägget. Jag var på väg att fråga, och så såg jag att du redan klarlagt. Nu är det helt tydligt för mig varför du reagerar som du gör. För det är en så himla klassisk situation. Och verkligen anledning att ifrågasätta om det är VÄRT det?
Där tillkom ju en hel del information som förändrar läget. (även om det gick att ana att det var åt det hållet)
SvaraRaderaMen fortfarande, även om det bara leder till gråt och tandagnissel, så finns det en befrielse i att efter "mr var inte rätt även om han borde vara det" göra något som man vet är dumt på alla sätt.
Var en axel att gråta på och lyssna, men döm inte, kanske är det just oansvarigheten som behövs!
Inte heller jag hade förstått att detta var en fullt utvecklad affär bakom en ovetande hustrus rygg. Det får mig att än mer tänka på Pelle faktiskt...
SvaraRaderaJa, det kan tyckas ovärdigt. Men det är svårt att vara människa. Och jag tänker att innan man har upplevt, och framför allt innan man har skaffat sig en del erfarenheter som man inte får inom ett långt förhållande, så är man ganska "godtrogen". Man ser inte var en fantastiskt kontakt och attraktion kan leda och hur man kan komma att göra illa sig. Har man upplevt den saken så skulle jag tro att man är mer vaksam, slår på bromsen och är rädd om sig. Man gör sina lärdomar som singel och jag tror att alla måste igenom dem på ett eller annat vis.
Mitt råd till dig är inte ifrågasätta särskilt mycket. Jag läste någonting, tror det var hos Henrik Fexeus, om att ingen är så bra på att övertala en som man själv är. Om man försvarar varför någon är värd en massa obehag så tror man också själv på den saken. Och för varje gång man försvarar så lägger man, inför sig själv, mer värde på den man försvarar. Det är samma sak som att det är svårt att sälja aktier som tappat i värde - man har ju inte gjort någon förlust förrän man har realiserat förlusten.
Tillstånden vara otrogen och vara godtrogen tycker jag står långt ifrån varandra! Och om man ska försvara Karlfans smusslande vad ska mer försvaras? Hustrumisshandel? Stöldverksamhet?
SvaraRadera(Och förresten Henrik Fexus är en låtsaspsykolog enligt mig och det är lite skrämmande när sådana får stort utrymme tycker jag).
Å Helga vad jag önskar att jag kunde uttrycka mina tankar lika väl som du kan med dina i text. (Då hade den här kommentaren blivit mycket längre och tydligare).
Ps. Det framgår tydligt Helga, genom hela din blogg, att du bryr dig extremt mycket om din lillasyster och håller henne så ofantligt kär! En stor värme som är fin att få ta del av även som bloggläsare.
RK.
Ett ämne som engagerar, verkligen! Jag tänker rätt mycket på detta men har inget bollplank i verkliga livet. O är mer kategorisk än jag. Mamma är bara bekymrad. Pappa var iofs rätt bra att prata med, han har varit med om mycket även om hans erfarenheter är från anno dazumal. Klok är han också.
SvaraRaderaJämförelsen med svåger är det faktiskt bara syster som gör, inser jag när jag tänker efter. Att hon gör det beror väl dels på gjorde-jag-rätt-ångest, dels verkar det vara ett utlopp för viss aggressivitet mot karlfan. Hon är i underläge mot honom, och det är hon inte riktigt van vid, tror jag. Det var med viss njutning hon berättade att han sett ledsen ut när hon skildrat min första reaktion.
(Själv sörjer jag inte svåger längre. Det verkar som att vi kan behålla vår kontakt, kanske glider han bort lite nu när han träffat en ny kvinna. Men det är jag å andra sidan så glad att han gjort. Han ska för övrigt presenteras i hennes föräldrahem nu i påsk, ett föräldrahem som bisarrt nog ligger i samma lilla samhälle där styvfar var född och uppvuxen.)
Min första reaktion var som jag skriver ovan, ett "Nämen J!". Men senare messade jag henne ett förlåt för att jag inte var glad för att hon träffat någon, jag överrumplades av det praktiska böket. Hon svarade då att hon absolut uppfattade det som omsorg och inget annat.
Att frun var ovetande stod inte klart för mig heller i början faktiskt.
Det skulle för övrigt inte falla mig in att uttrycka åsikter syster inte frågar om. Mamma ville ju gärna - oombedd - hålla små tal och förmaningar förra året, som gick ut på att Hon Förstod Vad Syster Genomgick, interpunkterade med Goda Råd. Både syster och jag ryser.
(Hon vet nog rätt väl vad syster genomgår nu också, haha. Men det är en långt mindre ädel situation, mindre lämpad för högstämdhet.)
Nä, det är svårt det här. Det hade varit lättare om vi inte stod varann nära, då hade jag i lugn och ro kunnat distansera mig genom fördömande eller moraliserande eller förnumstighet eller fanvetvad.
Men nu... det är lite som om det vore jag själv. Eller mitt barn. Jag måste förhålla mig till det här på något sätt. Antar jag.
Eller så löser det sig bara. Syster antydde det, att det är bra att jag vet så att jag förstår om hon blir väldigt ledsen snart.
Du är klok du, Helga.
SvaraRaderaI mig triggas vissa saker av detta trots att jag varit den bedragna hustrun. Anonyms kommentar ovan exempelvis, om man ska försvara otrohet, vad kan mer försvaras, hustrumisshandel, stöldverksamhet, känns precis som en sådan hårdhet som jag vill försöka bena upp, fläta ut. Försvara och förklara är inte samma sak till att börja med. Men också att den formen av hårdhet drabbade ju även mig som bedragen hustru. Man "trodde mer om" Pelle än att han skulle vara otrogen. Och man "trodde mer om mig" än att jag skulle stanna kvar i det förhållandet. Hårda och rigida åsikter av den typen drabbade mig trots att det var jag som var utsatt för otroheten. Det var inte bara Pelle som hamnade i kylan och tappade bort våra gemensamma vänner, det hände ju även mig. Och det gjorde, som jag skrivit ett antal gånger, situationen än mycket värre. Alla försvann. På grund av någonting som faktiskt inte är ett brott (vilket misshandel och stöld är). Människor "trodde saker om" mig och när jag inte visade mig nå upp till deras moraliska standard så dög jag inte längre. Samma sak vad gällde Pelle. Och även om det var vid ett tillfälle i livet som ingen av oss kunde göra bättre så är det i vissas ögon oförlåtligt, man får definieras av sina (i vissas ögon) lägsta perioder och inte av någon form av medelvärde av sina handlingar.
Alltså, ju längre bort jag kommer från skilsmässan, desto fler gråzoner ser jag i umgängeslivet omkring mig. En sak som jag ser tydligt är att när människor mår dåligt, då gör de illa varann. Det behöver inte vara just otrohet, det kan också vara att utnyttja någons känslor, förhoppningar och behov av tröst till att trösta sig själv, tanka sig själv på bekräftelse och sedan lämna och gå vidare. Man kan svika på så många olika sätt.
Du måste förhålla dig till det här på något sätt, skriver du. Jag tänker att du egentligen inte behöver förhålla dig faktiskt. Man kan tycka att saker är både bra och dåliga samtidigt. Man behöver inte ha en åsikt. Och man kan uttrycka sina egna känslor, om man gör det med respekt, utan att tala om för den som är inblandad hur den personen bör reagera. Man kan tänka att det som sker är utveckling, att livet och olika konstellationer rör på sig och att det är så det ska vara även om det är smärtsamt ibland. Och så kan man försöka vara en så god medmänniska som man kan vara samtidigt som man försöker ha förtroende för att människor i stort vet bäst själva hur de ska leva sina liv eftersom de själva sitter inne med alla fakta om dem.
Jag tänker byta namn till Yoda.
"Jag tänker byta namn till Yoda."
Radera:-)
Förhålla sig? Tja. Räcker det inte med att konstatera att du är kluven inför det här. Att du fattar att det är en attraktion som är svår att hålla ifrån sig, men att du också ser att det här är långt mer trassligt och med allt för stor potential för att såra flera människor för att du skulle tycka att det vore värt det. Men att det är du det, och den som är i det är din syster. Och att du lyssnar på henne och vill hon resonera så kan hon göra det med dig.
SvaraRaderaDet är ju inte så att hon står på avgrundens brant, att hon riskeras att dras in i kriminalitet eller drogmissbruk eller att han hotar att slå ihjäl henne. Antar jag.
Och så antar jag att det här är de här skedena i livet då det inte riktigt finns något man kan göra mer än att som Maja säger ovan vara en så god medmänniska man kan utan att lägga sig i för mycket. Acceptera att man inte kan rätta till allt, att det måste få bli kantstött ibland.
Annannan, du sammanfattar ungefär vad jag menar med att förhålla mig. Förhålla mig till skillnad från att tycka och bestämma och påverka.
SvaraRaderaJag vill vara mer som min pappa och O än som min mamma, slår det mig. Hon som alltid vill rätta till.
Maja, jag vet ju din historia men nu begriper jag bättre vad du menar. Det som drabbade främst dig men också Pelle är så märkligt, tycker jag. Sorgligt och lågt att människor är så rädda och i så stort behov av att distansera sig och moralisera.
Fast RK ovan är inte anonym, inte för mig :-)
Skriver nog mer om detta när jag sitter vid datorn.
Usch vad har jag gett mig in i! Det som började med att jag tyckte Helgas spännande inlägg blev orättvist ”påhoppat“ och ifrågasatt och jag ville stötta med en kort kommentar (vilket jag vet inte behövs, du klarar det så bra själv H), övergick i något annat…
SvaraRaderaAtt stjäla en cykel är brottsligt, men att få sin cykel stulen ger inte på långa vägar så långvariga psykiska smärtor som det kan ge att upptäcka att man under en LÄNGRE TID blivit lurad och sviken av den man tror sig kunna lita på allra mest i hela livet (generalisering!!!). Det finns brottsliga situationer som också går att se ur olika synvinklar, allt är inte svart eller vitt! Det är inte alltid att det som är olagligt är det som skadar mest.
”Anonym” som för övrigt undertecknar med R.K har också sett livet ur många olika vinklar. Kanske hade ”anonym” kunnat vara en ”Karlfan”, en ”storasyster”, en ”barnpsykolog” eller något/någon annat.
(Att bli lämnad i kylan av ”vännerna” i livets svåra situationer hör tyvärr inte till ovanligheterna som det verkar, skilsmässa - otrohet eller inte -, sjukdom osv. Och här skulle man kunna börja fundera på vad som är en god medmänniska/vän. En sådan ska väl kunna ha moral - i sitt eget huvud - och ÄNDÅ med mod finnas där som ett stöd genom allt!).
Vid en skilsmässa (eller i ett förhållande) är det viktigt för barnens skull att de vuxna hanterar varandra så ok som det nu går. För barnen behöver sina föräldrar så ”psykiskt intakta” som möjligt (och detta är ett annat LÅNGT kapitel).
RK.
Jag uppskattade det, RK! Och visst är det svårt att få fram alla nyanser i skrift.
RaderaTack Helga. Jag önskar dig och din familj en fin påskhelg. RK.
Radera