Fryst ögonblick och min klippa

Det är lustigt med livet, hur det vindlar och slingrar i kringelikrokar och berg och dalar.

I lördags kväll läste jag ut en bok jag fått i julklapp av min syster. Den var bra men inte minnesvärd. Men en sak dröjde kvar i minnet, huvudpersonen diskuterar ett tankeexperiment. Om ens själ förblir evigt i ett enda av livets ögonblick, vilket skulle man välja då?

Jag la ner boken på täcket och tittade upp i taket och funderade en stund. Varför inte just detta? Här och nu. Lördagkväll, jag hör O borsta tänderna. Barnen sover i sina sängar, vi har tittat på Mello och haft en trevlig kväll tillsammans (nå, Y blev lite för trött och därmed arg men inte farligt). Imorgon är det ännu en ledig dag. Alla har lungor och ingen fattas, som det står i dikten. Märkvärdigare behöver det inte vara. Ändå är det inget mindre än ett under i all sin vardaglighet.

Söndagen blev som söndagar brukar, en ganska tjafsig och seg dag men dessutom vaknade en oro i mig och stegrades alltmer under dagen.

För det var så här. En hel vecka tidigare, på söndagen då vi höll nioårskalas för Q, kände O sig dålig och drog sig undan. Själv trodde han att han ätit för mycket socker. Han var yr och illamående men hade svårt att sätta ord på det.

Mamma var på besök, så hon tittade på honom utan att se något alarmerande. Min syster konsulterades. På måndagen stannade O hemma och vilade, dock utan bättring. På tisdagen skjutsade jag honom till vårdcentral, där man ställde diagnosen godartad lägesyrsel, populärt kallad kristallsjuka. Sjukskrivning en vecka.

Men en vecka senare tyckte jag alltså att han var betydligt sämre, och han medgav det själv. Yr, trött och illamående. Sök akuten, rådde min syster, så det gjorde vi på måndag morgon. Händelsevis samma akut som hon jobbar på, de möttes i dörren när hon gick av sitt nattpass.

Under måndagen fick jag sedan rapporter om att han hade högt blodtryck, att han skulle göra magnetröntgen av hjärnan, att han rentav skulle läggas in under natten. På kvällen utackorderade jag barnen hos grannen, bad skamlöst att de skulle få middag där, och åkte in till sjukhuset med läsglasögon, rena kläder och andra förnödenheter till O.

I hissen tänkte jag att stroke- och neurologavdelningen inte är en plats man vill besöka någon anhörig på, särskilt inte ens make som ännu inte fyllt femtio år. Jag drog mig också till minnes min egen sjukdomstid sommaren 2006. Jag var faktiskt också inlagd på neurologen i ett par dygn för att få kortisondropp. Men min resoluta och underbara doktor sa bestämt ifrån att jag inte skulle vistas på avdelningen mer än den tid droppet tog, sova fick jag göra hemma. Det där är inget ställe för dig, sa hon. Är man inte sjuk och ledsen innan så blir man det garanterat där.

O var visserligen vid gott mod där han låg på en fyrbäddssal, vid hans sida satt min syster och hade så gjort i några timmar. Övriga patienter på salen verkade mer döda än levande. Vi pratade en stund, sedan åkte jag hem till barnen. Q storgrät när han insåg att pappa inte skulle komma hem på kvällen, Y var mer behärskad. Jag tröstade och lugnade, och sa inte så mycket om min egen oro. Om pappa dör slår jag ihjäl mig själv, utbrast Q. Jag med, ekade Y. Men hörni, då blir ju jag alldeles ensam! Mitt i eländet var det svårt att låta bli att skratta. De somnade gott i dubbelsängen och det gjorde faktiskt jag också. Kanske är det bra att sätta ord på det värsta.

Nästa dag fick O tid för magnetröntgen, den undersökning som skulle utesluta de värsta alternativen - stroke, tumörer. Klockan tretton och femtio. Får man svar direkt, frågade jag mamma i telefon. Det går nog ganska snabbt, svarade hon. Särskilt om man har en pigg och vass liten svägerska som hänger över ansvarig läkare.

Ändå gick det bra att jobba på tisdagen. Jag tränade på lunchen, höll undan tankarna, fast de kom ändå. Och sådana konstiga tankar! Saklig behärskning, absurditet, panik. Nu måste jag verkligen lära mig att köra med släpvagn. Vilket sommarställe ska jag sälja, stugan eller Sommarön? Nej jävlar, jag ska fantamig behålla båda två, det ska gå! Om O är riktigt sjuk och dör ifrån oss, ska jag ta hans efternamn då, som barnen har? Hur ska vi kunna berätta för svärmor?

Jag genomförde mitt möte och sedan åkte jag från jobbet och parkerade i förortscentret. Handlade lite mat, drack kaffe på konditoriet. Tänkte att det är inte värst, barnen hade varit värre.

Medan jag satt där kom SMS:et. Ingen stroke, remiss till öron. Hjärnan ok alltså? OK vet jag inte men inte värre än vanligt, kom det galghumoristiska svaret.

På kvällen kom han hem, och nästa dag sökte vi öronläkare. Inget fel hittades. Kristallsjuka är det alltså inte heller.

Status nu är att han möjligen är något lite bättre. Blodtrycket måste åtgärdas, man får högt blodtryck av yrsel och blir yr av att ha högt blodtryck. Frågan är vad som är orsak och verkan.

Min klippa vacklar, har jag tänkt under de gångna dagarna. Fast det gör han ju inte. O vacklar inte i första taget. Han tar gåstavarna och går och hämtar Y hos dagmamman, sedan Q i skolan. Han vill börja jobba nästa vecka på deltid fast han egentligen är sjukskriven. Han lagar mat som vanligt. Han ringer och bokar tid hos blodtryckssköterska.

Och jag andas ut. Återigen lever jag i ögonblick jag gärna hade stannat kvar i.